Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dansk Folkeparti’

FÖRLORAREN Socialdemokraterne vann. Helle Thorning-Schmidt blir ny statsminister trots att hennes parti gjorde sitt sämsta val på över hundra år.

Och vinnaren Venstre (+1 mandat), och avgående statsministern Lars Løkke Rasmussen, får lämna ifrån sig makten eftersom både koalitionspartnern De Konservative (-10) och stödpartiet Dansk Folkeparti (-3) tappade.

Inte nog med att Socialdemokraterne förlorade ett mandat, allianspartnern Socialistisk Folkeparti tappade hela sju. Anledningen att det röda blocket nu kan bilda regering är att de två andra partierna på vänsterkanten – De Radikale och Enhedslisten – är valets riktiga vinnare.

Så här skriver Jylllands-Posten i en eftervalsanalys:

Ideologisk er der mellem Margrethe Vestager [De Radikale] og Johanne Schmidt-Nielsen [Enhedslisten] en afgrund så dyb, at de brede smil på valgaften ikke kan narre nogen. Som valgets sejrherrer vil de to partier berettiget kræve afgørende indflydelse på en ny regering, og den krav vil Helle Thorning-Schmidt på sigt få mere end svært ved at honorere. Derfor er det ingenlunde givet, at en regering under hendes ledelse vil kunne stå distancen i en hel valgperiode.

Read Full Post »

POLITIK: Tidskriften Expo har följt upp sitt tidigare temanummer (4/2010) om Sverigedemokraterna med ännu ett temanummer om samma parti. (Vi lär få se många liknande temanummer under mandatperioden.)

Och precis som tidigare nummer är artiklarna välskrivna även om de inte ger speciellt mycket ny information för den som följer utvecklingen.

Intressantast är statsvetare Anders Widfeldt som beskriver de problem som partiet står inför om man skall lyckas få riktigt politiskt fotfäste som Dansk Folkeparti eller Geert Wilders och hans PVV.

Kontrasten mot Dansk Folkeparti är tydlig. Det danska partiet hade under sina tidiga år en viss belastning från sin föregångare Fremskridtspartiet i form av ett rykte om att bestå av stollar och excentriker, men några komprometterande kopplingar till extrema rörelser och ideologier har Dansk Folkeparti aldrig i nämnvärd utsträckning dragits med. ”Stollestämpeln” har man dessutom, i stort sett, lyckats tvätta bort.

Det ligger mycket i detta.

Dansk Folkeparti har ett mycket professionellt ledargarnityr som har lyckats etablera partiet som mer än ett enfrågeparti.

Och PVV är ett parti som uppfattas verka inom den traditionella liberala holländska traditionen och lyfter gärna fram kvinnors och homosexuellas rättigheter. Ett sådant parti kan inte lika lätt definieras som intolerant av politiska motståndare.

Read Full Post »

Kyrkoval 2009VALKAMPANJ: Ännu har inte årets kyrkoval börjat synas i media. 

Men det lilla som har rapporterats verkar förutsägbart följa mallen från Europaparlamentsvalet. Återigen verkar Sverigedemokraterna bli en tacksam krok för media att hänga upp sin rapportering kring.  

Och precis som inför EU-valet handlar det om en illa dold rädsla för att partiet skall lyckas genomföra en framgångsrik kampanj som skall kunna lotsa partiet vidare till en valseger i riksdagsvalet 2010.

Det finns dock anledning att tro att Sverigedemokraterna inte kommer att vara lika intressant för vare sig media eller partier att fokusera på i kyrkovalet.

1. Sverigedemokraterna är nu ett loser parti. 

Trots ständig rapportering i media om att partiet i EU-valet stod inför sitt stora genombrott i svensk politik och trots höga förväntningar inom det egna partiet blev valet ett misslyckande.

Vare sig media eller partier kommer längre att kunna motivera sig till att tro att Sverigedemokraterna utgör ett stort existentiellt hot mot vare sig Svenska kyrkan eller samhället i övrigt.

Ett stalltips är därför att vi kommer att få se och höra förvånansvärt lite av Sverigedemokraterna i årets val.

2. ”Ingen rädder för vargen här!”

Sverigedemokraterna sitter redan på mandat i både kyrkomötet – landets högsta beslutande kyrkliga organ – och i olika stift och församlingar. Till kyrkomötet fick partiet ett (1) mandat 2001 och fyra (4) mandat 2005.

Trots detta gick världen inte under. Men partiet har inte heller gjort något som helst politiska avtryck under åren i kyrkopolitiken.  

3. Partiet saknar tydligt och professionellt ledarskap.

Sverigedemokraterna är ett betydligt svagare än vad man skulle kunna tro av medias något uppskruvade tonläge så fort rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna.

Även uttalanden från de etablerade partierna och från främst olika kulturredaktioner får det ibland att låta som om partiet står på randen till det stora genombrottet i svensk politik. Men även om sverigedemokraterna gärna ser sig själva som Sveriges motsvarighet till Dansk Folkeparti har man lång väg kvar att vandra.

Som här tidigare har skrivits så besitter partiledningen långt ifrån den pondus och professionalitet som krävs för att förvandla partiet till en maktfaktor i svensk politik.

4. Partiet är inte intresserat av vare sig religion eller kyrkliga frågor.

Partiet kommer sannolikt att kunna förlita sig på att få lite gratisreklam om andra partier väljer att fortsätta att utmåla Sverigedemokraterna som den stora faran. Men av egen kraft är det svårt att se att partiet kommer att kunna nå några större framgångar ens i detta anonyma val. 

Det är uppenbart för alla – åtminstone för de väljare som kommer att rösta i kyrkovalet – att partiet inte är genuintintresserat av kyrkopolitiska frågor. Kyrkovalet är bara en del av en strategi som man hoppas skall leda till riksdagen 2010. 

Det räcker inte bara att kopiera andra partiers program för att lyckas. Det måste också finnas ett genuint intresse som går att kommunicera till väljarna. Och de väljare som går och röstar i ett kyrkoval är få men engagerade. 

5. Kulturen inom Svenska kyrkan talar mot Sverigedemokraterna.

Svenska kyrkan är en organisation som alltid vill vara alla till lags. Inom Svenska kyrkan finns idag ett större intresse av att vara politiskt korrekt än en önskan om att få påverka samhället med den ”ideologiska” verktygslåda som finns i Bibeln.

Denna konfliträdsla – som ofta blandas samman med ödmjukhet – gör också att ett parti som Sverigedemokraterna har en tendens att röras ner i en allmän gryta av välvillighet.

Eller som Bertil Murray – som kandiderar till kyrkomötet för Frimodig kyrka (Uppsala stift) – uttrycker det;

Oavsett partipolitisk tillhörighet så kan det finnas goda, fina och ärliga människor som verkligen kämpar för det man tror på i det kyrkliga perspektivet. Men systemet gör att det är svårt att samverka även i enstaka frågor eftersom det uppfattas som stöd till Sverigedemokraterna som ideologisk grupp.

Med andra ord räcker det inte med att vinna framgångar i val. Man måste även vinna stort så att man kan konkurrera med de stora partierna om inflytande. Och eftersom detta inte kommer att ske kan man alltid krama ihjäl dem med sin godhet. 

Piska och morot. Kärlek eller marginalisering. I det stora hela en bra strategi om man vill minimera ett (marginellt) politiskt hot.

Read Full Post »

sverigedemokraternaSTRATEGI: Det är mycket nu om Sverigedemokraterna i media. 

Redan innan Sveriges Radios Kaliber gjorde sitt ”wallraff”-reportage har det skrivits mer än vanligt om partiet. Exempelvis har Sydsvenskan haft en hel artikelserie i tre delar på kultursidan om partiet medan Riksdag & Departement (nr 11/2009) ägnade två sidor av sitt högst begränsade utrymme i sin pappersupplaga.

En rad forskningsprojekt om partiet är igång och en rad böcker om partiet är dessutom på väg.

Genomgående är att alla reportage andas en mer eller mindre öppen oro över att partiet nu står på randen av att få sitt stora genombrott i ett riksdagsval. Frågan är hur realistiskt detta är? 

Även om partiet idag står starkare än vad man gjorde 2006 är det ett parti med många problem. Det är långt ifrån säkert att man kommer att lyckas i riksdagsvalet 2010.

Inom SD gärna ser man sig själva gärna som den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Men i realiteten befinner man sig långt ifrån deras professionalitet.

Vad Pia Kjærsgaard gjorde var att samla en liten grupp omkring sig med både ideologiska visioner, politisk fingertoppskänsla och förmåga att politiskt kommunicera sina budskap.

Få partier har varit lika skickliga på att utnyttja dagsaktuella händelser för att kunna påverka dansk politik och bilden av det egna partiet hos väljarna.

Kjærsgaard och gruppen kring henne lyckades ta ett fast grepp om partiet och med lock och pock driva partiet i en mer allmänborgerlig riktning utan att för den skull tappade sin invandrarkritiska profil.

Det är svårt att se att Jimmie Åkesson har samma kompetens i partiledningen.

Det andra som talar mot SD är att Sverigedemokraterna saknar samma karismatiska ledarskap som utmärker motsvarande partier i Europa. Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker framstår han mer som skolpojken i kortbyxor och med slangbälla i bakfickan som har lyckats planka sig in på en fest för vuxna.

Man har säkert sett det som nödvändigt att odla en image som kan distansera partiet från deras högerextremistiska förflutna och ta udden av bilden av partiet som farligt och rasistiskt. Det har därför säkert varit ett medvetet drag att skapa en lite mjukare still åt partiledaren. 

Problemet är bara att profillösheten även avspeglar sig inom sakpolitiken.

Och här kommer vi in på partiets tredje problem. Idag är partiet i realiteten ett enfrågeparti. Invandrar- och integrationsfrågor utgör hela partiets identitet. Det är därför inte konstigare att man hittar rasister i SD än att det fortfarande finns kommunister inom Vänsterpartiet. 

Partiet har försökt råda bot på detta genom att kopiera kristdemokraternas politik på flera politikerområden. Man har också tagit de första stegen för att försöka locka över än fler socialdemokratiska väljare genom att profilera sig som ett mer löntagarvänligt och mer EU-kritiskt parti.

Men än så länge kan man inte se att detta har gett någon större effekt på bilden av partiet. Och även om man inom partiet hoppas på ett genomslag i Europa- och riksdagsvalen är det inte speciellt säkert att man kommer att lyckas även om alla inom kultur-, politik- och mediasfären tycks tro detta.

Mycket av SD framtid kommer dessutom att avgöras av de etablerade partiernas förmåga att hantera utmaningen. Och vad många inom kultur-, politik- och mediaetablissemangen inte gärna vill erkänna är att det effektivaste medlet mot partiet idag troligtvis stavas Tobias Billström.

Migrationsminister Billströms framstår som en av få politiker som har insett att det inte längre räcker med att bara peka finger åt SD och tro att man därmed kan få ner partiets röstsiffror.

Att ständigt och jämt attackera Sverigedemokraterna utan att för väljarna visa att man tar deras oro på allvar – även när det gäller integration och invandring – riskerar bara att skapa känslan hos SD:s väljare att man är förföljda eller medvetet missförstådda.

Detta skulle knappast vara en fruktbar strategi för att möta väljarnas oro kring exempelvis arbetslöshet och pensionskriser. Frågan är varför de etablerade partierna tror att det då skulle vara en framgångsrik väg när det gäller folks oro kring invandringen.

Dessutom blir det svårare för de etablerade partierna att locka tillbaka väljare från SD om man hela tiden låter som om dessa väljare inte är välkomna tillbaka.  

Politiker måste kunna visa på lösningar och inte bara peka finger och anklaga andra partier – och därmed deras väljare – för att ha fel. Speciellt inte om anklagelserna alltid görs i ett högt uppskruvat tonläge. Väljarna kan lätt få för sig att man då försöker dölja någonting.

Så även om migrationsministern aldrig kommer att erkänna det (och knappast någon annan heller för den delen) så är det hans skärpning av invandringspolitiken som alla borde tacka om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen 2010.

Read Full Post »

VÄNSTERPARTIET håller kongress i Norrköping. Ett av de mer publika besluten från denna kongress – förutom att Lars Ohly omvaldes till partiordförande – var att (v) inte vill ge upp kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Det innebar att programkommissionen kördes över – och därmed partiledningen – som ville ha en softare skrivning om att ”normalarbetstiden skall kortas”. Kongressen köpte denna skrivning med tillägget att ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är målet”.

Detta kan säkert partiledningen och Lars Ohly köpa utan några större problem. Men vad som kan få betydligt större konsekvenser var beslutet att säga ja till att sitta i regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Även om inget är ödesbestämt visar opinionsläget att det finns stora chanser att det blir en ny regering 2010. I ett sådant läge finns det naturligtvis en stor längtan för politikerna i både (v) och (mp) att sitta i regeringen.

Det är alltid svårt för partier som har en chans till makten att säga nej tack till regeringsposter för att istället prioritera att långsiktigt bygga upp förtroendet hos väljarna. Att sätta sig i en regering för ett litet parti innebär alltid en risk att man får ta ansvar för alla negativa beslut utan att man riktigt kan till sig äran för det som väljarna uppfattar som positivt i regeringspolitiken.

Ett litet parti riskerar alltid att hamna i skuggan av de stora regeringspartierna. Ett parti som mycket effektivt har lyckats undvika att falla i denna fälla är Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti har istället för att lägga ner en massa tid på att förhandla sig till regeringsposter valt att maximera sitt inflytande genom att öppet innan valet deklarera att man stöder Anders Fogh Rasmussen som statsministerkandidat men att man inte önskar ingå i någon regering.

Detta har varit en mycket effektiv strategi för att maximera att man får acceptans för en lång rad av de egna hjärtefrågorna i kontinuerliga förhandlingar med regeringen. Detta sänder en tydlig signal till väljarna att man har makt att påverka och att man har makt att säga nej till regeringen om man inte får som man vill.

I en koalition sker det mesta av förhandlingarna mellan regeringspartierna inför lyckta dörrar utan att väljarna alltid uppfattar vilket parti som har fått i genom vilka frågor. När förhandlingarna är klara och alla är överrens markerar partierna alltid att alla tycker exakt lika och att alla är extremt nöjda med resultatet.

Medan partiföreträdarna tror att väljarna har en tydlig bild av vilka hjärtefrågor det egna partiet driver har väljarna i realiteten en ganska vag uppfattning om detta.

Lars Ohly har genom kongressens beslut om att säga ja till att sitta i regeringen kanske försuttit partiets bästa chans att ta sig ur sin opinionsmässiga kräftgång. 

Read Full Post »

« Newer Posts