Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Annonskampanj’

RYSSLAND |Om kriget kommer” var en informationsskrift som förr delades ut till alla svenska hushåll. Men vad gör vi om kriget redan är här?

Axess nr 9 2014

Det har blivit alltmer uppenbart att Vladimir Putins propagandakrig är både effektivt och omfattande. Och som vanligt, är man böjd att säga, verkar Sverige ha tagits på sängen.

Innan man i den svenska samhällsdebatten är villig att ta hoten från Ryssland på allvar måste vi tydligen alltid genomgå en period av bortförklaringar och önsketänkande. Det kan väl inte vara så farligt? Putin är nog bara missförstådd.

Men nu har kanske naiviteten avlösts av en lite mer realistisk syn på regimen i Moskva. (Vi får kanske ”tacka” Putins invasion av Ukraina för det.)

Ett tecken i tiden är att denna månad släpper både månadsmagasinet Axess och veckomagasinet The Spectator ett nummer med exakt samma tema.

I Axess skriver författarinnan och dramatikern Sofi Oksanen om ”Putins finlandisering”.

Under den gångna hösten har såväl medier som statsmakt medgett att också Finland utsätts för det informationskrig som förs av Ryssland. Situationen är inte ny – det nya är att man erkänner det offentligt.

Verksamheten ger sig till känna på många sätt i vårt vardagsliv. Tidningarnas debattspalter har befolkats av en armé av internettroll som basunerar ut Moskva­vänliga åsikter och härjar till och med på babyforum som annars frekventeras av vanliga mammor. Den som följer nyheterna från Ryssland kan råka ut för betald Facebook-reklam där man hänvisar till sajter som driver Kremls agenda.

[…]

Mot finland använder sig Ryssland av taktiken piska och morot, välbekant från finlandiseringsåren. Då belönade man med handelsförmåner och skrämde med provokation. Så har också Aleksander Dugin, en av Putins chefsideologer, uppmanat Ryssland att hålla fast vid sina intressen i Finland just genom finlandisering. Det är inte konstigt, eftersom psykologisk krigföring alltid använder sig av förhärskande föreställningar och känslolandskap i det aktuella landet. Trots att Dugins läror på senare tid inte har uppmärksammats så mycket finns det skäl att minnas att hans verk Geopolitikens grunder (1997) tillhör den ryska arméns läroböcker. Finlandiseringen ligger Dugin så varmt om hjärtat att han skulle vilja sprida den över hela Europa.

[…]

Kärnan i det ryska informationskriget är upprepning och dess grundläggande budskap sprids ut över ett geografiskt vidsträckt område, under ett långt tidsspann. När dessa texter eller budskap citeras mångfaldigas de och slutligen ­försvinner den ursprungliga källan, men känslans sinnebild blir kvar. Och däri döljer sig desinformationens list.

[…]

Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Ett sådant förfarande placerar västerländska medier i en svår situation och gör dem också sårbara: man kan inte kväva en medborgardiskussion och varje person med avvikande åsikter tillhör inte den ryska armén av internettroll. Enligt den ryska läran om krigföring ska informationskriget fortlöpande utkämpas i världens massmedier.

[…]

Eftersom ett varmt krig är kostsamt, utkämpar Ryssland sin kamp om lydländer och landområden med hjälp av ombud i andra länder och uppmuntrar lokala meningsskiljaktigheter, precis som i Ukraina, de baltiska länderna och i Finland. Ryssland kommer fortsättningsvis att använda sig av informativa och psykologiska medel även i framtiden, och med dessa medel fortsätter man att destabilisera väst – i väst. Hos oss och hos er.

The Spectator 6 December 2014

I “Moscow calling” är John O’Sullivan inne på samma tema i The Spectator. Hans fokus är på propagandakanalen RT som nyligen lanserat sin andra annonskampanj i landet.

Unlike rival broadcasters, Russia Today — or RT as it has rebranded itself since 2009 — has a growing -budget; President Putin himself is said to have intervened to protect it against cuts. The network now claims a worldwide audience of 700 million, a figure the old Voice of Russia could only dream about. It is widely present in social media, having 1.4 million subscribers on YouTube, for instance. And it has achieved a largish cult following on the fringes of the left and the right in the West. Its audience seems to believe in RT’s marketing message — that the network covers the stories which the mainstream media ignores, such as Occupy Wall Street or WikiLeaks scandals.

[…]

The turning point is generally agreed to have occurred in 2008, when Russia provoked the Georgian government into an attempt to recover its lost province of Ossetia and promptly responded with an invasion and occupation of parts of Georgia. RT gave Putin cover with a jingoistic campaign that denounced the Georgians as genocidal. That campaign in turn now looks like a dry run for RT’s reporting and commentary on the Ukrainian crisis, which depicted the Kiev government as bloodthirsty neo-fascists intent on ethnic cleansing etc. — while depicting actual bloodthirsty neo-fascists (and Russian soldiers) in eastern Ukraine as peace-minded democrats.

If that were all, RT would be as ineffective as Radio Moscow used to be. Simple ideological abuse alerts people that they are being manipulated. But as Peter Pomerantsev explains in his forthcoming book on modern Russia, Nothing is True and Everything is Possible, what makes RT more insidious is that it has most of the external features of legitimate western journalism:

Russia Today began to look and sound like any 24/7 news channel: the thumping music before the news flash, the earnest pretty newscasters, the jock-like sports broadcasters. British and American twentysomethings straight out of university would be offered generous compensation packages, where in London or Washington they would have been expected to work for free. Of course they all wondered whether RT would turn out to be a propaganda channel. ‘Well, it’s all about expressing the Russian point of view,’ they would say, a little uncertainly.

[…]

Western journalism is sometimes biased, usually unconsciously, but it is actuated by some concern for the truth which in major news organisations results, for example, in formal rules about sourcing. These rules are constantly examined and updated. Complete cynicism about such matters is rare and punishable — see, for instance, the fate of Stephen Glass, who invented stories out of whole cloth for the New Republic. But when Pomerantsev met the managing editor of RT in his office, he was told: ‘There is no such thing as objective reporting.’ And that mission statement goes far beyond a humble acceptance that reporting cannot overcome every bias; it treats the truth as something malleable in theory and determined by authority in practice.

Tidskriftsomslag: Axess, December 2014 och The Spectator den 6 december 2014.

Read Full Post »

UNDER MÅNDAGEN går Venstre till attack i stora annonser. Budskapet är att skatten kommer att höjas med 27500 kronor per familj om röda blocket vinner.

Beloppet kommer från finansministeriet som har beräknat att Socialdemokraterne och Socialistisk Folkeparti saknar 38,6 miljoner danska kronor i sin plan.

Och Venstre hävdar att det enda sättet att få ihop detta är att höja skatten.

DR Nyheder har bett den oberoende ekonomen, Christian Jervelund, att titta närmare på siffrorna.

”I (S-SFs valgoplæg) Fair Løsning 2020 er der en række forslag, der ikke er konkrete nok til at finansministeriet kan regne på det”, säger Christian Jervelund.

Tillräckligt konkreta eller inte tillräckligt konkreta?

Oavsett vilket ger detta Venstre tillräckligt svängrum för att åtminstone anklaga oppositionen för att mörka finansieringen av alla sina förslag om man skulle vinna valet i Danmark.

Read Full Post »