Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anpassning’

Fredrik Reinfeldt och Göran PerssonVÄGVAL: Hur mycket kan Allianspartierna anpassa sig till det socialdemokratiska samhällsbygget innan partierna helt förlorar sin identitet?

I det liberala samhällsmagasinet Neo (nr 4: 2009) ställer Anders Edwardsson, frilansskribent och författare, frågan om anpassningens konsekvenser. Hans slutsats att historien har visat att anpassning inte är en bra strategi borde få regeringspartierna att ta en extra titt på sin nuvarande strategi.

Även om de borgerliga partierna sällan medger det är det tydligt att anpassningen vänsterut under 1900-talet kom att gå mycket långt. Och att denna strategi gav ett mycket klent utslag vid valurnorna. Studerar man Sveriges politiska 1900-historia från ett annat perspektiv framträder också en helt annorlunda bild som troligen förklarar detta: att svenskarna faktiskt hela tiden velat ha en klart borgerlig politik. Det var de (få) gånger som de borgerliga enades och tog strid mot socialdemokratins värderingar som val vanns.

Som bevis radar Edwardsson upp kampen mot den radikaliserade socialdemokratin i kosackvalet 1928, segrarna i valen 1956 och 1958 i samband med den ideologiska kraftmätningen kring ATP samt maktskiftet 1976 som berodde på den ideologiska striden om löntagarfonderna.

Likaså måste valsegern 1991, som skedde i skuggan av inte bara kommunismens utan också den svenska modellens slutliga sammanbrott, räknas till kategorin ideologiska valsegrar.

Att våga ta ideologiska strider med socialdemokratin och samtidigt hålla sams inbördes är Edwardssons patentlösning för att garantera även framtida borgerliga valsegrar. Det är också förklaringen till varför Edwardsson anser att även valet 2006 – med ett Moderaterna som blivit ”vänster” – inte nödvändigtvis kullkastar denna tes.

Mycket viktigare [för valsegern] verkar vara att de borgerliga enades och tog strid för en djupt borgerlig tanke – att en absolut majoritet av befolkningen för att samhället skall fungera måste jobba, inte leva på bidrag.

Problemet med Edwardssons tes är naturligtvis att det var just moderaternas ”vänstersväng” som fick väljarna att våga lägga sin röst på åt ”höger”. Detta var inte bara ”en mindre del i segern” som Edwardsson uttrycker det utan snarare en högst väsentlig del.

Att Socialdemokraterna dessutom gjorde det strategiska misstaget att försöka ignorera jobbfrågorna spelade Alliansen rakt i händerna. Detta misstag kommer de Rödgröna knappat att göra om.

Edwardsson tar inte heller upp det inneboende problem som ligger och pyr inom Alliansen. Att de mindre partierna håller på att kramas ihjäl av det största partiet Moderaterna.

Kristdemokraterna har näst intill helt förlorat sin ideologiska identitet inom regeringen. Centerpartiet som har gått i nyliberal riktning i sina försök att förvandla sig från landsbygdsparti till storstadsparti har stagnerat i opinionssiffrorna.

Och för Folkpartiet – med en opinionsmässig framgång efter ett lyckat EU-val – är det osäkert om siffrorna kommer att hålla i sig när det nu återigen börjar handla om inrikespolitik.

Med andra ord har de mindre regeringspartierna – om man vill beakta Edwardssons rekommendationer – att välja mellan att offra sitt eget parti för att garantera en ny seger för Alliansen eller försöka profilera sig tydligare och därmed riskera regeringsmakten fö Alliansen.

Ännu har inget av de tre mindre partierna i Alliansen lyckas finna den matematiska formel som kan garantera både fortsatt regeringsinnehav och fler partimandat.

Read Full Post »