Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Danmark’

VAL 2015 | ”Islamism är starkt inspirerat av 30-talets fascism och nazism”, säger Naser Khader. Khader är folketingskandidat för De Konservative i Danmark.

Det Konservative Folkepartis kampanj ”Stop nazi-islamisme är en av de få utspel som partiet har lyckats väcka uppmärksamhet med så här långt i valet.

På DR.dk:s video nedan kan man ta del av debatten om kampanjen.

Read Full Post »

VAL 2015 | Kan man vinna röster med valaffischer? Anders Dybdal, expert på strategi och politisk kommunikation, har tittat på årets affischer i Danmark.

Read Full Post »

VAL 2015 | Nu är det bestämt. Danmark går till val den 18 juni. Det blå blocket – de borgerliga partierna – leder i opinionsundersökningarna över det röda.

Helle och Lars

Kampen om statsministerposten står mellan Helle Thorning-Schmidt, statsminister och partiledare för Socialdemokraterne, och Lars Løkke Rasmussen som är partiledare för borgerliga Venstre.

Även om socialdemokraterna är det största partiet – och Thorning-Schmidt populärare än Rasmussen – leder det blå blocket – de borgerliga partierna – över det röda.

Det tredje största partiet Dansk Folkeparti – med partiledaren  Kristian Thulesen Dahl i spetsen – förväntas göra ett bra val.

De två statsministerkandidaterna som blivit rejält tilltufsade de senaste åren. Thorning-Schmidt bl.a. för sitt flip-floppande kring vallöften när hon väl fick bilda sin koalitionsregering.  Rasmussen på grund av sitt vidlyftiga sätt han har spendera sitt partis pengar på kläder och resor.

För båda handlar valet nu om att vinna eller försvinna. Förloraren kommer sannolikt tvingas dra sig tillbak från sina partiledarposter.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på socialliberale dagstidningen Politiken, skriver så här:

Man skal lede længe – måske helt forgæves – i den politiske danmarkshistorie efter to statsministerkandidater, der på så kort tid er blevet gennempryglet så hårdt for det arbejde, de udfører.

Af offentligheden. Af medierne. Af kollegerne. Selv nære partifæller har svunget pisken efter forgodtbefindende.

Begge har de oplevet at få intime dele af deres liv gjort til et nationalt anliggende – detaljerede skatteforhold, partnerens seksuelle præferencer, alkoholvaner og beklædning helt ind til de inderste stykker bomuld.

Begge har de over en kort årrække prøvet at stå i spidsen for Danmark i en tid med økonomisk krise, og det er ikke lykkedes nogen af dem skabe vækst på nær samme niveau som vores nabolande. Ej heller har nogen af dem evnet til at formulere et politisk projekt, der har skabt folkelig begejstring.

[…]

Det tætteste, man kommer et manifest for Regeringen Thorning-Schmidt må være ideen om at tage et ansvar. At træffe svære, nødvendige, om end ikke just populære beslutninger, der i sidste ende skal rette op på dansk økonomi, bringe Danmark i støt fremgang, få de 130.000 ledige danskere i job, skaffe ordrer i bøgerne hos virksomhederne.

Hun annoncerede det faktisk allerede i sin første nytårstale 1. januar 2012: »I den kommende tid skal vi tage beslutninger, der kan måle sig med de sværeste i vores historie. Men vi gør det, fordi det er nødvendigt«.

Senere, stillet over for et langstrakt, internt socialdemokratisk oprør mod netop ’nødvendighedens politik’ har hun understreget, at det skam også har været den ’rigtige’ politik at reformere snart sagt alle dele af vores velfærdssamfund. Hver for sig har reformerne ikke været nævneværdigt store – men der har været mange af dem.

[…]

Personligt – som leder – står Thorning ved valgkampens begyndelse stærkere end på noget tidspunkt de seneste tre år, og danskerne vurderer hende mere troværdig end sin modstander i Venstre. Derfor er forventningen, at Socialdemokraterne vil forsøge at dreje valgkampen i retning af et direkte valg mellem Thorning og Løkke. Konkrete forslag og løfter vil Thorning til gengæld – formentlig belært af fortiden – søge at begrænse.

[…]

Venstre havde nogle gyldne uger kort efter folketingsvalget i 2011.

Ganske vist var et ti år langt borgerligt styre blevet smidt på gulvet. Men partiet stormede pludselig frem i meningsmålingerne, hvor opbakningen på rekordtid blev forvandlet fra 26,7 til 33,4 procent. Denne bemærkelsesværdige fremgang kunne partiets formand, Lars Løkke Rasmussen, betragte på afstand. Han befandt sig i de uger 2.500 kilometer mod syd – på kombineret ferietur og strategiseminar under Mallorcas sol.

Mallorcafremgangen er på flere måder sigende for Lars Løkkes tre et halvt år som oppositionsleder. Når den offentlige debat går sin gang og pressens almindelige fokus er på regeringen, profiterer Venstre. Ofte helt uden, at Venstres fremtrædende figurer behøver at blande sig. Men hver gang, Lars Løkke Rasmussen selv kommer i fokus – hver gang, det handler om skjulte bilag, dekadente rejsevaner, kaviar og champagne, overdrevent tøjforbrug, mere eller mindre respektfuld rygning og overspring, hvor gærdet er lavest – ja, så går det ned ad bakke for Venstre.

[…]

Venstreformanden har varslet en fortsat reformkurs fremover. Men han har afholdt sig fra at sprænge nogen bomber, og de seneste måneder har Venstre igen og igen stået uden svar på meget konkrete politiske spørgsmål som for eksempel indretningen af det bebudede, moderne kontanthjælpsloft.

Sammensætningen af en eventuel borgerlig regering er der heller ikke taget stilling til. Vinder Løkke magten, skal han manøvrere et politisk flertal, som foruden Venstre består af de konservative, Liberal Alliance og et formentlig markant styrket Dansk Folkeparti. Ingen ved, om andre end Venstre ender i ministerbilerne – det bliver et af valgkampens samtaleemner. Men sikkert er det, at der i tilfælde af blåt flertal venter store armlægninger om især den økonomiske politik.

Läs mer: På Folketingsvalg 2015 kan man läsa om valet och de politiska partierna.

Bild: Politiken.

Read Full Post »

Val 2015 | Statsminister Helle Thorning-Schmidt har meddelat att val skall hållas i Danmark den 18 juni 2015. Här är två av dagens framsidor.

Morgenavisen Jyllands-Posten 27 May 2015

Morgenavisen Jyllands-Posten den 27 maj 2015

Politiken 27 May 2015

Politiken den 27 maj 2015

Read Full Post »

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

”Voteman” skulle få unga att gå och rösta i Europaparlamentsvalet i Danmark. Filmen godkändes av danska Folketinget.

Trots att den snabbt drogs tillbaka p.g.a. kritik hann den bli uppmärksammad långt utanför Danmark. Washington Post kallade den ”one of the more bizarre ‘get out the vote’ videos ever made”.

Read Full Post »

INVITER | Centerpartiet flörtar med Miljöpartiet. Frågan är varför?

Centerpartiet tycker nu att regeringen och Miljöpartiet borde samarbeta kring infrastruktur, migrationsfrågor och en flexibel arbetsmarknad.

Intressant är att Annie Lööf inte har skrivit under sin debattartikel i Svenska Dagbladet som näringsminister utan som partiordförande.

Man kan undra över varför Centerpartiet vill ge Miljöpartiet ökad legitimitet genom att föreslå ett samarbete kring en rad områden där man ser sig själv som ledande?

Risken är nu att Miljöpartiet kan plocka poäng på Centerpartiets bekostnad.

Ett samarbeta skulle dessutom kunna legitimera Miljöpartiet hos borgerliga väljare även när det gäller miljöpolitiken. Här står Miljöpartiet starka medan Centerpartiet har tappat.

Om borgerliga miljövänner ser att Centerpartiet kan samarbete med sina främste konkurrenter på miljöområdet varför skulle man då inte också kunna rösta på dem?

Centerpartiet kan mycket väl spela högt när man nu bjuder in Miljöpartiet. Tidigare har Centerpartiet varit partiet som har varit mest skeptiskt till samarbete eftersom partiet har velat profilera som Alliansens gröna alternativ.

Tre tänkbara anledningar till utspelet:

1. Partiegoistiska orsaker

Centerpartiet är i desperat behov av att höja sin profil.

Ett sätt att göra det är att markera att man inte bara är megafon år regeringen utan också kan tänka självständigt.

Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, har redan börjat knorra medan språkröret Åsa Romson (MP) är försiktigt positiv.

Det är bra om Centern intar en friare position inom alliansen, att de mindre partierna vågar tar för sig mer gentemot Moderaterna. Egentligen var det vi som i somras ställde frågan om ett samarbete och först nu får vi svar. Vi välkomnar det från Centern och kommer förstås gärna till samtal om migrationspolitiken och rätten till vård för papperslösa och att satsa mer på järnvägar.

Får man Miljöpartiet intresserade kan det bli svårt för de övriga regeringspartierna att säga nej.

2. Regeringens testballong

Alliansen är en minoritetsregering. Utan stöd från något oppositionsparti kan man inte få igen någonting alls i riksdagen.

Regeringen kan inte fortsätta hela vägen till nästa val utan stora och viktiga beslut i riksdagen. Utspelet kan därför vara ett sätt för regeringen att testa om Miljöpartiet är redo att ta ansvar.

”I regeringsförklaringen har alliansregeringen pekat ut Miljöpartiet som det parti regeringen i första hand ska söka samverkan med. En sådan samverkan har hittills skett i en historisk överenskommelse om asyl- och migrationspolitiken”, skriver t.ex. centerpartisterna i debattartikeln.

3. Splittra oppositionen

Ju fler områden regeringen kan få Miljöpartiet att samarbeta kring desto större problem kommer det att skapa inom det rödgröna blocket.

Alliansen kommer inte att kunna hindra att de rödgröna bildar regering om deras block blir större än Allianspartierna tillsamman. Men man skulle kunna se till att skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir så pass stora att det minskar trovärdigheten för det rödgröna alternativet i valrörelsen.

Ett samarbete skulle också kunna leda till att Miljöpartiet plockar lite fler väljare från Socialdemokraterna.

Om man kan få ner siffrorna för Socialdemokraterna kan det bli mer fokus i media på Stefan Löfvens brister. Och då blir det automatiskt mindre fokus på regeringens brister.

Och skulle Alliansen återigen bli större än de tre rödgröna partierna tillsammans kan man kanske också locka Miljöpartiet med ministerposter efter valet. Då slippr man ta hänsyn till Sverigedemokraterna.

Ett alternativ är att Miljöpartiet plötsligt blir mer intresserade av att bli regeringens stödparti i riksdagen om man kan garanteras inflytande på regeringsinnehållet. Detta har t.ex. hänt i Danmark.

I Danmark hade Dansk Folkeparti länge rollen av stödparti till den borgerliga regeringen bestående av liberala Venstre och Konservative Folkeparti.

Och nu har vänsterpartiet Enhedslisten exakt samma roll i förhållande till regeringen som består av Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »