Böcker: Om engelska valaffischer 1909-2010!

HISTORIA | När valrörelsen nu är inne på sina sista dagar kan det passa bra att tipsa om en bok som t.o.m. premiärminister David Cameron har lovprisat.

Dole Queues and Demons: British Election Posters from the Conservative Party Archive av Stuart Ball (och förord av Maurice Saatchi) innehåller 200 valaffischer från åren 1909-2010.

Professor Sir Robert Burgess, vice-chancellor University of Leicester, fick ett tackbrev från Cameron för att han skickat ett exemplar av boken till honom.

It’s a wonderful book and very good of you to have thought to send it to me.

I thoroughly enjoyed looking through it. It’s fascinating to see how political imagery has changed so much over the years, while so many of the themes – family aspiration, strong nation, good leadership – have remained the same.

Please pass on my congratulations to Dr Ball on producing such a wonderful book.

Läs mer: Affischerna kan ses på Conservative Party Archive (Bodleian Libraries, University of Oxford).

Read Full Post »

Böcker: Om Ronald Reagans valseger 1966!

VAL 1966 | Matthew Dalleks bok fokuserar författaren på ett område som andra författare tidigare ignorerat när det gäller Ronald Reagan.

Dallek konstaterar att t.o.m. Reagans officiella levnadstecknare, Edmund Morris, avverkar 1966 års guvernörsval i Kalifornien på ett par sidor.

Detta trots att valet var en av de viktiga vändpunkterna i USA:s historia. Reagans seger över sin demokratiska motståndare, guvernör Edmund ”Pat” Brown, blev början på vad som har kommit att kallas Reagans revolution.

Strategin som användes i valkampanjen – att koncentrera sig på ekonomi, lag och ordning och försvarsfrågor – var den samma som tog Reagan till Vita huset 1981.

Så här skriver Dallek om valets betydelse för den konservativa revolution som bar Reagans namn.

In truth the Reagan revolution began in 1966, and it was not primarily about economics or foreign policy. Reagan’s stunning, out-of-nowhere victory in the California governor’s race against two-term incumbent and Democratic giant Pat Brown marked the arrival of the Right in postwar American politics. Reagan’s leadership of that movement is perhaps his most enduring legacy.

[…]

Ronald Reagan’s race against Pat Brown — the real Reagan revolution — began as a debate about retaking control of a society in chaos. What Ronald Reagan stood for above all was law and order.

Reagan and Brown clashed on every issue, major and minor, of the day. Understanding the collapse of the liberal order and the rise of the conservative movement requires understanding how Reagan and Brown, during the several years leading up to 1966, came to embrace such bitterly opposed visions of government and society.

Reagan was a card-carrying conservative, Brown a proud liberal. For Reagan, opposing communism was paramount. For Brown, anticommunism was but one issue in foreign affairs and a nonissue at home. Reagan saw the welfare-state policies of recent decades as a slippery slope toward socialism. Brown viewed governmental programs as the best way to achieve a ”great society.” Reagan denounced moral decline on campus; Brown thanked God for the spectacle of students protesting. Brown seized an opportunity to lead the civil rights movement into the new frontier of fair housing; Reagan believed that even the 1964 Civil Rights Act was unconstitutional. Faced with urban riots, Brown looked to government to help eradicate poverty; Reagan vowed zero tolerance for criminals.

[…]

It was Reagan’s promise to arrest moral decline that won him a million-vote victory over the popular incumbent, who had beaten Richard Nixon in 1962 and seemed destined to usher in California’s progressive future.

[…]

In 1966 these two titans faced off in a battle of worldviews. Law and order was the hinge on which an era turned, yet the particular strategies involved were crucial. For the first time, the conservative movement was able to distance itself from the anticommunist fringe. For the first time, the conservatives learned how to push the right buttons on key issues, from race and riots to war and crime. Reagan successfully linked the liberal social programs of the ’60s with disorder in the streets, and offered an alternative vision of what government should and should not do. The Reagan revolution would prove so lasting because the formulas developed in the heat of the moment — pro-social order, pro-individual liberty, anti-government meddling — had a lasting appeal. Americans, like most people, crave peace and prosperity. The Reagan revolution has come to be associated with the free market. Yet at its origins, and perhaps still today, it is equally about social order.

Bild: The Right Moment: Ronald Reagan’s First Victory and the Decisive Turning Point in American Politics av Matthew Dallek.

Read Full Post »

Böcker: Om Putins auktoritära kleptokrati!

RYSSLAND | Bill Browders bok om korruption och maktövergrepp inom den ryska affärsvärlden under Vladimir Putins styre har kommit ut på svenska.

Red Notice: A True Story of High Finance, Murder, and One Man’s Fight for Justice har på svenska fått namnet Mitt krig mot Putin: den sanna historien om stora pengar, mord och en mans kamp för rättvisa.

Nyhetsmagasinet Time har publicerat ett utdrag från boken. Så presenteras författaren:

Bill Browder may be Russian President Vladimir Putin’s No. 1 foe. For the past several years the CEO of Hermitage Capital Management has led an international campaign to expose deep corruption and human-rights abuses in Putin’s Russia. His efforts culminated with Congress’s 2012 passage of the Magnitsky Act, which forbids gross abusers of human rights in Russia from banking in or visiting the U.S. It’s named after Browder’s lawyer Sergei Magnitsky, a whistle-blower who was murdered in a Moscow prison in 2009 after uncovering massive Russian government fraud.

Before he became an unlikely human-rights activist, Browder was for a time one of the largest foreign investors in Russia. In the tumultuous years following the fall of the Soviet Union, he made a fortune for himself and his clients by confronting some of the country’s corrupt oligarchs. But in Russia, shareholder activism could be dangerous work, as Browder explains in this excerpt from his new book Red Notice: A True Story of High Finance, Murder and One Man’s Search for Justice.

Läs mer: “The fallen idol: seeing Putin in a new light” är A. D. Millers recension av Browders bok i The Spectator.

Read Full Post »

Böcker: ”The Vatican Diaries” av John Thavis!

RELIGION | Det skrivs inte många intressanta böcker om Vatikanstaten från ett ”inrikespolitiskt” perspektiv.

Böcker om katolska kyrkan är antingen fixerade vid skandaler eller skrivna med en vördnadsfull ton som bara tilltalar redan övertygade.

John Thavis är en pensionerad byråchef för Catholic News Service i Rom och har bevakat Vatikanen under trettio år tid.

Som äkta vaticanista vet han inte bara var alla skeletten är begravda utan kan också förklara bakgrunden till de religiösa, politiska och byråkratiska strider som ständigt pågår inom kyrkan.

Vatikanen är en värld som journalister – även de som är stationerade i Rom för att bevaka inrikespolitiken i Italien – aldrig riktigt kommer åt, än mindre förstår eller kan förklara.

Även om The Vatican Diaries tidsmässigt täcker perioden under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI är boken i högsta grad relevant för all som vill förstå de möjligheter och hot som påven Fransiscus står inför.

Här är ett utdrag från bokens inledning:

[…]

Läs mer: På John Thavis hemsida finner man bl.a. hans blogg och recensioner av boken.

Read Full Post »

Ideologi: Paradoxen kvinnliga nazister!

BOK | I Bruna pennor har Bibi Jonsson studerat nazistiska motiv i romaner som är skrivna av svenska kvinnliga författare under främst 1930-talet.

Jonsson, som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, intervjuades förra året i Forskning & Framsteg av Henrik Höjer.

En intressant paradox dök upp under intervjun:

Hur ser motiven ut?

– Det starkaste är rasismen – frågan om judar och romer. Samtidigt ska man veta att även icke-nazister kunde beröra dessa frågor. Eftersom det är kvinnliga författare så är kvinnorollen ofta i fokus. Det handlar ofta om att kvinnan ska vara hemmafru och föda ariska barn. 

Var de i första hand författare eller nazister?

– De var författare. Men de var alla mer eller mindre aktiva i olika föreningar med en nazistisk agenda. Och flera av dem var mycket etablerade, Annie Åkerhielm var exempelvis utgiven på Albert Bonniers förlag och sålde mycket bra.

Vad förenar dessa kvinnor, förutom nazismen?

– Flera hade överklassbakgrund, ett par av dem var gifta med tyska eller österrikiska män. Andra kom från radikala vänstergrupperingar. Så de kom från den yttersta högern eller den yttersta vänstern. Men de var alla lite äldre. Nazismen hyllade ungdom och manlighet, så som äldre kvinnor var de egentligen helt fel ute. De engagerade sig politiskt för att kvinnor inte skulle engagera sig politiskt – de skulle vara hemma och föda barn. Men själva arbetade de för fullt med sina romaner och flera av dem fick inga barn!

Men vad som framstår som paradoxalt är kanske inte det vid en närmare granskning.

Det tycks alltid vara så med företrädare som ser sig som uttolkare av totalitära ideologier som nazism och kommunism. De kan alltid motivera varför just de själva skall få lov att avvika från de ideologiska dogmerna.

Anser man sig tillhöra eliten behöver man inte följa spelreglerna. Regler är till för ”de andra” som inte vet sitt eget bästa.

Adolf Hitler var t.ex. aldrig urtypen för den blonda ariske mannen. Och behövde inte heller vara det. Han var ju ett geni och ett geni är inte som vi andra.

Det samma kan sägas om Vladimir Lenin, Mao Zedong och Fidel Castro. Det ledande skiktet i de styrande kommunistiska partierna var alltid lite förmer än arbetarna man sade sig tala för.

De behövde aldrig köa till butikerna för att köpa toalettpapper. Att vara förtrupp och leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen är ju ett tufft jobb. För dem fanns alltid specialbutiker med lyxprodukter.

Läs mer: ”Ur nazistiska kvinnors synvinkel” av Johan Östling, Svenska Dagbladet.

Bild: Annie Åkerhielm (1869-1956).

Read Full Post »

Citat: Om riksdagsledamöters lyten!

MEDIA | Under hela sin livstid var Henrik Bernhard Palmær (1801-1854) verksam inom tidningsvärlden. Här ett citat från 1851.

Riksdagsmännen äro tillsatta att avhjälpa statens många lyten, men äro själva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, varest samtliga patienterna äro medicine doktorer.                                                                                                                                                                          H. B. Palmær, Friskytten, 15 februari 1851

H. B. Palmær var bl.a. medarbetare i Lars Johan Hiertas Aftonbladet och 1838 startade han Östgöta Correspondenten.

Under en period var han även riksdagsman och satt på ett mandat från hantverkarna.

Bild: Boken är H. B. Palmær, Bäska droppar, i urval av Göran B. Nilsson, Delfinserien (1975), Bokförlaget Aldus.

Read Full Post »

Information: När propaganda var kul!

AFFISCHER | Storbritannien efter andra världskriget brukar allmänt kallas för ”the nanny state”.

Begreppet – i betydelsen The Nanny Knows Best – myntades 1965 av Iain Macleod som var redaktör på tidskriften The Spectator.

Detta var en period när medborgarna förväntades följa alla hurtiga uppmaningar från myndigheternas informationskampanjer om vad man borde göra och inte göra.

Många av budskapen känner vi igen även från Sverige. Det var en tid när man här fortfarande talade om ”folkhemmet” utan vare sig nostalgi eller ironi i tonen.

Marcus Berkmann har recensenserat den nyutkomna boken Keep Britain Tidy and Other Posters From the Nanny State av Hester Vaizey

Governments of the times clearly saw it as part of their remit to wag a furious finger at the populace, to tell it to tuck its shirt in and stop dragging its feet. And no sweets before dinner. How many times have I told you?

[…]

For ‘Venereal Diseases,’ whispers a ministry of health poster in 1948, ‘Quack “cures” are useless. No self-treatment ever cured syphilis or gonorrhoea.’ There’s a photo of a man looking worried, as well he might. A few pages later, we see a nuclear family walking down to the beach with a picnic basket. They’re blond, they’re grinning and the little boy is carrying a beach ball. What could possibly go wrong? Look out for man-traps? Beware of the shark? ‘Holiday Health Depends on Holiday Hygiene’ yells the headline. ‘Wash Your Hands Before Eating.’ This was the Scottish home and health department talking, in the mid 1960s — their follow-up to the barnstorming number one hit, ‘Coughs and Sneezes Spread Diseases.’

[…]

There are two ‘Keep Britain Tidy’ posters, with paintings by Royston Cooper, I am very tempted to hang on the walls of my children’s bedrooms, for purely aesthetic reasons, of course. […] But collected together, they document a vanished age, when we were told what to do and sometimes even did what we were told. ‘Life is Better on the Land.’ ‘Be Really Cool, Man — Save.’ And above all, ‘Don’t Ask a Man to Drink and Drive.’ As though anyone ever needed to be asked.

Den Royston Cooper som omnämns i den citerade texten har även fått bidra med en illustration till bokens framsida. Affischen ”Keep Britain Tidy” (översta bilden) kom i en lång rad olika versioner och av olika konstnärer.

Övrigt: Fler affischer i artikeln “That’s us told… posters from when the nanny state knew best – in pictures”, The Guardian.

Read Full Post »

Böcker: ”Only in America” av Matt Frei!

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

Read Full Post »

Arkivet: När Adolf Hitler övade in sina tal!

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

Kampanj: När Obama höll på att förlora valet!

STRATEGI | Mitt Romney såg sin chans att vinna presidentvalet efter att ha besegrat Barack Obama i den första tv-sända val debatten 2012.

Teamet som ansvarade för att förbereda president Barack Obama inför de tre inplanerade debatterna började känna oro. Det var en oro de inte var ensamma om.

Även den i vanliga fall så självsäkre Obama började tveka om han klarade av den här typen av framträdanden.

“I just don’t know if I can do this”, var Obamas överraskande kommentar vid ett tillfälle. Det avslöjas i den nyutkomna boken Double Down: Game Change 2012 av John Heilemann och Mark Halperin.

Obama hade haft en konstant ledning i opinionsmättningarna under hela valrörelsen. Men det var också en högst marginell ledning.

Det fanns därför ingen garanti att för att Romney inte skulle ta ledningen och vända valrörelsen till sin egen fördel om presidenten misslyckades även i nästkommande duell.

Även presidenten insåg att något måste göras.

 “These are not debates,” Obama observed to Plouffe. “These are gladiatorial enterprises.”

The first lady worried about her Maximus and his return to the Colosseum. In truth, she had fretted over the debates even before Denver. In July, around the time her husband’s prep started, she met with Plouffe and expressed firm opinions. That Barack had to speak from the gut, in language that regular folks could understand. Had to avoid treating the debates like policy seminars. Had to keep his head out of the clouds.

[…]

The president was presented with a piece of overarching advice and a memo, both of which would have been inconceivable before Denver. The advice was […] “the Six A’s”:

Advocate (don’t explain)
Audience
Animated
Attacks
Answers with principles and values
Allow yourself to take advantage of openings

[…]

Klain turned Obama’s prep regime upside down: new strategy, new tactics, new structure. In Williamsburg, there would be an intense concentration on performance, including speeding up Obama’s ponderous delivery. There would be less policy Q&A and more rehearsal of set pieces and lines that popped. Less emphasis on programmatic peas and spinach, more on anecdote and empathy. Contrary to Clinton’s advice, there would be plenty of punching to go along with the counterpunching.

[…]

“We’re here, Mr. President,” Klain began, “because we need to have a serious conversation about why this isn’t working and the fundamental transformation we need to achieve today to avoid a very bad result tomorrow night.” We’re not going to get there by continuing to grind away and marginally improve, Klain went on. This is not about changing the words in your debate book, because the difference between the answers that work and the answers that don’t work is just 15 or 20 percent. This is about style, engagement, speed, presentation, attitude. Candidly, we need to figure out why you’re not rising to and meeting the challenge—why you’re not really doing this, why you’re doing … something else.

Obama didn’t flinch. “Guys, I’m struggling,” he said somberly. “Last night wasn’t good, and I know that. Here’s why I think I’m having trouble. I’m having a hard time squaring up what I know I need to do, what you guys are telling me I need to do, with where my mind takes me, which is: I’m a lawyer, and I want to argue things out. I want to peel back layers.”

[…]

“When I get a question,” he said, “I go right to the logical.” You ask me a question about health care. There’s a problem, and there’s a response. Here’s what my opponent might say about it, so I’m going to counteract that. Okay, we’re gonna talk about immigration. Here’s what I’d like to say—but I can’t say that. Think about what that means. I know what I want to say, I know where my mind takes me, but I have to tell myself, No, no, don’t do that—do this other thing. It’s against my instincts just to perform. It’s easy for me to slip back into what I know, which is basically to dissect arguments. I think when I talk. It can be halting. I start slow. It’s hard for me to just go into my answer. I’m having to teach my brain to function differently. I’m left-handed; this is like you’re asking me to start writing right-handed.

Throughout the campaign, Obama had been criticized for the thin gruel of his second-term agenda. Now he acknowledged that it bothered him, too, and posed a challenge for the debates.

You keep telling me I can’t spend too much time defending my record, and that I should talk about my plans, he said. But my plans aren’t anything like the plans I ran on in 2008. I had a universal-health-care plan then. Now I’ve got … what? A manufacturing plan? What am I gonna do on education? What am I gonna do on energy? There’s not much there.

“I can’t tell you that ‘Okay, I woke up today, I knew I needed to do better, and I’ll do better,’ ” Obama said. “I am wired in a different way than this event requires.”

Obama paused.

“I just don’t know if I can do this,” he said.

Obama’s advisers sat silently at first, absorbing the extraordinary moment playing out in front of them. In October of an election year, on the eve of a pivotal debate, the president wasn’t talking about tactics or strategy, about this line or that zinger. He was talking about personal contradictions and ambivalences, about his discomfort with the campaign he was running, about his unease with the requirements of politics writ large, about matters that were fundamental, even existential. We are in uncharted territory here, thought Klain.

[…]

The full team reconvened in Obama’s hold room. Klain ran through his memo of the previous night and explained to the president the new  new format for his prep: For the rest of the day until his final mock, they were going to drill him incessantly on the ten or so topics they expected to come up in the debate, compelling him to repeat his bullet points over and over again. Klain also presented Obama with his debate-on-a-page:

MUST REMEMBER

1. (Your) Speed Kills (Romney)

2. Upbeat and Positive in Tone

3. Passion for People and Plans

4. OTR [Off the Record] Mind-set—Have Fun

5. Strong Sentences to Start and End

6. Engage the Audience

7. Don’t Chase Rabbits

Resten är vad man säger historia. Obama vann de två nästkommande valdebatterna och behöll därmed ledningen valrörelsen igenom.

Heilemanns och Halperins nya bok Double Down: Game Change 2012 ger en intressant bild av presidenten och alla turerna under valkampanjen.

Här får man följa bl.a. Obamas kampanjteam som bestod av David Axelrod, huvudansvarig för att upprätthålla budskapsdisciplin; David Plouffe, valstrateg och rådgivare i Vita huset; Anita Dunn, tidigare Vita husets communications director; Joel Benenson, tidigare medarbetare hos Mario Cuomo; Jon Favreau, Obamas talskrive samt Ron Klain, ansvarig för Obamas debatträning.

Läs mer: Ovanstående bearbetning är från ett utdrag från boken som publicerats i tidskriften New York.

Tidskriftsomslag: New York, 11 november 2012.

Read Full Post »