Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘BBC’

ÅRSDAG | Premiärminister Winston Churchills statsbegravning i januari 1965 uppmärksammades stort i både tidningar, radio och TV.

Radio Times 28 januari 1965

Radio Times, som listar tv- och radioprogram, slog naturligtvis upp det stort. Här ser vi deras nummer, daterat 28 januari 1965, med aktuell programinformation för 30 januari till den 5 januari.

Radio Times-january 28 1965-the State Funeral of Winston Churchill

BBC har samlat utdrag från både tidningen men också några intressanta dokument som visar att man i god tid innan Churchill avled hade börjat planeringen för sin rapportering.

För den som vill läsa texterna från tidningen kan göra detta enklast här på BBC:s hemsida.

Minneshögtiderna duggar överhuvudtaget tätt i Storbritannien i år. Förra året högtidlighölls första världskriget och i år uppmärksammas, förutom Churchills statsbegravning, också Magna Carta (1215), Waterloo (1815), Agincourt (1450) och Gallipoli (1915).

Tidskriftsomslag: Radio Times den 28 januari 1965 samt de huvudsakliga hållpunkterna för högtidlighållandet.

Read Full Post »

DÅ SOM NU. Kampanjaktiviteterna under en valrörelse har inte förändrats mycket över tid.

Premiärminister Clement Attlee och Labour återvaldes men redan nästkommande år skulle Winston Churchill och Conservative Party återta makten. Majoriteten för Labour 1950 blev endast fem mandat mer än den samlade oppositionen.

Se mer: BBC:s reportage från valnatten 1950.

Read Full Post »

HISTORIA: I juni 1940 höll Winston Churchill och Charles de Gaulle var sitt viktigt radiotal vid en tidpunkt när ord var näst intill de enda vapen som stod till förfogande i kampen mot Adolf Hitler.

Charles Moore, kolumnist The Spectator och The Daily Telegraph, har reflekterat över deras betydelse.

On 18 June 1940, 125 years after the battle of Waterloo and 70 years ago this Friday, Winston Churchill delivered his famous ‘finest hour’ speech. What is less well remembered here is that General De Gaulle also delivered his first, almost equally famous broadcast to France that evening. The French government, led by Marshal Pétain, was suing for peace with Germany, ‘alleging’, as De Gaulle put it, ‘the defeat of our armies’. Speaking loudly into the BBC microphone, De Gaulle said: ‘Is the defeat final? No!… For France is not alone… She can unite with the British Empire… I, General De Gaulle, now in London, call upon the French officers and soldiers… Whatever happens, the flame of French resistance must not and shall not go out.’ At the time, not everyone thought that either speech had worked. Churchill made his speech twice on the same day — first to parliament, and then, shortened, as a broadcast. Harold Nicolson recorded that he repeated himself because ‘He hates the microphone… he just sulked and read his House of Commons speech over again… it sounded ghastly on the wireless.’ As for De Gaulle’s words, they were heard by hardly anybody, and were not recorded because all the technical resources of the BBC were taken up in recording Churchill’s broadcast. Instead, De Gaulle’s text was re-read on air by British broadcasters four times over the next 24 hours. The situation which Britain and France faced was so desperate that neither man had much more than words at his command, but perhaps it was for this very reason that the words, once disseminated and pondered, did work. To understand their importance, one must imagine what that single day, and all succeeding days, would have been like if they had not been delivered.

Read Full Post »

ANEKDOT: The Daily Telegraph är känd för sina intressanta och många gånger kuriosafyllda dödsrunor över kända och okända personer.

En av BBC:s första parlamentariska korrespondenter – Roland Fox – avled 97 år gammal den 29 maj.

The BBC’s early reports from Parliament were not the slick operation they are today. Facing resistance from established newspaper journalists, the BBC initially operated from a small telephone booth in the Central Lobby. Once, the eccentric Right-winger Sir Waldron Smithers wrenched open the door as Fox was phoning through copy and shouted: ”Tell them they’re all a lot of Commies.”

Övrigt: BBC:s arkiv är en riktig guldgruva.

Read Full Post »

DEBATT: Omkring 10,3 miljoner såg den första historiska tv-debatten i Storbritannien. Gordon Brown har hamnat i skuggan av Nick Clegg och David Cameron efter de två första debatterna. 

Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg anses ha gjort mycket bra ifrån sig i den första – den inrikespolitiska – debatten. I den andra – om utrikespolitik – blev mer dött lopp mellan Clegg, David Cameron (Conservative) och Gordon Brown (Labour).

Ett intressant inslag i denna debatt var att respektive partiers spin doctors fick en hot-line installerad för att snabbt kunna ringa in klagomål om man ansåg att reglerna för debatten bröts.

The Times rapporterade i mars;

The agreement, signed by representatives of Gordon Brown, David Cameron and Nick Clegg earlier this month, sets 76 separate conditions. In addition to rules on how the audience is selected and how the programme is structured are stipulations on which shots producers can and cannot use. Rule 69, for example, dictates, so that “there will not be undue concentration on the reactions of individual audience members”.

Den tredje debatten om landets ekonomi blir på torsdag.

Läs mer: BBC har en avskift – ord för ord – från första debatten. Och på The Guardian kan man se några höjdpunkter från andra debatten.

Read Full Post »

10 Downing StreetKOMMUNIKATION: I Storbritannien är det nu fullt politiskt krig bland politiska bloggar och på Twitter.

Den konservativa politikern Daniel Hannan höll ett tal i Europaparlamentet som kom att få 1,1 miljoner tittare på YouTube. I talet gick Hannan till attack på premiärminister Gordon Brown;

”When you repeat, in that wooden and perfunctory way, that our situation is better than others, that we’re ‘well-placed to weather the storm’, I have to tell you that you sound like a Brezhnev-era apparatchik giving the party line.”

Det var intressant att talet inte fick någon uppmärksamhet överhuvudtaget i England. Men på YouTube genererade inslaget över 7000 kommentarer. Detta fick BBC att ta upp frågan och bjuda in två av landets tyngsta politiska bloggare – Derek Draper på LabourList och Paul Stains på Guido Fawkes´blog – för att förklara fenomenet.

Draper och Fawkes är sedan tidigare inte de bästa av vänner. Det var bl.a. på bloggen Guido Fawkes som Derek Draper avslöjades som delaktig i att smutskasta politiska motståndare.

Kriget mellan bloggarna har blivit så omfattande att BBC:s The Daily Politics t.o.m. har gjort ett reportage om striderna.

Nu har Daniel Hannan återigen hamnat i rampljuset efter att ha kritiserat det engelska NHS – det brittiska hälso- och sjukvårdssystemet – i amerikansk TV.

Detta har i sin tur fått partiledare David Cameron att kritisera Hannan eftersom de konservativa är rädda för att framstå som partiet som vill montera ner NHS.

Gordon Brown och hans fru Sarah Brown har gett sig in i debatten och gett sitt stöd till NHS på en kampanj – #welovetheNHS – på Twitter som vill försvara och framhäva allt som är positivt med NHS.

Kampanjen har fått ett massivt stöd vilket naturligtvis är en anledning till att Cameron vill hålla Hannan tillbaka och Brown går på offensiven.

Paret Brown har också gett sig in i hetluften eftersom motståndarna till president Barack Obamas försök att reformera det amerikanska hälso- och sjukvårdssystemet använder det brittiska NHS som argument.

Genom att tala positivt om NHS försvarar Gordon Brown inte bara sin egen hälso- och sjukvårdspolitik utan kan nu också spinna att de konservativa är opatriotiska när man framför sin kritik utomlands.

Fallet med Daniel Hannan och Twitter kampanjen är exempel på hur teknologin driver på och kan sätta den politiska agendan. Inget av de politiska partierna vill framstå som motståndare till NHS samtidigt som alla partier vet att systemet måste reformeras.

Eller som Laura Kuenssberg på BBC:s nyhetslogg uttrycker det;

Labour is clearly enjoying this recently-rare chance to stick the knife into the Conservatives – they believe that the massive online defence of the NHS shows that they’re on the right side. The health service is tribal for them.

And the Conservative leadership is so determined not to be seen as the enemy of the health service that some of their comments today read a bit like NHS fanmail!

One recent poll showed the Conservatives and Labour equally trusted to run the health service: David Cameron doesn’t want to throw that away. But with both sides engaged in such a black-and-white argument, I wonder whether either is really achieving very much.

Read Full Post »

Mahmoud AhmadinejadTEOKRATI: Att man i Iran har arresterat brittisk ambassadpersonal är ett tydligt tecken på att regimen i landet vill rikta uppmärksamheten bort från det egna fusket i presidentvalet.

Det är ett klassigt trick i politisk krishantering att skylla motståndare för värre saker än vad man själv anklagas för. På så sätt kan man få ner – om än inte helt radera – negativ mediebevakning. 

President Ahmadinejad och Väktarrådets strategi är tydlig. Man hoppas att anklagelsen att Storbritannien har hjälp oppositionen i valkampanjen – och därmed blandat sig i landets inre angelägenheter – skall vara tillräcklig trovärdig bland befolkningen för att också kunna misskreditera regimens inhemska politiska motståndare.

Det är därför viktigt att inte tappa fokus på grundproblemet att regimen är en diktatur som gör allt för att kunna behålla makten.

Brittiska nyhetsmagasinet New Statesman har listat 10 tecken på att valet i Iran har varit riggat.

1. Opinionsundersökningar innan valet visade att oppositionens huvudkandidat Mir Hossein Mousavi hade ett starkt övertag precis innan valdagen. På bara några timmar hade detta övertag förvandlats till en jordskreds seger för sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad.

2. Officiella resultat visade att Ahmadinejad även vann i Teheran. Detta trots att Ahmadinejad inte är populär i huvudstaden och trots att Mousavi bara några dagar innan valet hade miljoner anhängare som demonstrerade ute på stadens gator.

3. Officiella resultat visade att Ahmadinejad även skulle ha vunnit i Mousavis hemstad Tabriz. Dessutom har Tabriz en etnisk sammansättning som i vanliga fall skulle ha gjort det enkelt för Mousavi att vinna i staden.

4. Det är inte bara Mousavi som talar om valfusk. Även de två andra oppositionskandidaterna – liberalen Mehdi Karroubi och konservative Mohsen Rezaei – har krävt en granskning av resultatet.

5.  Karroubi fick se sin andel av rösterna minska från 17 procent (valet 2005) till mindre än1 procent i årets val. Detta gällde även för hans hemprovins Lorestan. Karroubi är inget okänt namn i Iran. Han har tidigare innehaft posten som landets talman.

6. Regimen införde svartläggning av olika informationskällor efter valet. Mobiltelefonerna slutade att fungera. Utländska hemsidor som exempelvis BBC och Facebook blockerades.

7. Inrikesministeriet utnämnde Ahmadinejad till segrare redan två (2) timmar efter det att vallokalerna hade stängt. Irans Högste Ledare (Suprime Leader på engelska) Ayatollah Khamenei skrev under på valresultatet direkt därefter. I vanliga fall skall valresultatet alltid föregås av en tre dagar lång verifikationsprocess som skall garantera att valet har utförts på ett korrekt sätt.

8. Mer än 100 medlemmar inom oppositions större partigrupper arresterades dagen efter valet. Bland annat arresterades expresident Mohammad Khatami som är en central profil inom oppositionen.

9. Det har rapporterats om oegentligheter i de städer som är anhängare till Mousavi. I Tabriz blev man utan valsedlar redan klockan 11 på förmiddagen. 

10. Ahmadinejad är idag en impopulär president som idag leder ett land med stagnerande ekonomi. Vid valet 2005 sågs hans som något nytt och fräscht. Trots detta fick han i år en högre andel procent än 2005.

Den islamistiska regimen har sett sin legitimitet minska kraftigt under senare år. Fareed Zakaria på Newsweek gör följande analys;

First came Khatami, the reformist, who won landslide victories and began some reforms before he was stymied by the Guardian Council. That experience made the mullahs decide they had to reverse course on the only element of democracy they’d permitted in Iran – reasonably open elections. The regime’s method of control used to be to select permissible candidates, favor one or two, but allow genuine, secret balloting. In the parliamentary elections of 2004, however, the Guardian Council decided that normal methods would not achieve acceptable results. So it summarily banned 3,000 candidates, including many sitting parliamentarians. Because public support was even less certain this time, the regime went further, announcing the election results in two hours and giving Ahmadinejad victory by such a wide margin that it would preclude any dispute. Khamenei revealed the strategy in his sermon last Friday. ”A difference of 11 million votes – how can there be vote rigging?” he asked.

Read Full Post »

Older Posts »