Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Allianspartierna’

BUDSKAP | Miljöpartiets ständiga dubbla budskap genererar oftast inte mer än spridda kommentarer i media.

Ibland kan Miljöpartiet tänka sig samarbeta med Allianspartierna och ibland inte.

Inför partikongressen i Umeå förklarade Gustav Fridolin att han inte ens utesluter Moderaterna som samarbetspartner, bara Sverigedemokraterna.

Dessutom tycker Fridolin att Miljöpartiet måste kunna ge besked inför valet vem man kan tänkas samarbeta med.

Åsa Romson brukar däremot vara betydligt mer återhållsam. Men även hon kan sända ut positiva signaler om samarbete med t.ex. Centerpartiet. Men kryddat med bra mycket skepsis.

Och i Dagens Nyheter: ”Om det inte före valet finns en stark koalition som också får egen majoritet ser jag det som självklart att det blir förhandlingar mellan olika partier efter valet.”

Birgitta Forsberg har träffat Fridolin för Affärstidningen och tycker sig finna denna dubbeltydighet i hela hans sätt att kommunicera.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ser ut som en ungmoderat i slips, kostym och med stadig blick där han sitter i soffan i sitt stora rum i riksdagshuset.

Men han talar som en vänsterpartist.

[…]

Åttiotalisten Gustav Fridolin hävdar bestämt att han inte är vänster. Han svarar säkert och påläst på klingande skånska, men utan att framhäva sig själv. Han är social och trevlig, men det han säger är inte alltid svar på själva frågan.

Han har flera gånger sagt att han inte kan tänka sig att regera ihop med alliansen, bland annat för att regeringen, enligt honom, har monterat ner trygghetssystemen. Men Miljöpartiet samarbetar med regeringen i migrationsfrågor och infrastruktur. Centerledaren Annie Lööf har nyligen erbjudit ett utökat samarbete.

– Jag välkomnar den (inviten, reds anm), säger han och tillägger att han vill se breda lösningar.

Vad tycker han då om regeringens största parti, Moderaterna?

– Det är väldigt svårt att veta vad något av partierna i alliansen egentligen är eller är på väg. Alliansprojektet har blivit ett projekt som inte klarar av att göra de investeringar och möta de utmaningar vi står inför i dag. Man har en reformtrötthet som gör att jag tror att Sverige missar väldigt många möjligheter på vägen framåt.

Uppenbarligen vill han inte angripa Moderaterna. Inte vill han säga vilka andra partier han kan tänka sig att regera med heller.

Bild: Tidskriftsomslaget är nr 21, 23 maj 2012.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.

[…]

Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.

[…]

Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.

[…]

Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

MED EN NY partiledare ökar också behovet av att få nya fräscha ansikten i regeringen.

Om Maud Olofsson får sitta kvar i regeringen är risken att hon kommer att överskugga den nya partiledaren.

”Jag har sagt att jag kan tänka mig att sitta kvar. Annars gör jag något annat. Slutar jag som minister så slutar jag helt och hållet”, säger Olofsson nu i en intervju i Allehanda.

Uppenbart pågår en het diskussion om partiet kan få en riktig rivstart med Olofsson kvar i kulisserna. Detta är Olofssons chans att sätta press på partiet.

Folkpartiet har haft exakt samma problem tidigare. Det var säkert kul för Lars Leijonborg att sitta kvar i regeringen när Jan Björklund blev ny partiledare. Men var det speciellt bra för Folkpartiet?

Vad som talat för Olofsson är att en ny partiledare måste koncentrera sig på att bygga upp Centerpartiet. Och det kommer ingen att lyckas med om den personen också skall ha en tung ministerpost.

Olofsson skulle därför kunna stabilisera partiets inflytande i regeringen. En ny centerpartist på ministerposten kommer att behöva tid för att komma in i sin roll.

Problemet är att Olofsson knappast tog några tuffa strider mot de andra Allianspartierna i regeringen. Centerpartiet måste ha ministrar som vågar sätta hårt mot hårt.

Olofsson ser sig själv som Alliansens bästa vän. hennes problem var alltid att detta bästa inte blev speciellt bra för Centerpartiet.

Read Full Post »

VAL 2010: Varje val är det alltid någon partiledare som känner stort behov av att skriva en bok. Och idag var Mona Sahlin (S) i Malmö för att tala om sin bok Möjligheternas land – min vision för Sverige.

1) Sahlin erkände att det var först efter det att hon lämnat politiken (p.g.a. Tobleroneaffären) och blivit egen företagare som hon verkligen insåg alla problem som småföretagare brottas med.

Företagarfrågor var en av Sahlins paradgrenar under ministertiden. Hon fick mycket beröm för att hon lyfte frågorna och vågade ta strid med kritiker som tyckte detta luktade borgerlig politik.

Frågan man då ställer sig är varför Sahlin inte fortsatte att driva företagarfrågorna när hon väl valdes till partiledare?  

Än märkligare blir detta ur partistrategisk synvinkel. Varför försitta chansen att bryta in på ett sakpolitiskt område där väljarn har stort förtroende för Allianspartierna?

Istället har partiet under Sahlin gått åt vänster och därmed lämnat fältet öppet för Allianspartierna att erövra mitten.

2) Sahlin oroade sig över att Allianspartiernas tal om ”välfärdens kärna” bara är en omskrivning för kommande nedrustning av det offentliga.

Sahlin menade att det kostar mycket att bygga en fritidsgård men att det blir än dyrare att inte bygga en fritidsgård.

Det ligger kanske något i det. Men att Sahlin vill att det offentliga och ”välfärdens kärna” skall innehålla mer än vad Allianspartierna önskar är ingen garanti för att det aldrig komma att krävas besparingar i de offentliga verksamheterna när Socialdemokraterna styr.

Om det offentliga skall greppa över allt för mycket kommer besparingar med nödvändighet också att drabba vården, skolan och omsorgen.

Om ”välfärdens känna” alltid skall inbegripa varenda fritidsgård och fotbollsplan kommer det med nödvändighet alltid att finnas procentuellt mindre pengar över till andra verksamheter. Och det enda sättet att överbrygga detta problem är via höjda skatter eller avgifter.

I värsta fall riskerar en sådan vid syn på vad som är den offentliga kärnverksamheten att ge medborgarna sämre service och kvalitet på just de verksamheter som medborgarna faktiskt uppfattar som de mest oumbärliga.

Nidbilden(?) av partierna är att Allianspartierna alltid vill spara men aldrig satsa på kärnverksamheterna medan Socialdemokraterna alltid vill utvidga de offentliga åtagandena med hjälp av ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Read Full Post »

POLITIK: Har Kristdemokraterna plötsligt insett att strategin att sitta still i regeringbåten inte leder till uppsving i opinionssiffrorna? I Demoskops senaste opinionsundersökning gick t.o.m. Kristdemokraterna om Centerpartiet.

Till viss del beror det säkert på att de övriga allianspartierna för närvarande verkar trötta. Alla ångar på men utan att få det där riktiga lyftet. Plötsligt blir KD intressant igen.

Men den viktigaste anledningen till att Kristdemokraterna nu kanske – med betoning på kanske – har vänt de dåliga siffrorna är att man vågar sticka ut.

Det började med att Göran Hägglund drog igång debatten kring ”verklighetens folk”. Nu tar Hägglund debatten om alla märkliga uttalanden från kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Illmar Reepalu.

När hatbrotten mot judar ökar i Malmö skuldbelägger istället Reepalu judarna för att man inte tar avstånd från Israels politik. Märkligt. Ingen skulle få för sig att förringa hatbrott mot exempelvis muslimer med att man inte har tagit aktivt avstånd från muslimska diktaturer.

Reepalu säger även att ”Israel lobbyn” har intresse av att missförstå hans uttalanden. Alla som följer de attacker som judar och israeler utsätts för vet att begreppet ”israeliska lobbyn” är förtäckta ord för att koppla antisemitism med Israel kritik.

Göran Hägglund rök ihop med Mona Sahlin i Agenda med anledning av Illmar Reepalu. Partiet fick också ta på sig mycket spott och spe för ”verklighetens folk”.

Skall bli intressant att se om Hägglund vågar fortsätta sin mer proaktiva strategi framöver. Ett kristdemokratiskt parti har trots allt bara ett existensberättigande om man vågar avvika från den liberala hopblandning som Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet idag står för.

Övrigt: För den som vill följa alla turer kring Illmar Reepalu kan läsa artiklarna i Skånska Dagbladet.

Read Full Post »

POLITIK: I en ny mätning hos Sifo går Moderaterna starkt fram. Samtidigt minskar Socialdemokraterna rejält.

Det är bara Moderaterna och Centerpartiet som går fram i denna februarimätning. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna klarar inte fyraprocentspärren till riksdagen.

”Mätningen gjordes efter den så kallade superveckan, med riksdagens partiledardebatt och två dueller i radio och tv mellan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och socialdemokraternas ledaren Mona Sahlin. Om Moderaterna vunnit i opinionen så gäller det motsatta för Socialdemokraterna, som tappat 2,3 procentenheter och får 34,6 procent”, skriver Aftonbladet.

De Rödgröna 49 %

Allianspartierna 41,7 % (Kristdemokraterna inte inräknade eftersom man inte klarar spärren till riksdagen.)

Socialdemokraterna 34,6 (–2,3), Vänsterpartiet 5,1 (–0,4) och Miljöpartiet 9,3 (–0,1)

Moderaterna 29,6 (+3,8), Centerpartiet 5,6 (+0,6), Folkpartiet 6,5 (–0,2) och Kristdemokraterna 3,9 (–0,1)

Sverigedemokraterna 3,4 (–1,6)

Partiernas siffror i procent med förändringen sedan januari i procentenheter inom parentes.

Read Full Post »

demoskopVAL 2010: De Rödgröna drar ifrån samtidigt som Mona Sahlin (S) visar sig vara en impopulär partiledare inom Socialdemokraterna. Detta är goda nyheter för för både Sahlin och Socialdemokraterna.

En undersökning genomförd av Demoskop visar att både Margot Wallström och Thomas Bodström är mer populära statsministerkandidater än Mona Sahlin.

Oavsett om det gäller män, kvinnor, bland socialdemokrater eller inom hela befolkningen hamnar Mona Sahlin först på tredje plats när 1000 personer fick svara på frågan: Vilken S-politiker vill du se som statsminister vid S-valseger.

En annan opinionsundersökning genomförd av Demoskop visar att Socialdemokraterna går fram 3,3 procentenheter och landar på 36,6 procent. Även de Rödgröna går fram och har nu 49,5 procent (+1,4 %). Detta innebär att avståndet till Allianspartierna nu är 4,4 procent.

Att Mona Sahlin är impopulär som partiledare samtidigt som Socialdemokraterna går fram i opinionsundersökningar visar att väljarna inte är personfixerade. Väljarna går efter vad man uppfattar som bra politik snarare än personliga defekter. Detta borde få valstrategerna hos Socialdemokraterna att dra en suck av lättnad.

Rädslan inom Socialdemokraterna har länge varit att Mona Sahlin skulle vara ett sänke för partiets möjligheter att erövra regeringsmakten 2010. Att Socialdemokraterna går fram – samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet trampar vatten – visar dessutom att partiet inte behöver känna sig hotad av krypskytte från Vänsterpartiet.

Att Mona Sahlin hamnar på tredje plats i en popularitetstävling med Wallström och Bodström kommer bara att vara ett problem för Sahlin om de Rödgröna förlorar valet.

Margot Wallström har hela tiden sagt att hon inte vill bli partiledare. Hon kommer inte att ändra sig även om de Rödgröna misslyckas 2010. Och Thomas Bodström är inte så dum att han försöker utmana Sahlin ett år innan ett val. Socialdemokraterna har trots allt segervittring.

Sahlin sitter därmed säkert som partiledare. Partiet har vind i seglen och Sahlin kan nu med större tyngd ta på sig ledartröjan inom den rödgröna alliansen. Detta borde uppmuntra de socialdemokratiska väljarna.

Read Full Post »

Older Posts »