POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.
Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.
Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.
Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.
Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.
Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.
Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.
Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.
Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.
Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.
Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.
Så här skriver Romson i dagens tidning:
Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.
Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.
Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.
När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.
Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.
Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.
Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.
