Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘CIA’

DETTA ÄR ÅRETS bild och händelse. Den togs av Vita husets fotograf Pete Souza och kommer att stå som symbol för året 2011. Att Barack Obama lyckades eliminera Usama bin Ladin kommer kampanjstaben att vilja utnyttja maximalt under valrörelsen.

Men händelsen har en sådan historisk tyngd att man inte ens kommer att behöva omnämna insatsen i Pakistan. Ingen kommer längre att kunna kalla Obama för en wimp. Från och med nu kommer han alltid att vara mannen som dödade bin Ladin. 

Mark Mazzetti, Helene Cooper och Peter Barker, The New York Times, skriver:

The code name for Bin Laden was “Geronimo.” The president and his advisers watched Leon E. Panetta, the C.I.A. director, on a video screen, narrating from his agency’s headquarters across the Potomac River what was happening in faraway Pakistan. 

“They’ve reached the target,” he said. 

Minutes passed. 

“We have a visual on Geronimo,” he said. 

A few minutes later: “Geronimo EKIA.” 

Enemy Killed In Action. There was silence in the Situation Room. 

Finally, the president spoke up. 

“We got him.”

Read Full Post »

SKANDAL: Grundaren av WikiLeaks – Julian Assange – är anhållen för våldtäkt i sin frånvaro. Inom WikiLeaks skyller man på konspirationer.

Det är säkert bara en tidsfråga innan Assange börjar anklaga CIA för att stå bakom anklagelserna. Vad vi vet är att allt som berör WikiLeaks och Assange är en enda stor illaluktande soppa.  

Med tanke på att Assanges främsta allierade i Sverige är Piratpartiet – som har skrivit avtal med WikiLeaks – och som dessutom ideologiskt står närmast WikiLeaks grundidéer är det inte osannolikt att polisen drar slutsatsen att det är just bland partiets anhängare som Assange gömmer sig.

Eller som partiledare Rick Falkvinge uttryckte det när partiet skrev under ett avtal med WikiLeaks:

Wikileaks har tidigare bland annat funnits på ett webbhotell här i Stockholm. Men som vi sett tidigare kan priset för att angripa ett webbhotell vara relativt litet, men priset för att angripa ett politiskt parti är skyhögt högre. Därmed höjer vi tröskeln för att angripa Wikileaks.

Under sitt besök i Sverige erkände Assange indirekt att WikiLeaks utsätter afghaner som samarbetar med de allierade trupperna i Afghanistan för dödsfara när man publicerar hemligstämplade dokument på sin hemsida.

Assange har nu sagt att man kontaktat Pentagon och bett dem kontrollera innehållet innan man lägger ut nya dokument. (Detta är som om en hälare skulle erbjuda ett brottsoffer att få värdera sina stulna föremål innan de säljs vidare på svarta marknaden.) 

Den patetiska förklaringen varför man själva inte kontrollerade innehållet i dokumenten var att man inte har resurser att kontrollera så stora mängder av dokument. (Men man har resurser att publicera!)

Detta handhavande av dokumenten innebär en uppenbar fara att de afghaner som omnämns i dokumenten kommer att mördas av talibanerna och deras terroristorganisationer.

Men det struntar Julian Assange i för han fick sitt scoop och sina femton minuter i rampljuset. Korrigering: Med anklagelsen om våldtäkter är Assange nu garanterad betydligt mer än femton minuter av kändisskap.

Och Piratpartiet?

För att ta vara ett parti som hyllar ”integritet”, ”kultur” och ”kunskap” så verkar man ta väldigt lätt på frågor som rör afghaners integritet, den kultur som odlas kring WikiLeaks och kunskapen om de konsekvenser publiceringen av dokumenten kan få.

”Wikileaks bedriver ett grundläggande demokratiarbete som vi stödjer”, skriver Anna Troberg (PP), vice partiledare. Och vidare informerar partiet: ”Piratpartiet har dock inte något inflytande över Wikileaks arbete. Wikileaks servrar kommer att finnas på plats och vara igång genom Piratpartiets försorg […]”.

Dessa enkla rader säger en hel del om Piratpartiets syn på demokrati och om hur enskilda (och partier) förväntas ta ansvar i en demokrati.

Att försöka distansera sig från WikiLeaks verksamhet – och konsekvenserna av deras handlingar – samtidigt som man har ett uttalat mål att skydda just WikiLeaks låter sig inte göras.

Det är en typ av argument som ett webbhotel skulle kunna använda sig av men inte ett politiskt parti. Piratpartisterna lyckas kanske lura sig själva men knappast någon annan.

Read Full Post »

PRESSETIK: De flesta journalister anser det som en självklarhet att man alltid skall garantera en källa anonymitet om källan så önskar.

Michael Kinsley, krönikör i tidskriften The Atlantichåller inte med.

You cannot deny the sincerity or seriousness of journalists on this issue. Many (…) have gone to jail rather than break a promise of anonymity to a source. But you also cannot deny the arrogance of the absolutism here. The question is not whether journalists should be forced to break promises to anonymous sources. The question is whether they should have made these promises in the first place, and whether sometimes they should be happy to break them. (…) The CIA also has its secrets—legitimate secrets. Do the legitimate secrets of The New York Times always trump the legitimate secrets of the CIA? And why do reporters continue to owe protection to sources who turn out to be lying, or to be part of an official disinformation campaign rather than brave dissidents?

And does the press always get to decide whose secrets trump? What bothers me most about the cult of the source is the press’s insistence on its right to ignore due process of law and refuse to reveal sources even after the issue has been fully litigated. Fine: appeal it up to the Supreme Court if you want, but in a democracy with an (all but) uncorrupted judiciary, if you ultimately lose, you should obey the law as it is, not as you would like it to be. Especially if you are concurrently publishing editorials urging this course on the president of the United States (…)

And then there is the question of why any journalist who is also a citizen and a human being would even want to keep secret the identity of someone who is planning to destroy critical infrastructure.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Evgeny Morozov skriver i Prospect om varför den ökade användningen av sociala medier inte med automatik underminerar diktaturer.

Artikeln är ett bra botemedel mot den alltför utbredda naiva tron att social medier kan bota allt mellan himmel och jord.

Despite what digital enthusiasts tell you, the emergence of new digital spaces for dissent also lead to new ways of tracking it. (…)  

Social networking, then, has inadvertently made it easier to gather intelligence about activist networks. Even a tiny security flaw in the settings of one Facebook profile can compromise the security of many others. A study by two MIT students, reported in September, showed it is possible to predict a person’s sexual orientation by analysing their Facebook friends; bad news for those in regions where homosexuality carries the threat of beatings and prison. And many authoritarian regimes are turning to data-mining companies to help them identify troublemakers. TRS Technologies in China is one such company. It boasts that “thanks to our technology, the work of ten internet cops can now be done by just one.” (…) 

[T]he advent of blogging and social networking has also made it easier for the state to plant and promote its own messages, spinning and neutralising online discussions before they translate into offline action. The “great firewall of China,” which supposedly keeps the Chinese in the dark, is legendary. In truth, such methods of internet censorship no longer work. (…) Governments have long lost absolute control over how the information spreads online, and extirpating it from blogs is no longer a viable option. Instead, they fight back. It is no trouble to dispatch commentators to accuse a dissident of being an infidel, a sexual deviant, a criminal, or worst of all a CIA stooge. 

Moreover, the distracting noise of the internet—the gossip, pornography, and conspiracy theories—can act as a de-politicising factor. Providing unfettered access to information is not by itself going to push citizens of authoritarian states to learn about their government’s crimes. (…) [M]ost people, whether in democracies or not, prefer to read about trivia and what’s useful in daily life—restaurant and film reviews and so on—than about the tedious business of governance. (…) 

Authoritarian governments know that the internet could be a new opium for the masses. They are tolerant of rampant internet piracy, as in China. In many cases, they push the cyber-hedonistic pursuits of their youth. Government-controlled internet providers in Belarus, for example, run dedicated servers full of pirated digital goodies for their clients to download for free. Under this new social contract, internet users are allowed plenty of autonomy online—just so long as they don’t venture into politics.

Read Full Post »