Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ben Bernanke’

EKONOMI | Många av presidentens egna anhängare har blivit djupt besvikna över resultat efter fyra år med Barack Obama i Vita huset.

Under första perioden brukar presidenter bränna mesta av sin energi. Det är då man är som mest innovativ och lanserar sina bästa idéer.

Har man inte lyckats genomföra idéerna under de fyra första åren blir det inte mycket lättare under andra mandatperioden.

Under de sista åren tryter idéerna. Även om man aldrig skulle erkänna det för sig själv har man redan börjat nedräkningen till den dag när man lämnar Vita huset.

Dessutom är många av de närmaste medarbetarna slutkörda. Många söker sig till mer välbetalda jobb med mindre pressande arbetstider och uppgifter.

Allierade i kongressen är dessutom inte längre lika villiga att hjälpa till om de sista åren ser ut att bli en segdragen historia med vikande opinionssiffror.

Många positionerar sig för att kunna bli återvalda. Går det inte bra för presidenten vill man inte gärna binda upp sig allt för nära till en person som snart skall lämna över.

Politiska motståndare har ännu mindre anledning att kompromissa. Man vet att presidenten är på väg ut. Och varför då ge hans partis nästa presidentkandidat möjlighet att rida på föregångarens politiska framgångar?

Och i media har man börjat spekulera om presidenten redan har blivit en ”lame duck”.

”It’s the economy, stupid!” var den maxim som kampanjstrategen James Carville spikade upp på väggen i Bill Clintons ”war room”. Samma sak gäller för Obamas administration.

Presidenten hoppas säkert att republikanerna efter sitt nederlag nu kommer att bli mer kompromissvilliga.

Om inte annat för att väljarna kan komma att straffa dem för vad man ser som ren tjurskallighet.

Om ekonomin förvärras kan det mycket väl vara kongressen som får stå som boven i dramat. Väljarnas förtroende för presidenten har nämligen alltid varit större än för politikerna i kongressen.

Nästa fyra år kommer därför att bli tuffa för Obama. Och problemen har knappast blivit mindre.

I en ledare i New Statesman skriver man följande:

The greatest immediate danger is that Congress will prove incapable of steering the US away from the so-called fiscal cliff, the $607bn worth of tax rises and spending cuts due to come into effect on 1 January 2013. Should the Democrats and the Republicans fail to reach agreement on a less severe austerity programme, the US could suffer a double-dip recession, with grave consequences for the global economy.

The US Congressional Budget Office estimates that the planned fiscal contraction, which, at 4 per cent of gross domestic product […] would cause the US economy to shrink at an annual rate of 1.3 per cent during the first half of 2013. In addition, it would lead to job losses of over five million by 2014. Already, the fiscal cliff is thought to have reduced GDP by 0.6 per cent this year through its chilling effect on investment. Ben Bernanke, the chairman of the Federal Reserve, whose activist monetary policy has done much to keep recession at bay, has warned, “If the fiscal cliff isn’t addressed, I don’t think our tools are strong enough to offset the effects of a major fiscal shock.” The responsibility for averting economic catastrophe lies with the president and Congress.

Mr Obama has proposed maintaining the Bush-era tax cuts for all Americans earning less than $200,000 ($250,000 for married couples), while allowing taxes to rise for those on incomes above this level. He would seek to achieve $4trn in deficit reduction over the next decade by cutting $2.50 in spending for every dollar in revenue, including using half of the money saved from ending the wars in Iraq and Afghanistan for this purpose.

[…]

On the economy, as in other areas, Mr Obama must hope that the Republicans, no longer preoccupied with defeating him, will instead seek to work with him. Should they prove willing to do so, there is potential for the president to make progress in those areas where he disappointed during his first term.

Bild: Tidskriftsomslaget är New Statesman den 9-15 november 2012. Montaget med Obama som Harold Lloyd i den berömda klockscenen i filmen ”Safety Last!” är gjort av Dan Murrell.

Read Full Post »

MITT ROMNEYS kampanjstrategi går ut på att vara presidentkandidaten som kan accepteras av det republikanska partiets etablissemang.

Partiets sätt att välja ut sina presidentkandidater brukar ibland liknas vid ett arvkungadöme. Det handlar inte så mycket om att vinna ett val utan om vem som står på tur. Och denna gång är det Mitt Romney som är tänkt att ”ärva” tronen.

Det skulle t.ex. kunna förklara varför inte bara demokrater reagerade så starkt när en av de övriga kandidaterna – Rick Perry – kallade ordföranden för Federal Reserve, Ben Bernanke, för ”förrädare”.  

Steve Kornacki på bloggen War Room har analyserat Romneys ”sanity” strategi. Han vill att det skall framgå att han är republikanen som är ”normal”. Och därmed också kan utgöra ett alternativ för missnöjda demokrater och independents.

When he ran for president four years ago, there was no such thing as too far to the right for Mitt Romney […]

This time around, as you may have noticed, things are a bit different. […] And when a top social conservative leader in that state, Bob Vander Plaats, demanded that the GOP field sign on to his ”marriage vow,” Romney didn’t just refuse — he branded the document ”undignified and inappropriate.” He also declined to sign a pledge from a different conservative group on abortion, and stayed as far away from the recent debt ceiling debate as possible [….]

So he’s doing what establishment candidates do, trying to limit his early exposure and create an air of inevitability, and seeking to win over enough of the base to win the nomination — but not in a way that gives his establishment backers pause about his electability. Historically, this has been a pretty sound strategy for the ”next in line” Republican candidate.

[…]

What’s happening is that the sanity strategy has actually worked well for Romney, at least so far. Part of this is because his competition has been so weak. Conservative leaders and activists may genuinely have doubts about Romney, but that doesn’t mean they’re ready to sign up with someone like Bachmann.

[…]

But Mitt’s healthcare cover story — which amounts to, ”I hate that thing called ‘ObamaCare’ just as much as you and will repeal it, now just please forget about what I did in Massachusetts” — has also mostly held up. […] Which makes sense, since the right’s opposition to ObamaCare is fundamentally emotional and irrational in nature. Support for an individual mandate only became a crime against conservatism when Obama embraced the concept in 2009.

Read Full Post »