Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dagens Arena’

POLITIK: Det är inte bara Socialdemokraterna som är inne i en identitetskris. Även facket famlar omkring och söker sin roll.

Att media är viktig om facket skall lyckas komma in på banan igen är en självklarhet. Frågan är hur man skall lyckas forma en sådan strategi.

Och om man lyckas är frågan hur pass självständig man kommer att vara gentemot Socialdemokraterna?

MarieLouise Samuelsson på Expressen skrev ett par dagar innan valet om LO:s ständiga utredningar i ämnet. Tydligen är LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin väldigt nöjd med satsningen på sajten Dagens Arena och LO-tidningen.

Men en märklighet – om nu facket vill vara mer aktiva i media – är att bara fackliga ombud får LO- tidningen. Att inte alla medlemmar får tidningen verkar missa lite av poängen med att ha en egen tidning.

Att alla medlemmar skulle få LO-tidningen framstår som en högst modest och konkret önskan och svårbegripligt varför inte så redan är fallet. […]

LO-ekonomer syns numera sällan i breda medier, de är också med rätta definierade som särintressen. Däremot framträder i princip dagligen de stora bankernas analytiker och chefsekonomer, som häpnadsväckande nog behandlas som sanningssägare och oberoende experter. […]

Och även om LO skulle lyckas med att ”komma ut” mer i detta medieklimat eller rentav bestämma sig för att starta den där dagliga arbetarrörelsetidningen är det minsann andra problem i vägen.

Vill man verkligen ha mera egen journalistik om svårundvikliga ämnen, som att det finns LO-fraktioner som är minst lika stygga mot Mona Sahlin som någonsin en borgerlig ledarsida? […]

Att LO gång på gång utreder sin fackliga mediepolitik kan vara ett sätt att slippa ta reda på vad det egentligen är för ”budskap” man vill nå ut med. Det är lättare att klaga på opålitligheten i föränderliga medier än att på allvar ta itu med LO:s balansgång mellan gammal och ny, osäker identitet.

Read Full Post »

Arena nr 4, 2009IDEOLOGI: Den Rödgröna alliansen har startat en gemensam blogg. ”I dagens djungel av kommunikationsverktyg valde vi att starta en samarbetsblogg. Här skapar vi en digital knytpunkt för alla rödgröna”, heter det i ett av de första inläggen.

Inget ont i det. Frågan är bara om bloggen kommer att bli mycket mer än en megafon för centralstyrda budskap utan någon förmåga att engagera gräsrötterna.

Socialdemokraternas egna anhängare verkar idag mer deprimerade än hoppfulla över möjligheten att partiet skall kunna utvecklas idépolitiskt. Detta trots ett övertag gentemot regeringspartierna i opinionsundersökningarna. 

Senaste numret av tidskriften Arena (nr 4, 2009) har som tema ”Tandlös opposition”. Fyra längre artiklar målar upp en likartad problembild av tillståndet inom partiet. Ledarskribenten på Dagens Arena, Anna Hellgren, skriver;

Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ”vänster” och ”höger”-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Olav Fumarola Unsgaard – lärare på Kulturverkstaden i Göteborg och verksam på tidskriften Ord&Bild – skriver träffande i ”Den radikala paradoxen” att partipolitiken på både vänster och högerkanten går mot mitten.

Radikalen och visionären trängs undan eller tråkas ut och erbjuds tjänsten på tankesmedjan som kompensation. Det leder till den radikala paradoxen: Samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare för att få gehör för politiska förslag som andas ett uns radikalitet. (…) Dagens radikaler har delvis lämnat högervänsterskalan för att ägna sig åt postkolonialism och queerteori.

Unsgaards lösning för de ”radikala” är att försöka ”återta utopin”. ”Jag skulle vilja kalla dagens politiska tillstånd för centerextremism. (…) Man väljer att gå till val på att återställa a-kassan i stället för att med glädje och hjärta försvara välfärdsstaten.”

Oavsett om man tror på utopiers lycksaliggörande kan alla med någon form av ideologisk övertygelse beklaga den tristess som dagens partier utstrålar både ideologiskt och sakpolitiskt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tydligare än några andra partiledare lyckats med konststycket att förverkliga Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död.

Mycket av dagens aktivism framstår därför som både meningslöst och fjuttigt. Daniel Strand (journalist och verksam på bokförlaget INK) beskriver i ”Vänstern som livsstil” ett politiskt engagemang som alltmer har förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”.

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

En sådan kritik skulle både ”radikaler” och ”konservativa” kunna skriva under på.

Skribenterna har en befriande förmåga att leverera kritik som är både träffande och uppfriskande. Men trots denna realistiska analys av vänsterrörelsen uppvisar skribenterna inte samma förmåga att analysera politiken utanför denna värld.

En förklaring till den radikala rörelsens impotens och brist på inflytande beror naturligtvis på att man har hamnat fel i sin iver att radikalisera sin samhällskritik. De radikala blir lätt förförda av sin egen radikalitet. 

Ett exempel på detta är när Anna Hellgren lyckas definiera både Kjell-Olof Feldts och Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik som nyliberal. I radikala kretsar är ordet nyliberal kodord för ett kapitalistiskt system där politiken syftar till att medvetet suga ut arbetaren. Med en sådan måttstock är det inte konstigt att de radikala lyckas straffa ut sig själva även inom den egna rörelsen.

Vad som utmärkte både Per-Albin Hansson och Tage Erlander var deras förmåga att förankra politiken i vanliga människors behov och önskningar. Folkhemmet var ingen utopi utan ett stort projekt som förverkligades över lång tid och med realistiska delmål. 

Om valet står mellan utopier och realistiska reformer väljer människor nästan alltid det som går att uppnå för dagen. Detta är än mer sant idag när Sverige tillhör den rika delen av världen och en svensk LO-arbetare kan köra Volvo och bo i hus.

Read Full Post »

wanja-lundby-wedinSTRATEGI: Att säga att Wanja Lundby-Wedin har haft hög svansföring när det gäller att kritisera näringslivets bonussystem är att uttrycka sig diplomatiskt.

Frågan är vad man nu kan göra för att rädda LO:s anseende utåt. Det mest rimliga borde vara att Lundby-Wedin helt enkelt avgår. Detta skulle vara det absolut bästa strategin om LO (och socialdemokratin) överhuvudtaget menar allvar med att återta initiativet i den inrikespolitiska debatten.

Om Lundby-Wedin avgår skulle LO och socialdemokratin kunna uppnå en rad – på sikt – positiva effekter;

1) En avgång skulle rensa luften rejält och flytta fokus bort från de LO representanter och socialdemokrater – inte bara Lundby-Wedin – som nu sitter i en rad styrelser som godkänt höga bonusar och löner utan att reservera sig mot besluten.

Att sitta kvar som ordförande innebär i realiteten att Lundby-Wedin blir en ”lame duck” inrikespolitiskt. LO riskerar att tappa all förmåga att kommunicera moralisk upprördhet över hur regeringen ”missköter sig” eller hur näringslivets toppar ”skor sig” under kristider.

2) Att avgå skulle också befria Socialdemokraterna från problemet att behöva gå en balansgång mellan att kritisera excesser inom näringslivet samtidigt som man inte vill kritisera enskilda fackliga representanter och socialdemokrater för deras brist på civilkurage när man inte har reserverar sig mot besluten om astronomiska bonusar.

Eller som en ledare i den av arbetarrörelsen närstående Dagens Arena uttrycker det;

Att socialdemokraterna i detta läge inte har självbevarelsedrift nog att säga att hon [Wanja Lundby-Wedin] har fel, var [socialdemokraternas partisekreterare] Ibrahim Baylans patetiska framträdande i söndags i Agenda i SVT ett bevis på.

3) En avgång skulle vara första steget om LO och socialdemokratin vill kunna återta initiativet i debatten. Efter en avgång skulle man kunna hävda att man nu vill satsa på ”riktiga fackliga representanter” som har både kompetens och de egna medlemmarnas bästa för ögonen.

Dagens Arena igen;

Blev LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin grundlurad? Eller stödde hon beslutet att ge AMF Pensions avgående vd en pension på 60 miljoner kronor, väl medveten om vad som gällde? Ingen av förklaringarna är särskilt smickrande för henne. För LO är det en katastrof.

Att LO:s och socialdemokratins representanter måste ha ett genuint fackligt engagemang (och inte bara intresse av att fylla sina egna plånböcker) är en viktig signal som arbetarrörelsen måste sända om man vill kunna återskapa det förtroende som man nu har tappat hos väljare och medlemmar.

Krishanteringen måste börja i den egna organisationen innan man kan förvänta sig förståelse ute i landet.

4) En avgång skulle också vara en befrielse för Mona Sahlin. Så länge som Lundby-Wedin sitter kvar i partistyrelsen kommer hon att vara som elefanten i rummet som ingen vill kännas vid. 

Hur skall Sahlin kunna gå på offensiv mot regeringens påstådda fel och brister om partiet inte ens klarar av göra rent framför sin egen dörr?

Frågan är naturligtvis om LO och Socialdemokraterna orkar göra sig av med Lundby-Wedin. Om man skall utgå ifrån Ibrahim Baylans agerande i Agenda så handlar strategin snarare om att försöka rädda henne kvar. (Ur ren kommunikationssynvinkel gjorde dock Baylan bra ifrån sig med tanke på det omöjliga budskapet han hade att förmedla.)

Samordnat eller ej. Det är uppenbart att LO och Socialdemokraterna nu försöker sig på en tvådelad strategi för att försöka rädda ansiktet utåt.

Medan Socialdemokraterna försöker att inte kritisera ”enskilda” representanter från arbetarrörelsen (utan bara bonussystemen generellt) satsar LO på att låta Lundby-Wedin distansera sig från specifika styrelsebeslut.

Genom att ”känna sig grundlurad” och kräva en ”rättslig utredning” vill Lundby-Wedin rikta sin upprördhet mot att AMF:s tidigare vd Christer Elmehagens har flyttat eget kapital från AMF:s pensionsförsäkring inför ett väntat återtåg på grund av börsraset.

Lundby-Wedin citeras i Sydsvenskan idag;

Jag blir upprörd när jag ser hur mycket han har fått. Styrelsen har nu beslutat att skyndsamt utreda hur beslutet kring detta har fattats och om Christer Elmehagens flytt av det egna kapitalet varit förenligt med bolagets etiska riktlinjer.

Frågan är om det räcker att bara gå till attack mot en aspekt av problemet.

Att Wanja Lundby-Wedin inte tidigare har motsatt sig att två direktörer i AMF Pension och AFA Försäkring har beviljats pensionsavtal som kostat bolagen cirka 98 miljarder kronor ökar knappast hennes trovärdighet.

Read Full Post »