Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arbetarklass’

IMAGE | Precis som Socialdemokraterna har Labour problem med sin självbild. Man vill gärna tro att man är ett arbetarparti även om partiet styrs av karriärister.

Arbetare på Bruket - 75-års jubileum--Foto av Oscar Färdig

Här i Sverige blir det tydligast vid första maj. Eller när man nostalgiskt talar om partiet under Olof Palmes tid.

Vid första maj försöker man intala både sig själva och andra att partiet och fackföreningsrörelsen står enade. Och att denna enighet beror på att man först och främst representerar arbetarklassen.

I realiteten har partiet professionaliserats precis som övriga partier. Idag befolkas Socialdemokraterna (och facket) av lika många karriärister som i andra partier. Den traditionella arbetaren får man leta efter.

Detta påverkar naturligtvis förutsättningarna under en valkampanj. Kan man inte mobilisera ”arbetarklassen” måste man kompensera detta på annat sätt.

Och ju färre engagerade arbetare på fältet desto viktigare blir det att partiet inte tappar fackens ekonomiska bidrag.

Även om det finns en koppling mellan Socialdemokraterna och facket så handlar det idag mer om en strategisk allians mellan olika organisationer och topparna i dessa.

Detta är naturligtvis inte riktigt det samma som att man har engagerade medlemmar. Lika lite kan man utgå ifrån att Moderaterna och deras medlemmar eller, ännu mindre, deras väljare har exakt samma intressen och önskemål.

Men för Socialdemokraterna blir kanske fantomkänslorna mer påtagliga om man inte riktigt lyckats ersätta bilden av sig själv med en lite mer realistisk och verklighetsförankrad.

Dan Hodger skrev i Total Politics om den inte helt friktionsfria relationen i Storbritannien.

The Labour Party is too elitist. Its leadership is drawn from a narrow clique of Oxbridge graduates and former special advisers. It has lost touch with its working-class base.

[…]

In the 1980s, Thatcher grabbed hold of Labour’s working class vote – some would say by the throat. In the 1990s, Tony Blair walked away from it.

“Our base has nowhere to go,” one Downing Street adviser told me mid-way through Blair’s first term. Actually, they did, but it took them the best part of a decade to get there. And the Labour Party has still not reached a consensus on how to get them back.

Part of the problem is that Labour is trying to reconnect with a social demographic that only exists conceptually. The definition ‘working class’ is now meaningless in political terms. Society is simply too diverse.

[…]

On one level Labour already knows this. The Mosaic demographic database used by the party for campaigning contains 155 ‘person types’ that are aggregated into 67 household types. The days of saying, ‘If we get the C2s the election’s in the bag’ are over. Britain’s political parties now have to find strategies for targeting ‘worn-out workers’, ‘brownfield pioneers’ and ‘stressed borrowers’.

This is not to say that there aren’t large swathes of the electorate that respond to common themes. There are. But this is where Labour runs into another problem. In many key areas, the party’s direction of political travel is taking it away from, not towards, its traditional base.

Partly this is as a result of Ed Miliband’s strategy of attempting to offer a ride to disaffected Liberal Democrats, while simultaneously tossing the baggage of Blairism out the back window. But it is also because, while Labour loves paying homage to the working class, it frequently runs scared when faced with the ‘small c’ conservatism prevalent within many working-class communities. On Europe, crime, welfare reform, the economy and immigration, Labour’s embrace of its working base has all too often turned into a curt nod and a fumbled attempt to change the conversation to cuts in manufacturing or the health service.

Med andra ord inte så stor skillnad med hur det är här.

Bild: Arbetare på Bruket – 75-års jubileum. Foto av Oscar Färdig.

Read Full Post »