Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Charles Moore’

VAL 2016 | Rädsla är en viktig motivationsfaktor inför ett val. Den sida som kan måla upp ett trovärdigt skräckscenario har en rejäl fördel.

vote-leave-pa

Detta gynnar ofta anhängarna till status quo eftersom ingen kan bevisa hur framtiden kommer att gestalta sig.

För- och nackdelarna med ett medlemskap i EU är svårt att kvantifiera. Frågan är så komplex att inte ens experterna kan ge någon tydlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av medlemskap för vare sig enskilda medborgare eller för medlemsländerna.

Anhängarna till ett EU-medlemskap har en fördel eftersom man alltid kan hävda att en förändring riskerar det man redan uppnått. Så länge som nuläget inte har inneburet påtagliga nackdelar för väljarna kan man alltid hävda att vi vet vad vi har men inte vad vi riskerar att få om man röstar för ett utträde.

Charles Moore på The Spectator har noterat att kampanjen Vote Leave har haft svårt att möta de argument som Vote Remain har pumpat ut inför folkomröstningen. Inte minst för att Vote Remain har hela regeringskansliets resurser till sitt förfogande.

Vote Leave ser ut att sakna ett effektivt ”war room” som kan neutralisera alla påstående om påstådda negativa konsekvenser av Brexit.

The Leave camp sometimes looks stumped because it cannot give a precise answer to what would happen economically if we were not in the EU. This is always a problem for people who believe in freedom rather than government control. In the 1970s, inflation and bad labour relations were the enemy. It became an article of faith among the elites that the answer was a ‘prices and incomes policy’ in which wise people, managed by governments, decided what should be the fair relation between the two. The widely worshipped J.K. Galbraith explained in 1975 that ‘pay and price curbs will be a permanent feature, both in Britain and in every other industrial nation’. Anyone who suggested otherwise had to put up with ‘How on earth will you control it? What will you do about industrial anarchy?’ People who said that essentially the best thing to do was to break the automatic linkage between pay and prices and then see what happened next were considered mad. By the 21st century, no western country any longer had such curbs, and even the heirs of Galbraith are not trying to bring them back. Almost all of the economic arguments for membership of the EU are based on fear of freedom. It is, unfortunately, a powerful emotion.

One thing I miss in the No campaign is a front-rank real expert, rather like that man on the radio called Bill Frindall who used to know every cricket score in history.  As the government publishes every day of the campaign a stupendous amount of facts whitch are not true, it is no good just complaining.  You have to refute them, giving chapter and verse.  It is a difficulty for the Leave camp that most of its members, because they do not like rule by Brussels, are not absolutely secure in their knowledge of its details.  An exception is Daniel Hannan.  Vote Leave should put him forward more.

Bild: Independent.

Read Full Post »

QueenElizabeth

Den 9 september blev drottning Elizabeth II den regent som suttit längst på tronen i Storbritannien. Under denna tid har hon, så här långt, sett tretton premiärministrar komma och gå. Grattis!

Charles Moore sammanfattade hennes 63 år så här i The Telegraph:

She is what the Bible calls “pure in heart”. Those who have worked with her observe how she is content, each day, if she has done her best and said her prayers. It is almost unique in the whole history of the world to have lived under such a sovereign for as long as most people can remember.

Läs mer: 

Queen Elizabeth II surpasses Queen Victoria’s long reign” 

”The secret of Queen Elizabeth II’s record reign: faith, patience, and a touch of cunning

5 leadership lessons we can learn from Queen Elizabeth II

8 Things You May Not Know About Queen Elizabeth II

Queen Elizabeth II, 63 years in 63 pictures

Read Full Post »

OpinionsundersökningPOLITIK | Om ett parti har monopol på en fråga tenderar detta minska sannolikheten för att övriga partier följer efter.

Att EU-kritiska partier har haft stora framgångar i Europaparlamentsvalet betyder inte att de också har tagit sitt land ett steg närmare ett utträde. Tvärt om.

Detta är dåliga nyheter för UKIP som vill att Storbritannien lämnar EU. Det samma kan sägas om Sverigedemokraterna.

Charles Moore i The Spectator har funnit att det sannolikt finns en korrelation mellan ökat stöd för EU-medlemskapet och att UKIP har fått ett sådant stort stöd i väljarkåren.

Osäkra väljare tenderar nämligen stödja status quo.

Few have noticed that the rise of UKIP coincides with a fall in the number of people saying they will vote to get Britain out of the EU. The change is quite big. The latest Ipsos Mori poll has 54 per cent wanting to stay in (and 37 per cent wanting to get out), compared with 41 per cent (with 49 per cent outers) in September 2011. If getting out becomes the strident property of a single party dedicated to the purpose, it becomes highly unlikely that the majority will vote for it. The main parties will conspire to push the idea of ​​the EU exit to the fringe. Waverers will wobble towards the status quo. It will be 1975 all over again, which is surely what David Cameron has always intended.

Så här ser opinionsinstitutens siffror ut i Storbritannien mellan de som vill att Storbritannien lämnar respektive stannar kvar som medlem i EU.

Lämna EU: November 2012 56% / Stanna i EU: November 2012 30%

Lämna EU: Juli 2013 46% / Stanna i EU: Juli 2013 36%

Lämna EU: Mars 2014 39% / Stanna i EU: Mars 2014 41%

Lämna EU: Maj 2014 37% / Stanna i EU: Maj 2014 54%

Man skulle kunna komplettera detta med att säga att sambandet troligtvis bara gäller stora strukturella frågor.

Sambandet verkar inte gälla ”vardagliga” frågor som t.ex. om man vill ha mer eller mindre resurser till vård, skola och omsorg. Eller om man vill höja eller sänka skatten.

Här konkurrerar partier ofta med att lägga sig så nära varandra som möjligt.

Det kan också finnas en skillnad mellan länder beroende på antalet etablerade partier. Det är t.ex. först nu som UK Independence Party har lyckats slå igenom i ett val.

I Sverige är vi vanna vid betydligt fler partier.

Med Sverigedemokraterna är vi nu uppe i åtta partier i riksdagen. I kommande val kommer vi även att få se ett nionde parti – Feministiskt initiativ – konkurrera om medieuppmärksamheten.

Men det förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna är det enda riktigt EU-kritiska partiet i riksdagen.

Inget annat parti intog ett strikt EU-kritiskt perspektiv i EU-valet.

Källor: The Spectator har använt siffror från följande opinionsundersökningar: Opinium / Observer; YouGov / Channel 5; Zapera; Ipsos / Mori 

Read Full Post »

DEMOKRATI | Finns det några bra argument för varför man borde säga nej till partiledardebatterna på tv?

Första tv-debatten i UK 2010

Inför förra valet kunde man i Storbritannien se landets första direktsända tv-debatt mellan partiledarna.

Charles Moore, kolumnist på The Spectator, är rädd att detta har öppnat upp dammluckorna. Vågar något parti längre säga nej till tv-debatterna?

Why do I so strongly not want there to be televised debates between the party leaders at the next election? I tell myself it is because these debates are so boring, or because they confuse our parliamentary system with a presidential one, or because they favour whichever party has the fewest responsibilities. But really these are secondary, concocted reasons. The truth is I dislike the claim by television executives that putting politicians on the telly is ‘the people’s right’. It is self-serving. What these executives want is even more power to make or break elections. Television destroyed Parliament by winning the right to televise it (a destruction which, interestingly, did not happen when it was broadcast only on radio). Do not let it destroy elections as well. David Cameron disastrously agreed to a three-way debate last time. He must wriggle out next year.

Om man skall försöka tolka Moore så handlar det om att partiledardebatter riskerar urholka parlamentets (eller riksdagens) autonomi.

Partiledardebatterna ger media en makt som inte tillhör dem. Media skall rapportera, granska och analysera. Det är inte medias roll att sätta den politiska agendan. Det är en roll som tillhör de folkvalda.

Debatterna urholkar den parlamentariska demokratin till förmån för ett ”president” liknande system där enskilda personer, d.v.s. partiledarna, står i fokus medan parlamentet hamnar i skymundan.

Att media och partierna lever i symbios är ingen hemlighet. Men kanske har media fått alltför stor makt att bestämma när, var och hur partierna skall debattera.

Får media också möjlighet att bestämma vad som skall debatteras handlar det inte längre om ett ömsesidigt förhållande utan om att media driver partierna framför sig.

Bild: Ken McKay/AP

Read Full Post »

BOK | Charles Moore, författare till första delen av Margaret Thatchers officiella biografi, intervjuades i juni av BBC History Magazine.

Margaret Thatcher - Getty Images - Graham Wood

Intervjun, som är daterad den 20 juni, hittar man i listan över tidskriftens podcastsändningar.

Read Full Post »

HISTORIA | Första delen av Margaret Thatchers officiella biografi kom nyligen ut. Precis innan tryckningen fick författaren ett intressant tips.

Charles Moore - Margaret Thatcher vol 1 Not For Turning

Charles Moore skriver om händelsen i The Spectator:

There was a startling late entry for the first volume of my biography of Margaret Thatcher. On the day after she died, I received an email from Haden Blatch. Mr Blatch’s father, Bertie, was the chairman of the Finchley Conservative Association when it selected her in 1958. I had asked Haden for information before, but he had not got round to it.

Now he revealed that his father had come home from the Finchley selection meeting and explained that Mrs Thatcher had not really won the vote. Her rival, Thomas Langton, had just pipped her. Blatch senior, however, was very keen on Mrs Thatcher, and thought that Langton, who ‘was born with a silver spoon in his mouth’, would easily get in somewhere else, whereas she, being a woman with young children, would not. ‘I “lost” two of Langton’s votes,’ he told his son, and he announced her victory.

If this is correct, Mrs Thatcher (unknowing) was set on her political career by a fraud. To get this story into the book, I was not allowed any more lines: I had surgically to remove 150 words, and insert 150 new ones.

Read Full Post »

SPORT | Att Paolo Di Canio är fascist är ingen nyhet. Men skriverierna tog fart i engelsk  media när han blev manager för klubben Sunderland.

Paolo Cocco -- AFP-Getty Images

Charles Moore, tidigare redaktör på konservativa tidskriften The Spectator, prickade rätt när han sin i sin krönika skrev:

One reason I do not like professional football is that it seems fascistic. By that I mean that it promotes the worship of the team by the masses and foments contempt of all other teams. It demands blind loyalty, loves crowd displays and has a cult of uniforms and symbols. The fact that Paolo Di Canio is a fascist should qualify him well for his new post of Sunderland manager.

Han kunde lagt till att detta passar in på fler sporter än bara fotboll. Men för alla som såg SVT:s Uppdrag granskning om supporterklubbarna verkar just fotboll dra till sig särdeles mycket löst folk.

Denna ihopblandning av politik och fotboll är inte ovanligt ute i Europa. Här lutar vissa klubbar tydligen av tradition åt antingen vänster eller höger.

För alla som hatade idrott i skolan bekräftar detta bara vad man alltid vetat. Professionell sport är genuint osunt till både kropp och själ.

Bild: Paolo Cocco AFP/Getty Images.

Read Full Post »

PROBLEM | I Storbritannien finns inte samma långa erfarenhet av koalitioner som i vissa andra länder ute i Europa.

Picture - BBC -- David Cameon & Nick Clegg

”England does not love coalitions” är ett citat av Benjamin Disraeli som fortfarande sammanfattar ganska väl hur man ser på samregerande i landet.

Nuvarande allians, bestående av Conservative Party och Liberal Democrats, är den första riktiga sedan 1945.

Spänningar kommer alltid att finnas inom alla regeringar. Detta oavsett om de består av ett eller flera partier. Hur man hanterar trätorna kan däremot vara avgörande för valutgången.

Charles Moore, tidigare redaktör och numera krönikör på den konservativa The Spectator, har upptäckt något som kanske inte skulle förvåna i övriga Europa.

Here is a point about the coalition which is so obvious that I have not seen it expressed. When a single party is in power, the approach of a general election is the key discipline: almost however much colleagues disagree, they unite. When there is a coalition, the opposite applies. Each partner needs to disown the other. Because the coalition foolishly legislated to fix the life of this Parliament, the parties are bound together until May 2015. It is like the pre-war situation of marriage as satirised by A.P. Herbert in his novel, Holy Deadlock. The only means of divorce is to behave appallingly. The effect is that what began well is almost bound to end badly.

Läs mer: ”Coalition Governments: Hung or Dry?” av Ian Garrett.

Bild: En från BBC på David Cameron och Nick Clegg.

Read Full Post »

MÅLGRUPPER | När ett parti radikalt förändras finns det alltid en risk att en grupp trogna, ideologiskt övertygade väljare går förlorade.

The Specator december 2012

Efter förlusten till Labour och Tony Blair 1997 påbörjade Conservative Party ett segdraget arbete med att försöka göra sig själva valbara igen i väljarnas ögon.

Och precis som Fredrik Reinfeldt med Moderaterna valde premiärminister David Cameron att distansera sig från vissa väljare och attityder som förknippats med partiet. Båda partierna har gått mot mitten.

Medan Reinfeldt valde att bl.a. markera mot näringslivet som ”särintresse”, valde Cameron att inte låta sig förknippas med något som doftar aristokrati eller godsägare.

Sinnebilden av en sådan konservativ livsstil är den traditionella rävjakten till häst. På grund av ett förbud kan jaktlagen idag bara simulera en sådan jakt med hjälp av ett i förhand utlagt doftspår.  

Påtryckargrupper som Countryside Alliance, som värnar den traditionella livstilen på landet, är idag besvikna på Cameron för att han inte driver på för att få lagen upphävd – en lag som han tidigare sagt sig vara emot. Till och med Blair har i efterhand sagt sig ångra förbudet.

Melissa Kite skriver i The Spectator om besvikelsen bland dessa typiska Toryväljare.

On a perfect winter morning, I mount a dapple grey horse in an icy farmyard a few minutes from the Prime Minister’s country home and prepare to go hunting with the Chipping Norton set. David Cameron’s local hunt, the Heythrop, is meeting just round the corner from where the PM lives, in the Oxfordshire village of Dean, and the Cotswold elite are out in force.

[…]

The numbers of pro- and anti-hunt MPs do not stack up well for repeal. But it does not help that no one in government is making the case for hunting, or for any traditional countryside cause for that matter. While Labour is as urban as ever, the Tories are turning away from the shires to try to win suburban votes with policies supporting rural house-building and high-speed rail. Gay marriage is being steamrollered through. Yet no political will apparently exists to support the millions of people like me who regard field sports as integral to their identity. The countryside has been politcally orphaned, and hunting is the most visible sign of it.

[…]

Meanwhile, [Cameron’s] modish new-look MPs are in no mood to listen to the countryside. When Tracey Crouch, an A-list candidate, talks about the ‘barbaric sport of hunting’, she speaks for several of the new intake, who, disappointingly enough, seem to have swallowed whole the animal rights lobby’s twisted and ignorant view of what hunting a fox with a pack of hounds really entails, the need for pest control, the risk of wounding when dealing with vermin only with a gun.

Could it be that the values of rural types and urbanites are so now divorced from each other that a reversal of the hunting ban is impossible?

En av tidskriftens krönikörer, Charles Moore, och en av dess tidigare redaktörer, är inne på samma tema i ett senare nummer:

[P]erhaps I am sitting and brooding too much; but it does seem to me that David Cameron is losing rural support at quite a rate and not realising. In this, the failure to repeal the hunting ban is significant. The Conservatives are, in fact, right, not to press for a vote now — because they failed to win the election, they do not have the numbers to carry repeal. But the situation exposes the problem. Pro-hunting people were the mainstay of Tory activism in a great many seats in the last election. It is calculated that 94 currently sitting Conservative MPs were substantially helped by the ‘Vote OK’ campaign that mobilised hunting people. Unless something happens, they will not get that support next time. A patronising and ignorant leader in the Times last week said that ‘the compromise arrived at seems to be working pretty well’. What compromise would that be? People whose livelihood depends on hunting suffer constant surveillance by ill-natured extremists. Men leading tough and often solitary lives on low wages are harassed by a well-funded charity, the RSPCA, which spends enormous sums on prosecutions, but cannot afford to keep thousands of the animals entrusted to its care and puts them down instead. Hunt staff face the threat of prosecution under a law which is shockingly uncertain in its application. Uncompromisingly bad laws should not survive unaltered. Mr Cameron owes it to his supporters to work out a better legal way through this.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Spectator den 29 december 2012.

Read Full Post »

RESULTAT: Charles Moore, kolumnist på The Spectator, har ett minst sagt originellt sätt att förutspå vem som kommer att vinna ett val.

Hans föga vetenskapliga sätt att förutspå en valseger baseras på att det parti som ”förtjänar” att vinna också kommer att vinna.

Han förutspådde väljarna skulle rösta fram ett ”hung parliament” vilket skulle resultera i att inget parti kunde bilda egen majoritet. Så småningom blev det också en regeringskoalition mellan Tories och Liberaldemokraterna.

This column’s theory of British general elections in modern times is simple: all results since the war have been deserved. Labour deserved to win big in 1945 and 1997. The Conservatives deserved their decisive victory in 1979, and their crushing one in 1983. The more ‘nuanced’ results were also deserved. Labour deserved to win in 2005, but only grudgingly, on a low poll. The ‘Who governs Britain?’ election of February 1974 returned exactly the deserved answer to that question, which was, ‘We’re not sure.’ Can this rule turn into a predictor? It seems clear already that Labour deserves to lose this time — for reasons too numerous to mention. But it is not yet clear that the Tories deserve to win, and the opinion polls accurately reflect that doubt. So, at the time of writing, the just result would be a hung parliament. Minds are not made up. For the Tories, this makes the actual campaign more critical than any since February 1974 (which they bungled).

Nu gäller det bara att applicera detta på årets svenska val. Det är fritt fram.

Read Full Post »

Older Posts »