Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bo Lundgren’

I SIFOS senaste väljarbarometer får Centerpartiet bara 4,5 %. När Maud Olofsson nu avgår hoppas alla att den nye partiledaren skall lösa alla problem.

En partiledare är primärt ett partis främsta kommunikatör. Detta är nog så viktigt men för att kunna kommunicera krävs också en politik att kommunicera.

Här är Centerpartiets åtta misstag under Maud Olofsson:

(1) Ideologisk marginalisering

Under Maud Olofsson tog Centerpartiet en vändning mot det nyliberala hållet.

Men vad Fredrik Reinfeldt insåg när man lanserade nya Moderaterna missade Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många nyliberala väljare som går igång på näringslivs- och småföretagarfrågor. Det krävs något mer.

Maud Olofsson har låtit mer som Moderaternas partiledare Bo Lundgren än det egna partiets Thorbjörn Fälldin.

(2) Sakpolitisk förvirring

Med en ideologisk ompositionering kom också en ny sakpolitik som inte var riktigt förankrad hos den breda medlemsskaran.

Olofsson och partiets alla spinndoktorer lyckades t.ex. aldrig övertyga vare sig medlemmar eller väljare om att man inte har övergett sin gamla ståndpunkt att kärnkraften skall avvecklas.

Därmed tappade man en av sina tydligaste profilfrågor.

Detta i kombination med en nedtonad miljöpolitik och en mer markerad småföretagarpolitik gjorde att många inte längre kände igen partiet.

(3) Partifolket på undantag

Ett parti kan mycket väl kalibrera både sin ideologi och politik. Men det måste göras i samklang med partiet.

Ett parti som Centerpartiet med traditionellt starka lokalavdelningar kan inte göra en alltför drastisk ideologisk förändring utan att se till att få med sig sitt partifolk.

Lokalpolitikerna höll god min men var aldrig riktigt bekväma med utvecklingen under Olofssons tid.

När partiet sedan tog plats i regeringen fick partiet en än mer undanskymd roll. Medlemmarna förväntades vara nöjda med allt som Alliansen och partiet gjorde i regeringen.

Partiet började alltmer försummas.

(4) Nya och gamla väljare

Skall ett parti byta politik måste man vara absolut säker på att man antingen har de nya målgrupperna som i en liten ask eller åtminstone se till att man inte tappar alltför många av sina gamla kärnväljare när man lägger om politiken.

Centerpartiet misslyckades både med att vinna nya väljare och behålla de gamla.

(5) Alliansens dilemma

På grund av Moderaternas storlek tog partiet också de flesta och tyngsta departementen i regeringen. Småpartierna marginaliserades till ett fåtal departement.

Detta hade inte behövt vara ett problem om småpartierna hade behållit en hög svansföring även på andra politikområden som låg utanför deras egna departement. Men detta är något som vare sig Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna har lyckats med.

Än värre var att småpartierna inbillade sig att det räckte att marknadsföra sig utifrån vad man åstadkom i sina respektive departement för att man skulle vinna ökat förtroende från väljarna.

Men resultatet blev det diametralt motsatta – politisk marginalisering i skuggan av det statsbärande Moderaterna.

Att alla fyra Allianspartierna låter som varandras kopior har inte gjort saken bättre. Det enda parti som tjänar på detta är återigen Moderaterna.

(6) Ökad politisk sårbarhet.

När Centerpartiet – och de övriga två småpartierna – koncentrerade sig på ett smalt politikerområde blev man också extra sårbara vid politiska motgångar.

När näringsminister Maud Olofsson inte ens verkade klara de frågor hon hade ansvar för – t.ex. Saab och Vattenfall – fanns inte mycket att falla tillbaka på.

(7) Maud Olofssons tondövhet

Olofsson kom in i politiken leende och kommer att lämna partiledarskapet leende.

Allting kommunicerar. Att vara positiv och framåt kan vara ett viktigt vapen i en partiledares arsenal. Men det förutsätter att saker och ting går i rätt riktning.

Olofsson har ofta framstått som om hon är fullkomligt okunnig om att både hon och Centerpartiet har stora problem.

Hennes positiva yttre har till sist skapat frustration hos både väljare och medlemmar. När problem dyker upp måste en partiledare också kunna kommunicera att man förstår situationens allvar.

Ingen utanför den innersta kretsen har riktigt vetat om den ständigt leende Olofsson har förstått partiets problem eller om hon har levt i total förnekelse.

(8) Pengar är inte allt.

Som Europas rikaste parti har Centerpartiet inte behövt vända på slantarna. Detta var tydligt under valrörelsen. Vad än partistrategerna pekade fick man.

Men pengar är inte allt. Pengar kan inte ersätta politik. Det kan definitivt inte ersätta en politik som tilltalar breda väljargrupper.

Centerpartiets försök att damma av sin gamla miljöpolitik fick lite av desperation över sig. Att marknadsföra sig som ”Alliansens gröna röst” kunde inte dölja att partiet lider av politisk idétorka.

Vem som än blir ny partiledare har därför många problem att hantera. Positivt är att det inte gärna kan bli värre. Eller?

Read Full Post »

VAL 2010: Det finns en utbredd ideologisk trötthet inom de både politiska blocken. När alla partierna försöker vara politiskt korrekta och tillfredställa allt och alla leder detta ofta till ingen blir riktigt nöjd.

Det pågår redan en intressant debatt inom ”vänstern” om den ideologiska och sakpolitiska utslätning som har skett bland de rödgröna partierna. Kanske börjar vi nu se en senkommen sådan bland regeringspartierna.   

Alla de borgerliga partierna har genomgått ideologiska förvandlingar utan att detta har gett vare sig speciellt nöjda väljare eller positiva opinionssiffror.

Moderaterna må vara det näst största partiet men man hör aldrig några kärnväljare uttrycka något positivt om partiet. Och hos Centerpartiet har det nyliberala stuket bara gett partiet rekordlåga siffror och frustrerade väljare.

Hos Kristdemokraterna verkar man ha tagit ytterligare steg bort från klassiskt kristdemokrati till en mer sekulariserad konservatism. Om detta hinner få någon effekt innan valet kan ingen idag ge svar på.

Och trots att Folkpartiet har de ”bästa” opinionssiffrorna bland småpartierna är deras ideologiska hopkok av socialliberalism, feminism och ”ordning-och-reda”-konservatism något förvirrad.

Åke Sundström som är nationalekonom och före detta forskare och ämbetsman vid regeringskansliet har skrivit intressanta inlägg om Alliansens ideologiska vilsenhet.

Mandatperioden facit är framför allt en misskött fördelningspolitik: kampen mot utanförskapet ligger i spillror.

Den lyckliga majoriteten som haft ett jobb att gå till har belönats (…) medan arbetslösa fått sin tillvaro sönderslagen och pensionärerna sina realinkomster sänkta. Något oväntat är att KD inte bara passivt svalt denna omvända Robin Hood-politik, utan aktivt bidragit till den (…)

Det var rätt att strama upp sjukförsäkringen och vidga gapet mellan lön och a-kassa, men fel att därutöver införa nya statliga bidrag och avdrag (…)

[Anders] Borgs problem är att bidrag eller avdrag aldrig – eller ytterst sällan – leder till ökad sysselsättning (…) Det enda som händer är att sysselsättningen omfördelas, mellan individer, branscher och regioner, i ett meningslöst nollsummespel (…)

Det är omöjligt att försvara dagens diskriminering [av pensionärerna]. Pensionen är uppskjuten inkomst och skall beskattas på samma sätt som andra löneinkomster (…)

Familjepolitiken är det tydligaste exemplet på Moderaternas ideologiska vilsenhet. Här har vi en solklar valvinnare: massor av socialdemokrater och miljöpartister gillar tanken på att kunna stanna hemma längre med sina barn. Men [Fredrik] Reinfeldt sumpar den chansen genom sitt häpnadsväckande påstående att valfriheten – som han samtidigt säger sig bejaka – står i konflikt med arbetslinjen. Underförstått: den som sköter egna barn utför inget arbete, det gör bara den som är avlönad.

Åke Sundströms förklaring till Alliansregeringens många stolpskott är också värt att citera;

Och nog är det en gåta att Reinfeldt och Borg lyckats få sitt eget parti och regeringskollegerna att svälja dessa tre självmordspiller. Låt mig gissa att en auktoritär, intern beslutsordning är en av förklaringarna.

Detta klingar korrekt. Det finns en tendens inom Moderaterna att följa ledaren så länge som det går bra (och allt är anses vara bättre än under Bo Lundgrens tid).

Frågan är dock varför Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har låtit sig styras på detta sätt.

Källa: ”Alliansens politik ideologiskt vilsen” av Åke Sundström (Världen idag den 8 februari 2010)

Read Full Post »

Moderaternas Arbetsstämma ´09VÄSTERÅS: Fredrik Reinfeldt fortsätter att positionera Moderaterna som det statsbärande partiet på partiets Arbetsstämma ´09.

Genom att åberopa statsminister Tage Erlander och folkhemmet fortsätter Moderaterna arbetet med att utmana Socialdemokraterna som arbetarparti.

Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sitt öppningstal om Föregångslandet Sverige (även detta tema valt med omsorg);

Med allmän och lika rösträtt lades grunden för ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i ett land med en stor arbetarbefolkning. De ledde Sverige oavbrutet mellan 1932 och 1976. Tage Erlander var statsminister i 23 år. Det Sverige som växte fram var inte så annorlunda mot andra utvecklade länder som socialdemokrater ofta påstått, men inte heller så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande.

Bättre än så kunde inte han inte ha kommunicerat sin önskan att placera partiet i mitten – mellan Socialdemokraterna och de gamla Moderaterna.

På så sätt inmutas mittenfältet där de flesta väljare befinner sig. Ett mittfält som också är förutsättningen för att Moderaterna skall kunna fortsätta kampen om just de arbetarröster man kommer att behöva för att vinnas fortsatt regeringsinnehav.

Förutsättningarna för att Moderaterna skall uppfattas som landets nya statsbärande arbetarparti har aldrig varit bättre. Inte minst därför att Mona Sahlin och Socialdemokraterna framstår som helt oförmögna att lyfta fram en politik som även skulle kunna locka över även borgerliga väljare. Istället fortsätter Sahlin med en dåres envishet att lägga sig till vänster i alla sina utspel.

Men Reinfeldts strävan att få inta rollen som landsfader utgör inte bara ett hot mot Socialdemokraterna. Hotet är lika stort för de tre samarbetspartierna i Alliansregeringen. Risken för att bli allt mer marginaliserade är uppenbar. (Och än svårare lär det bli när Moderaterna nu också skall formulera sin politik för sjukvård, integration och klimat.) 

Vad som kan hota moderaternas strategi är det allt tydligare budskapet om att partiet vill se fler skattesänkningar. Detta riskerar att återuppväcka bilden av det gamla oansvariga Moderaterna och deras nästan religiösa tro på skattesänkningars ”dynamiska effekter”. Vad man kan vara säker på är att de Rödgröna kommer att försöka göra sitt yttersta för att frammana just denna bild hos väljarna.

För att kunna motverka detta (och samtidigt tillfredsställa moderata kärnväljare) är målet nu att försöka balansera skattesänkningar med ekonomiskt ansvarstagande för landet.

Johan Forssell, Moderaternas planeringschef och ansvarig för politikutvecklingen, uttryckte denna önskan på partiets hemsida;

Förslagen i propositionerna [från partistyrelsen] berör flera viktiga områden, till exempel hur vi ska minska de oacceptabla skillnader man möter som patient i sjukvården beroende på var någonstans i landet man bor. Samtidigt drar den ekonomiska propositionen upp riktlinjerna för en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik med skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare när utrymme finns.

En balansgång som kräver sin man. Inte konstigt att Reinfeldt nu föredrar att nämna Tage Erlander snarare än sin föregångare Bo Lundgren.

Read Full Post »