Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anna-Karin Hatt’

IDEOLOGI | När åtta lokalpolitiker den 12 januari skrev om Centerpartiets idéprogram blev ingen mycket klokare på vart partiet är påväg. 

Fokus den 18-24 januari 2013

Men ingen borde vara förvånad. Det har snarare varit symptomatiskt för partiets hela programarbete.

Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Fokus har försökt kartlägga alla turer kring partiets idéförslag.

En bortrest partiledare. Men inte bara det. Michael Arthursson, partisekreteraren, som ansvarat för programgruppen, hade också åkt på semester. Redan före det att programmet presenterats.

I deras frånvaro skulle Anders W Jonsson, gruppledaren, hantera partiärenden. Han befann sig i Gävle. Stabschefen var inte på plats. Inte heller presschefen. Folk satt och ringde varandra och försökte begripa. Vad ska vi göra? Ska vi ta hem Annie? Det var ingen ordning på någonting.

Och tidningarnas rubriker växte, trots att det egentligen bara var samma kritiker som uttalade sig en gång till. Vinklarna började gå på tomgång, det behövdes något nytt.

Klockan 16.59.59 på tisdagen den 8 januari fick journalisterna mejl.

Det var precis vad de väntat på.

En debattartikel där Anna-Karin Hatt gick längre än Annie Lööf. Hon skällde på förslaget om plattare skatt.

Hur kunde centerpartiets krishanterare tro att Anna-Karin Hatts artikel skulle lugna ner stämningen? Det uppges nämligen ha varit avsikten, och så långt det går att säkerställa händelseförloppet, stämmer det. Hatt, berättar flera källor, stressade. Hon tyckte att partiledningen behövde gå ut. Hon fick med sig Anders W Jonsson. Lööf befann sig på en ö med sporadisk mobiltäckning. Hon delgavs idén om att Jonsson och Hatt skulle prata med medierna. I vilken grad hon godkände Hatts artikel, och med vilket informationsunderlag, är svårare att fastslå. Allt var rörigt.

[…]

Under natten och morgonen den 10 januari följde partiledarens pressavdelning nyhetsbyråtelegrammen som berättade att Annie Lööf var på väg hem, att hon inte hade landat, att hon skulle landa, att hon tagit VIP-utgången på Arlanda, att hon skulle hem och duscha. De förstod inte proportionerna.

När partiledaren till sist klev in framför mikrofonerna utstrålade hon självförtroende. Kläderna, sminket, håret var perfekt. Leendet stort, mer sarkastiskt än trevligt.

– Jag förstår att jag har varit saknad.

Hon hade rödsprängda ögon men pratade nästan floskelfritt.

Och ännu är det inte över för vare sig partiet och Annie Lööf.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 18-24 januari 2013.

Read Full Post »

INOM POLITIKEN är det ovanligt med delat ledarskap. Utanför är det däremot vanligare än vad man skulle kunna tro.

Bland riksdagspartierna är det bara Miljöpartiet som delar på ledarskapet. Inom Vänsterpartiet finns en diskussion om hur man skall ha det framöver.

Chefstidningen har intervjuat både forskaren Marianne Döös och språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin om ledarskapsrollen

1 + 1 kan bli 3. Det kan vara fantastiskt, men det kan också fungera mindre bra. Det är ingen självklarhet och går inte av sig självt, var som helst eller med vem som helst. Å andra sidan är det inte heller självklart att chefen alltid ska vara en enda person.

[Marianne Döös] ser det som en sund och naturlig utveckling i en allt mer komplex värld att allt fler vågar välja att dela ledarskap. Ett modernt sätt att leda och ett sätt att fördela riskerna, allt står inte och faller med en person. Bland annat pekar hon på Miljöpartiets språkrör, där en av varje kön får fler väljare att känna igen sig.

– Forskning visar att effektivt ledarskap i professionella organisationer i dag mer liknar vad en klassisk facilitator gör, att stötta och skapa förutsättningar för medarbetarna. Det auktoritära ledarskapet passar då mindre bra exempelvis i offentlig sjukvård. 41 procent delar ledarskap, kom Marianne Döös och hennes kollegor fram till i sin forskning. Och det är lika vanligt i privat och offentlig sektor som bland män och kvinnor.

Bytet av språkrör gick utan några större problem. Kanske mycket p.g.a. partiets egna regler som sätter en bortre gräns för hur länge man får ha förtroendeuppdraget.

Det är inte självklart att det skulle ha fungerat lika smärtfritt om det fanns en möjlighet för språkrören att ständigt bli omvalda.

Skulle det exempelvis kunna fungera med delat ledarskap mellan ideologiska motståndare som Annie Lööf (C) och Anna-Karin Hatt (C)?

Och kan Rossana Dinamarca (V) samarbeta med någon man överhuvudtaget? Detta med tanke på hennes konspirationsteori om att delat ledarskap med någon av de manliga partiledarkandidaterna bara är ett sätt att garantera fortsatt manlig dominans inom Vänsterpartiet.

Delat ledarskap kräver öppenhet, att våga visa både sina styrkor och svagheter för varandra, i med- och motgång. Att leda tillsammans tvingar fram kritisk reflektion och ifrågasättande, vilket leder till utveckling, både för verksamheten och för de chefer som delar.

Marianne Döös pekar på att det kan finnas kulturer där delat ledarskap passar mindre bra, där medarbetarna putsar på sina egna stjärnor och den individuella karriären är viktigare än samarbete.

”Det kan finnas kulturer där delat ledarskap passar mindre bra”. Det låter osökt som den politiska världen. Eller som Åsa Romson uttrycker det: ”Nej, ingen som blir ledare för ett parti är prestigelös”.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Chefstidningen nr 5, 2011. Intervjun med Åsa Romson och Gustav Fridolin finns i papperstidningen.

Read Full Post »

”TREKAMP mellan två kvinnor.” Det är den träffande rubriken på en analys om den pågående partiledarstriden inom Centerpartiet.

Så här skriver Erik Magnusson i Sydsvenskan:

Redan idag står det klart att trekampen mellan Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson i själva verket är ett ledarval mellan två starka kvinnliga kandidater.

Jonsson framstår som en icke-kandidat, ett manligt alibi i en tillrättalagd ledarstrid.

[…]

Båda säger sig vilja ge Centerpartiet en ny valvinnande identitet.

Men medan Lööf framstår som en ungdomlig förnyare med stark karisma framställer sig Hatt som en grön socialliberal med djupa rötter i Centerrörelsen.

Bland Annie Lööfs stödtrupper finns Centerförnyare som Fredrik Federley och Lena Ek. Bland Anna-Karin Hatts anhängare märks förre partiledaren Olof Johansson. Igår fick hon en ny allierad i förre LRF-basen Lars-Göran Pettersson, som ser Hatt som ”bäst lämpad att ta tillvara landsbygdens och de gröna näringarnas stora potential”.

Det är uppenbart att Annie Lööf står närmare Stureplanscentern. Hon står för marknadsliberala lösningar och vill avskaffa las, sälja ut Sveriges Television och göra fältet fritt för utländska spelbolag.

Anna-Karin Hatt vill tillbaka till Gunnar Hedlunds och Thorbjörn Fälldins ideal […]

Om partiet vill bli relevant igen skall man välja den betydligt tråkigare Hatt.

Väljer man Lööf får man en spännande ledare som riskerar att marginalisera partiet politiskt.

Damned if you do. Damned if you don’t.

Read Full Post »

ANNA-KARIN HATT blir partiledare om Centerpartiet väljer utifrån kompetens.

Men skall man tro medias bevakaning har Annie Johansson redan tagit hem spelet. Att ha media som allierad är inte det sämsta och här har Johansson uppenbart ett försprång idag.

(Varför även Anders W. Jonsson har tagits fram som toppkandidat är det knappast någon utanför valberedningen som kan svara på. Om man är konspiratoriskt lagd skulle man nästan kunna tro att valberedningen har velat rigga valet för att garantera att nästa partiledaren blir ung och kvinna.)

En som verkar ha förstått Centerpartiets problem är statsvetaren Jenny Madestam. Enligt henne bedömning är risken stor att partiet bara blir ett bland många andra om man väljer Annie Johansson.

”Det kommer inte att ge något svar på varför man ska rösta på Centerpartiet i stället för Moderaterna.”

Hennes råd är att välja jordbruksminister Eskil Erlandsson även om hon tror att detta är ”helt orealistiskt”. (Dessutom har Erlandsson tackat nej till att kandidera.)

”Centerpartiet behöver hitta sin identitet. Jag tror att de borde gå ”back to the roots”, till värnandet av en levande landsbygd, decentralisering och fokus på det som finns utanför Stockholm, och småföretagande naturligtvis. Eskil Erlandsson är Centerpartist i hela sin person.”

Det är ett klokt råd. Att partiet inte drar samma slutsats visar vilka problem partiet har med sin självbild.

Malena Rosén Sundström – en annan statsvetare – gör ungefär samma bedömning. ”Om hon [Annie Johansson] blir partiledare tror jag att Centerpartiet kommer att ta positionen till höger om Moderaterna i alliansen.”

Anna-Karin Hatt är bara en yngre variant av Maud Olofsson. Med henne får partiet ett ansiktslyft snarare än en ny politisk inriktning enligt Rosén Sundström.

Med andra ord väljer partiet mellan ideologisk marginalisering eller att forsätta tävla med Kristdemokraterna och Vänsterpartiet om bottenplatsen bland riksdagspartierna. Opinionsmässigt lär resultatet bli detsamma.

Det är bra märkligt att ett parti som själva ser sig som statsbärande och med ett stolt historiskt arv att förvalta inte har mer självbevarelsedrift än så.

Övrigt: Citatet av Malena Rosén Sundström är från Sydsvenskan (pappersupplagan den 22 juli 2011). Se även ”Back to the roots eller möta sotdöden” på Jenny Madestams blogg.

Read Full Post »

CENTERPARTIET har varit kloka nog att satsa på en öppen process med flera kandidater när man nu skall utse partiledare.

Kandidaterna– Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W. Jonsson – förväntas nu själva driva sin sak. Kandidaterna kommer nu sannolikt att bilda (om man inte redan gjort det) egna kampanjstaber. ”Nationellt kommer en särskild kandidatsajt att tas fram och öppna gemensamma utfrågningar av huvudkandidaterna kommer att genomföras.”

Ett frågetecken är varför partiets valberedning överhuvudtaget måste lämna sitt förslag på vem som stämman bör utse till partiledare. Hela processen är nämligen bara ett led i att ”förbättra valberedningens underlag”, enligt Stefan Tornberg som är ordförande i valberedningen.

Detta ökar naturligtvis chanserna för den kandidat som har bäst förankringar i valberedningen. Kanske dags att ändra på stadgarna?

I vilket fall som helst är detta ändå bra mycket bättre och modernare än de hemlighetsfula och antikvariska processer som präglar andra partiers sätt att utse sina ledare.

Vi såg t.ex. hur Socialdemokraterna – Sveriges största parti – misslyckades med att ens engagera sina egna medlemmar inför valet av Håkan Juholt. Speciellt anmärkningsvärt med tanke på att partiet ser sig själva som ett folkrörelseparti.

Read Full Post »

KONFLIKT: Återigen kommer det krav att Maud Olofsson (C) måste avgå som partiledare.

Centerpartiet är inte det minsta partiet inom Alliansen men det parti som tappade mest av regeringspartierna i valet 2010. Och sedan dess har partiet haft fortsatt urusla siffror oavsett vilket opinionsinstitut som har undersökt väljarnas åsikter.

Frågan nu är bara om Olofsson kommer att lämna vid en självvald tidpunkt eller tvingas bort.

Redan nu spekuleras det om den nästan helt okända it- och regionministern Anna-Karin Hatt är Olofssons egen kandidat till partiledarskapet.

Oavsett vilket tolkas hennes debattartikel i Dagens Nyheter som första steget i en kampanj – med eller utan Olofssons stöd – för att bli partiledare.

[V]alberedningen har nu uppmanat de som vill kandidera till partistyrelsen att öppet berätta om det, vilket flera också gjort.

Också jag vill vara tydlig med att jag kandiderar till partistyrelsen. Som statsråd är jag en av de ledande personerna i Centerpartiet, och trivs bra med det. Men jag vill också gärna vara med och utveckla Centerpartiet idémässigt och organisatoriskt, som stämmovald ledamot i partistyrelsen.

Debattartikeln innehöll för övrigt inga nyheter utan var bara en upprepning av redan kända centerpartistiska käpphästar.

Och Maud Olofsson själv då?

Via sin pressekreterare meddelades att hon ”är partiledare så länge hon tycker att det är kul och så länge hon känner att hon har medlemmarnas förtroende”.

Hur kul är det idag att vara Centerpartiets partiledare?

Read Full Post »