Krishantering: (MP) och Åsa Romson undviker problemet!

POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.

Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.

Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.

Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.

Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.

Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.

Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.

Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.

Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.

Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.

Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.

Så här skriver Romson i dagens tidning:

Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.

Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.

Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.

När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.

Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.

Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.

Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.

Read Full Post »

Kampanj: Donald Trumps ”talking points”!

VAL 2016 | Fotografen Lotta Härdelin på Dagens Nyheter lyckades ta en bild av Donald Trumps talking points från ett av hans kampanjmöten.

”Från den sämsta positionen i lokalen, pressområdet på Trumps event, ser jag Donald Trump röra sig yvigt på scenen. Han harklar sig, spänner ögonen i publiken och trevar efter något i sin vänstra kavajficka. Min kamera ser det jag inte själv kan uppfatta med blotta ögat.”

Bilden upptar större delen av söndagens framsida. Artikelförfattaren Björn af Kleen skriver:

Trump talar utan teleprompter. Ur kavajens innerficka halar han några A4 med stödord i svart tusch.

I Windham får DN:s fotograf Lotta Härdelin korn på kråkfötterna. Redan som fjärde manuspunkt: ISLAM IS VIOLENCE (islam är våld) eller om det står ISLAM IS VICIOUS (islam är ondska).

Överst på bilden kan man även se vad som ser ut att vara ”Beat the Caucus”, ”1 %” och ”show your suport for me”.  Längre ner står det ”Time Magazine” och vad som möjligtvis är ”Cripple America”.

Under raderna om islam kan man tyda ”Chanclor Merkel” (vilket möjligtvis skall vara ”chancellor”), ”Cologne” (d.v.s. Köln i Tyskland) samt ”Peru”.

Bild: Dagens Nyheter den 17 januari 2016.

Read Full Post »

Politik: (SD) har hittat en fungerande strategi!

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

Read Full Post »

Politik: Striden kring decemberöverenskommelsen!

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

Front Page: (S) och (SD) valets vinnare!

MEDIA | Rubrikerna i våra morgontidningar fokuserar på valets två vinnare och de problem som väntar Stefan Löfven när han nu skall bilda sin regering.

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

 

Read Full Post »

Front Page: EU-valets vinnare och förlorare!

MEDIA | Så här slog tre av våra morgontidningar upp valresultatet från EU-valet. Rubrikerna skrev sig själva.

 Dagens Nyheter den 26 maj 2014

Sydsvenskan den 26 maj 2014

Göteborgs-Posten den 26 maj 2014

Read Full Post »

Strategi: LO:s förvirring gynnar (V) och Alliansen!

ANALYS | Ett av de mer flagranta exemplen på hur LO anpassar sig till Socialdemokraterna kom i en intervju med deras förste vice ordförande.

Under intervjun i Dagens Nyheter förklarade Tobias Baudin att LO nu svängt när det gäller vinster i välfärdssektorn. Tydligen är LO nu positiva till vinster.

Så sent som vid LO-kongressen 2010 tog man beslut om att verka för en non-profitprincip inom välfärden. Det innebär att företag inte skulle kunna ta ut vinster i vård, skola och omsorg.

Det är svårt att se omsvängningen som något annat än en anpassning inför årets valrörelse. LO ställer in sig i partiledet och kör över medlemmarna.

Omsvängningen är förödande för bilden av LO som en självständig organisation och för medlemmarnas förtroende för Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande.

Thorwaldsson vann mycket respekt för att han markerade en självständig linje gentemot partiet när han blev vald till ordförande 2012.

Detta tilltalade medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna. Men kanske främst sågs det som positivt av de medlemmar som tycker att LO generellt tar för stora hänsyn till Socialdemokraterna och till arbetsgivarna.

Detta förtroendekapital riskerar nu kastats överbord. Thorwaldsson och Baudin framstår nu mer som den typiske fackpampen som gör lite som man vill.

Dessutom kan man ifrågasätta om svängningen ens är nödvändig för en valseger. Tanken var säkert att man skulle underlätta samordningen av valarbetare och budskap inför valrörelsen.

Men man kan argumentera för att beslutet snarare har ökat förvirringen kring vad LO egentligen tycker. Dessutom kan det mycket väl gynna Vänsterpartiet och Alliansen mer än Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet kan nu med all rätt hävda att man är det enda partiet som säjer nej till vinster i välfärden. Ett klart och tydligt budskap som är lätt att kommunicera och argumentera för.

Alliansen kan å andra sidan hävda att LO:s omsvängning bevisar att vinster i välfärden är en logisk utveckling av hur samhället har utvecklats. Man kan också nu peka på att Vänsterpartiet står isolerade med sitt ”extrema” politiska budskap.

Alliansen kan också – precis som med exemplet Socialdemokraterna och jobbskatteavdragen – hävda att hela det socialdemokratiska etablissemanget nu har accepterat regeringens politik.

Skall man utgå ifrån intervjun med Baudin kommer LO få problem med att förklara vad man egentligen kämpar för. Vad är budskapet?

”Varje skattekrona måste gå till det den är avsedd för. Vi har inte råd att skicka iväg det i vinster till företag. Vi måste kraftigt reglera den här branschen”, ansåg Baudin för ett år sedan.

Idag låter det så här:

– Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting, säger Tobias Baudin.

[…]

– Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst. Sedan vill vi att så mycket av vinsten som möjligt ska investeras tillbaka i verksamheten. Gärna i personalen via löneökningar, men också i kompetensutveckling.

Den viktigaste frågan för LO, och en av knäckfrågorna för näringslivet, är att facket vill att kommuner och landsting ska få större inflytande över vilka bolag som etablerar sig i välfärdssektorn. Den fria etableringsrätten i skolan beskriver Tobias Baudin som ”horribel”.

– Vårt förslag ligger fast i grunden, men självklart är vi öppna för att diskutera om man kan hitta andra modeller utifrån det, säger han.

LO är nu för vinster i välfärden samtidigt som deras tidigare förslag ”ligger fast i grunden”. Lägg sedan till att man är villiga att förhandla om allt.

Det är inte säkert att ett sådant luddigt budskap är det effektivaste verktyget om man vill mobilisera desillusionerade medlemmar inför valrörelsen.

Read Full Post »

Politik: Vänsterpartiet – partiet som inte riktigt vill lyfta!

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater. 

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »

Analys: Den ideologiska kampen inom (S) tilltar!

STRATEGI | Det är inte bara Centerpartiet som har ideologiska problem. Även Socialdemokraterna har en djup klyfta som måste överbryggas innan valet.

Därför tar Stefan Löfvens skuggfinansminister Magdalena Andersson nu upp striden mot vänstern och deras krav på vinstförbud inom välfärdssektorn.

Det finns mer än hundra förslag från nästan lika många arbetarkommuner om att aktiebolag inte ska få finnas i välfärden. Vad är risken med ett sådant förbud?

– I så fall skulle en massa skolor stängas. Det ser jag ingen poäng med. Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar? Däremot tycker jag att vi ska reglera verksamheten bättre. Vi har varit naiva när vi öppnat upp välfärden för vinstgivande bolag.

Lunds arbetarekommun föreslår att vinster i vård- och omsorgssektorn bör förbjudas. Vad är det för fel på det?

– Att en del av de företag som driver den här verksamheten idag i så fall inte längre vill fortsätta med det. Vi har många verksamheter som drivs av aktiebolag. Vi har väldigt många brukare som är nöjda. Det måste vi respektera.

Enligt Malmö arbetarekommun bör välfärdsverksamhet inte få drivas med avkastning som medel eller mål. Vad är felet med ett sådant förslag?

– Det är inte genom sådana förbud vi uppnår det vi vill uppnå. Vi får kanske helt andra effekter som vi inte vill ha, kanske att verksamheter som finns idag och som brukarna är nöjda med inte finns i framtiden. Det vore olyckligt. Det finns ju många barn som går på skolor som drivs av privata företag, som gör vinst, och som både barn och föräldrar är väldigt nöjda med.

Ingen skulle bli lyckligare än Alliansen om partiet skulle ta beslut om vinstförbud på partikongressen.

Inget har nämligen mobiliserat borgerligheten som när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1970 lade fram sitt förslag om löntagarfonder.

Tanken var att löntagarnas organisationer skulle få aktiemajoriteten i företag med över etthundra anställda. Förslagen om vinstförbud har samma politiska sprängkraft som fonderna.

Lägger sig Socialdemokraterna nu på vänsterkanten om vinster i välfärden ger man Alliansen en möjlighet att mobilisera väljarna på ett sätt som deras egen politik inte ser ut att klara av idag.

Det är därför avgörande för Socialdemokraternas valstrategi att denna bomb desarmeras inför kongressen.

Men även vänstern inom den socialdemokratiska sfären har insett betydelsen att argumentera i valtermer.

Det nybildade fackliga idéinstitutet Katalys talar om att vinstförbud och vinstbegränsningar som ett vinnarkoncept i valet.

Daniel Suhonen, chef för Katalys, och nationalekonomen Dany Kessel skriver på debattplats i Dagens Nyheter:

För den rödgröna oppositionen är detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar ibland borgerliga väljare. Många människor uppger sig vara beredda att byta parti om det egna partiet inte har en tillräckligt bra linje i fråga om vinstbegränsning.

Sex procent av valmanskåren består i dag av alliansväljare som är så kritiska till vinst att de potentiellt skulle kunna vinnas över till de rödgröna om de presenterar ett effektivt förslag för att stoppa eller reglera vinstläckaget ur välfärden. 22 procent av valmanskåren består av rödgröna vinstkritiska väljare som tycker frågan är så viktig att de är beredda att byta parti på frågan.

”Vår undersökning visar att om Stefan Löfven slutar flörta med medelklassväljarna och formulerar ett effektivt vinstförbud så finns potentiellt ett helt Folkparti att hämta över blockgränsen”, säger Suhonen vidare.

Uppenbart kommer vänstern inte att ge sig utan strid.

När Magdalena Andersson intervjuades lyste även partiets strategi gentemot Moderaterna igenom.

Att detta framfördes i Sydsvenskan, som har täckningsområde inom det röda Skåne, var nog ingen tillfällighet.

Att försöka dra ner förtroendet för hur Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg sköter landets ekonomi är grundläggande om Socialdemokraterna skall kunna vinna valet.

– Det är mitt jobb att vara ute efter Anders Borgs jobb, säger hon.

I det arbetet riktar hon hård kritik mot områden som ofta beskrivs Borgs som starka sidor. Hon säger sig ha en hel del kritik mot ”hantverket” – mot det som annars brukar kallas ledarskap eller regeringsduglighet.

– Det finns många exempel på att Reinfeldt och Borg inte skött hantverket på det sätt som man kan förvänta sig av en regering, säger hon.

Enligt Magdalena Andersson är Fredrik Reinfeldts hittills största misslyckande att han inte fått ner arbetslösheten, som ju statsministern själv beskrivit som regeringens övergripande prioritering.

Hon anser att Anders Borg är på farlig väg att missköta Sveriges statsfinanser i och med att han i höstas lade fram en allt för expansiv statsbudget.

Det räcker att Centerpartiet och Kristdemokraterna tar sig över fyraprocentspärren för att det skall väga jämt mellan de rödgröna och regeringspartierna.

Och har man begränsande möjligheter att vinna nya väljare gäller det att avskräcka väljarna från att gå över till motståndarna.

Det är också i det perspektivet man skall se partiets intensiva kritik av Nuon-affären. En affär som knappast intresserar speciellt många väljare.

Vad man däremot kan uppnå är att man lyckas ifrågasätta bilden av en regering som är bra på att hantera landets och skattebetalarnas pengar.

Bild: Urklipp från Sydsvenskan den 24 februari 2013. Erik Magnusson gjorde intervjun med Magdalena Andersson.

Read Full Post »

Krishantering: Dygnen när Centerpartiet var ledarlöst!

IDEOLOGI | När åtta lokalpolitiker den 12 januari skrev om Centerpartiets idéprogram blev ingen mycket klokare på vart partiet är påväg. 

Men ingen borde vara förvånad. Det har snarare varit symptomatiskt för partiets hela programarbete.

Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Fokus har försökt kartlägga alla turer kring partiets idéförslag.

En bortrest partiledare. Men inte bara det. Michael Arthursson, partisekreteraren, som ansvarat för programgruppen, hade också åkt på semester. Redan före det att programmet presenterats.

I deras frånvaro skulle Anders W Jonsson, gruppledaren, hantera partiärenden. Han befann sig i Gävle. Stabschefen var inte på plats. Inte heller presschefen. Folk satt och ringde varandra och försökte begripa. Vad ska vi göra? Ska vi ta hem Annie? Det var ingen ordning på någonting.

Och tidningarnas rubriker växte, trots att det egentligen bara var samma kritiker som uttalade sig en gång till. Vinklarna började gå på tomgång, det behövdes något nytt.

Klockan 16.59.59 på tisdagen den 8 januari fick journalisterna mejl.

Det var precis vad de väntat på.

En debattartikel där Anna-Karin Hatt gick längre än Annie Lööf. Hon skällde på förslaget om plattare skatt.

Hur kunde centerpartiets krishanterare tro att Anna-Karin Hatts artikel skulle lugna ner stämningen? Det uppges nämligen ha varit avsikten, och så långt det går att säkerställa händelseförloppet, stämmer det. Hatt, berättar flera källor, stressade. Hon tyckte att partiledningen behövde gå ut. Hon fick med sig Anders W Jonsson. Lööf befann sig på en ö med sporadisk mobiltäckning. Hon delgavs idén om att Jonsson och Hatt skulle prata med medierna. I vilken grad hon godkände Hatts artikel, och med vilket informationsunderlag, är svårare att fastslå. Allt var rörigt.

[…]

Under natten och morgonen den 10 januari följde partiledarens pressavdelning nyhetsbyråtelegrammen som berättade att Annie Lööf var på väg hem, att hon inte hade landat, att hon skulle landa, att hon tagit VIP-utgången på Arlanda, att hon skulle hem och duscha. De förstod inte proportionerna.

När partiledaren till sist klev in framför mikrofonerna utstrålade hon självförtroende. Kläderna, sminket, håret var perfekt. Leendet stort, mer sarkastiskt än trevligt.

– Jag förstår att jag har varit saknad.

Hon hade rödsprängda ögon men pratade nästan floskelfritt.

Och ännu är det inte över för vare sig partiet och Annie Lööf.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 18-24 januari 2013.

Read Full Post »