Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bidrag’

ANALYS | En lång rad intressanta förslag har den senaste tiden lanserats av partier över hela det politiska fältet.

Frågan är hur mycket av förslagen som överlever den politiska verkligheten?

Moderaterna har lanserat ett förslag om ny myndighet för granskning av äldreomsorgen. Även om partiet norpade förslaget från Kristdemokraterna finns det ingen anledning för Göran Hägglund att sura.

Idén har lett till mer uppmärksamhet än vad det skulle ha fått om Kristdemokraterna själva skulle försökt sälja in det.

Partiet lyckas sällan ens marknadsföra sina egna bästa förslag. Idén har nu väckt intresse som man borde kunna dra nytta av.

Socialdemokraterna å sin sida har lanserat ett förslag om sommarskola.

Alla ungdomar som inte klarar, eller riskerar att inte klara, godkända betyg i nian skall få extra undervisning i upp till tre veckor under sommaren.

Frågan är om bara om det räcker. I en del skolor har vi idag elever med så dåliga grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa att man inte ens platsar i högstadiet.

Folkpartiet kom med en lång rad förslag i sitt nya integrationspolitiska program  som även borde kunna bli regeringspolitik.

Mest medieutrymme fick det återupplivade förslaget om språktest. Men även övriga förslag som exempelvis kravet på motprestation för bidrag och slopad ersättning för de som tackar nej till jobb är intressanta.

Till och med Sverigedemokraterna har kommit med ett intressant lokalt budgetförslag om patrullerande stadsvakter med ordningsvaktsförordnande.

Trots detta tenderar många förslag inte överleva det politiska rävspelet. Det finns nämligen många sätt att döda även bra förslag.

1) Försöksballonger

Hast du etwas Zeit für mich

Dann singe ich ein Lied für dich

Von 99 Luftballons

Det finns minst lika många försöksballonger inom politiken som det finns luftfyllda i Nenas gamla hitlåt.

Många partier skickar upp dem för att försöka utröna medias och allmänhetens inställning till nya idéer.

Och skapar förslagen inte tillräckligt mycket buzz (eller om de får för mycket kritik) dör de flesta förslagen en stilla död.

2) Motståndare köper förslaget

Ett effektivt sätt för politiska motståndare att minimera intresset för ett förslag är att anamma dem.

Det blir speciellt svårt för ett oppositionsparti att dra nytta av sin idé när regeringen köper ett förslag.

Jan Björklund (FP) var t.ex. snabb ute och markerade att även regeringen planerade att införa Socialdemokraternas förslag på sommarskola.

Vi jobbar med ett liknande förslag på utbildningsdepartementet. Jag är helt inriktad på att vi ska lägga fram ett sådant här lagförslag.

Den politiska nyttan för Socialdemokraterna minskar dramatiskt när man inte längre har ett unikt förslag att visa upp för väljarna.

Risken är sedan att regeringen ”glömmer” att införa idén. Och ingen reflekterar över det när den politiska debatten har flyttat fokus.

3) Internt käbbel

Det dröjde inte länge innan Folkpartiets förslag om språktestet sågades av Centerpartiet och Kristdemokraterna. Moderaterna stödde förslaget.

Om det överhuvudtaget blir något regeringsförslag hänger på Annie Lööf och Göran Hägglund.

Men det är inte helt omöjligt att deras ”nej” plötsligt blir ett ”ja”. Det kan bero på om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ger med sig på något annat område som är viktigare för Hägglund och Lööf.

4) Massiv kritik

Partier är inte det modigaste som finns. Två kritiska insändare på lokalsidan i en kommun kan få vilken kommunpolitiker som helst att tro att det handlar om folkstorm.

Eller som Ramones sjunger i Here Today, Gone Tomorrow:

But I told her why we just can’t make it

I want you still but just can’t take it

The time has come we oughta break it

Someone has to pay the price

Och det är inte så mycket annorlunda nationellt.

Möts ett förslag av tillräckligt häftig kritik från media, intressegrupper eller politiska motståndare brukar partier försöka minimera kostnaden för sig själva genom att dra tillbaka förslaget.

I bästa fall kan man återanvända förslaget längre fram om opinionen skulle vända.

5) Tystnad dödar

Det är inte bara förslag signerade Sverigedemokraterna som brukar mötas av total tystnad.

Det räcker nämligen inte med att ett förslag är väl genomtänkta. Om det inte kommer från en tillräckligt stark spelare kan förslagen – medvetet eller omedvetet – ignoreras av både media och motståndare.

Är partiet som kläckt idéen inte tillräckligt fokuserade och beredda att driva på kommer förslaget sannolikt att självdö. Speciellt småpartier har inte tillräcklig uthållighet på sakområden som man inte anser tillhöra sina profilfrågor.

Read Full Post »

ANALYS: Claes Lönegård på nyhetsmagasinet Fokus har gått igenom Alliansens politik på elva sakpolitiska områden.

Tidningen drar slutsatsen att ”Regeringen har hållit majoriteten av sina vallöften, men politiken har inte fått den utlovade effekten”. Och ”sämst har det gått med jobben, bäst på området offentliga finanser”.

Sammanfattning;

1. Klimatet.

Regeringen har gjort större insatser mot klimathotet än utlovat och enats om att bygga ny kärnkraft. (…)

2. Integriteten

Statens övervakning har vuxit, trots löften om att skydda den personliga integriteten. (…)

3. Skatterna och bidragen

Skatterna sänktes för många – höginkomsttagare gynnades mest. Sjukförsäkringen blev tuffare och social­bidragen ökade. (…)

4. Familj och jämställdhet

Vallöftena, som inte var så omfattande, har genomförts. Men jämställdheten har inte ökat. (…)

5. Utrikes

Carl Bildt gjorde comeback. I både bistånds- och försvarspolitiken gick regeringen längre än utlovat. Två svenska soldater avled i strid. (…)

6. Brott och straff

Fler poliser och hårdare tag – men inte mindre brottslighet. (…)

7. Migration och integration

Stramare flyktingpolitik, generösare regler för arbetskraftsinvandring och fortsatta integrationsproblem. (…)

8. Vården

Minskade köer och fler privata alternativ. Regeringen har uppfyllt nästan alla löften från valrörelsen. (…)

9. Offentliga finanserna

Regeringen lyckades hantera den ekonomiska krisen bättre än många andra europeiska länder. Trots att tillväxten varit negativ är de offentliga finanserna jämförelsevis starka. (…)

10. Skolan

Stora delar av de ambitiösa löftena har uppfyllts, men resultaten i skolan har ännu inte förbättrats särskilt mycket. (…)

11. Jobben

Med några få undantag genomförde regeringen sitt omfattande program för fler jobb. Men resultatet blev inte det önskade. (…)

I realiteten är det detta resultat – både det positiva och det negativa – som både Alliansen och de Rödgröna nu kommer att kommunicera till väljarna. 

Kommer det att spela någon roll att en majoritet av löftena har uppfyllts eller är det de negativa sidorna som väljarna kommer att ta fasta på?

En erfarenhet när det gäller politisk kommunikation är att man inte kan leva på vad man har gjort utan en regering måste kunna visa vad man tänker göra framöver under kommande mandatperiod. Eller utryckt på annat sätt: oppositionen vinner aldrig val, det är snarare regeringar som förlorar val.

Read Full Post »

VAL 2010: Det finns en utbredd ideologisk trötthet inom de både politiska blocken. När alla partierna försöker vara politiskt korrekta och tillfredställa allt och alla leder detta ofta till ingen blir riktigt nöjd.

Det pågår redan en intressant debatt inom ”vänstern” om den ideologiska och sakpolitiska utslätning som har skett bland de rödgröna partierna. Kanske börjar vi nu se en senkommen sådan bland regeringspartierna.   

Alla de borgerliga partierna har genomgått ideologiska förvandlingar utan att detta har gett vare sig speciellt nöjda väljare eller positiva opinionssiffror.

Moderaterna må vara det näst största partiet men man hör aldrig några kärnväljare uttrycka något positivt om partiet. Och hos Centerpartiet har det nyliberala stuket bara gett partiet rekordlåga siffror och frustrerade väljare.

Hos Kristdemokraterna verkar man ha tagit ytterligare steg bort från klassiskt kristdemokrati till en mer sekulariserad konservatism. Om detta hinner få någon effekt innan valet kan ingen idag ge svar på.

Och trots att Folkpartiet har de ”bästa” opinionssiffrorna bland småpartierna är deras ideologiska hopkok av socialliberalism, feminism och ”ordning-och-reda”-konservatism något förvirrad.

Åke Sundström som är nationalekonom och före detta forskare och ämbetsman vid regeringskansliet har skrivit intressanta inlägg om Alliansens ideologiska vilsenhet.

Mandatperioden facit är framför allt en misskött fördelningspolitik: kampen mot utanförskapet ligger i spillror.

Den lyckliga majoriteten som haft ett jobb att gå till har belönats (…) medan arbetslösa fått sin tillvaro sönderslagen och pensionärerna sina realinkomster sänkta. Något oväntat är att KD inte bara passivt svalt denna omvända Robin Hood-politik, utan aktivt bidragit till den (…)

Det var rätt att strama upp sjukförsäkringen och vidga gapet mellan lön och a-kassa, men fel att därutöver införa nya statliga bidrag och avdrag (…)

[Anders] Borgs problem är att bidrag eller avdrag aldrig – eller ytterst sällan – leder till ökad sysselsättning (…) Det enda som händer är att sysselsättningen omfördelas, mellan individer, branscher och regioner, i ett meningslöst nollsummespel (…)

Det är omöjligt att försvara dagens diskriminering [av pensionärerna]. Pensionen är uppskjuten inkomst och skall beskattas på samma sätt som andra löneinkomster (…)

Familjepolitiken är det tydligaste exemplet på Moderaternas ideologiska vilsenhet. Här har vi en solklar valvinnare: massor av socialdemokrater och miljöpartister gillar tanken på att kunna stanna hemma längre med sina barn. Men [Fredrik] Reinfeldt sumpar den chansen genom sitt häpnadsväckande påstående att valfriheten – som han samtidigt säger sig bejaka – står i konflikt med arbetslinjen. Underförstått: den som sköter egna barn utför inget arbete, det gör bara den som är avlönad.

Åke Sundströms förklaring till Alliansregeringens många stolpskott är också värt att citera;

Och nog är det en gåta att Reinfeldt och Borg lyckats få sitt eget parti och regeringskollegerna att svälja dessa tre självmordspiller. Låt mig gissa att en auktoritär, intern beslutsordning är en av förklaringarna.

Detta klingar korrekt. Det finns en tendens inom Moderaterna att följa ledaren så länge som det går bra (och allt är anses vara bättre än under Bo Lundgrens tid).

Frågan är dock varför Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har låtit sig styras på detta sätt.

Källa: ”Alliansens politik ideologiskt vilsen” av Åke Sundström (Världen idag den 8 februari 2010)

Read Full Post »

LO:S BREVKAMPANJ som skulle ”upplysa” om regeringens förslag om ”försämrad” sjukförsäkring har kostat fackföreningens medlemmar cirka 1,5 miljoner kronor. Detta enligt riksdagsledamot Hans Wallmark (m) som har bett riksdagens utredningstjänst att göra en beräkning av summan.

Breven som har skickats till en rad riksdagsledamöter och deras grannar med uppmaningen att protestera mot alliansregeringen har uppfattats av många som både obehagliga och sakligt felaktiga. Breven har en påträngande ”vi vet var du bor”-karaktär som ger obehagskänslor.   

Vi kan konstatera att LO i god tid har börjat finslipa sina kampanjmetoder inför valet 2010. Frågan är om den massiva negativa uppmärksamhet som brevkampanjen har genererat kommer att göra Socialdemokraternas allierade inom fackföreningsrörelsen försiktigare.

Kanske hoppas man på att dålig publicitet trots allt är bättre än ingen uppmärksamhet alls. LO har uppenbart behov av att visa sig relevanta för både sig själva, sina medlemmar och för Socialdemokraterna. Detta inte minst med tanke på LO:s medlemsras. 

Gruppledaren för Folkpartiet, Johan Pehrson, var inte sen att skicka ett brev till LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin där han bad LO förklara meningen med kampanjen. Inte minst att LO inte gav en korrekt bild av alliansregeringens förslag som, enlig Pehrson, inte innebär att sjukpenningen skall kunna dras in utan att olika rehabiliteringsåtgärder har sats in.

En intressant utveckling av denna historia är att storyn nu följs upp i media av att Moderaterna inte redogör för vilka personer som donerar pengar till partiet. Sverige är det enda landet – tillsammans med Schweiz och San Marino – som saknar lagstiftning som garanterar insyn i hur partierna finansieras.

Är den tidsmässiga närheten mellan rapporteringen av LO:s 1,5 miljonerskampanj och uppmärksamheten kring Moderaternas behov av donationer från anonyma givare en tillfällighet? Eller är det kanske socialdemokraternas ”war room” som är LO behjälpliga med att dra medias ljus bort från brevkampanjen? Ett litet tips till media kan generera många spaltmeter om det vill sig väl.

Detta är kanske lite för konspiratoriskt men det har inte hindrat riksdagsledamoten Anders Ygeman (s) att kommentera nyheten om att de anonyma donationerna till Moderaterna har minskat sedan valet från cirka 30,1 miljoner kronor 2006 till 3,5 miljoner kronor 2007. 

Medan Per Schlingmann, moderaternas partisekreterare, inte anser att det är konstigt att donationerna har minskat efter ett valår inriktar sig Ygeman snarare på att anonyma givare också kan antas ha en hemlig agenda som man vill att ett parti vill genomdriva.

Och därmed är vi tillbaka till LO:s kampanj som uppenbart kan ses som ett indirekt partistöd till socialdemokraterna.  

Read Full Post »