Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arena’

KAMPANJ | ”Varför har dagens socialdemokrater så förtvivlat svårt att göra som Palme, undrar mormor.”

Arena nr 2 2014

Samma fråga ställer författaren och journalisten Lars Berge. I en längre essay i tidskriften Arena söker han svar åt både sig själv och sin mormor.

Frågan är inte ny. Den har varit ett stående tema i vänsterpressen åtminstone sedan Socialdemokraterna förlorade valet.

Svensk politik har för närvarande förvånansvärt många partier som söker – eller borde söka  – sin själ.

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna är tre tydligaste exempel på partier som skulle må bra av lite ideologisk och politisk rannsakan och självkritik.

Om Alliansen förlorar valet är det inte osannolikt att även Moderaterna börjar fundera över sin roll. Vad är poängen med att vara moderat? Vad är det man egentligen vill? Förutom att vara bra på att vinna val, vill säga.

Vad som skiljer Socialdemokraterna från de övriga är att det åtminstone finns en levande diskussion bland sympatisörer och debattörer om vart man vill att partiet skall gå.

En sådan interndebatt är naturligtvis ett sundhets tecken i sig. Det är antagligen också ett tecken på att partiet känner att man står på hyfsat fast mark.

Om partiet inte drabbas av oförutsedd katastrof (tänk Håkan Juholt) kommer man alltid kunna lita på att man kommer att inta en central roll i svensk politik.

Annat är det för Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Dessa partier påminner mer om en person som håller på att drunkna. De har fullt upp med att hålla näsan över fyraprocentspärren.

Ingen kan förvänta sig en person (eller parti) som befinner sig i nöd skall fundera över hur man hamnat där man är. Det gäller bara att försöka rädda sig, till vilket pris som helst.

Socialdemokraternas problem, enligt Berge, handlar om att gått från att vara ett folkrörelseparti till att bli ett genomprofessionaliserat parti.

Det är tisdag den 16 januari. Jag befinner mig instängd i en hiss tillsammans med den socialdemokratiske valledaren Jan Larsson.

[…]

I ena hörnet finns ett callcenter som ska informera och mobilisera partiets medlemmar inför den stundande samtalskampanjen. Målet är att besöka 1,5 miljoner hushåll, den mest omfattande dörrknackning partiet någonsin genomfört. Strategier för insamling och hantering av den enorma mängd data dessa samtal kommer att generera är under utveckling. Självklart är allt mycket hemligt.

Vid ett bord i loungen sitter den ansvarige för väljarkampanjen, Christian Scharf. Han väger begrepp mot varandra inför de kommande annons- och affischkampanjerna. I år sköts uppdraget av Granath Havas, som skapat identiteter åt allt från hudkrämer till globala fondförvaltare. Reklambyrån ligger även bakom appen med budskapet som min mormor ser som en förolämpning mot slutkörd vårdpersonal och utbrända lärare: ”Framtiden byggs inte av snoozare.” Men Christian håller inte med. Han tycker att det är en slogan med ”glimten i ögat”. Han borde ju veta. Han är ju utbildad på Berghs reklamskola.

– Den senaste valkampanjen 2010 var väldigt stram, med svartvita bilder. Den här gången vill vi bli mer inbjudande. Det är känslan av gemenskap vi är ute efter. Det är grunden i vår ideologi, säger Christian. Exakt vilka ord man laborerar med vill han inte avslöja. Men de måste vara få, slagkraftiga och kretsa kring begreppet ”samarbete”.

[…]

– Just nu befinner vi oss i positioneringsfasen. Men snart blir det mer volleyspel. Då handlar det inte om att vinna i medierna varje dag, utan att vinna varje timme.

Jag tycker det låter stressigt. Inte Janne.

– Skitkul, säger han.

Han vet att Socialdemokraterna vinner de flesta förtroendeomröstningarna. Han vet att undersökningar visar att väljarkåren egentligen stödjer en socialdemokratisk politik, trots att en majoritet röstat på Alliansen. De tänker rött, men röstar blått. Han vet att väljarna vill att det stundande valet ska handla om jobben, skolan och välfärden. Men han vet också om motståndarsidans taktik, den som varit så framgångsrik de båda senaste valen.

– Vi vill prata sakpolitik. Vi vill prata skillnader i politiken. Vi vill prata om att ytterligare skattesänkningar inte är vägen framåt. De kommer försöka triangulera och göra det personligt genom att försöka sätta bilder och ord på våra företrädare.

Enligt partistrategen är det precis så Alliansen vann det senaste valet 2010.

[…]

Varför har dagens socialdemokrater så förtvivlat svårt att göra som Palme, undrar mormor. Tala om vad de egentligen står för. Jag pekar på en bild där kampanjstaben har listat vad de vill att Socialdemokraterna ska och inte ska förknippas med inför valet 2014. Stolt historia är inte ett av de önskvärda karaktärsdragen. Inte heller ”snällhet”. I stället ska partiets företrädare upplevas som ”framtidsorienterade” och ”handlingskraftiga”. Jag pekar på partisymbolen.

– Kolla, det står ju här. ”Socialdemokraterna – framtidspartiet”.

Jag berättar om dörrknackningskampanjen. Kanske vill de komma in på en kopp kaffe och förklara hur de resonerar, undrar mormor förhoppningsfullt. Jag drar in luft mellan tänderna och bläddrar fram till ett cirkeldiagram.

– Du tillhör den här gruppen, säger jag och pekar på en vinröd tårtbit som representerar 16 procent av väljarna. Det är Socialdemokraternas ”kärnväljare”. De som röstar på partiet i vått och torrt.

– Er behöver de ju inte övertyga. Därför satsar partiet främst på att nå den här målgruppen.

Jag pekar på en grisrosa tårtbit som motsvarar 12 procent av väljarna. […] Mormor tycker att det är märkligt att låta en liten grupp ”velpellar” definiera en hundraårig folkrörelses politiska inriktning.

– Antingen så står man väl för sin politik, eller så gör man det inte. Med demokrati menas väl att det är folket som ska välja på vilket sätt landet ska styras, eller hur?, säger hon.

Jag försöker förklara att det inte är exakt så modern politik fungerar.

Det finns inget enklare än att göra sig lustig över moderna kampanjmetoder.

Men problemet för Berge och alla andra som drömmer sig tillbaka till ett tänkt politiskt urtillstånd är att detta inte skulle garanterar några valvinster.

Det är lätt att måla upp en bild att det professionaliserade partiet har tappat kontakten med sina folkliga rötter. Och att detta skapat politisk otydlighet.

Men det är inte professionaliseringen som förändrat Socialdemokraterna. Förändringen står partiet själv för via sina medlemmar och förtroendevalda.

Resonemanget håller inte att allt skulle bli så mycket bättre om man bara kunde gå tillbaka till hur det en gång var.

Är det verkligen troligt att Socialdemokraterna – oavsett politiskt innehåll och ideologisk framtoning – någonsin kommer att dumpa dessa förhatliga kampanjmetoder?

Eller att man plötsligt skulle anamma mer ”amatörism” på bekostnad av professionalisering? Knappast.

Oavsett vilken falang som kontrollerar politikutvecklingen kommer partiet alltid anpassa sig till vad som behöver göras för att kunna vinna val.

Ingen kommer att försöka vrida klockan tillbaka till den mytiska tid när val kunde vinnas endast med brandtal och valaffischer.

Tidskriftsomslaget: Arena nr 2, 2014

 

Read Full Post »

FÖRDOMAR: Det parti som lyckas definiera motståndaren inför väljarna får ett klart övertag i debatten.

Statsvetaren vid Linnéuniversitetet i Växjö, Magnus Hagevi, varnar för att det är oärligt när socialdemokratiska Broderskapsrörelsen definierar alla inom frikyrkan som ”kristen höger”.

”Den numerärt lilla organisationen Kristna Socialdemokrater har – vid sidan av att kalla sig Broderskaparna – nu också börjat kalla sig kristen vänster. Men ett problem är alltså att det inte finns någon i Sverige som vill kalla sig kristen höger. Företrädare för Broderskaparna gör det därför alltför enkelt för sig när de i praktiken väljer beteckningen kristen höger på kristna människor som placerar sig till höger på en svensk vänster-högerskala. Det kan tyckas vara ohederligt att klistra en missvisande etikett på människor, men partistrategiskt är det en lysande idé. Överfört till amerikanska förhållanden skulle denna hemsnickrade definition innebära att John McCain och andra uttalade kritiker av den kristna högern också blev kristen höger. […]

Att på partikongresser och andra partimöten framställa sig som en organisation som på kyrkomöten och i andra sammanhang slåss mot den kristna högern kan ge Kristna Socialdemokrater ett berättigande och ökad legitimitet hos annars kritisk eller indifferenta partikamrater.

Men det finns risker med att klistra etiketten ”kristen höger” på sina politiska motståndare. […] Om någon kallar större delen av svensk frikyrklighet för kristen höger är risken uppenbar att detta leder till fördomar som inte har empirisk täckning.”

Senaste numret av tidskriften NOD (”Forum för Tro, Kultur och Samhälle”) är ett temanummer om kristen tro och politik.

Här görs en rad intressanta intervjuer med bl.a. Per Wirtén och Roland Poirier Martinsson från tankesmedjorna Arena respektive Timbro på ämnet Om staten vacklar – ett samtal om svensk politik.

De politiker som intervjuas är George Andersson (S), Alf Svensson (KD), Ragnhild Pohanka, tidigare språkrör för Miljöpartiet numera vänsterpartist, samt Eva Zetterberg (V). Ledarskribenten på tidningen Dagen, Birger Thureson, skriver om de frisinnade inom Folkpartiet.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Har det sociala nätverkandet på exempelvis Facebook gjort människor snålare och latare?

Det finns en hel del tecken som tyder på detta enligt Evgeny Morozov på Newsweek;

”The proliferation of social-networking sites like Facebook has spawned a new and particularly superficial form of activism. It asks nothing more from participants than a few mouse clicks and makes everyone feel good. But these empty campaigns may not accomplish much, if anything, in the way of social change, and could even distract people from supporting legitimate causes. (…)

Many campaigns appear to be based on the assumption that raising awareness is enough to solve any problem. That works for some local causes (…) For global problems like genocide in Darfur or climate change, the payoff is unclear. According to some fundraisers and activists, the rise of awareness campaigns has made it that much harder to raise significant sums of money or elicit action from volunteers. (…)

The best Web campaigns may be those that don’t pretend to ask anything high-minded of their participants. FreeRice, a Web site developed by the U.N. World Food Programme, offers a game that helps players learn English and shows them ads to raise money for sending rice to poor countries. This may not be glamorous, but at least it gets some work done.”

Kritiken har också framförts bland de som anser att den svenska oppositionen idag är både tandlös och utan idéer.

Daniel Strand, journalist och verksam på bokförlaget INK, skrev t.ex. så här i Arena (nr 4: 2009) om ett politiskt engagemang som alltmer tycks ha förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”;

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

Lagen som föreskriver att en pendel rör sig fram och tillbaka kanske också kan ge en indikation om att problemet håller på att lösa sig av sig själv.

När Facebook och övriga sociala medier inte längre kan ge hela det önskade resultatet i en kampanj slår pendeln över till mer ”back to basics” och traditionella kampanjmetoder.

De politiska partierna planerar exempelvis för ännu mer dörrknackning än vad som är vanligt som strategi inför valet 2010. Socialdemokraterna har t.o.m. studiecirkel (!) i dörrknackning.

Förr eller senare kommer det att infinna sig ett mellanläge som består av lite av varje och beroende på partiernas tillgängliga resurser. Knock, knock! Who’s there?

Read Full Post »

Arena nr 4, 2009IDEOLOGI: Den Rödgröna alliansen har startat en gemensam blogg. ”I dagens djungel av kommunikationsverktyg valde vi att starta en samarbetsblogg. Här skapar vi en digital knytpunkt för alla rödgröna”, heter det i ett av de första inläggen.

Inget ont i det. Frågan är bara om bloggen kommer att bli mycket mer än en megafon för centralstyrda budskap utan någon förmåga att engagera gräsrötterna.

Socialdemokraternas egna anhängare verkar idag mer deprimerade än hoppfulla över möjligheten att partiet skall kunna utvecklas idépolitiskt. Detta trots ett övertag gentemot regeringspartierna i opinionsundersökningarna. 

Senaste numret av tidskriften Arena (nr 4, 2009) har som tema ”Tandlös opposition”. Fyra längre artiklar målar upp en likartad problembild av tillståndet inom partiet. Ledarskribenten på Dagens Arena, Anna Hellgren, skriver;

Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ”vänster” och ”höger”-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Olav Fumarola Unsgaard – lärare på Kulturverkstaden i Göteborg och verksam på tidskriften Ord&Bild – skriver träffande i ”Den radikala paradoxen” att partipolitiken på både vänster och högerkanten går mot mitten.

Radikalen och visionären trängs undan eller tråkas ut och erbjuds tjänsten på tankesmedjan som kompensation. Det leder till den radikala paradoxen: Samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare för att få gehör för politiska förslag som andas ett uns radikalitet. (…) Dagens radikaler har delvis lämnat högervänsterskalan för att ägna sig åt postkolonialism och queerteori.

Unsgaards lösning för de ”radikala” är att försöka ”återta utopin”. ”Jag skulle vilja kalla dagens politiska tillstånd för centerextremism. (…) Man väljer att gå till val på att återställa a-kassan i stället för att med glädje och hjärta försvara välfärdsstaten.”

Oavsett om man tror på utopiers lycksaliggörande kan alla med någon form av ideologisk övertygelse beklaga den tristess som dagens partier utstrålar både ideologiskt och sakpolitiskt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tydligare än några andra partiledare lyckats med konststycket att förverkliga Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död.

Mycket av dagens aktivism framstår därför som både meningslöst och fjuttigt. Daniel Strand (journalist och verksam på bokförlaget INK) beskriver i ”Vänstern som livsstil” ett politiskt engagemang som alltmer har förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”.

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

En sådan kritik skulle både ”radikaler” och ”konservativa” kunna skriva under på.

Skribenterna har en befriande förmåga att leverera kritik som är både träffande och uppfriskande. Men trots denna realistiska analys av vänsterrörelsen uppvisar skribenterna inte samma förmåga att analysera politiken utanför denna värld.

En förklaring till den radikala rörelsens impotens och brist på inflytande beror naturligtvis på att man har hamnat fel i sin iver att radikalisera sin samhällskritik. De radikala blir lätt förförda av sin egen radikalitet. 

Ett exempel på detta är när Anna Hellgren lyckas definiera både Kjell-Olof Feldts och Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik som nyliberal. I radikala kretsar är ordet nyliberal kodord för ett kapitalistiskt system där politiken syftar till att medvetet suga ut arbetaren. Med en sådan måttstock är det inte konstigt att de radikala lyckas straffa ut sig själva även inom den egna rörelsen.

Vad som utmärkte både Per-Albin Hansson och Tage Erlander var deras förmåga att förankra politiken i vanliga människors behov och önskningar. Folkhemmet var ingen utopi utan ett stort projekt som förverkligades över lång tid och med realistiska delmål. 

Om valet står mellan utopier och realistiska reformer väljer människor nästan alltid det som går att uppnå för dagen. Detta är än mer sant idag när Sverige tillhör den rika delen av världen och en svensk LO-arbetare kan köra Volvo och bo i hus.

Read Full Post »

notw_logo_15261aBLUFF: När ”undercover reporter” Mazher Mahmood förra året publicerade sin bok Confessions of a Fake Sheik: The King of the Sting Reveals All gav han en intervju om sina trick i branschen.

Som bl.a. ”the Fake Sheik” lyckades Mahmood och notoriska News of the World få en rad kändisar att avslöja sig på band. Mahmood har riskerat sitt liv när han har avslöjat bl.a. vapenhandlare, pedofilnätverk och knark kungar.

Även om det har blivit allt vanligare att använda exempelvis dold kamera i svensk undersökande journalistik har vi ännu inte sett denna typ av högoktaniga journalistik – en Janne Josefsson i kubik – i Sverige. Men se upp alla skurkar, politiker och makthavare det är säkert bara en tidsfråga.

 Här kommer Mazher Mahmoods tips (Arena, pappersupplagan oktober 2008);

1) Var bered att agera utifrån det oförutsedda. När Mahmood (som förklädd sheik) skulle avslöja att en grupp elitsoldater – med uppgift att skydda Drottningen – som också frilansade som livvakter började en av officerarna tala arabiska med Mahmood.

I could barely understand a word (…) I quickly stormed out of the room, shouting, ”I never speak Arabic with white men. This man has insulted me!”

He sheepishly apologised and went on to provide me with prostitutes – and a spread in the paper.

2) Håll ditt team underrättad om utvecklingen. Inte bara den undersökande reportern måste känna till storyn som man är ute efter, även alla andra som är involverade måste känna till bakgrunden.

There was the time when my assistant told a top model that I was in Britain to watch the polo and wanted to sponsor the Guards Polo Club.

Otur för Mahmood hade modellen varit tillsammans med en i Englands pololag och spelade dessutom själv polo.

I’d never witnessed a live chukka in my life and knew nothing about the sport, so was left struggling to get off the topic quickly.

3) Se till att använda bra utrustning.

If you are posing as a millionaire then make sure you have the right labels. [A]nd it is not worth skimping on cheap wigs and beards. I have been in a crack den wearing a cheap fake beard and have felt it peeling off mid-drug deal.

4) Använd bra teknisk utrustning.

I have even used a crotch cam on a investigation where fraudsters warned me they would want to pat me down (…) The camera was concealed in the one place I knew they wouldn’t touch (…)

5) Var beredd på nödlägen. Det är alltid bäst att välja att träffa personer på platser som du själv har valt ut. Allra helst skall det vara på offentliga platser ifall något skulle gå fel.

[K]now where the exits are, and make sure you have a colleague nearby who can summon help. If all else fails, the best advice is: run.

Read Full Post »

sovjet_oversiktVILNIUS: Hur garanterar man att människor inte glömma vår tids avskyvärda händelser?  

För den som är det minsta intresserad av historia och politik är det ständigt lika deprimerande när man märker att den utbredda okunskap som finns när det gäller exempelvis förintelsen under andra världskriget, Gulaglägren i Sovjetunionen eller våldtäkten av Tibet.

Att ungdomar har vaga uppfattningar om massmorden under Maos kulturrevolution kan möjligtvis förklaras av urusel historieundervisning.

Mer oroande är när journalister och politiker – som borde veta bättre – vrider och vänder, ignorerar eller snedvrider det som borde vara självklarheter för varje vuxen med minsta lilla intresse för objektivitet.

Det mest aktuella exemplet är det ointresse – som bara kan tolkas som acceptans – bland media och politiker när lugna och demokratiska pro-israeliska demonstrationer i Sverige avbryts av horder av fanatiker som ropar ”Heil Hitler” och ”Ner med sionismen” utan att någon drar den logiska slutsatsen att öppen anti-semitism är näst intill accepterat i vårt samhälle.

Hur skall man då utforma informationskampanjer om vår historia för att det skall attraherar så många som möjligt?

I Litauen, utanför Vilnius, finns en anläggning där besökare kan få uppleva hur det var för politiska dissidenter att kastas in i den kommunistiska motsvarigheten till de nazistiska koncentrationslägren.

Under mer än två timmar får besökarna uppleva hur det var att bli arresterad av KGB år 1984.

Besökaren marscheras runt, blir förödmjukade och skrämda av skådespelare (många är f.d. KGB officerare). I en 3000 kvm stor före detta KGB bunker får ”fångarna” lyssna på gamla sovjetiska tv-program, lära sig Sovjetunionens nationalsång och blir t.o.m. förhörda av ”lägerofficerare”.

I en intervjuArena beskriver producenten Ruta Vanagaite bakgrunden till denna sovjetbunker anno 1984;

There are still many in Lithuania who have the illness of Soviet nostalgia, so we started this show to help them to recover. We also wanted to show foreigners how we lived for 50 years in the Soviet Union.

När besökarna lämnar lägret blir man serverad en autentisk sovjetisk måltid (konserverad) med tillhörande måltidsdryck (självklart Vodka).

Read Full Post »