Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Der Spiegel’

FRANKRIKE | Efter alla skandaler och en snöplig valförlust mot François Hollande i presidentvalet såg Nicolas Sarkozy ut att vara uträknad för gott.

Tempus 29 maj - 5 juni 2005

Men nu är han tillbaka igen efter att hans parti UMP (numera Les Républicains) segrade i departementsvalen tidigare i år.

Tidskriften Tempus, som översätter artiklar från en rad olika utländska publikationer, publicerade i maj en artikel om Sarkozys väg tillbaka.

Här har man översatt en text av Julia Amalia Heyer i Der Spiegel.

Politik är precis som att uppfostra barn, menar han. Det handlar inte om vad du säger. Det är vad du gör som räknas. Det är bättre att agera istället för att bara prata om saker, säger han.

[…]

Länge såg det ut som om hans försök att komma tillbaka till den politiska arenan inte skulle lyckas. Det verkade som om han redan hade haft sin chans och att fransmännen inte var intresserade av att ge honom en till.

Men Sarkozy, som liknar sig själv vid en boxare, duckade och svingade – och blev kvar i ringen. Med en knapp tvåtredjedels majoritet valdes han till partiledare. Han avledde motståndarnas attacker, inte med knockout-slag som förr i tiden, utan genom att helt enkelt ignorera dem. Samtidigt ökade han gradvis sin närvaro i det offentliga livet.

[…]

Sarkozys parti, Union pour un Mouvement Populaire (UMP), blev upphov till de styrande socialisternas mest förödmjukande nederlag på den franska landsbygden sedan 1992. Distrikt som i flera decennier varit i händerna på socialisterna styrs nu av borgerliga UMP.

Det är också Sarkozys förtjänst att högerextrema Nationella fronten inte fick ett ännu bättre resultat i valet. Han tycker själv att han är den ende rivalen till Nationella frontens ledare Marine Le pen som är värd att ta på allvar, och han tror att han ensam ska kunna hejda hennes framfart.

[…]

Som oppositionsledare predikar nu Sarkozy enighet inom sitt parti. Det kan låta banalt, men det är ingen lätt uppgift. Det är hans enda chans: Ju bättre hans parti lyckas, desto strakare blir han som partiledare. Jämfört med det inre arbetet inom ”UMP”, anförtror en högt uppsatt partifunktionär, är det som händer i den amerikanska serien ”House of Cards” bara ”kattpiss”.

”Tillsammans” är Sarkozys nuvarande motto. Mannen som har tillbringat hela sitt liv med att polarisera människor har upprepat budskapet så ofta under de senaste månaderna att han nu verkar tro på det själv.

Frågan är om fransmännen även kommer att tro på det i kommande presidentval.

Tidskriftsomslag: Tempus den 29 maj-5 juni 2015.

Read Full Post »

KAMPANJ | David Gergen, som arbetat för flera amerikanska presidenter, har intervjuats om Barack Obama och det politiska läget inför valet.

”The next few years are going to be really rough. I think our political system is basically dysfunctional”, säger han till Der Spiegel.

Till skillnad från många andra i Washington har Gergen inte arbetat uteslutande för antingen republikaner eller demokrater. Han räknar sig själv som independent.

Han var t.ex. Director of Communications under Ronald Reagan och rådigare till Bill Clinton.

Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz intervjuade. Här är ett utdrag:

SPIEGEL: Were you surprised that Obama, who was a very gifted orator in the campaign, hasn’t become a better communicator in office?

Gergen: Some of his speeches as a candidate, such as his Philadelphia speech on race, were really inspirational. I voted for Obama because l hoped that an African American coming to that job could really help to transform our culture. And the surprise for me started with his acceptance speech. It did not have the uplift that I expected. That was very disappointing. Unfortunately, that trend has continued. Obama was also overexposed in his first years in office. Recently, he has begun picking his appearances more carefully, and his popularity ratings have since improved.

[…]

Gergen: Barack Obama is a very smart man. He has many gifts. Bill Clinton is a better politician. Clinton believed right from the beginning that, in order to win the presidency, he had to put together a team that came from many different parts of the political spectrum. Obama has very good people, but they’re almost all from the same group, and they all came from Chicago. I had this conversation with him and said, ”Keep your current people; they are obviously good. But it would also be helpful if you enlarged your inner circle, bringing in people with different perspectives.”

SPIEGEL: What was Obama’s response?

Gergen: He brought in a strong businessman, Bill Daley, to help him as chief of staff, but Daley was essentially marginalized right from the beginning. He quit after less than a year on the job.

SPIEGEL: Why does Obama generate so much hatred in the country?

Gergen: I would like to believe it’s not race, but I’m sure that’s an element. But, after all, we voted for an African American. If there was so much racial hatred, he never would have gotten there. There is a quality about Obama that he sometimes seems to be lecturing you, and people resent that.

SPIEGEL: He didn’t show that trait during the campaign, did he?

Gergen: No. He changed when he became president. He has another problem: He ran a campaign in which everybody could see in him what they wanted to see. I’m a moderate centrist. I thought that he would be a moderate centrist. The left thought he was going to be one of them. There are many different people who invested their hopes in Obama, and when he had to start making choices, people discovered he’s not who they thought he was, and they got upset about that.

Bild: När Barack Obama kampanjade i South Dakota inför förra valet.

Read Full Post »

USA | Det finns idag ett brett missnöje även bland Barack Obamas mest devota anhängare över vad presidenten lyckats åstadkomma.

Detta skriver man i en utmärkt längre essay i tidskriften Der Spiegel.

Frågan är då om Mitt Romney skulle bli en bättre president? Författarnas svar är ”definitivt inte”.

(Den tyska texten finns inte tillgänglig direkt på hemsidan men däremot en engelsk översättning.)

Ullrich Fichtner, Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz skriver i Der Spiegel:

To fairly judge his presidency, one has to go through the list of his kept and broken promises. Based on that criterion, Obama’s performance falls within the ”above-average” category when compared to the 11 US presidents since World War II. It is a modest success, the kind that many politicians would welcome. But it cannot seriously be enough for Obama.

As irrational and naïve as it always was to hail him as a savior, and as unfair as it is to compare his actions with his charisma, he portrayed himself as the shining knight of change. The word appeared prominently in his campaign and his slogan ”Yes we can!” circled the globe. But now the prevailing feeling in America, even among the president’s supporters, is that Obama has failed to deliver in many respects.

[…]

Proposed legislation that would normally be uncontroversial has been blocked for years, while senior positions in the judiciary and in government agencies have remained unfilled. Necessary supplementary budgets are only being approved at the last minute, and only because not approving them could result in a national bankruptcy.

In this climate, no president stands a chance of shaping the world according to his platform. In 2011, Obama is dealing with a Republican-controlled House of Representatives that refuses to budge even a single millimeter. The civil, democratic concept of compromise has been ruined, the concept has become a taboo for Republicans. The Republicans have become so stubborn that they are even blocking bills identical to legislation they proposed in the past.

As a result Washington, already long disparaged as an aloof, out-of-touch capital, has become an object of hate for many citizens, and the epitome of mediocrity and incompetence.

[…]

But what is the campaign really about? A review of Obama’s domestic policy performance in the first years of his presidency yields a list of clear successes, which he now rattles off at every campaign event. They include his $787 million economic stimulus package, which prevented the economy from collapsing after the 2008 financial crisis, and the government bailouts of the American auto industry, which helped turn things around in Detroit. Obama claims credit for fighting for the rights of gays and lesbians, and he hopes to be remembered as the president who launched the biggest healthcare reform in the nation’s history, which helped provide 32 million people with health insurance.

Each of these achievements is impressive in its own right, but the list of Obama’s domestic successes pretty much stops there, and it doesn’t coalesce into a sizeable, comprehensible agenda of ”Change.” He has also had some serious failures. Last summer, for example, Obama took his biggest beating yet in his bid to achieve national reconciliation when he failed to force the Republicans to compromise on a long-term budget, even though the government was on the verge of bankruptcy.

[…]

Does it need a new president? The question is certainly justified. What has Obama done to address his large country’s many serious problems? Not enough. Could he have done more, not just at home but in the rest of the world? Probably. Have the Republicans starved him? Undoubtedly. But would their candidate Mitt Romney, the mysterious, filthy rich Mormon, be the better president? Most certainly not.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är daterat den 11 juni 2012.

Read Full Post »

LÄCKOR: WikiLeaks och dess grundare Julian Assange har släppt 90 000 hemliga dokument om kriget i Afghanistan.

För många – och kanske de allra flesta – är Assange en klassisk whistleblower som via WikiLeaks skapat möjlighet även för andra att kunna avslöja obekväma sanningar utan att riskera avslöjande.

Men det finns också en rad märkligheter i hur WikiLeaks arbetar som är mindre smickrande.

Innan den senaste raden av dokument släpptes skrev David Kushner på tidskriften Mother Jones om Assange och WikiLeaks historia.

When I contacted the impressive figures who’d been listed on WikiLeaks’ advisory board, some didn’t know exactly why they were named. Tashi Namgyal Khamsitsang, a former representative of the Dalai Lama, recalls getting a cryptic email from WikiLeaks a few years ago, but says he’s never been asked for advice. Xiao Qiang, a Chinese democracy activist, says he exchanged emails with Assange but little more. (After this article was originally published, WikiLeaks removed its advisory board from an updated version of its website.) 

Digital security expert Ben Laurie laughs when I ask why he’s named on the site. ”WikiLeaks allegedly has an advisory board, and allegedly I’m a member of it,” he says. ”I don’t know who runs it. One of the things I’ve tried to avoid is knowing what’s going on there, because that’s probably safest for all concerned.” Laurie says his only substantive interaction with the group was when Assange approached him to help design a system that would protect leakers’ anonymity. […] 

When asked about his supposed advisors’ denials, Assange downplays the board as ”pretty informal.” But can WikiLeaks be trusted with sensitive documents when it is less than transparent itself? […] 

At first, WikiLeaks was conceived as an open and ”completely neutral” conduit for forbidden information. ”WikiLeaks does not pass judgment on the authenticity of documents. That’s up to the readers, editors and communities to do,” a 2008 version of the site explained. It has since moved away from crowdsourcing the analysis of leaks and has even publicly toyed with the idea of selling its juiciest material to the highest bidder. It also no longer claims to be a neutral messenger: It created a site called CollateralMurder.com to host the Iraq helicopter footage; WikiLeaks and Assange were quick to call out those who offered differing interpretations of the video.

När vem som helst har möjlighet att lägga upp dokument på sajten blir det också ganska uppenbart att det finns goda möjligheter att fabricera läckor. Finns det inte finns tillräckliga resurser eller intresse av att kontrollera dessa dokument uppstår en rad olika spörsmål kring WikiLeaks.

På WikiLeaks finns t.ex. ett dokument som påstås avslöja John McCains strategi för hur man planerade att bemöta Barack Obamas kampanj om presidentposten. Dokumentet är troligen fejkat.

Möjligheterna att använda WikiLeaks för propaganda och desinformation är något många kritiker har påtalat.

Ett annat problem är de etiska och moraliska aspekterna kring hela konceptet WikiLeaks.

”It’s a good thing that there’s a channel for getting information out that’s reliable and can’t be compromised,” says Harvard law professor and online transparency pioneer Lawrence Lessig. But, he adds, ”There’s a difference between what you can legally do, what you can technically do, and what you ought to do.” […]

Steven Aftergood, who writes the Federation of American Scientists’ Secrecy News blog and has published thousands of leaked or classified documents, says he wasn’t impressed with WikiLeaks’ ”conveyor-belt approach” to publishing confidential material. ”To me, transparency is a means to an end, and that end is an invigorated political life, accountable institutions, opportunities for public engagement. For them, transparency and exposure seem to be ends in themselves,” says Aftergood. He declined to get involved.

Läs mer: WikiLeaks senaste publicerade dokument relaterade till kriget i Afghanistan släpptes först till The Guardian, The New York Times och Der Spiegel.

Read Full Post »

TIDSKRIFTEN FOKUS har ökat sin spridning från 28 000 till 45 000 läsare i Orvestos mätning för januari-april rapporterar Resumé. 

Det är bara att gratulera till denna framgång för Sveriges enda riktiga nyhetsmagasin. Fokus är det enda svenska magasin som kommer i närheten av en jämförelse med amerikanska Newsweek och Time.

När Fokus startade 2005 var det kanske inte allt för många som trodde att tidskriften skulle ha så stora möjligheter att etablera sig på den svenska tidskriftmarknaden. 

Sverige är ett litet språkområde och konkurrensen om läsarna är tuff. Tidigare försök att etablera en liknande oberoende tidskrift med inriktning på politik och samhällsdebatt har inte varit inspirerande. De som minns tidningen Dagens Politik kommer säkert också ihåg att underbart är kort.

Vad Fokus lider av och vad man har genensamt med andra motsvarande tidskrifter – med möjligt undantag av tyska Der Spiegel – är en viss tendens till allt för korta nyhetsartiklar.

Att tidskriftens medarbetare inte har resurser att täcka in alla områden och dessutom skriva mer uttömmande försöker man uppenbart kompensera med texter som är både välskrivna och bra underbyggda.

Och precis som exempelvis ovannämnda Newsweek och Time fyller man gärna upp tidskriften med teman eller en specifik nyhetsartikel som får ta det största utrymmet. Det mest uppmärksammade temanumren under året är granskningen av vilka kommuner som är bäst att bo i och vilka som har bäst företagsklimat.

Men alla invändningar måste ställas mot den uppförsbacke som en tidskrift som Fokus ställs inför. Fokus har idag en ts-upplaga för 2007 på 19 300. På ett år har antalet läsare ökat med 17 000, eller cirka 61 procent. Det är bara att gratulera och önska fortsatta framgångar.

Read Full Post »