Historia: Valfeber i USA under 200 år!

VALRÖRELSE | Stort som smått blandas när Världens Historia blickar tillbaka på amerikanska valrörelser under 224 år.

Här förklaras bl.a. skillnaden mellan ”administration” och ”government”, betydelsen av ”gerrymandering” och vad ”the Kennedy effect” innebär och varför ”swing states” är så viktiga för valresultatet.

Här om uttrycket ”Yellow dog democrat”.

Uttrycket ”yellow dog democrat” kommer från sydstaten Texas där lojala demokratiska väljare hävdade att om så Jesus ställde upp i valet för republikanerna och demokraternas kandidat var en gammal gul hund, skulle de ändå rösta på demokraternas kandidat.

Att kallas för ”gul hund” är ingen förolämpning utan snarare en ära eftersom det vittnar om stor lojalitet. Uttrycket blev populärt under presidentvalskampanjen mellan demokraten Al Smith och republikanen Herbert Hoover år 1928, då många demokratiska väljare i södern varken tyckte om Al Smiths politik eller hans katolska tillhörighet, men röstade på honom ändå. År 1964, när demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson införde lika rättigheter för svarta amerikaner blev det dock för mycket för söderns gula hundar. Johnson motkandidat gick till val som motståndare till medborgarrättigheterna och vann i sydstaterna.

I dag har de gula hundarna fått sällskap av ”Blue dog democrats” – konservativa demokrater – och södern är fortfarande primärt republikanskt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Världens Historia nr 15 2012.

Read Full Post »

Image: Obama försöker efterlikna Bill Clinton!

ALLIERADE | Det var ingen tillfällighet att Bill Clinton var en av huvudtalarna vid demokraternas partikonvent i Charlotte.

Clinton är den främste företrädaren för vad som kallas New Democrats – en mitten-höger falang inom partiet som ser mer positivt på näringslivet och personligt ansvarstagande än vad den genomsnitlige Obama-anhängaren gör.

Clinton var på sin tid populär bland mittenväljare, liberala republikaner och Independents. Exakt samma väljare som i mångt och mycket har vänt Barack Obama ryggen under hans snart fyra år i Vita huset.

Med dagens dåliga ekonomi och en president som många väljare uppfattar befinna sig på vänsterkanten har Obama inte längre råd att tacka nej till draghjälp från Clinton.

Peter J. Boyer skriver i Newsweek:

The left’s complaint about Clintonism was that it made the party less distinct from the GOP—which, in effect, it did. When Clinton, Gore, and other Democratic centrists joined the Democratic Leadership Council in the 1980s, their purpose was to find a way to sell a liberal program to a nation that consistently rejected it, by moderating the program. The DLC emphasized private-sector growth and government efficiency, personal responsibility, and an affirmation of mainstream values. The chief prize was the Reagan Democrat—that white, working-class voter who was increasingly going Republican in places like Clinton’s Arkansas.

Clinton called those voters “the forgotten middle class,” and he appealed to them not only with his New Democrat policy program, but by relating to them personally, and grounding his own political identity in their experiences. The main thrust of that ’92 convention, and of much of the campaign thereafter, was to introduce Clinton to America as “the man from Hope,” who never knew his father, and whose mother left him with her parents while she attended nursing school. “He devoted his candidacy to that forgotten middle class, it was a conscious strategy,” says Paul Begala, a key Clinton strategist, who now advises the super PAC supporting Obama (and who is a contributor to The Daily Beast).

Although anti-Clintonism wasn’t the overt theme of Obama’s 2008 candidacy (it is surprising, in retrospect, the degree to which “Hope and Change” seemed agenda enough in that referendum election), Obama’s presidency has seemed, in key regards, a repudiation of the New Democrat idea. Clinton Democrats embraced business; Obama attacked private equity. A New Democrat would have championed the Keystone XL Pipeline; Obama, yielding to environmentalists, has resisted it. Although Obama campaigned in coal country in 2008 as a friend of the industry (and of all those blue-collar jobs associated with it), his Environmental Protection Agency has established regulations so severe that one administration official admitted, “if you want to build a coal plant you got a big problem.” Many of the workers affected by such policies are swing-state voters, who are also keenly sensitive to values issues. Obama’s health-care mandates on contraception may help him with single women and urban voters, but it might hurt him among Catholics in places like Pennsylvania and Ohio. Bill Clinton signed the Defense of Marriage Act; Obama stopped enforcing it, and then declared himself a supporter of gay marriage—the day after North Carolinians voted a traditional definition of marriage into the state’s constitution.

[…]

With a terrible economy as his greatest vulnerability, Obama has lately taken to claiming Clinton’s economic approach as his own (“we’ve tried our plan, and it worked”)—a reach that galls some Clintonites. “What David Axelrod and Obama have done is they have substituted class warfare for Clintonism,” says Doug Schoen, a Democratic political analyst and pollster (including for Newsweek and The Daily Beast) who has advised both Clintons. “At every juncture, they have substituted class-based politics—resentment of the rich, taxing the rich—for fiscal discipline, and prudence.”

[…]

Obama, whose father was absent, and who was raised by a single mother and who, for a time, relied on food stamps, has downplayed his own very Clintonian tale. “It’s very much available to him, I can’t say why he doesn’t do it,” Begala says. “It’s so interesting to me that the guy who has written the most literate presidential autobiography since I don’t know who, has somehow lost the narrative thread of his character, the character in his play.”

Bild: Tidskriftsomslaget är den amerikanska utgåvan av Newsweek den 10 september 2012.

Read Full Post »

Kampanj: 10 skäl som talar för Barack Obama!

USA | Republikanska gräsrötter har fått en kick av att Mitt Romney valde Paul Ryan till sin vicepresidentkandidat.

Men även demokraterna ser Ryans som en gåva. De anser att Ryan förstärker deras huvudbudskap.

Ryan gör det nämligen möjligt för dem att definiera båda som avskärmade från vanliga amerikaners vardag.

Men det finns även andra skäl till varför det ser ljusare ut för Barack Obama idag. Mark Halperin, Time, har radat upp tio sådana skäl.

1) Som president har Obama lättare att kontrollera nyhetsflödet. Allt han gör blir i realiteten nyheter.

2) Obamakampanjens ”research shop” i högkvarter i Chicago kan sina saker. Troligtvis sitter man på information rörande Mitt Romney och Paul Ryan som man släpper när det kan göra som mest skada för Romney.

3) Romney planerar att offentligöra dokument om sin skattedeklaration för 2011. Detta kommer att generera än mer uppmärksamhet på skillnaden mellan hans förmögenhet – och eventuella märkliga investeringar – och genomsnittsamerikanens ekonomiska situation.

4) Visa delar av USA:s ekonomi börjar nu se lite positivare ut för Obama.

5) Om situationen i Europa och Iran inte försämras innan valet borde Obama kunna visa på fler plus än minus på administrationens utrikespolitiska konto.

6) Demokraternas nomineringskonvent ligger senare än Romneys. Detta borde kunna ge en mer bestående uppgång i opinionen. Med lite tur håller detta hela vägen fram till valet.

7) Och populära Michelle Obama förväntas hålla ett inspirerande tal på konventet.

8) Den 11 september borde ge presidenten goda möjligheter att påminna väljarna om att det var han som gav ordern som eliminerade Osama bin Laden.

9) Obamakampanjen har fortfarande ett försprång när det gäller intern koordinering och kommunikation.

10) Och eftersom man kunde dra igång sin valkampanj långt innan Romney – och är mer teknologiskt avancerade – har man också fått ett försprång när det gäller att identifiera potentiella väljare.

Read Full Post »

Kampanj: Mitt Romneys strategiska misstag!

USA | Det är inte bara ideologiskt motiverade republikaner som firar Mitt Romneys val av vicepresidentkandidat. Även för Barack Obama är det goda nyheter.

Hitintills har man inom Romneys kampanj varit smarta nog att inse att deras största chans är försöka få valet att framstå som en folkomröstning om Barack Obamas skötsel av landets ekonomi.

Med valet av Ryan förflyttas fokus bort ifrån Obamas politik. I ett enda slag har valkampanjen istället förvandlats till ett tydligt val mellan två ideologiska system. Precis vad Obama önskar sig.

Om Ryans alternative budgetplan för USA har Johnathan Chait skrivit i “The Legendary Paul Ryan:

Whether Ryan’s plan even is a “deficit-reduction plan” is highly debatable. Ryan promises to eliminate trillions of dollars’ worth of tax deductions, but won’t identify which ones. He proposes to sharply reduce government spending that isn’t defense, Medicare (for the next decade, anyway), or Social Security, but much of that reduction is unspecified, and when Obama named some possible casualties, Ryan complained that those hypotheticals weren’t necessarily in his plan. Ryan is specific about two policies: massive cuts to income-tax rates, and very large cuts to government programs that aid the poor and medically vulnerable. You could call all this a “deficit-reduction plan,” but it would be more accurate to call it “a plan to cut tax rates and spending on the poor and sick.”

Om Romneys strategiska misstag skriver John Heilemann:

His agenda of turning Medicare into a voucher program, bloc-granting and taking the meat axe to Medicaid, drastically cutting spending on virtually every other government program (except defense, natch), and, yes, privatizing Social Security has been called many things, from courageous and bold (by countless conservatives) to “thinly veiled Social Darwinism” (by Obama) and “right-wing social engineering” (by Newt Gingrich). What you cannot call it is vague or vacuous or mealy-mouthed — all words that have been attached to the man at the top of the ticket.

So this was not a safe or conventional pick — not a pick motivated by winning a state (as Portman would have partly been regarding Ohio or Marco Rubio would have partly been regarding Florida). This was a pick about ideas, about policies, about core convictions. But it was also a pick driven by political weakness. All along, Team Romney’s bedrock strategy has been to make the 2012 election a clean referendum on Obama’s economic management and leadership, an election about unemployment, growth, and wages. In elevating Ryan, what Team Romney has done is execute a sharp U-turn, embracing the theory that 2012 will not be a pure referendum but a choice election, and one in which the two sides’ contrasting approaches to the deficit, debt, entitlements, and taxes will take center stage. And while this is surely not a Hail Mary pass on the order of John McCain’s selection of Sarah Palin, it is almost as much, as some Romneyites admit, an attempt to (pardon the expression) change the game.

Så i kampen om att definiera valrörelsen i väljarnas ögon – folkomröstning (om Obama) eller ett val (mellan två ideologier) – blinkade Romney först.

Valet av Ryan har fört Barack Obama ännu ett steg närmare en valseger i november.

Läs mer: ”Serious Attack on Ryan Budget Takes Toll on Mitt Romney” på den av demokraterna närstående Democracy Corps. (Grundare James Carville och Stanley Greenberg).

Bild: Paul Ryans första twitter-inlägg.

Read Full Post »

Image: Obamas långa väg tillbaka!

KAMPANJ | David Gergen, som arbetat för flera amerikanska presidenter, har intervjuats om Barack Obama och det politiska läget inför valet.

”The next few years are going to be really rough. I think our political system is basically dysfunctional”, säger han till Der Spiegel.

Till skillnad från många andra i Washington har Gergen inte arbetat uteslutande för antingen republikaner eller demokrater. Han räknar sig själv som independent.

Han var t.ex. Director of Communications under Ronald Reagan och rådigare till Bill Clinton.

Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz intervjuade. Här är ett utdrag:

SPIEGEL: Were you surprised that Obama, who was a very gifted orator in the campaign, hasn’t become a better communicator in office?

Gergen: Some of his speeches as a candidate, such as his Philadelphia speech on race, were really inspirational. I voted for Obama because l hoped that an African American coming to that job could really help to transform our culture. And the surprise for me started with his acceptance speech. It did not have the uplift that I expected. That was very disappointing. Unfortunately, that trend has continued. Obama was also overexposed in his first years in office. Recently, he has begun picking his appearances more carefully, and his popularity ratings have since improved.

[…]

Gergen: Barack Obama is a very smart man. He has many gifts. Bill Clinton is a better politician. Clinton believed right from the beginning that, in order to win the presidency, he had to put together a team that came from many different parts of the political spectrum. Obama has very good people, but they’re almost all from the same group, and they all came from Chicago. I had this conversation with him and said, ”Keep your current people; they are obviously good. But it would also be helpful if you enlarged your inner circle, bringing in people with different perspectives.”

SPIEGEL: What was Obama’s response?

Gergen: He brought in a strong businessman, Bill Daley, to help him as chief of staff, but Daley was essentially marginalized right from the beginning. He quit after less than a year on the job.

SPIEGEL: Why does Obama generate so much hatred in the country?

Gergen: I would like to believe it’s not race, but I’m sure that’s an element. But, after all, we voted for an African American. If there was so much racial hatred, he never would have gotten there. There is a quality about Obama that he sometimes seems to be lecturing you, and people resent that.

SPIEGEL: He didn’t show that trait during the campaign, did he?

Gergen: No. He changed when he became president. He has another problem: He ran a campaign in which everybody could see in him what they wanted to see. I’m a moderate centrist. I thought that he would be a moderate centrist. The left thought he was going to be one of them. There are many different people who invested their hopes in Obama, and when he had to start making choices, people discovered he’s not who they thought he was, and they got upset about that.

Bild: När Barack Obama kampanjade i South Dakota inför förra valet.

Read Full Post »

Kampanj: Barack Obama tar av sig silkesvantarna!

 USA | Det var bara en fråga om när. Och nu har Barack Obama börjat använda elimineringen av Osama bin Laden i attackerna mot Mitt Romney.

När president Obama tog beslutet att slå till mot Osama bin Ladens hem i Pakistan visade han på handlingskraft.

När han lyckades eliminera bin Laden hade han skaffat sig det bästa trumfkort han kunde önska sig i en presidentvalskampanj.

Och nu ifrågasätter Obama om Romney har förmågan att fatta rätt beslut i pressade situationer.

The Commander-in-Chief gets one chance to make the right decision.

Detta är politisk jiujitsu. Ofta är det republikaner som kritiserar demokrater för att vara svaga och opålitliga i säkerhetspolitiska frågor.

Detta är negative campaigning när det är som bäst. Hur skall Romney kunna bevisa att han skulle ha fattat samma beslut i motsvarande situation?

Read Full Post »

Politik: Barack Obama tar hjälp av Gud!

NÄR president Barack Obama påstod att Gud vill att demokrater och republikaner skall sammarbeta kring jobbpolitiken väckte det viss uppmärksamhet.

”I trust in God, but God wants to see us help ourselves by putting people back to work,” sade Obama.

I USA är det inte speciellt ovanligt att politiker ger bevis på sin tro. Om så bara genom att gå i kyrkan. Här skiljer sig inte Obama från andra politiker.

Mindre vanligt är att hävda att man har direkt stöd hos Gud och i Bibeln för den egna politiken.

Man kan tänka sig vilket oväsen det hade blivit om en republikansk president hade hävdat samma sak.

När Jay Carney, Vita husets talesperson, sedan försökte visa att presidentens ord bara var i linje med Guds önskan om att beslutfattarna skall se till att fixa fler jobb lyckades han citera fel från Bibeln.

Carney försökte förklara presidentens ord med att han bara hade försökt visa på att vi har kapacitet att göra vad som krävs för att hjälpa det amerikanska folket.

”I believe the phrase from the Bible is, ‘The Lord helps those who help themselves’'”.

Men det stämmer inte. I Vita husets avskrift från pressinformationen hade man senare lagt till: ”This common phrase does not appear in the Bible.”

Read Full Post »

Mediekritik: Höger- och vänsterprotester i USA!

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

Kampanj: Jakten på USA:s mittenväljare!

I ALLA presidentval jagar kombattanterna den grupp väljare som kallas independents.

Independents ser sig inte som demokrater eller republikaner.

Deras sympatier kan pendla mellan olika politiker och partier beroende på situation och omständigheter. De är USA:s motsvarighet till svenska mittenväljare.

I USA består väljarkåren av två nästan lika stora block väljare. Det ena blocket röstar nästan alltid på den demokratiska presidentkandidaten och det andra blocket röstar nästan alltid på republikanen.

Om detta stämmer är det inte så konstigt att rösterna från independents är så eftertraktade. Den kandidat som lyckas vinna över dem vinner också presidentvalet.

Den vedertagna uppfattningen är också att dessa independents söker en kompromisskandidat. De vill ha en kandidat som inte är för ”extrem” utan förenar det bästa av vad de två partierna kan erbjuda.

Men Frank Rich, vid tidskriften New York, har dragit en helt annan slutsats efter att ha studerat statistiken.

For the good deed of trying to defuse partisan tensions, [Barack Obama] has been punished with massive desertions by the very independents who are supposed to love his pacifism. In the last Wall Street Journal–NBC News poll, his support among them had fallen by half since he took office, from 52 percent to 26 percent. Perhaps that’s because these independents, who represent roughly 36 percent of voters, are not the monochromatic ideological eunuchs they’re purported to be. One polling organization that regularly examines them in depth, Pew, has found that nearly half of independents are in fact either faithful Democrats (21 percent) or Republicans (26 percent) who simply don’t want to call themselves Democrats and Republicans. (Can you blame them?) Another 20 percent are “doubting Democrats” and another 16 percent are “disaffected” voters, respectively anti-business and anti-government, angry and populist rather than mildly centrist. The remaining 17 percent are what Pew calls “disengaged”—young and uneducated Americans, four fifths of whom don’t vote anyway. There’s nothing about the makeup of any segment of these “all-important independent voters” that suggests bipartisan civility has anything whatsoever to do with winning their support.

To pursue this motley crew of the electorate as if it had a coherent political profile is nuts. Its various subsets are on so many different sides of so many questions no ideological hermaphrodite could please them all. Rather than win these voters over with bipartisan outreach, Obama may instead have driven them away. His steep decline among independents is paralleled by the decline in voters who credit him as a “strong leader.” A president who keeps trying and failing to defuse partisan tensions risks being perceived as a wuss by Democrats, Republicans, and, yes, independents alike.

[…]

And so, with no legislation possible and no economic miracles in store, Obama’s presidency has shrunk to the bully pulpit. His best hope is to use that pulpit, with all the muscle, talent, and energy at his command, to ferociously define and defend the American values under siege by the revolutionaries at the capital’s gates. That doesn’t mean more eloquent speeches from Washington. It means relentless barnstorming night and day. It means at long last embracing a big-picture narrative. It means going on the road […] It means—and this, thankfully, is another part of Obama’s DNA—playing to win.

[…]

The many who would have Obama surrender without a fight in 2012—whether Beltway wise men addicted to bipartisanship, vain and deluded third-party entrepreneurs, or White House strategists chasing phantom independents—are fiddling while America burns. If Obama succumbs to their siren call again, he will too.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Mitt Romney vann debatten!

DEBBATEN MELLAN de republikanska presidentkandidaterna blev den uppgörelse mellan Mitt Romney och Rick Perry som alla väntat sig.

Romney lyckades lägga sig på tryggt avstånd från högerflanken utan att helt kapa banden. Han distanserade sig från Tea Party-rörelsen utan att låta som deras motståndare. Och han behöll fokus på debattens – och sin egen huvudfråga – ekonomin.

När han även signalerade att han ville rädda Social Security – snarare än montera ner densamma – lyckades han framstå som en kandidat som skulle kunna locka även missnöjda demokrater och independents.

Problemet är att han först måste vinna den republikanska valrörelsen innan han ens kommer i närheten av Barack Obama. Frågan är om han uppfattas som tillräckligt konservativ bland de republikanska väljare som kokar av ilska över utvecklingen i USA?

Michele Bachmann, vinnaren i Iowas ”straw poll”, var mycket påläst men var mindre framträdande än vanligt. Mycket p.g.a. att hon under denna debatt fick mindre tidsutrymme.

Kirsten Powers skriver:

Romney held his place in the top tier with a polished performance, while Perry didn’t live up to the hype. His answers were marked by a very Palin-esque wandering that left the viewer puzzled, as when he claimed that Texas has so many uninsured people because of the federal government. Huh?

More important, Perry decided to double down on his earlier claim that Social Security is a “Ponzi scheme,” something that likely won’t go over with the older voters who dominate party primaries and general elections. Romney engaged him on the issue, insisting, “our nominee has to be someone who isn’t committed to abolishing Social Security.” That’s the understatement of the year. The Romney camp pounced on the misstep with a press release blasting: “PERRY DOES NOT BELIEVE SOCIAL SECURITY SHOULD EXIST.”

Övrigt: Fler kommentarer finns bl.a. på The Daily Beast. Se förutom debatten i Kalifornien även förra i Iowa.

Read Full Post »