Posts Tagged ‘Demokrati’

ANALYS | I Newsweek berättar Tony Blair om bl.a. sin syn på de problem som demokratier runt om i världen idag står inför.

Newsweek - April 17 2015

En intressant detalj är hans kritik mot hur många regeringar fungerar idag är att de verkar tro att kommunikation kan ersätta behovet av att leda utifrån sin övertygelse.

Innan man vågar ta beslut måste man försöka utröna medborgarnas åsikter innan man vågar fatta några egna beslut – vad Blair kallar “governing by Twitter”.

Detta är inte minst intressant eftersom Blairs tid i Downing Street just utmärktes av ett dagligt behov av att kommunicera minsta lilla, äkta eller påhittade, nyhet man kunde finna.

Det var under Blairs tid som spin och spin doctor blev skällsord för att beskriva hur hans team fungerade vid makten.

Alex Perry skriver:

On 4 December Blair wrote an essay in The New York Times headlined: “Is democracy dead?” He began by stating that democracy was certainly “not in good shape”. US politics were deadlocked in partisanship. European politicians were not delivering a return to growth. The democratic Arab Spring had been largely outmanoeuvred by the old regimes. Democracy was failing, he wrote, and, worse, the challenges before it – extremism, financial crisis, Russia’s invasion of Ukraine and annexation of Crimea – were rising.

Blair had sharpened his ideas about leadership and the failings of democracy in the years since he left power. Democracy, he now concluded, faced an “efficacy challenge”. “Slow, bureaucratic and weak,” it was too often “failing its citizens” and “failing to deliver”. The price was grave, and apparent. Without effective action by democratic governments to stem it, volatility and uncertainty were spreading. Public fear and disillusionment was stoking the return of the far Right in Europe and the United States. “Suddenly, to some, Putinism – the cult of the strong leader who goes in the direction he pleases, seemingly contemptuous of opposition – has its appeal,” wrote Blair. “If we truly believe in democracy, the time has come to improve it.” Every few years, democracy was about the people’s vote. But most of the time, it was about their elected representatives harnessing the machinery of government to effect change on their behalf. Attempts to be a cipher for popular opinion Blair dismissed as “governing by Twitter”. Leaders had to lead.


“This is a shocking thing to say,” said Blair, “but in modern politics, if you are spending 30% to 40% of your time on your real core priorities, I think you’re lucky. I can think of political leaders and systems who are lucky if they get 5%.” Agendas were more packed than ever, crises came ever thicker and faster and yet leaders were spending all their time “communicating”. The core functions of government were being forgotten, Blair said. All but gone was any time to consider “the big questions”. “You know,” said Blair. “Where are we going? What are we trying to do here? What’s it all about?” Blair viewed the resulting paralysis with disdain. “The wheels are spinning and the vehicle is moving” but the result was often just “driving round in circles”.

Blair said that many veteran leaders agreed “the whole business of government . . . has just got to change radically to be effective”. If politics as usual wasn’t working, then the pragmatist’s response had to be to search for answers outside it. “Democracy is a way of deciding the decision-makers, but it is not a substitute for making the decision,” he wrote in the Guardian in 2013. “Democratic government doesn’t on its own mean effective government. Efficacy is the challenge.”

In Egypt this March, Blair went further, praising the military regime of President Abdel Fattah el-Sisi, which has restored some stability but at a price of torturing and killing opponents and imprisoning journalists. “Yes, democracy is important, but democracy is not on its own sufficient,” said Blair. “You also need efficacy. You need effective government taking effective decisions. I don’t think you have to be authoritarian. But you have to be direct.”


His own method in power had been to study an issue, canvass a wide spectrum of opinion, even listen to the press and hold a public referendum; then note the debate, thank its participants, come to his own conclusions, and lead. “It wasn’t that I didn’t have doubt or hesitation or uncertainty,” he said. “You can’t be sure. But I’m for taking that big decision. It’s less to do with certainty than a big solution to a big problem.”

Blair was saying there was a time for talk and a time for action – and that a leader’s duty was to stay the course. “I decided a long time ago that it’s about whether I’m doing the right thing or the wrong thing,” he said. “If it’s the right thing I’m doing, if I’m doing what I think is right, then I should be doing it even though people disagreed, even if I am being attacked for it. If you always worry about why there is so much static, if you live your life by that, you end up not doing very much.”


Blair accepted that his views could be antagonistic to the democracy he wanted to improve. Partly, he said, that was the inherent tension between executive power and people power. A leader would always face dissent, on any issue. His opponents’ fury was “completely understandable” and they were “absolutely entitled” to their views, he said. But that didn’t make them right. And that meant, obviously, that the results-oriented leader shouldn’t take these views into account. Opposition was the price paid by true leaders. Weathering the storm was the test of them.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 17 april 2015.

Read Full Post »

USA | Inget är vad det ser ut att vara i amerikansk politik. Senast minimilönen ökade i USA var t.ex. under George W. Bush. Alltså inte under Barack Obama!

republikaner & demokrater

John R. MacArthur, utgivare av tidskriften Harper’s Magazine och författare till You Can’t Be President, skriver i The Spectator om de paradoxer och likheter som finns mellan demokraterna och republikanerna när man väl skalat bort den politisk retoriken.

In 2008, there was virtually no difference in the positions of Obama, promoted by the Chicago Democratic machine, and Hillary Clinton, supported by her husband’s staff machine. Obama could cite his one speech opposing the Iraq invasion. But the Obama-Clinton duel was little more than an intra-party factional fight fueled by human ambition. Obama’s votes in the U.S. Senate were identical to Mrs. Clinton’s in support of continued funding of Bush’s military folly. Both parties agree on the value of outsourcing jobs to Mexico and China – that is, the value of receiving in return big contributions from corporations, law firms and banks that benefitting from ‘free trade’. Similarly, both Obama and Clinton pretended to criticize the North American Free Trade Agreement during the Ohio primary six years ago, and today they both support the Trans-Pacific Partnership, which if approved is guaranteed to close more factories in the Rust Belt. In order to understand American politics, it is essential to know that NAFTA was launched by President George H.W. Bush and rammed through Congress by President William Jefferson Clinton.

With manufacturing jobs leaving the country for cheap-labor locales and the economy still sluggish, it would make sense to raise the federal minimum wage. But Obama’s current rhetoric on the subject is merely hot air. When he had big majorities in both houses of Congress, he did almost nothing to help ordinary workers, but much to reward Wall Street and Goldman Sachs, his top corporate contributor in 2008. The last time the minimum wage was increased was during the administration of that notorious leftist George W. Bush. Meanwhile, Obama, Jeb Bush and Clinton go on about ‘immigration reform’, but not one of them will ever cross the restaurant and farm lobbies that love illegal Mexican labor, since it can’t unionise, can’t complain about working conditions, and is happy to toil for $ 3 an hour.

Then there’s ‘Socialist’ Obamacare, which is merely a bigger version of Republican Mitt Romney’s health care plan in Massachusetts. Whatever its bureaucratic failings, Obamacare is marvelously efficient – from the standpoint of Democratic party functionaries – at transfer taxpayers’ money to private insurance companies (in the form of government-subsidised policies) That are happy to return the favour with donations to Democrats.

It is perhaps not a coincidence that the rigid, top-down political control of the electoral process coincides with the Commerce Department’s report that last year corporate profits, as a proportion of GDP, reached a record high – the highest since 1929 – while the employee compensation fell to its lowest level, as a percentage of GDP, since in 1948.

Det är knappast en sund bild av den amerikanska demokratin som MacArthur målar upp.

Read Full Post »

DEMOKRATI | Finns det några bra argument för varför man borde säga nej till partiledardebatterna på tv?

Första tv-debatten i UK 2010

Inför förra valet kunde man i Storbritannien se landets första direktsända tv-debatt mellan partiledarna.

Charles Moore, kolumnist på The Spectator, är rädd att detta har öppnat upp dammluckorna. Vågar något parti längre säga nej till tv-debatterna?

Why do I so strongly not want there to be televised debates between the party leaders at the next election? I tell myself it is because these debates are so boring, or because they confuse our parliamentary system with a presidential one, or because they favour whichever party has the fewest responsibilities. But really these are secondary, concocted reasons. The truth is I dislike the claim by television executives that putting politicians on the telly is ‘the people’s right’. It is self-serving. What these executives want is even more power to make or break elections. Television destroyed Parliament by winning the right to televise it (a destruction which, interestingly, did not happen when it was broadcast only on radio). Do not let it destroy elections as well. David Cameron disastrously agreed to a three-way debate last time. He must wriggle out next year.

Om man skall försöka tolka Moore så handlar det om att partiledardebatter riskerar urholka parlamentets (eller riksdagens) autonomi.

Partiledardebatterna ger media en makt som inte tillhör dem. Media skall rapportera, granska och analysera. Det är inte medias roll att sätta den politiska agendan. Det är en roll som tillhör de folkvalda.

Debatterna urholkar den parlamentariska demokratin till förmån för ett ”president” liknande system där enskilda personer, d.v.s. partiledarna, står i fokus medan parlamentet hamnar i skymundan.

Att media och partierna lever i symbios är ingen hemlighet. Men kanske har media fått alltför stor makt att bestämma när, var och hur partierna skall debattera.

Får media också möjlighet att bestämma vad som skall debatteras handlar det inte längre om ett ömsesidigt förhållande utan om att media driver partierna framför sig.

Bild: Ken McKay/AP

Read Full Post »

DIKTATUR | Regeringens ministrar verkar ha problem med grundkursen i statsvetenskap.

Krumbukterna när det gäller demokrati kontra diktatur fortsätter.

Först var det näringsminister Annie Lööf (C) som hade svårt att se kommunistregimen Kina som en diktatur.

Sedan var det dags för försvarsminister Karin Enström (M) när det gäller den islamistiska arabdiktaturen Saudiarabien.

Och nu, fyra månader senare, är Enström igång igen. Om samma Saudiarabien.

I en intervju i SR:s Ekot vill hon inte tala klartext om Saudiarabien. Hon föredrar epitetet ”auktoritär” när det gäller landet.

– Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati.

Kan du se det som en diktatur?

– Vi gör ju inte listor, och i det här fallet när det handlar om hur man ska bedöma ett land utifrån om man ska exportera krigsmateriel eller inte, så görs ju det på grundval av ett antal bedömningskriterier.

Men som försvarsminister, och om man bortser från vapenexport, ser du Saudiarabien som en diktatur?

– Alltså, vi gör ju inte den indelningen av länder men det är ju en mycket auktoritär regim.

Tala om pinsam intervju. Detta var det naturligtvis ohållbart i längden.

Återigen höll regeringen på att hamna i ett utdraget spel med opposition och media om ordens valör – ett spel regeringen inte kunde vinna.

Snart kom därför ett s.k. ”förtydligande” från försvarsministern:

Saudiarabien är en auktoritär regim och en absolut monarki, där det förekommer grova brott mot mänskliga rättigheter. Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Kanske kan utbildningsminister Jan Björklund (FP) kan ge ministrarna en grundkurs i olika statsskick.

Här är en liten lathund för Mellanöstern: Israel – demokrati. Resten av länderna – not so much.

Read Full Post »

IMAGE | Jonas Sjöstedt håller på att förvandla bilden av Vänsterpartiet – från tokvänster till salongsfähigt parti.

Vänsterpartiet har under hela sin historia saknat en realistisk politik. Även när man någon gång hittat en fråga som genomsnitts väljaren kunnat sympatisera med har det ändå inte gett så många fler röster. Ideologin och en orealistisk ekonomisk politik har satt stopp för detta.

Uppenbart vill Sjöstedt nu ändra på detta. Och skall man tro de intervjuer han gett sedan han blev partiledare är han på god väg att lyckas.

Sjöstedt har på ett mycket skickligt sätt lyckats modifiera partiets språkbruk. Och när språket förändras ändras också bilden av partiets politik. Fråga bara Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann.

Här är några exempel på hur det kan låta när Jonas Sjöstedt intervjuas.

Demokrati och diktatur:

”Det är självklart så att Kuba är en politisk diktatur och att USA, trots alla sina brister, är en politisk demokrati.”

Utgiftstak och utgiftsmål i statsbudgeten:

”Det är en missuppfattning att Vänsterpartiet vill öka statsskulden. Självklart kan vi inte låna till välfärden. Men vi tycker det är rimligt att staten får använda de pengar som finns att investera i järnvägar och bostäder för att skapa jobb.”

Privata skolor och vårdföretag:

”Varenda skattekrona ska tillbaka till ungarna och de gamla.”


”Vi vill ta ut högre skatt på miljöskadlig verksamhet och investera pengarna i bättre bostäder och kollektivtrafik så får man mindre utsläpp och fler jobb.”

Arbetstider och sex timmars arbetsdag:

”Alla inser att vägen dit går i flera steg. Men det går. Tyskland som har världens mest framgångsrika exportindustri har redan en veckoarbetstid på 35,4 timmar. Grekland har bland de längsta i Europa. Ökad produktivitet kan tas ut i högre lön eller kortare arbetstid. Delar vi på jobben kommer fler i arbete.”


”För unga människor är det omöjligt att få en trygg fast anställning så att man får ett lån till en bostad. Jag vill sätta stopp för att arbetsgivare staplar visstidsanställningar ovanpå varandra och stopp för företag att säga upp ordinarie personal för att anlita bemanningsbolag.”


”Nja, vi har inga krav på stora förstatliganden i dag. Man måste gå fram på flera vägar. Vi måste använda det statliga ägandet bättre. Vi måste ha tydliga riktlinjer för hur det väldiga pensionskapitalet får användas. Vi måste gynna löntagarinflytande i företagen.”


”I vissa branscher har avregleringen gått alldeles för långt. Järnvägen är ett typexempel. Där borde Trafikverket hålla helt i underhållet och SJ köra tågen.

Apoteken är en annan misslyckad avreglering. Det kanske blir dyrt att återreglera. Men den statliga styrningen borde öka.

Men det stora är skolan, vården och omsorgen där vi har riskkapitalbolag som lägger beslag på skattepengarna. Där tycker jag vi ska återta verksamheterna i kommunal regi så fort kontrakten löper ut.”


”Kriminalitet har ju många orsaker. I grunden finns ett socialt utanförskap. Finns det mycket fattigdom i samhället så finns det mycket kriminalitet.”

”Det där är ju absolut ingen ursäkt att begå brott. Men en klok politik måste bygga på att både bekämpa kriminaliteten med en bra polis och att angripa orsakerna.”

Så länge som opinionssiffrorna pekar uppåt och vänsterfalangen håller sig på mattan kommer Sjöstedt att få lov att hållas. Och precis som Socialdemokraterna har partiet inte råd med fler inbördeskrig.

Sjöstedt har insett att partiet måste göra sig av med sin ”looney left”-image om man vill tas på allvar av väljare och politiska motståndare.

Läs mer: Citaten är hämtade från Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Bild: Halva uppslaget av intervjun med Jonas Sjöstedt i Sydsvenskan den 2 februari 2012.

Read Full Post »

EGYPTEN HAR fått sin första kvinnliga presidentkandidat. Hennes namn: Buthayna Kamel.

I Sverige får politiker och media ofta byxångest så fort det handlar om att kritisera den extremistiska politiska islamismen. Detta gör att propagandister som exempelvis professor Jan Hjärpe ofta får fritt utrymme att sprida sin idealiserade bild av Muslimska Brödraskapet. 

Medan Hjärpe sitter tryggt med sin professorstitel i Sverige kämpar Buthayna Kamel mot exakt samma fanatiker i Egypten. Så här skriver Eva Plesner i Sydsvenskan:

En anledning till att Buthayna Kamel ställer upp är att hon vill konfrontera de konservativa religiösa krafter som piggnat till efter Mubarakregimens fall. Hon anklagar de nya makthavarna, militärrådet, för att äventyra demokratin genom att slå upp dörrarna på vid gavel för Muslimska brödraskapet och de ultrakonservativa salafisterna.

 – Får de makt så lär det bli förbjudet för kvinnor att kandidera i valet i december, säger hon.

Buthayna Kamel kallar sig socialdemokrat. Om halsen bär hon en kedja med ett kors och en halvmåne som symbol för enighet och solidaritet mellan kristna och muslimer. Runt handleden har hon ett armband med texten ”Gör fattigdom till historia”. På blusen ett märke med orden ”Egypten mot korruption”. Hon var själv med och grundade föreningen Shayfeen 2005.

Kamel har varit en populär programvärd i tv som har vågat ta upp känsliga ämnen – men också fått betala ett högt pris för sin rättframhet.

2001 blev hon programledare i debattprogrammet ”Försök förstå” som producerades av saudiägda kanalen Orbit. Där bemötte hon bland annat religiösa programs rekommendationer av månggifte med sitt eget program ”Vilka är fördelarna med att ha flera män?”.

När Buthayna Kamel i feb­ruari i år slog fast att hennes program i fortsättningen skulle stödja revolutionen och demokratin fick hon sparken av sin saudi­arabiska arbetsgivare.

Medan Jan Hjärpe – ofta med hjälp av tystnaden i svensk media – får sprida sin propaganda fritt i Sverige tvingas personer som Buthayna Kamel sätta sitt liv på spel för demokrati och utveckling i Egypten. 

Övrigt: 2005 grundades rörelsen shayfeen.com (”Vi ser dig”) som sprider kunskap om demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.

Läs mer om Kamel på Al-Ahram Weekly och The Daily Beast, samt läs och lyssna på NPR

Read Full Post »

NÄR Mona Sahlin blev partiledare ville hon förbättra förankringsprocess inom Socialdemokraterna. Efter alla år med Göran Persson skulle interndemokratin nu äntligen få blomstra.






Med hjälp av olika rådslag skulle partimedlemmar och aktiva få lov göra sina röster hörda inom en lång rad politikområden.

Men vad som syftade till att öka deltagandet förvandlades snart till en segdragen process utan något synligt slut. När det hela var över var det inte helt tydligt vad resultatet blev.

Nu verkar Labours partiledare Ed Miliband upprepa samma misstag. Och syftet är det samma – att ändra de centralistiska tendenser som utmärkte partiet under Tony Blair och Gordon Brown.

Dan Hodges i New Statesman skriver:

“We weren’t control freaks. We were control psychotics,” recalled one Labour insider. ”The basic principle was that policies were an obstacle to us winning power. They cost money. They always upset someone. The press always twisted them. Frankly, our view was that most of the party couldn’t be trusted with them.”

Men nu är det tänkt att bli ändring på detta.

Labour is currently consulting on as many as 25 separate policy initiatives.


Another Labour insider said: ”Want to know how it’s working? Phone up the party and ask how many policy reviews are under way. It won’t be able to tell you.” I did; it couldn’t. Sources close to the Labour leader are alive to these concerns but resolute in their determination to bring about a more inclusive way of evolving policy. ”Ed is serious about opening up the party,” I was told.


Here is the great irony of the new inclusive world of Labour Party policymaking: rather than binding people together, it has created a plethora of micro-policy agendas, mini-policy champions and isolated policy cliques.


As a result, you’ve got half the shadow cabinet galloping around on personal hobby horses. People have, in effect, been told . . . to come up with their own answers. That’s nice but, when the process is over, how does Ed [Miliband] knit all this into a coherent narrative?”

Som ett led i konsultationen med medlemmar och medborgare har fem miljoner mail, brev och broschyrer distribuerats.

Om Miliband skall lyckas eller inte hänger mycket samman med om han kan knyta samman hela denna omfattande säck av förslag som har strömat in.

Med ett omfattande deltagande från allmänhet och politiker är han dömd att göra många besvikna när väl politiken skall definieras. Om Miliband har bra kontroll över partiet kan han lyckas. Om inte går han kanske  samma öde tillmötes som Mona Sahlin.

Read Full Post »

TIDSKRIFT: En ny tidning har lanserats. Den heter Vi Biografi och kommer ut med fyra nummer per år. Första numret handlar om tre av demokratins pionjärer i Sverige.

Sjömannen Fredrik Olaus Nilsson grundade 1848 Sveriges första baptistförsamling. I stadgarna skrevs bl.a. in allmän och lika rösträtt.

Fredrika Bremer-förbundet grundades av Sophie Adlersparre.  Dessutom grundade hon Handarbetets vänner och Svenska Röda korset. Sedan drev hon också skolor för arbetarklassens barn och kämpade för kvinnors rätt till självförsörjning.

Den tredje pionjären är troligen den mest kände. Hjalmar Branting blev Sveriges förste socialdemokratiska statsminister 1920 (och igen 1921-23 0ch 1924-25).

Han valde bort revolutionen och kämpade istället för en fredlig och demokratisk omvandling av Sverige. Men han hade också svårt att hålla i sina egna pengar. Han lyckades festa bort ett stort arv på bara några år. Men det hindrade inte honom från att få Nobels fredspris 1921.

Läs mer: Stina Jofs, chefredaktör på Vi Biografi och redaktionschef på Tidningen Vi, intervjuades i SID (sidan 9).

Read Full Post »

POLITIK: Socialdemokraterna måste ta upp kampen mot Miljöpartiet enligt Hans Karlsson som är f.d. socialdemokratisk arbetsmarknadsminister och avtalssekreterare i LO.

Mer tveksamt är om Karlsson har rätt när han vill att Socialdemokraterna skall bli ”jämlikhetsalternativet” i svensk politik. 

Har inte ”jämlikhet” snarare blivit lite som ”demokrati”? Alla är för det och ingen är emot det. Det kommer att bli allt svårare att vinna så många fler väljare på en politisk idé som alla partier – mer eller mindre – håller med om.

Däremot har Karlsson en poäng när det gäller att ta upp kampen med Miljöpartiet om miljöfrågorna. ”Det nya som behöver utvecklas är miljöpolitiken med målet att bli bättre än Miljöpartiet på miljöfrågorna”, skriver Karlsson i LO-tidningen.

Karlsson eftervalsanalys innehåller också en rad andra intressanta tankar;

Årets valrörelse innehöll mängder av styckvisa politiska erbjudanden som var nästan omöjliga att foga samman till en politisk helhetsidé och framstod i bästa fall som principer mer än en ideologisk färdriktning. Med detta varuutbud av förslag, där medierna — inte minst tv — kom att utgöra ett gigantiskt marknadstorg, hamnar debatten på borgarnas hemmaplan där väljarna erbjuds välja mellan de politiska extrapriserna för dagen. 

Socialdemokratin ska inte lockas in i den typen av torftig politisk debatt. Men om man nu ändå gör det är det ju dumt att erbjuda direkt impopulära förslag. 

Moderaterna har förstått det och avstår från att försämra las trots att de inget hellre vill än att avreglera arbetsmarknaden också från denna störning. Men de låter bli därför att de inser att det är impopulärt och skulle sannolikt försvåra att vinna val. 

Kanske skulle de rödgröna resonerat på motsvarande sätt när det gäller rut-avdraget och en del andra humörsänkare och tidigt koncentrerat sig på alliansens svagaste punkt nämligen sjukförsäkringen. 

Read Full Post »

IMAGE: Lars Ohly (V) klarade inte av att välja mellan demokratin Israel eller diktaturen Iran när han frågades ut i P1.

Ett sådant uttalande höjer inte bara upp en diktatur till samma moraliska nivå som en demokrati, det lyckas också relativisera hela demokratibegreppet.

Denna grumliga inställning till demokrati och överseende med totalitära stater är något som har gått som en röd tråd genom hela Vänsterpartiets historia.

Medan Miljöpartiet alltmer ser ut att vara partiet som skulle kunna locka nödvändiga väljare bort från Allianspartierna framstår Vänsterpartiet som partiet som både hindrar och skrämmer väljare bort från De Rödgröna.

Detta har dessutom skett utan att Allianspartierna har behövt varna för ”vänsterspöket”.

Det är ingen hemlighet att det bl.a. inom fackföreningsrörelsen fanns en kritik mot Mona Sahlin som till sist ledde fram till att även Vänsterpartiet släpptes in i den rödgröna alliansen.

Samtidigt finns det en utbredd kritik mot Miljöpartiet inom många starka socialdemokratiska fästen i landet.

Det är uppenbart att dissonansen inom den rödgröna alliansen är betydligt större än vad den någonsin har varit mellan Allianspartierna.

Uttalandet visar också att Ohly och Vänsterpartiet är ett av de minst reformerade partierna inom den kommunistiska rörelsen i Europa idag.

Och det är inte bara när det gäller Afghanistan och Mellanösternfrågan som Vänsterpartiet framstår som ett udda parti. Så här skriver Per T. Ohlsson i Sydsvenskan;

Genom att envist och principiellt hålla fast vid ett svenskt EU-utträde bekräftar vänsterpartisterna att de utgör ett extremt, oansvarigt och äventyrligt inslag i den rödgröna alliansen. Det understryks ytterligare av att partiet intar samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna, det mest avskydda bland de politiska partierna.

Många mittenväljare som normalt attraheras av Socialdemokraterna drar sig följaktligen för att bidra till ett regeringsskifte som öppnar dörren för Vänsterpartiet.

Read Full Post »

Older Posts »