Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carl Bildt’

SJUKVÅRD | Trots att moderaten Flippa Reinfeldt är Sveriges kanske tyngsta landstingspolitiker verkar hon aldrig bli riktigt granskad.

Fokus nr 10 den 8-14 mars 2013

Det skrivs mycket om henne som person men inte speciellt mycket om effekterna av hennes politik.

Kanske beror det på att hon är lite av en teflonpolitiker. Det är nog bara Carl Bildt som kan matcha henne när det gäller att lätt och smidigt klara sig ur knipor.

Hon har dessutom utvecklat en skicklig mediestrategi som innebär att hon inte syns i de tuffa sammanhangen utan föredrar det mer lättsmälta.

Men inte ens när journalister har möjlighet att grilla henne tar man riktigt chansen.

Inte ens Ekots lördagsintervju (2/3) som brukar få de skickligaste makthavare att börja svettas lyckades riktigt. Inte heller debatten i SVT:s Agenda i februari gav mycket nytt.

Det tyder på att Reinfeldt inte bara är bra på att undvika debatter och intervjuer. Hon är också skicklig när det väl gäller. (För det kan väl inte vara så att journalisterna själva blir lite nervösa när de väl har en – om än f.d. – statsminsterfru framför sig?).

Med tanke på detta är det kanske inte speciellt märkligt att inte heller Fokus får till det riktigt.

Istället för att granska politiken blir deras stora reportage om Reinfeldt mest en historik över varför Stockholms läns landsting inte är som alla andra landsting.

Nog så intressant. Men knappast vad vi skulle behöva när det gäller landets tyngsta landstingspolitiker.

Nina Brevinge och Maggie Strömberg skriver:

Huvudstadens sjukvårdssystem har varit förebild för resten av landet redan tidigare.

[…]

– Stockholm är det landsting som experimenterar mest och man driver på hårdast. Man sitter på stora muskler i form av utredare och tjänstemän som kan tänka fram framtidens sjukvårdspolitik, säger forskaren och läkaren Anders Lundberg, som skrev Timbros rapport om Nya Karolinska.

Filippa Reinfeldt har också velat sprida de senaste valfrihetsmodellerna till resten av landet. I november förra året bjöd Stockholm in 140 politiker och tjänstemän från regioner och landsting för att visa upp sin modell för vårdvalet inom specialistvården.

[…]

Därför blev många överraskade i veckan då moderaternas välfärdsgrupp plötsligt backade från den tanken. I en debattartikel skrev gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman att kommuner och landsting ska få utforma välfärdssystem själva. Alliansen – både statsråd från kristdemokraterna och tunga riksdagspolitiker från moderaterna – har tidigare talat om att följa Stockholms exempel.

Artikeln tolkades som att moderaterna gjort en helomvändning. Att Filippa Reinfeldts linje inte längre ska bli hela landets.

Det rimligaste sättet att förstå moderaternas välfärdsgrupp är att de vill sända en signal till en opinion de har mätt upp. Så brukar partiet agera. De senaste årens debatt om vinster och privatiseringar har skapat en uppmärksamhet kring driftsformer som partiet vill bli av med. Att alltför tydligt kopplas ihop med mindre lyckade privatiseringar riskerar att straffa sig hos väljarna. På det sättet blir utspelet ett avståndstagande från Stockholmspolitiken.

Å andra sidan satsar regeringen fortfarande 360 miljoner kronor fram till 2014 på att just se över hur vårdvalet ska kunna utvecklas i landstingens specialistvård. Anna Kinberg Batra är tydlig med att moderaterna fortfarande gärna ser privat vård och ökad valfrihet. Men utan tvång.

Ett tydligt exempel på hur Moderaterna både vill ha kakan och äta upp den. Reinfeldt och politiken i Stockholms landsting är lite som Moderaterna i stort.

Man har en förmåga att sälja in en politik som inte är helt annorlunda från gamla Moderaternas tid, men med ett språkbruk som är mer anpassat för ”nya” Moderaterna.

Det har fungerat tidigare. Vi får se om det även fungerar vid nästa val.  

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nummer 10 den 8-14 mars 2013.

Read Full Post »

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

MEDIA | Tidskriften Miljöaktuellt har med kritiska ögon tittat på den del av PR- och lobbybranschen som försöker påverka dagens miljöpolitik.

Miljöaktuellt nr 9 oktober 2012

Jon Röhne skriver intressant om symbiosen mellan politiker, media och lobbyisterna i PR-företagen.

Trots branschens självbild kan listan över tvivelaktigt svenskt pr-arbete göras lång. Utöver Doles misslyckade kupp mot Fredrik Gerten [p.g.a. dokumentärfilmen ”Bananas”] kan nämnas Primes dolda kampanj för att vända Socialdemokraterna och Centerpartiet i kärnkraftfrågan, en kampanj som Svenskt näringsliv i det tysta betalade 20 miljoner för och som till sist lyckades. Det avslöjades när byrån inte kunde låta bli att skryta om bedriften på ett kärnkraftsevent i USA. Skandalen anses vara en bidragande orsak till att regeringen kunde driva igenom sitt slutliga kärnkraftförslag i riksdagen.

Efter vårdskandalen kring företaget Carema var det också Prime som fick i uppdrag att blogga åt företaget i syfte att ”nyansera debatten”. Carema anlitade också Storbritanniens största pr-firma Brunswick för att minska svenska mediers hårda kritik.

Nyligen kom det också fram att Carl Bildt värvade Georgien som kund till Kreab, där han var ordförande, strax innan han blev utrikesminister 2006. På Kreab säger man att man sedan ess varit ”Georgiens extrahänder i Bryssel”. Carl Bildt har samtidigt kritiserats för att i sin ministerroll ha tagit ställning för Georgien i flera fall, till och med då valfusk uppdagats.

[…]

Den 4 juli i år, mitt under politikerveckan i Almedalen, meddelades att Centerpartiet anlitar pr-företaget Prime för att hjälpa till att förbättra ”partiets image”. Prime är just den pr-firma som tidigare har skrutit om att ha lyckats vända Centern i kärnkraftfrågan på uppdrag av Svenskt näringsliv. Det hindrar alltså inte Centern för att inleda ett samarbete.

– Prime kunde ge oss bra metodstöd för mätningar och annat. Vi valde Prime för att vi tyckte att de kunde ge oss ett bra utifrån-in-perspektiv. Vi hade gjort en valanalys och ville bli tydligare i vår profilering, sade Centerpartiets kommunikationschef Jenny Persson till Miljöaktuellt på plats i Almedalen.

Ett intressant och angeläget reportage. Men jämför man det med en tidigare artikel ser man att det inte är PR och lobbyism som Miljöaktuellt är speciellt kritiska emot.

Vad kritiken handlar om är snarare den PR som driver frågor eller åsikter som inte överrensstämmer med tidskriftens egen miljöagenda.

När man gjorde ett reportage om en av Sveriges – och Europas – tyngsta miljölobbyister var det aldrig tal om någon kritisk granskning.

Miljöaktuellt nr 2 februari 2012

Anders Hellberg skrev i februari:

Under åren har Mikael Karlsson byggt upp ett kontaktnät som få andra. Han var vice ordförande i Naturskyddsföreningen redan på den tid då Anna Lindh var miljöminister. Som ordförande har han sett Kjell Larsson, Lena Sommestad och Andreas Carlgren passera på den post som Lena Ek nu innehar. Eftersom han dessutom är ordförande i Europeiska miljöbyrån (EEB) som samlar över 140 europeiska miljöorganisationer sträcker sig möjligheterna att påverka politiken långt utanför Sveriges gränser.

[…]

Naturskyddsföreningen har idag ungefär 192 000 medlemmar spridda över landet. Organisationen är uppdelad i 24 länsförbund och 275 kommunkretsar. Dessutom har man ett antal nätverk uppdelade i sakområden, som havs- skogs- och klimatnätverk. Riksstämman är det högsta beslutande organet och vartannat år utses en styrelse som leder föreningens arbete och som till sin hjälp har ett kansli med cirka 80 anställda.

Som ordförande är Mikael Karlsson den som leder styrelsen. Det innebär att han dels har ansvar för den strategiska utvecklingen, det han kallar för den strategiska klockan som tickar på fyra fem år. Dels ansvarar han för den taktiska klockan som tickar på ett år, med verksamhetsplaner och budget och den årsredovisning där styrelsen följer vad kansliet gör.

Han är även operativt verksam i det dagliga arbetet, vilket innebär ett direkt policyansvar för egentligen alla sakområden. Exempelvis går han igenom och godkänner samtliga remissvar.

Snacka om idolporträtt.

Borde inte en sådan tung maktspelare granskas mer närgående? Jo, visst. Men det är något Miljöaktuellt aldrig kommer att göra.

Tidskriften är nämligen alldeles för ideologiskt och sakpolitiskt allierad med Naturskyddsföreningen för att kunna göra en objektiv och kritisk granskning.

Övrigt: Tidskriftsomslagen är Miljöaktuellt nr 9, oktober 2012 respektive nr 2, februari 2012.

Read Full Post »

GÅTA | ”Vem är den halaste ålen i svensk politik? Många skulle säga Carl Bildt. Margot Wallström är inget dåligt alternativ.”

Ovanstående citat är taget från ett reportage om Wallström. Och visst låter det träffande.

Wallström säger ofta att hon är ointresserad av politiska uppdrag. Trots detta sänder hon ständigt dubbla signaler om vad hon vill.

Intervjuad i SVT:s Agenda i juni sade hon t.ex. följande:

-Jag har ju i grund och botten ett starkt politiskt engagemang och intresse och det finns ju kvar. Men det är inte så att jag gått och tänkt att jag ska komma hem och ha ett uppdrag för partiet, men finns det något sätt som jag kan bidra på så gör jag gärna det.

Bilden man får av Wallström är att hon visst är intresserad av uppdrag. Men inte ett tungt politiskt uppdrag som innebära omfattande mediegranskning och en ständigt närvarande politiska motståndare som kan kritisera och granska.

Till Andreas Ekström i Sydsvenskan låter det så här:

– Vi får se. Jag ska inte sitta hemma och vara någon sorts konsult i alla fall. Kanske kan jag hjälpa på något sätt, unga kvinnliga politiker till exempel. Och så oroar jag mig för att vi har ett så apolitiskt klimat just nu. Det är ingen som drar politiska slutsatser av vad de ser i världen. Pendeln slår så väldigt. Nu är det individen som gäller, du ska satsa på dig själv, man säger ”det behövs inte längre någon gemensam kamp för jämställdhet, nu är det gjort, nu är det upp till dig”. Det är säkert ett historiskt fenomen, att sådant går i vågor. Men det är lite sorgligt ändå. Hållbarhetspolitiken kräver insatser. Du kan inte lita på att individer eller marknadskrafter ska ta hand om det.

Några saker är Margot Wallström säker på att hon inte vill syssla med.

– Till exempel tycker jag att jag har gjort mitt med torgmöten. Alltså, jag känner inget förakt för torgmöten, men… tältsemestrar gör jag inte heller längre. Jag har haft blåskatarr för många gånger i tält. Man kan välja bort saker, det är en fördel med att bli äldre.

Att bli partiledare och statsminister är en sådan sak. Frågan slutar aldrig att komma, men hon är säkrare än någonsin på sitt eget beslut: hon vet vad det skulle kräva av hängivenhet och plikttrogenhet.

Men skulle hon verkligen tacka nej till utrikesministerposten? Eller att bli Sveriges FN-ambassadör? Kanske, kanske inte.

Hennes två senaste politiska uppdrag utmärktes av att de var prestigefyllda jobb med hög lön men med ribban satt väldigt lågt för framgång.

I realiteten förväntar sig ingen något speciellt av en EU-kommissionär med ansvar för institutionella relationer och kommunikation eller av FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Uppdragen var nog så viktiga men ingen förväntade sig några större framgångar.

Att ”kommunicera Europa” med medborgarna är något alla i EU är officiellt positiva till. Men ingen förväntar sig några gigantiska steg mot ökad öppenhet av den byråkratisk bromsklossen Bryssel. (Trots detta talade The Economist om Wallström i EU som ”a Swede whose ‘kum-bay-yah’ approach grated with colleagues”.)

Samma sak gäller frågor om sexuellt våld i konflikter. Att försöka få psykopatiska diktatorer och gerillaledare i tredje världen att avstå ifrån att våldta kvinnor och barn är näst intill hopplöst om det inte finns sanktioner att ta till.

Om någon lyckas åstadkomma något på dessa poster kommer alla att applådera. Om det inte blir något gjort kommer knappast någon att bli speciellt förvånad.

Bild: Sydsvenskan den 31 augusti 2012.

Read Full Post »

FÖRNYELSE | Vissa nyheter framstår som självklara även om de kommer som en överraskning.

Ett exempel är att Sofia Arkelsten (M) tvingats avgå med omedelbar verkan som partisekreterare.

Strategin blir nu att göra ”Nya Moderaterna” ännu nyare. Fast med tydligare fokus på att bli en kampanjorganisation som levererar resultat i form av bättre opinionssiffror.

Rent teoretiskt kan man förnya och förbättra en produkt i det oändliga. Men politik är en förtroendebransch. För många förändringar skapar osäkerhet hos väljarna om det finns något som är heligt i Moderaterna.

Arkelstens ”affärer” och bristande politisk fingertoppskänsla var säkert bidragande orsak till Fredrik Reinfeldts beslut.

Hennes sista insats var att staka ut en ny linje när det gäller de hemliga partibidragen till partiet. Förslaget fick dock kritik även på liberala ledarsidor.

Men varför blev det plötsligt så brått att bli av med Arkelsten? Det finns åtminstone två svar på den frågan förutom ovan nämnda.

1) Som statsminister har Reinfeldt lidit av ett Göran Persson-komplex. Persson ville nämligen alltid överaska när han skulle tillsätta nytt folk.  

När Reinfeldt har försökt göra det samma har han alltid floppat. Arkelsten fick därför, efter bara 18 månader, göra Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò sällskap som exempel på misslyckade rekryteringar.

Men varför Reinfeldt tror att Arkelsten kommer att bli en bättre ordförande för riksdagens utrikesutskott än som partisekreterare är svårt att förstå. Hon har noll erfarenhet området.

Kanske räknar Reinfeldt med att Carl Bildt kommer att vara hennes överrock. På så sätt kan hon inte ställa till med någon skada.

Utnämningen visar möjligtvis också hur uddlöst det löpande arbetet i riksdagen har blivit. Regeringar – oavsett partifärga – har blivit alltmer ointresserade av det löpande arbetet i riksdagen.

Lägg sedan till att det nästan har blivit en del av nya Moderaternas image att inte intressera sig för vissa frågor. Det har blivit ett sätt att signalera att partiet har förändrats.

På samma sätt var Arkelstens intresse för miljöfrågor anledningen till hennes utnämning till partisekreterare. Att vara grön är mycket mer ”nya Moderaterna” än att prata hårda frågor som försvar eller utrikespolitik.

2) Det drastiska beslutet att ersätta Arkelsten med Kent Persson visar att Reinfeldt har tagits på sängen av partiets dåliga siffror.

Återigen verkar Göran Persson spöka. Tydligen har man trott att Persson var parentesen medan Mona Sahlin och Håkan Juholt var normaltillståndet.

Så länge de egna siffrorna steg och Socialdemokraternas dalade kunde man fortsätta inbilla sig att allt som behövdes var att tillsätta nya arbetsgrupper som t.ex. ”Hälsosammare Sverige” och ”Föregångsland för klimat och hållbarhet” för att man skulle garanteras fortsatta framgångar.

Men det räckte med att Socialdemokraterna fick en trovärdig partiledare för att bräckligheten i varumärket ”nya Moderaterna” skulle visa sig.

Moderaterna hade säkert kunnat leva med ett tapp i opinionen om Alliansen hade fortsatt vara större än de rödgröna. Så är inte längre fallet.

Och då kan man inte bara sorglöst lunka på som vanligt. Man behöver nu en rejäl uppstramning av partiarbetet om man skall lyckas vinna valet.

Nya Moderaterna kommer nu att bli ännu nyare fast med bättre partidisciplin. Politiker och partiapparat kommer att tvingas börja jobba för bättre opinionssiffror.

Read Full Post »

TAL | Det intressantaste från Folkpartiets riksmöte blev inte förslaget på lägre ingångslöner för ungdomar utan attacken  utrikesminister Carl Bildt (M).

Per Ahlmarks poäng är att Carl Bildt alltid har visat en ovilja att markera mot övergrepp och folkmord i sin roll som utrikesminister. Detta irriterar inte bara folkpartister.

Nu senast har det handlat om hans oförmåga att markera mot den alltmer urholkade demokratin i Ungern. Och för inte så länge sedan var det hans ovilja mot att Sverige skulle erkänna att det skett ett folkmord på armenier.

Det var uppenbart att den f.d. partiledarens angrepp föll i god jord om man skall tro de kraftfulla applåderna.

Och med sitt tal har Ahlmark gjort mer för att signalera att partiet har en egen vilja inom Alliansen än vad alla folkpartistiska ministrarna lyckats med under två mandatperioder.

Turerna kring vapenfabriken i Saudiarabien har snarare visat att Folkpartiets (och i det här fallet Kristdemokraternas) synpunkter inte alltid väger speciellt tungt i regeringen.

Även om Ahlmarks ordval inte var sanktionerat av Jan Björklund och partiledningen borde Folkpartiet försöka bygga vidare på händelsen. Vill man växa i opinionen kan man inte bara sitta stilla i Alliansbåten.

Övrigt: Se hela inslaget TV4 Nyheterna.

Read Full Post »

EGYPTEN: Utrikesminister Carl Bildt (M) har fått hård kritik för att han inte tydligt och klart krävde Egyptens president Hosni Mubaraks avgång.

”Vi låg före USA. Att Mubarak skulle avgå var bara en tidsfråga. Vi ställde krav på fria val och en rättsstat, och det är fortfarande inte uppfyllt”, var Bildts försvar.

Men Bildts försvar imponerar inte med tanke på den förvirring som har präglat president Barack Obamas hantering av krisen i Mellanöstern.

Omslaget till vänster säger allt om hur man nu i USA ser på adminstrationens agerande.

”The result has been a foreign-policy debacle”, skriver historikern Niall Ferguson.

This failure was not the result of bad luck. It was the predictable consequence of the Obama administration’s lack of any kind of coherent grand strategy, a deficit about which more than a few veterans of U.S. foreign policy making have long worried.

[…]

These were [Barack Obamas] words back in June 2009:

America and Islam are not exclusive and need not be in competition. Instead, they overlap, and share common principles—principles of justice and progress; tolerance and the dignity of all human beings.

Those lines will come back to haunt Obama if, as cannot be ruled out, the ultimate beneficiary of his bungling in Egypt is the Muslim Brotherhood, which remains by far the best organized opposition force in the country—and wholly committed to the restoration of the caliphate and the strict application of Sharia. Would such an outcome advance “tolerance and the dignity of all human beings” in Egypt? Somehow, I don’t think so.

Read Full Post »

Older Posts »