OPINION | Många i Sverige kan inte förstå hur ett parti som Dansk Folkeparti har kunnat bli ett etablerat politiskt parti i Danmark.
Med anledning av senaste valet i Danmark hade en ledare här följande rubrik: ”Dansk politik präglas av spännande mångfald och frispråkighet”.
Ett skäl till att det råder en större mångfald i Danmark är att riksdagsspärren ligger på 2 procent till skillnad från Sveriges 4 procent. Det uppmuntrar fler att prova lyckan.
Sedan går det heller inte att bortse från kulturskillnaden mellan våra länder. Danmark har en frispråkig tradition som säkert bidrar till mångfalden, medan vi i Sverige har en konsensuskultur där vi håller tyst tills vi vet vad som är okej att säga.
Men om så är fallet borde Sverigedemokraterna inte kunna växa här i Sverige.
Paradoxalt nog kan de kulturella skillnaderna i Sverige och Danmark leda till exakt samma resultat.
Det danska debattklimatet gör det möjligt för väljarna att upptäcka nya politisk partier. Tröskeln är låg för att våga rösta på ett annat parti än de redan etablerade.
I Sverige, där både vänster och höger åtminstone kan enas om att man är emot alla partier som inte sitter i riksdagen, får väljarna snart en känsla av att vissa perspektiv saknas i debatten.
Detta skapar grogrund för nya partier när de andra partierna alltför ofta uppfattas tycka alltför lika om alltför mycket.
Om de etablerade partierna alltid tycker samma sak i viktiga frågor finns det ingen anledning att tro att något kommer att förändras.
Resultatet blir att politiska uppstickare, om än med större möda än i Danmark, kan börja ta över ”marknadsandelar” från de etablerade partierna.
Detta är vad som hände när både Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog plats på den politiska arenan. Och samma sak håller nu på att hända med Sverigedemokraterna.
Vad skulle då vara en framgångsrik strategi för de traditionella partierna om man vill undvika att bli utmanade av politiska uppstickare?
Det behövs större ideologisk spännvid i den politiska debatten.
Det kräver också att partierna är försiktigare i balansgången mellan tradition och förändring när man utvecklar sin politik. Alltför snabba kast när det gäller att utveckla sina partier skapar en hemlöshet hos kärnväljarna.
Problemet idag är att inget av de traditionella partierna vågar ta några ideologiska strider. Och detta beror naturligtvis på att man inte riktigt litar på att deras visioner imponerar på väljarna. Man är rädd att ideologisk tydlighet skall avskräcka.
Partierna föredrar därför att tala i så vaga termer som möjligt om vad man vill i en rad av sakfrågor.
Istället satsar man allt krut på sin egen lilla hjärtefråga som man vet att många väljare sympatiserar med. Detta i förhoppning om att avskräcka så få väljare som möjligt. (Tänk Folkpartiet och skolan eller Moderaterna och jobbskatteavdragen.)
Resultat? Status quo. Och en möjlighet för uppstickare som Sverigedemokraterna.
Kanske är det bara en tidsfråga innan dagens tråkiga och förutsägbara debattklimat leder till att ännu ett politiskt parti dyker upp?
the Campaign Dossier 