Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Camilla Läckberg’

TANKEUTBYTE | Plötsligt har en helt ny Håkan Juholt trätt fram. Kommer Socialdemokraterna kunna utnyttja den gratischans man har fått?

På sex tätskrivna helsidor i söndagens Dagens Nyheter får vi följa författaren Jerker Virdborgs och Håkan Juholts mejlväxling om kulturen, politiken och bristen på visioner.

För en gångs skull är beskrivningen ”unik” passande.

Oavsett om man håller med eller inte framstår Juholt här som en eftertänksam, klok och kulturellt bevandrad person.

Men man kan också mellan raderna ana varför han har haft så svårt för det politiska spelet.

I en mejlväxling kan man fundera i lugn och ro innan man klickar på ”skicka”. I politiken måste man vara desto snabbare. Minsta misstag och man blir massakrerad av både media och politiska motståndare.

Medan de politiska utspelen verkar vara föga genomtänkta och påkomna i all hast framstår hans funderingar kring kultur och politik som riktigt intressanta.

I politiken måste man vara specifik. I mer ”filosofiska” samtal kan man kosta på sig att ta ut svängarna.

Rätt använd skulle Socialdemokraterna kunna utnyttja den bild som här framtonar av Juholt. Om inte annat för att vända den negativa mediebild som annars riskerar att permanentas.

Juholt skulle säkert slå bakut om man nämnde det för honom men han har helt enkelt behov av en rebranding.

En intellektuell partiledare är kanske det som Socialdemokraterna mest av allt behöver. Det skulle i alla fall kontrastera starkt mot vad vi i dag ser inom politiken.

Här finns stommen till berättelsen om Håkan Juholt som person. Personen bortom skandalerna och de hafsiga politiska utspelen.

Frågan är bara om partistrategerna ens ser den chans som stirrar dem rakt i ansiktet?

En bieffekt av mejlväxlingen är att Fredrik Reinfeldt (och övriga partiledare) nästan automatiskt framstår som ganska intellektuellt lättviktiga.

Detta är också något Jerker Virdborg indirekt berör.

Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation. Det jag så tydligt fick syn på i Almedalen var också att det inte är särskilt givet vem som egentligen ska klandras för tystnaden, något jag ska återkomma till.

Jag gissar i alla fall att när Fredrik Reinfeldt nyligen angav fyra Camilla Läckberg-böcker som sin semesterläsning så var det med tydlig avsikt att väcka ont blod. Vilket han också lyckades med, de intellektuella sprang rakt i fällan: Statsministerns smak är givetvis underordnad moderaternas strävan efter att vara så folkliga som möjligt, efter att befinna sig i den politiska mitten. Och då måste partiet hålla tydligt avstånd till en upplevd intelligentia. Reinfeldts så kallade val av böcker säger ingenting om honom, utan bevisar bara att Per Schlingmann noga följer försäljningstopplistorna på branschorganet Svensk Bokhandel. Lika lite som moderater numera får använda snobbiga ord eller kläder, lika lite får de naturligtvis tala om böcker eller andra konstverk som kan signalera överklass. Vem klandrar egentligen Schlingmanns hårda interna regelverk med tanke på moderaternas mörka förflutna? Och taktiktänkandet inom politiken kräver väl numera allmänt att det mesta av partiledarnas äkthet offras.

Ändå måste man tycka att det är en djup gemensam förlust för hela det svenska kulturklimatet att vi har en statsminister som är så rörande ängslig att han av taktiska skäl inte ens vågar nämna ett enda konstverk som inte redan är jättepopulärt. Så tragiskt långt har det alltså gått.

Jag tror inte att Reinfeldt egentligen är bekväm med att låtsas framstå som en intellektuellt helt passiv och oreflekterande statsman. Och jag tror att både han och Schlingmann inser att det oundvikligen falska i moderaternas krampaktiga folklighet kan upplevas som lismande. Men jag tror också att de intellektuellas reaktion på Reinfeldts bokval egentligen säger mycket mer om dem själva än vad de anar.

Reinfeldt är heller inte ensam. Svenska partiledare har under en lång rad år varit extremt försagda när det gäller kulturella referenser […]

Håkan Juholt:

Du skriver att litteraturvärlden inte är närvarande i politiken. Man kan nog säga att den lyser med sin frånvaro. På så sätt finns den ju där, fast som ett vakuum. Ett faktum som gör att jag faktiskt kände mig mer hemma på bokmässan där jag var med på ett samtal, än jag gör under Almedalsveckan – som nu verkar handla mer om att sälja kommersiella varor och tjänster än att diskutera politiska ideologier. På bokmässan är det tvärtom, där hamnar försäljningen av böcker i skymundan så att människor kan diskutera rörelse och värderingar. Det politiska samtalet är nästan genomgående rakare och enklare på bokmässan, även om motsatsen också är väl representerad.

Man kan se bristen på kultur i politiken som både ett symptom och en konsekvens av politikens professionalisering. De politiska partierna i vårt land är i de flesta fall sprungna ur folkliga rörelser. I dessa odlades en levande kultur, en egen rörelsekultur där böcker, konst och bildning både gav status och var helt nödvändigt. De sista tre decennierna har denna rörelsekultur allt mer ersatts av professionella staber, och inställsamma pr-byråer, och det bildningskrav som fanns och formades exempelvis i arbetarrörelsen har marginaliserats.

Det finns helt enkelt mindre rörelse och färre möten att läsa dikter och diskutera litteratur på. Men oavsett detta tror jag också själva politiken har förlorat dimensioner som gör det svårt för kulturen att tränga in och ut. 1900-talet var i mångt och mycket präglat av idékamp, där man tog tillvara varje till buds stående medel för att övertyga människor för sina idéer. Kulturella uttryck var och är ett kraftfullt redskap. Men när idéerna trängs tillbaka, visioner och ideologi ersätts med teknokrati och visionslöshet, får det konsekvenser för hur författare och konstnärer kan appelleras av politiken. Det är knappast någon slump att det under exempelvis Tage Erlanders regeringstid fanns ganska gott om kultur­arbetare som kände närhet till socialdemokratin – och att det starka och ansvarstagande samhälle han blev en symbol för också innebar en kulturell revolution i form av 1974 års kulturpolitik.

Det finns alltså många skäl till att kulturen och politiken avskärmats från varandra, men också desto fler skäl att försöka foga dem samman igen.

Jag skulle helt enkelt vilja vara med och skapa en modern socialdemokrati som på nytt kan appellera även till intellektuella och konstnärer – som är spännande och som står för en förnyelse. Som bjuder in och som lockar genom att starta ett samtal om vilket samhälle vi vill ha. Vad som kan vänta bortom träden, bortom nästa skattesänkning.

På denna punkt är jag verkligen optimistisk. Inte minst om man tittar på många av de romaner som lockat till debatt är det tydligt att mycket av en radikal samhällsanda lever kvar i den viktiga litteraturen. Alltså att energin som jag anser att den socialdemokratiska samhällskritiken behöver, men delvis saknar, faktiskt lever kvar i kulturen och konsten och att vi för att kunna ladda oss med energi kan hämta kraft där. Men jag tror också det intresse som du uttrycker och som möter mig när jag återkopplar till detta arv visar att det är något som händer i ett politiskt samtal när de existentiella och stora frågorna och perspektiven försvinner. Samtalet blir platt och tråkigt när många människor i stället vill någonting annat.

Read Full Post »

NÖJESGUIDEN inventerade i sitt senaste nummer vad man lite märkligt kallade ”världens bästa svenska debutromaner”.

Ett trettiotal personer inom kultursvängen fick – förutom spörsmål om litterär favorittitel och Sveriges bästa debutant genom tiderna – också svara på frågan om den mest överskattade svenska romanen.

Johan Croneman, journalist och filmkritiker på Dagens Nyheter, levererade inte bara det mest intressanta svaret på frågan om den mest överskattade svenska romanen genom tiderna, utan också den mest dräpande kritiken mot våra svenska kulturredaktioner.

Enligt Croneman är frågan;

Helt omöjligt att svara på. Jag är elak, men inte så elak. Jag tycker dock att hela den nya deckarvurmen är sinnessjukt överskattad – särskilt bland litteraturkritikerna. De har inte orkat hålla emot ”folkligheten” och ”populariteten” – riktiga skitböcker av Jan Guillou, Liza Marklund och Camilla Läckberg får hyggligt, trevligt mottagande. Väldigt få kritiker pallar för trycket, de tycker att det är jobbigt att ”fjärma” sig från läsarna. Resultatet blir att till exempel Jan Guillous närmast oläsliga skräp höjs till norm. Förfärande. Jag tvingade mig igenom en hel bok av Liza Marklund, men ville på fullt allvar sluta redan efter första sidan.

Ouch! Tuffa ord. Önskar bara att det hade skrivits på denna blogg först.

Vad Croneman möjligtvis glömmer bort (eller så det är kanske just det han inte gör?) är att även Dagens Nyheters kultursida genom åren har haft en underlig fäbless för ”postmodernism” och ”postkoloniala teorier”.

Detta är en lika märklig fixering som olika kultursidors behov av att hylla det mediokra.

Man kan undra om tidningens kulturredaktion då och då angrips av en 60-talsradikalism som helt enkelt bara måste genomlidas.

Read Full Post »