Strategi: Moderaternas vågspel kring skattehöjningar!

VAL 2014 | Lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i ett enda drag förändra spelplanen inför valet med sitt utspel om skattehöjningar?

Eller är det bara en konsekvens av att Moderaterna och regeringen håller på att förlora debatten om utvecklingen i landet?

Kanske ligger svaret någonstans däremellan.

Alliansen måste agera och man måste agera nu om man skall ha en chans att vända opinionssiffrorna. Speciellt när Socialdemokraterna har börjat gå på offensiven

Alliansen har den senaste tiden varit under ständig attack. Socialdemokraterna har effektivt lyckats måla upp en bild av att skattesänkningarna har urholkat både landets ekonomi och den sociala välfärden.

Frågan är bara om det kommer att fungera. Risken är att förtroendet för regeringen är så pass skadat att det inte längre spelar någon roll vad man gör för man kommer likväl uppfattas göra för lite och för sent.

”Moderaterna bedömer det som att det inte finns något utrymme för skattesänkningar 2015 och 2016. Vi gör heller inte bedömningen att det finns ett sådant utrymme för resten av mandatperioden, men man ska aldrig säga aldrig”, sade Fredrik Reinfeldt.

Nu handlar det inte bara om ett nej till fortsatta skattesänkningar utan också om det diametralt motsatta, nämligen skattehöjningar.

Enligt uppgifter till SVT, i samband med en presskonferens i morgon, kommer Anders Borg föreslå skattehöjningar ”på åtskilliga miljarder kronor”.

Och man har redan gett besked om höjda fordonsskatter med uppemot 1,5 miljard kronor och skatten på alkohol och tobak med en miljard kronor.

Frågan är bara om man verkligen har sagt nej till skattesänkningar? ”Man ska aldrig säga aldrig”, i Reinfeldts citat ovan, är öppet för olika tolkningar.

Reinfeldt sade också följande:

”Vi medverkar gärna till att lätta på beskattningen för vanligt folk som jobbar, men nu kommer allt att finansieras, krona för krona”.

Med andra ord säger man inte ett tydligt och klart nej till skattesänkningar.  Och mycket kommer naturligtvis hänga på förhandlingarna inom Alliansen.

Vad som är Moderaternas inställning behöver inte nödvändigtvis bli hela regeringens politik. Kristdemokraterna och Centerpartiet har t.ex. redan kritiserat att det skulle bli ett stopp för skattesänkningar.

Naturligtvis hoppas herrarna Reinfeldt och Borg att utspelet skall stärka bilden av regeringen som en garant för sunda finanser och samtidigt utmåla Socialdemokraterna som ekonomiskt oansvariga.

Alliansen vill gärna att valrörelsen skall handlar om vem som mest ansvarsfullt kan sköta landets ekonomi.

Kommer utspelet gynna regeringen eller har man bara lyckats spela bort sitt starkaste kort genom att nu plötsligt flagga upp för skattehöjningar istället för sänkningar?

Risken finns att väljarna skakar på huvudet och uppfattar det som om regeringen bara har lyckats snärja in sig i sin egen politiska retorik.

För en gångs skull kan man börja se framemot kommande opinionsundersökningar. Skall Moderaterna lyckas vända opinionen – och det är Moderaterna som måste göra grovjobbet – så måste det ske nu.

Bild: Från Fotoakuten.

Read Full Post »

Politik: (M) överger det svenska försvaret!

VAL | Det är svårt att se hur en riktig försvarsvän skulle kunna rösta på Moderaterna. Problemet är bara att de andra partierna inte är mycket bättre.

Trots detta är det troligen Socialdemokraterna som tjänar på Alliansens försvarspolitik.

Medan försvarsminister Karin Enström försöker få det att låta som om svensk försvarskapacitet har stärkts sågar den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) regeringens försvarspolitik i en intervju i Dagens industri.

Enligt Odenberg har speciellt Anders Borgs inflytande på försvarspolitiken varit förödande.

”Jag tycker det varit rätt mycket av en walkover i försvarspolitiken. Det är i stor utsträckning finansdepartementet som har fått sköta försvarspolitiken och det har inte varit bra. Försvarspolitiken måste utformas i ett säkerhetspolitiskt sammanhang, inte i ett finanspolitiskt”, säger han.

[…]

”De grundläggande obalanserna, differensen mellan vad försvaret har för uppgifter och tilldelade resurser, finns kvar. Regeringen gör precis på samma sätt som Socialdemokraterna. De skjuter problemen framför sig, men så småningom kommer verkligheten i kapp.”

[…]

”Ibland kan jag få en déjà vu-känsla från 2006 med en regering som säger att den ser ljuset i tunneln, och en opposition som säger att vi inte har adresserat de viktiga samhällsproblemen. Det är lite så nu, fast tvärtom. Och det är inte lätt att ändra på den bilden.”

Det låter som om du tror att det blir regeringsskifte?

”Ja, så känns det i dag. Det är klart att Socialdemokraterna har ett bra slagläge.”

Alliansen räknar säkert med att försvarspolitiken inte blir någon stor valfråga. Må så vara men det är inte detsamma som att försvarspolitiken inte kommer att påverka valresultatet. Även om det bara blir på marginalen.

Om missnöjda borgerliga försvarsvänner proteströstar på Stefan Löfven – eller avstår från att rösta – kan detta påverka valresultatet om det blir jämt i september. Även om det faktiska antalet proteströster inte blir så många.

Kanske en socialdemokrati som inte vill se Sverige som medlem i Nato är mer benäget att satsa resurser på att rusta upp försvaret.

Men frågan är om det idag längre finns något parti som överhuvudtaget är berett att satsa de resurser som krävs för att Sverige skall få ett starkt försvar igen.

En som tvekar om detta är Charly Salonius-Pasternak, finländsk försvarsforskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

[E]tt land som Finland vars historia är så väl inflätad med Sveriges, blir naturligt nog oroligt när de beslut som har tagits av Sveriges riksdag börjar äventyra regional stabilitet – rent av orsakar diskussion och tankar om ett säkerhetsvakuum.

[…]

När man kokade ihop marknadens effektivitet, personlig frihet, slagkraften i frivillighet och inom högteknologi tillsammans med en omvärldsbild som inte speglade realiteter – och dessutom med otillräckliga resurser – blev resultatet pinsamt: Den svenska försvarsförmågan förskingrades på mindre än ett decennium.

[…]

Det positiva är dock att i grund och botten är situationen ännu sådan att de svenska politikerna kan välja att lösa problemen runt landets försvar. Det kräver bara politiskt mod att ta ansvar för ett av ett lands viktigaste uppgifter – det nationella försvaret. Mer pengar, långsiktigare planering utan ständigt politiskt petande och fokus på effekt (inte bara försvarsindustri) skulle förbättra situationen betydligt.

Svenska politiker har ett ansvar att förbättra situationen eftersom de tillsammans har valt en försvarspolitik som kommer till uttryck i solidaritetsdeklarationen om hjälp till andra och emottagande av hjälp. Om den försvarsväg som nu är vald av Sverige inte finansieras och organiseras (speciellt personalförsörjningen) rationellt så kommer landet varken att ha kapacitet att ge eller ta emot hjälp i den utsträckning som förväntas av en historiskt sett regional stödpelare.

Det skulle också utplåna alla möjligheter till faktiskt fördjupat försvarssamarbete med Finland.

Detta är betydligt tuffare språkbruk än vad någon inom Alliansen idag vågat använda.

Om Salonius-Pasternak har rätt kommer det inte att räcka med vad Jan Björklund (FP) föreslår. Ännu en omorganisering av försvaret för att återinföra värnplikten gör i dagens situation vare sig till eller från.

Bild: Från bloggen Kompasskurs.

Read Full Post »

Politik: Under ett valår blir 1+1=3!

VALÅR | I år kan vi förvänta oss att partierna kommer att försöka undvika att tala klarspråk kring finansieringen av alla reformer man utlovar.

Trots detta är det inte ledarsidorna eller de politiska reportrarna som bäst lyckats beskriva regeringens (och Socialdemokraternas) retoriska krumbukter i vad som säkert blir en av årets huvudfrågor.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och tidigare ordförande i det finanspolitiska råd som utvärderar regeringens ekonomiska politik, blev den som fick ta på sig den pedagogiska uppgiften att förklara hur den ekonomiska politiken egentligen blir till.

Regeringen tackade honom knappast för att han avslöjade argumenteringen kring, och verkligheten bakom, det så kallade reformutrymmet.

Att Calmfors redan 2010 hade lyckats krypa under skinnet på regeringen blev tydligt när den i vanliga fall så behärskade Anders Borg (M) utmålade professorn som en ”akademiker som kladdar med pennan”.

I augusti skrev Calmfors i Dagens Nyheter:

Det är stötande hur regeringens argumentation förändrats över tiden. I början av den ekonomiska krisen 2008/09 var man ytterst obenägen att föra en expansiv politik för att hålla nere arbetslösheten. Enligt statsministern ville de som då rekommenderade stimulanser ”köra ekonomin i diket”. I dag vill finansministern ”tillföra energi till ekonomin” genom just en sådan politik. Det ligger knappast något ekonomiskt omtänkande bakom detta. Det är i stället fråga om en rent politisk kalkyl. 2008/09 gällde det att övertyga väljarna om en borgerlig regerings förmåga att värna de offentliga finanserna. Sedan man väl lyckats med det, satsar man i stället på en typisk valbudget. Sådan politisk opportunism står i uppenbar strid med den bild av unik ekonomisk kompetens som regeringen vill ge.

Regeringen vill använda merparten av sitt beräknade reformutrymme till skatte- och avgiftssänkningar. Det kommer att göra det ännu svårare att upprätthålla det offentliga välfärdsåtagandet framöver. Om personaltätheten i offentligt finansierade verksamheter ska behållas och olika bidrag öka i takt med lönerna, krävs det i stället betydande skattehöjningar framöver.

Den centrala frågan i den ekonomisk-politiska debatten bör därför vara vilka ambitioner vi har för det offentliga välfärdsåtagandet. Vill vi behålla det på nuvarande nivå eller rent av öka det? Eller är vi beredda att minska det i utbyte mot lägre skatter? Här bör de politiska alternativen redovisas tydligare. Det underlättas inte av regeringens ovilja att förklara hur reformutrymmet uppstår. Det underlättas inte heller av att Socialdemokraterna verkar beredda att acceptera skattesänkningar sedan dessa väl genomförts trots att de inskränker möjligheterna att finansiera de offentliga utgifter partiet egentligen vill ha. Mer tydlighet är en förutsättning för rationella ställningstaganden från väljarnas sida.

Vi får se om media kommer att vässa pennorna eller om det även framöver blir de enskilda, partipolitiskt obundna debattörerna som får stå för den giftigaste analysen.

Bild: Hämtad här. 

Read Full Post »

Analys: Den ideologiska kampen inom (S) tilltar!

STRATEGI | Det är inte bara Centerpartiet som har ideologiska problem. Även Socialdemokraterna har en djup klyfta som måste överbryggas innan valet.

Därför tar Stefan Löfvens skuggfinansminister Magdalena Andersson nu upp striden mot vänstern och deras krav på vinstförbud inom välfärdssektorn.

Det finns mer än hundra förslag från nästan lika många arbetarkommuner om att aktiebolag inte ska få finnas i välfärden. Vad är risken med ett sådant förbud?

– I så fall skulle en massa skolor stängas. Det ser jag ingen poäng med. Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar? Däremot tycker jag att vi ska reglera verksamheten bättre. Vi har varit naiva när vi öppnat upp välfärden för vinstgivande bolag.

Lunds arbetarekommun föreslår att vinster i vård- och omsorgssektorn bör förbjudas. Vad är det för fel på det?

– Att en del av de företag som driver den här verksamheten idag i så fall inte längre vill fortsätta med det. Vi har många verksamheter som drivs av aktiebolag. Vi har väldigt många brukare som är nöjda. Det måste vi respektera.

Enligt Malmö arbetarekommun bör välfärdsverksamhet inte få drivas med avkastning som medel eller mål. Vad är felet med ett sådant förslag?

– Det är inte genom sådana förbud vi uppnår det vi vill uppnå. Vi får kanske helt andra effekter som vi inte vill ha, kanske att verksamheter som finns idag och som brukarna är nöjda med inte finns i framtiden. Det vore olyckligt. Det finns ju många barn som går på skolor som drivs av privata företag, som gör vinst, och som både barn och föräldrar är väldigt nöjda med.

Ingen skulle bli lyckligare än Alliansen om partiet skulle ta beslut om vinstförbud på partikongressen.

Inget har nämligen mobiliserat borgerligheten som när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1970 lade fram sitt förslag om löntagarfonder.

Tanken var att löntagarnas organisationer skulle få aktiemajoriteten i företag med över etthundra anställda. Förslagen om vinstförbud har samma politiska sprängkraft som fonderna.

Lägger sig Socialdemokraterna nu på vänsterkanten om vinster i välfärden ger man Alliansen en möjlighet att mobilisera väljarna på ett sätt som deras egen politik inte ser ut att klara av idag.

Det är därför avgörande för Socialdemokraternas valstrategi att denna bomb desarmeras inför kongressen.

Men även vänstern inom den socialdemokratiska sfären har insett betydelsen att argumentera i valtermer.

Det nybildade fackliga idéinstitutet Katalys talar om att vinstförbud och vinstbegränsningar som ett vinnarkoncept i valet.

Daniel Suhonen, chef för Katalys, och nationalekonomen Dany Kessel skriver på debattplats i Dagens Nyheter:

För den rödgröna oppositionen är detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar ibland borgerliga väljare. Många människor uppger sig vara beredda att byta parti om det egna partiet inte har en tillräckligt bra linje i fråga om vinstbegränsning.

Sex procent av valmanskåren består i dag av alliansväljare som är så kritiska till vinst att de potentiellt skulle kunna vinnas över till de rödgröna om de presenterar ett effektivt förslag för att stoppa eller reglera vinstläckaget ur välfärden. 22 procent av valmanskåren består av rödgröna vinstkritiska väljare som tycker frågan är så viktig att de är beredda att byta parti på frågan.

”Vår undersökning visar att om Stefan Löfven slutar flörta med medelklassväljarna och formulerar ett effektivt vinstförbud så finns potentiellt ett helt Folkparti att hämta över blockgränsen”, säger Suhonen vidare.

Uppenbart kommer vänstern inte att ge sig utan strid.

När Magdalena Andersson intervjuades lyste även partiets strategi gentemot Moderaterna igenom.

Att detta framfördes i Sydsvenskan, som har täckningsområde inom det röda Skåne, var nog ingen tillfällighet.

Att försöka dra ner förtroendet för hur Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg sköter landets ekonomi är grundläggande om Socialdemokraterna skall kunna vinna valet.

– Det är mitt jobb att vara ute efter Anders Borgs jobb, säger hon.

I det arbetet riktar hon hård kritik mot områden som ofta beskrivs Borgs som starka sidor. Hon säger sig ha en hel del kritik mot ”hantverket” – mot det som annars brukar kallas ledarskap eller regeringsduglighet.

– Det finns många exempel på att Reinfeldt och Borg inte skött hantverket på det sätt som man kan förvänta sig av en regering, säger hon.

Enligt Magdalena Andersson är Fredrik Reinfeldts hittills största misslyckande att han inte fått ner arbetslösheten, som ju statsministern själv beskrivit som regeringens övergripande prioritering.

Hon anser att Anders Borg är på farlig väg att missköta Sveriges statsfinanser i och med att han i höstas lade fram en allt för expansiv statsbudget.

Det räcker att Centerpartiet och Kristdemokraterna tar sig över fyraprocentspärren för att det skall väga jämt mellan de rödgröna och regeringspartierna.

Och har man begränsande möjligheter att vinna nya väljare gäller det att avskräcka väljarna från att gå över till motståndarna.

Det är också i det perspektivet man skall se partiets intensiva kritik av Nuon-affären. En affär som knappast intresserar speciellt många väljare.

Vad man däremot kan uppnå är att man lyckas ifrågasätta bilden av en regering som är bra på att hantera landets och skattebetalarnas pengar.

Bild: Urklipp från Sydsvenskan den 24 februari 2013. Erik Magnusson gjorde intervjun med Magdalena Andersson.

Read Full Post »

Politik: Fredrik Reinfeldt, LO och näringslivet!

HISTORIA | Regeringen fick stå där som den stora förloraren när LO och Svenskt Näringsliv spräckte förslaget om en jobbpakt för unga.  

Men man kan knappast kritisera Fredrik Reinfeldt och Anders Borg för att ha försökt.

Man kan inte heller påstå att det skulle vara orealistiskt att anta att arbetsmarknadens partner skulle kunna komma överrens.

Om något verkade regeringen snarare i en lång historisk tradition där förhandlingar, kompromisser och samförstånd har gått före konflikter.

Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan om den svenska modellen:

Breda och uthålliga överenskommelser, givande och tagande mellan olika intressen, begränsade sociala klyftor, ordning och reda på arbetsmarknaden, korruptionsfria myndigheter och en insikt om att resurser som skall fördelas först måste skapas lade grunden till en samhällsmodell som på ett förunderligt vis har förenat omfattande offentliga åtaganden med individuell frihet.

[…]

Maktutredningen identifierade 1990 en speciell svensk beslutsmetod baserad på överläggningar och konsultationer. Det utesluter inte hårda konflikter, men ett stråk av eftertänksamhet och besinning löper genom Sveriges utveckling. Motsättningarna har sällan tillåtits gå över styr.

Händelser och processer under mellankrigstiden hade avgörande betydelse. Den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet om krispolitiken 1933 följdes av Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Högern accepterade demokratin. Socialdemokraterna avstod från socialisering.

[…]

Även i tillspetsade situationer har en känsla för återhållsamhet och ordnade förhållanden gjort sig gällande. Detta, i kombination med en strävan efter bredast möjliga förankring, förklarar kanske mer än något annat varför Sverige i över 200 år har sluppit krig och våldsamma inre omvälvningar.

Man kan rent av gå tillbaka till 1809 och ett av de mest formativa – och farligaste – momenten i Sveriges historia och där finna spår av den svenska fixeringen vid att allt skall gå rätt och riktigt till.

Sverige låg i krig med nästan hela omgivningen, ekonomin var förödd och Finland förlorat. Ingen kunde vara säker på om Sverige skulle överleva som nation; det gick rykten om att landet skulle delas mellan Ryssland och Danmark. I det läget reste överstelöjtnant Georg Adlersparre upprorsfanan. I spetsen för västra arméns värmländska avdelning började han tåga mot Stockholm. Några dagar senare greps kung Gustav IV Adolf av revolterande officerare. Skyndsamt utformades sedan en ny regeringsform som skulle gälla som konstitutionellt ramverk i över 150 år.

Det var det närmaste Sverige har kommit en revolution. Och den var sannerligen svensk.

Ty på sin väg mot Stockholm följde Adlersparres styrkor till punkt och pricka 1791 års reglemente för marscher genom landet. De betalade, mot kvitto, för hästar och annat som rekvirerades. Allt bokfördes.

Gärna revolution, men först rejäl kvittens.

Sådant kunde – och kan – nog bara inträffa i Sverige.

Bild: Saltsjöbaden – ett tidningsurklipp från Dagen den 10 november 1903. 

Read Full Post »

Image: LO moralisk förlorare efter sprucken jobbpakt!

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

Politik: Vaghet som politisk strategi!

EKONOMI | Kärt barn har många namn. Nu är Magdalena Andersson (S) även ”kronprinsessa”. En prinsessa på jakt efter Anders Borgs skattkista.

Tidigare har hon bland annat kallats både ”höger”, ”utmanare” och ”fru finansminister”.

Men oavsett smeknamn måste man fråga sig vad hon som ekonomiskpolitisk talesperson verkligen tror på.

Det är inte osannolikt att väljarna idag har lite svårt att se någon större skillnad på Stefan Löfvens politik och regeringens.

Och så mycket tydligare blir det kanske inte heller så länge som Socialdemokraterna är större än Moderaterna och de rödgröna partierna är större än Alliansen.

”Vilken sorts ekonom är Magdalena Andersson egentligen?” Det var en fråga Cecilia Garme fick anledning att ställa sig under arbetet med sitt reportage för tidskriften Fönstret.

Svårt att säga, menar man. Hon avbröt ju faktiskt sina forskarstudier, precis som Anders Borg. Är ingen teoretiker, inte filosof, och definitivt inte någon ekonomisk visionär, påpekar flera. Mycket präglad av krisen på 90-talet, noterar många. Hon kom till Göran Perssons statsrådsberedning, hans innersta krets, 1996 just när han hade lämnat finansdepartementet efter svältkurens plågsamma startfas. Mentalt satt Persson kvar på ”finansen”, till efterträdaren Erik Åsbrinks irritation. Det pratades med andra ord ganska mycket om skuldsanering i regeringskansliet Rosenbad 1996. Magdalena Andersson var 29-årig politisk sakkunnig och deltog i marginalen, men i historieskrivningen räcker det för tapperhetsmedalj.

”Magda”, som hon kallas, är mycket smart, det är alla överens om. Men sen?

– Precis som Göran Persson är hon en hök när det gäller statsfinanserna. Men det gör henne också lik Anders Borg, säger en observatör.

– Typisk ”kanslihushöger”, säger en annan, och klistrar alltså på henne begreppet som vänsterdebattörer myntade om gänget kring Kjell-Olof Feldt på 1980-talet.

[…]

Spelet mellan Anders Borg och Magdalena Andersson handlar mycket om vem som är mest bokstavstrogen. Göran Perssons bibelcitat ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Efter årets höstbudget inleddes ett i grund och botten tekniskt bråk mellan Anders Borg och Magdalena Andersson om budgeteringsmarginaler, där hon hävdade att han bröt mot överskottsmålet och han i huvudsak förnekade det (”vårt budgetutrymme är närmast identiskt”). Det var om detta som tv-anklagelsen om den ”moderata idén numera om att slarva med statsfinanserna” handlade.

– För Magdalena Andersson kanske detta är en taktik att markera mot Vänsterpartiet som har kritiserat överskottsmålet under lång tid, funderar Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg. Han noterar att Anders Borg har signalerat att överskottsmålet kan behöva ses över och är genuint nyfiken på vad Magdalena Andersson ska säga då.

– ”Magda” är en konstig blandning av höger och vänster, säger en person som känner henne. Att Socialdemokraterna godtar Alliansens jobbskatteavdrag har Magdalena Andersson förklarat med att ”folk har vant sig vid dem”, efter sex år. Men i själva verket hade hon accepterat dem samma år de infördes.

”Att skapa ett alternativt jobbavdrag med bättre fördelningsprofil är ingen lätt uppgift – i alla fall om man vill undvika höga marginaleffekter för medelinkomsttagare”, skrev hon i ett skattepolitiskt diskussionsunderlag för Arbetarrörelsens Tankesmedja 2007.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fönstret nr 4, 2012.

Read Full Post »

Image: Siffrorna för (SD) kommer att påverkas!

ANALYS | Det är inte var dag man ser ett politiskt parti moraliskt implodera. Men någon gång skall vara den första.

Efter att den ekonomiskpolitiske talespersonen Erik Almqvist (SD) sparkades från sina politiska uppdrag tar nu Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson, time-out.

Och som alla vet är time-out politikens motsvarighet till att ligga lågt och hoppas på det bästa.

Många som nu diskuterar hur händelserna kommer att påverka opinionssiffrorna verkar vara överrens om att partiet inte kommer att tappa i opinionen.

Man utgår ifrån att Sverigedemokraternas väljare är härdade och inte påverkas på samma sätt som andra mer etablerade partiers sympatisörer.

”Sverigedemokraterna har vuxit fram utan medierna, underifrån. Det är ett parti som bärs fram av en opinion som redan finns. Sedan är medierna viktiga för att de förmedlar bilden av partiet och man kan locka till sig fler väljare. Men man ska inte förledas att tro att det här är början till slutet. Det finns det ingenting som tyder på”, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet.

Anders Hellström, forskare vid Malmö högskola, verkar hålla med när han får frågan om det kommer att räcka för Åkesson att ha sparka Almqvist.

”På ett sätt – ja. Han har statuerat exempel. Nu måste han väga personförlusterna mot trovärdigheten när det gäller de andra två.”

En som har mer kött på benen är Stina Morian som är analyschef på opinionsföretaget YouGov.

På företaget har man nyligen gjort djupintervjuer med partiets väljare som visar att Åkesson är mycket viktig för partiets image. Deras opinionsundersökning visar att det inte finns något samband mellan partiets skandaler och vikande väljarstöd.

”Sverigedemokraternas väljare förväntar sig inte perfektion. Väljarna kräver inte ett fullfjädrat parti, utan vill ha någon som rör runt i grytan. Väljarna ställer inte samma krav på företrädarna för ett missnöjesparti som de gör på företrädare för andra partier”, säger Morian.

Men experterna har sannolikt fel. Alla skandaler påverkar. Och detta är ingen skandal vilken som helst.

Toppolitikerna Almqvist och Ekeroth är så nära partiledaren man kan komma.  Vi kommer därför troligtvis att få se opinionsmässiga förändringar. Frågan är bara vilka.

Om händelserna innebär att Sverigedemokraterna drar till sig fler från yttersta högerkanten, och samtidigt stötter bort de nya ”moderata” väljare man önskar sig, har i realiteten förutsättningarna för partiet förändrats.

Åkesson har insett att partiets framtid ligger i att attrahera den nya typen av väljare som har fler intressen än bara invandrarfrågor och flyktingströmmar.

Så även om partiets siffror inte nödvändigtvis börjar dala efter skandalen riskerar man hamna i en situation där man får en medlemsstruktur som hotar hela det interna reformarbetet i partiet.

Att se riksdagsledamöter springa runt på stadens gator med järnrör hör inte till vanligheterna.  Och inte nog med det, filmklippet som Expressen kommit över, är filmat av Ekeroth som själv deltog i händelsen.

Sådana saker påverkar väljarnas bild av partiet.

Expressen gör en träffande jämförelse. Utifrån Almqvists och Ekeroths uppdrag i partiet liknar man det vid att finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask skulle ha blivit filmade i en liknande situation.

Den jämförelsen säger en hel del. Det visar på den omognad och oprofessionella attityd som präglar partiet. Partiet framstår som ett tillhåll för ungdomar som föräldrarna har tappat greppet om.

Åkesson kan knappast skylla på att man inte har haft tid att ta itu med problemen. Att man inför ”nolltolerans” mot rasism hjälper inte om problemet finns ända upp i partiledningen.

Själva vill man gärna se sig som Sveriges motsvarighet till Dansk Folkeparti. Att förra partiledaren Pia Kjærsgaard eller den nuvarande Kristian Thulesen Dahl skulle hamna i en liknande situation är svårt att tänka sig.

Se även: Niklas Svensson intervjuar Jimmie Åkesson i programmet Bar & Politik.

Front Page: Framsidan ovan är Expressen den 15 november 2012.)

Read Full Post »

Analys: Socialdemokraternas identitetskris!

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

Mediekritik: Om sprickan inom Socialdemokraterna!

INTRIGER | Stefan Löfvens utspel om en ”en ny affärsplan för Sverige” har fått mycket utrymme i media.

Att vänstern inte Socialdemokraterna inte skulle gilla ordvalet eftersom det påminner om jargongen inom näringslivet var väntat.

Men det var ju det som var hela poängen!

Att skriva som Aftonbladet gör att ”nu ökar S-sprickan mellan höger och vänster” är därför att ta i. Åtminstone med de bevis som presenterar i artikeln ”Han sågas av sina egna”. (Man har t.ex. bara hittat tre (!) personer som är missnöjda.)

Innehållet antyder snarare att det bara handlar om det gamla vanliga knorrandet från personer på vänsterkanten. Från personer som är mer intresserade av politiskt korrekt språkbruk än att vinna val.

(Heléne Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda allians endast med Miljöpartiet. Efter det gick det bara utför med Sahlin och valrörelsen.)

Löfven har behov av att distansera sig från den vänsterretorik som väljarna förknippar partiet med under Mona Sahlins och Håkan Juholts misslyckade tid som partiledare.

Dessutom är ”affärsplan” ett sätt att visa att Socialdemokraterna är medvetna om de behov som finns inom näringslivet – platsen där de nya jobben måste skapas om man vill få ner arbetslösheten.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft en medveten strategi att distansera sig från ”särintresset” Svenskt Näringsliv eftersom man vill kunna locka över fler socialdemokratiska väljare till Moderaterna.

Så när Löfven talar om ”affärsplan” slår han två flugor i en smäll. Han visar att han är mer realist än hans båda företrädare, och dessutom lyckas han röra runt i Moderaternas valstrategi.

Löfvens utspel kan mycket väl tvinga Moderaterna att bli mer företagsvänliga i sin politik. Annars riskerar man tappa vissa borgerligt sinnade väljare.

Men börjar Reinfeldt låta mer som ”gamla” Moderaterna riskerar han tappa de socialdemokratiska väljare som man lockade till sig i de två senaste valen.

Detta är en farlig balansgång för Reinfeldt. Vilket naturligtvis är bra för Löfven.

Så tipset är att Löfven knappast kommer att få några större problem med vänsterkanten så länge som opinionssiffrorna förblir något så när hyfsade.

Read Full Post »