Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Claes Lönegård’

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Fokus 16-22 januari 2015

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Fokus nr 5 den 1-7 februari 2013

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

ALLIANSEN | ”Varför är centerpartisterna så nöjda?” Den berättigade frågan ställer Claes Lönegård i Fokus.

I Novus augustimätning som är en sammanräckning av fyra opinionsinstituts siffror tappar Centerpartiet 0,7 procentenheter och får 4,4 %. Detta är det sämsta resultat sedan sammanställningen började göras i januari 2010.

Så nog finns det mycket att knorra över. Trots detta är det tyst i partiet.

Och en av anledningarna till detta är, som Lönegård påpekar, att Annie Lööf valdes för att bli en tuffare variant av Maud Olofsson. Det var aldrig tal om att byta politisk eller ideologisk inriktning.

Lönegård skriver:

Saken är den att bortom mediernas ljus har Annie Lööf det senaste året fullföljt den plan som hon själv ritade upp i valanalysen och som fick henne vald. Därför protesterar ingen i partiet. Hon gör bara det hon ska göra.

– Hon har bockat av förslagen i valanalysen punkt efter punkt, säger en av hennes närmsta medarbetare.

Det handlar om förändringar i partiorganisationen, en ny kommunikationsplan som blev klar i dagarna, ett nytt idéprogram som håller på att växa fram och som ska antas i mars nästa år och en »Framtidsagenda 2020« som antogs på förtroenderådet i april.

Huvudnumret spelade Annie Lööf upp under sitt tal i Almedalen i somras. Publiken hade fått Swedish House Mafia i högtalarna som uppvärmning. Sedan kom angreppet på alliansen som hon hade deklarerat i valanalysen nästan två år tidigare.

– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat, sa Lööf från talarstolen, utlyste behovet av en allians 2.0 och bjöd hem de borgerliga partiledarna till gården i Maramö för överläggningar.

Men vad som trots allt borde oroa centerpartisterna är att ett parti inte behöver vara tyst bara för att man arbetar fram alla dessa dokument.

Det var aldrig tänkt att Annie Lööf skulle försvinna in i arbetet på Näringsdepartementet.

Hela Alliansarbetet bygger på tanken att partierna utifrån sitt departementsansvar skulle få automatisk uppmärksamhet också för sitt parti.

Men det finns ingen automatisk korrelering mellan regeringsposter och bättre opinionssiffror för det egna partiet.

Och anledningen till detta är att väljarna naturligtvis gör den kloka analysen att partier bara kan uttrycka kollektiva åsikter när man sitter i en regering.

Så om Annie Lööf verkligen vill lyfta partiets siffror måste hon också se till att vinna de politiska striderna inom Alliansen. Och dessutom göra det inför väljarnas ögon.

Det kommer inte att räcka med att bara förhandlar fram en politik förändring bakom lyckta dörrar och sedan presentera det som gemensam regeringspolitik.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 31 augusti – 6 september 2012.

Read Full Post »

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

MAKTFAKTOR | Hur gick det till när Håkan Juholt avsattes? LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var en av de mest pådrivande i kampanjen mot partiledaren.

Det är första gången som LO så öppet agerat för att få bort en socialdemokratisk partiordförande. Och resultatet? Stefan Löfven, ordföranden i LO-förbundet IF Metall, blev vald till ny partiordförande.

Men riktigt så enkelt är det inte. I diskussionerna om att avsätta Juholt var Löfven en av dem som stöttade Juholt.

Och som ytterligare en historisk twist kan nämnas att Stefan Löfven föreslogs till partiledare av just Juholt innan han själv blev tillfrågad. Detta berättar kommunalrådet Johan Persson (S) i Kalmar i Östran.

Löfven föreslogs av Håkan Juholt, som då var distriktsordförande i Kalmar, som ny partiordförande inför kongressen i mars förra året. Löfven tackade nej och istället blev det Juholt.

LO är en maktfaktor inom Socialdemokraterna. Oavsett om man vill erkänna det eller inte.

Wanja Lundby-Wedin sitter i partiledningen just för att hon är LO:s ordförande. Och har man ledande positioner i både facket och i partiet blir man per automatik en tung spelare. (Sven-Erik Österberg, en annan av de ledande kuppmakarna, har också en facklig bakgrund.)

Och detta inflytande från LO kommer knappast att bli mindre när Löfven nu tar över partiledarposten.

Av just den anledningen är det inte osannolikt att Löfven försöker ta udden av kritiken genom att göra något som facket inte  kommer att uppskatta.

Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

[…]

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget.

[…]

För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare.

[…]

Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

[…]

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Sedan blev det Löfven alla fick enas kring när Anders Sundström i sista minuten hoppade av. Men det är en annan historia.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 27 januari-2 februari 2012.

Read Full Post »

STRATEGI: Förändringar i sjukförsäkringsreglerna, mer pengar till järnvägasunderhåll, tuffare krav på friskolor.

Allt detta skulle kunna ses som exempel på att regeringen har backat.

”I den ena kärnfrågan efter den andra har regeringen gått ut offentligt och deklarerat den egna politikens misslyckanden och därefter lovat förändringar”, skriver Claes Lönegård i Fokus.

Antingen kan man tolka dessa utspel som att regeringen tvingas backa, vilket många bedömare gjorde. Eller så kan man se det som att regeringen och moderaterna lyckas sätta agendan och des­armera oppositionen utan att själva behöva presentera en ny politik. För tittar man närmare på det politiska innehållet bakom utspelen är det svårt att påstå att regeringen backar.

Sjukförsäkringsreformen ligger i grunden fast, med samma bortre tidsgräns eller utförsäkring som kritikerna kallar det, även efter de utannonserade korrigeringarna. Likaså är 800 miljoner kronor långt ifrån de 2 till 3 miljarder kronor som Trafikverket beräknar att det behövs per år för att få ordning på det bristande underhållet av järnvägsnätet. Och skolan kommer även efter Björklunds utspel att genomgå »de mest reformintensiva åren i svensk utbildningshistoria«, som regeringen själv beskriver 2011 och 2012.

Med andra ord forstätter ”nya” Moderaterna att kopiera Socialdemokraterna.

Denna gång handlar det om deras väl beprövade strategi i hur man monopoliserar den politiska agendan även när man är fullt ansvarig för de fel som begås.

Om man lyckas definiera både problemen och dess lösningar kan man alltid ligga steget före oppositionen.

Dessutom ser det alltid sympatiskt ut med en liten reträtt då och då. Det ökar bara väljarnas förtroende för regeringen. Politiken är den samma men en liten marginell förändring skapar bilden av en regering som lyssnar på kritiken.

Om man vill styra politiken hjälper det naturligtvis också om oppositionen inte ens klarar av att knyta sina egna skor.

Nu har Socialdemokraterna bestämt sig för att trots allt inte kräva en ny fastighetsskatt. Det var bara några dagar sedan Håkan Juholt tyckte tvärt om.

Read Full Post »

KAMPANJ: Gänget kring tidningen Fokus har gett ut Därför vann dom – berättelsen om ett ödesval. Huvuddelen av artiklarna – hämtade från tidningen – är skrivna av Torbjörn Nilsson, Anita Kratz och Claes Lönegård.

Satsningen är välkommen, inte minst för att denna genre är så ovanlig i Sverige. I anglosaxiska länder, men även i Danmark är det vanligt att journalister och deltagare i politiska valkampanjer skriver ner sina minnen.

Journalisten Nicholas Jones i Storbritannien har t.ex. skrivit spännande berättelser om valen 1997, 2001 och 2010.

Även tidskriften Newsweek lyckades med blixtens hastighet ge ut sina reportage direkt efter de två senaste presidentvalen. Det är så nära historia i realtid man kan komma om man skall få ut det i bokform.

Förhoppningsvis kommer initiativet från Fokus och Weyler förlag att inspirera även andra att fatta penna och papper.

Read Full Post »

Older Posts »