ABF:s TIDSKRIFT Fönstret har intervjuat Mona Sahlin ”om livet efter smällen”.
Sahlin är en person som levt hela sitt liv inom ”rörelsen”. Och det märks. Sahlin har t.ex. aldrig någonsin varit på riktig anställningsintervju.
Det som har irriterat henne mest är kritiken om att hon ”bara har gått i gymnasiet”. Detta förklarar Sahlin med att hon fick barn tidigt och kom in i riksdagen vid 25.
Inget fel i det. Men Sahlin bekräftar också indirekt kritiken. ”Så politiken blev mitt universitet. Och så utbildade jag mig i SSU, gick massor av studiecirklar.”
Detta skulle låta ok om Sahlin hade tillhört August Palms och Hjalmar Brantings generation. Då var inte högre utbildning tillgänglig för arbetare. Bildningsförbund inom kyrkor och arbetarrörelsen tog då på sig rollen att utbilda.
Men idag utgår man ifrån att utbildning innebär att man först tillgodogör sig någon form av objektiv kunskap innan man går vidare och bildar sig en uppfattning om världen runt om kring.
Bra utbildning ger också studenterna verktyg att analysera fakta och se på problem från olika perspektiv innan man själv bestämmer sig för vad som är ”rätt” eller ”fel”.
Med risk för att låta snobbig framstår politiska och fackliga studiecirklar som ett dåligt substitut för en sådan utbildning. Dessa studiecirklar kan möjligtvis ge en viss typ av ”kunskap” men frågan är om de ger ”bildning” i traditionell bemärkelse.
Hela intervjun ger just en sådan lite kluven bild av Sahlin. Och det behövs inte mycket mer än en följdfråga för att Sahlin skall backa.
Om politiska rådgivare:
– Du, det där är ett missförstånd, folk verkar tro att politiker omges av en massa stylister hela tiden?
Jag har sett dig retuscherad på massor av affischer.
– Okej, rådgivare har man ju. […]
Om Håkan Juholt:
Du kommenterar redan Håkan Juholt. Jag trodde att det fanns en hederskodex som säger att man inte ska kommentera sin efterträdare offentligt?
– I så fall var det länge sen den hederkodexen slutade att gälla.
– Min företrädare (Göran Persson, Fönstrets anm.) gav ut en bok där han skrev att min starka sida inte var att tänka. Men jag säger ingenting om hans politiska vägval. Jag har bara kommenterat att han var väl hård mot Thomas Bodström.
Men du kommenterade visst hans vägval, redan i juni, då du kritiserade hans Libyenpolitik?
– Ja … men Libyen är ett undantag, det är en så viktig del av S utrikes- och säkerhetspolitik, berör själva kärnan i svensk utrikespolitik. Men jag ska vara sparsmakad i fortsättningen.
Svaret på frågan om hur hon gjort skillnad under sina tjugonio år i politiken imponerar inte heller.
– Kampen mot hedersvåldet. För partnerskapet, rätten för att gifta sig. Att S har blivit mer positiva till entreprenörer. Att vi genomförde varannan damernas i regeringen. Att jag var den första kvinnan som var ordförande och partisekreterare. Valvinsten 1994.
Kampen mot hedersvåld har knappast legat högt på Socialdemokraternas dagordning. Tvärt om har man snarare backat så fort man har anklagats för att fiska i grumligt vatten. Och äktenskap mellan två personer av samma kön blev lagligt först 2009 under Alliansregeringen.
När det gäller entreprenörskap var detta något Sahlin drev innan hon blev partiledare. Under valrörelsen var frågan helt frånvarande. Detta trots att man här hade haft goda möjligheter att slå in kilar mellan Allianspartierna.
Varannan damernas och ”första kvinnan som var ordförande och partisekreterare” är strikt interna socialdemokratiska angelägenheter.
Möjligtvis intressant för den som levt hela livet inom partiet men knappast för någon utanför. Speciellt inte som både Folkpartiet och Centerpartiet fick kvinnliga partiledare långt innan Socialdemokraterna.
Det är därför svårt att komma ifrån tanken att valet av Mona Sahlin till partiledare var ett stort misstag som Socialdemokraterna fortfarande lider av.
Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Fönstret nr 3, 2011
the Campaign Dossier 