Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Al Sharpton’

ÄR MASSMEDIAS SMEKMÅNAD med Barack Obama över? Knappast, även om det nu har börjat dyka upp lite mer balanserat material.

Ryan Lizza har för The New Yorker skrivit en mycket intressant essä som beskriver hur Chicagos politiska kultur formade Obamas karriär.

Chicago är inte Obamas hemstad men det var här som han bestämde sig för att involvera sig politiskt. Det är också till Chicago som Obama har flyttat många av de verksamheter som Democratic National Committee nu skall bedriva under presidentvalskampanjen.

Staden är mest känd för sin traditionellt korrupta politiska kultur under inte minst den (ö)kände borgmästaren Richard J. Daley – ”Boss Daley” – som styrde staden från 1955 till 1976.

Obama kom att dra nytta av att stadens traditionella ”machine politics” fick vika undan för en alltmer mediadriven kultur – TV, radio, direktreklam, telefonbanker och automatiska telefonuppringningar osv. – som gjorde politiken mindre beroende av stadsdelsanvariga som knackar dörr och försöker locka väljare till valurnorna.

En mediestrategi kräver pengar vilket i sin tur kräver kontakter med personer som är villiga att donera. Pengar kom att ersätta de personliga kontakter som tidigare var föutsättningen för politiskt avancemang i staden.

Detta nya system kallades ”pinstripe patronage” eftersom det inte längre handlade om att belöna lojala väljare med jobb utan att belöna gåvogivare med kontrakt.

En annan förändring som kom att gagna Obama var den ”gerrymandering” – politiskt motiverade ändringar av distriktsgränser för att kunna uppnå maximal utdelning i val – som det parti som sitter på makten kan genomföra.

The partisan redistricting of Illinois may have been the most important event in Obama´s early political life. It immediately gave him the two things he needed to run for the Senate in 2004: money and power.

Obamas nya distrikt hade fortfarande en afroamerikansk majoritet och den nya kartan innefattade även några av Chicagos fattigaste delar men;

(…) Obama´s new district was wealthier, whiter, more Jewish, less blue-collar, and better educated. It also included one of the highest concentrations of Republican in Chicago.

Ett av Obamas starka kort i årets valrörelse är just hans dramatiska förmåga att attrahera röster bland vita inom manschettyrken.

Här finns också en förklaring till varför det fortfarande finns misstänksamhet bland afroamerikanska väljarna – Obama har aldrig varit en politiker som primärt har drivit frågor som är skräddarsydda för att vinna denna väljargrupp.

Obama är ingen ny Jesse Jackson eller Al Sharpton, vilket är ett av hans starka kort men skapar också misstänksamhet bland många svarta och inom vänsterflygeln i det demokratiska partiet.

Enligt Ryan Lizza är ett av missförstånd när det gäller Obama är att han skulle vara någon form av ”anti-establisment revolutionary”.

Rather, every stage of his political career has been marked by an eagerness to accommodate himself to existing institutions rather than tear them down or replace them. When he was a community organizer, he channelled his work through Chicago´s churches, because they were the main bases of power (…)

(…)

At Harvard, he won the presidency of the Law Review by appealing to the conservatives on the selection panel. In Springfield, rather than challenge the Old Guard Democratic leaders, Obama built a mutually beneficial relationship with them.

(…)

In Washington, he has been a cautious senator and, when he arrived, made a point of not defining himself as an opponent of the Iraq war.

Att Obama under valrörelsen har positionerat sig mot mitten i en rad frågor som rör t.ex. underrätelseverksamhet och Irak och samtidigt mer mot höger när det gäller att tolka innehållet i Second Amendment har skapat både oro och lättnad inom demokratiska partiet.

Men detta är dock symptomatiskt för Obama – målet är trots allt att vinna Vita huset, inte att ytterligare fyra år låta demokratiska partiet irra runt i den politiska öknen utan något inflytande.

He campaigns on reforming a broken political process, yet he has always played politics by the rules as they exist, not as he would like them to exist. He runs as an outsider, but he has succeeded by mastering the inside game. He is ideologically a man of the left, but at times he has been genuinely deferential to core philosophical insights of the right.

Låter inte detta nästan som en demokratisk variant av John McCain!?

Read Full Post »