Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Al Gore’

INTERVJU | Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare, är en av dessa politiker som lyckas vara både kontroversiell och populär på samma gång.

The Atlantic, november 2012

I en intervju med James Bennet, editor in chiefThe Atlantic, delar han med sig om sina tankar kring bl.a. politiskt ledarskap, förtroendeundersökningar och politikers öppenhet gentemot media.

Mycket av detta handlar om att våga tänka själv och våga leda. Här finns en hel del även svanska politiker borde kunna ta till sig.

[W]hat leaders should do is make decisions as to what they think is in the public interest based on the best advice that they can get, and then try and build a constituency and bring it along.

The public, I believe — and I’ve always thought this — is much more likely to follow if the public believes that you are genuine. I’ve said this before, and yesterday in this economics speech, I gave a kiss to George W. Bush. But that’s true. George W. Bush, who I don’t agree with on a lot of things — I think he got elected and reelected because the public thought he was genuine. They think his father was genuine. Jeb — I know [him] very well; he’s on the board of my foundation — he is genuine, they believe.

And Al Gore and John Kerry tried to be on both sides of every issue. ”I voted for the war, but not to fund it.” And that’s Mitt Romney’s problem, I think. He walked away from everything he did. He actually was a pretty good governor of Massachusetts, where I come from. I think that’s a losing strategy, to not have values. I think the public wants you to have them and will respect you for them. They may carp a little bit, but in the end, that’s the kind of person they want. They want somebody who has real conviction.

[…]

I said one time that if I finish my term in office — at that time, we were talking about eight years, or four years — and have high approval ratings, then I wasted my last years in office. That high approval rating means you don’t upset anybody. High approval rating means you’re skiing down the slope and you never fall. Well, you’re skiing the baby slope, for goodness’ sakes. Go to a steeper slope. You always want to press, and you want to tackle the issues that are unpopular, that nobody else will go after.

[…]

The president — how often does he talk to the press? His press secretary talks to the press every day, okay. But I happen to think the public should demand he should. I think he should; I think that’s his job. But regardless, it is in an election year, just before the election, maybe I cut you a break. Where I don’t cut you a break is the day after the election. I believe you do the tough stuff first. Why? Number one, you have an obligation to those who voted for you, to do what you promised. Number two, if you believe they’re the right things, you need some time to let them work out, adjust them, explain them, maybe cancel and change them — or whatever — before the next election.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Atlantic, november 2012. Intervjun fanns med i samma nummer. En längre variant finns på nätet.

Read Full Post »

TV | Julia Louis-Dreyfus (”Seinfeldt”) spelar vicepresident Selina Meyer i den nya tv-komedin ”Veep”.

Kvinnliga politiker verkar för närvarande vara populära ämnen i filmer och tv-serier.

Vi har Tina Fey (”Saturday Night Live”) och Julianne Moore (”Game Change”) som Sarah Palin, Meryl Streep som Margaret Thatcher (”The Iron Lady”) och Michelle Yeoh som Burmas Aung San Suu Kyi (”The Lady”).

Bakom ”Veep” står Armando Iannucci som tidigare har gjort de politiska komedierna ”The Thick of It” och ”In the Loop”.

Carina Chocano, The New York Times Magazine, skriver:

If “The West Wing” was a fantasy of hyper-competence, “Veep” is its opposite: a black-humor vision of politics at its bleakest, in which both sides have been co-opted by money and special interests and are reduced to posturing, subterfuge, grandstanding and photo ops. Naturally, it’s hilarious.

 […]

In preparation for the role, Louis-Dreyfus spoke to Al Gore, as well as chiefs of staff, vice-presidential speechwriters and her old friend and fellow “Saturday Night Live” alumnus Senator Al Franken, posing questions about whether they followed guidelines when talking to the press and whether the Secret Service followed them to the bathroom at night. She also spent hours observing the gestures, postures and body language of politicians on C-Span and getting them down pat. Iannucci describes a hand gesture she perfected that he particularly admired, “a clenched thumb thing” used only by politicians “that no one else does in real life.”

“It’s not a fist, and it’s not a finger-point,” Louis-Dreyfus explains. “You could call it a ‘thist.’ You make a fist and then you move your thumb on top of the bent fingers, like you’re ready to have a thumb fight with someone. It’s not a natural human gesture. It tries to straddle both sides, you know? To be powerful, but not aggressive.”

[…]

As much as “Veep” draws on real life, it has already proved eerily prescient. In an early episode, Selina caps a long and trying day with a disastrous photo op at a frozen-yogurt shop, where her press secretary has been fielding complaints from the owner about his taxes. The episode had already been shot when, in real life, Vice President Biden visited a custard shop and sharply chastised the manager for complaining about his taxes, setting off a minor controversy. (Or maybe not so minor: Googling “Joe Biden,” “custard” and “swear” yields more than six million results.)

Övrigt: Se även trailers 1 och 2. Samt “chacter spots” 1, 2, 3, 4, och 5.

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

ETT NYTT nummer av tidskriften Port finns nu att köpa i Sverige. Här kan man bland annat läsa om David Remnick som är redaktör för The New Yorker.

Hans bok Reporting (2006) – essäer hämtade från just The New Yorker – har intressanta porträtt av Tony Blair, Al Gore, Benjamin Netanyahu m.fl.

Senast kom Remnick ut med den kritikerrosade The Bridge: The Life and Rise of Barack Obama.

Övrigt: Hemsidorna för Port och The New Yorker.

Read Full Post »

SENATSVAL: Satirikern och den demokratiska kandidaten till senaten Al Franken är involverad i en juridisk kontrovers kring rösträkningen efter senaste senatsvalet i delstaten Minnesota.

top_banner_redcross

Ironiskt är att republikanernas kandidat Norm Coleman anklagar Al Franken för att inte vilja utröna om det har förekommit något fusk i senatsvalet. Samma anklagelse som Al Franken och en lång rad andra demokrater anklagade – och fortfarande anklagar – George W. Bush för i valet mot Al Gore.

Enligt Coleman har en lång rad röster räknats två gånger till förmån för Franken samtidigt som tusentals andra röster har hanteras på olika sätt beroende på om rösterna kommer från Colemans geografiska ”områden” eller från Frankens. Dessutom har en lång rad andra röster helt enkelt försvunnit.

Det ironiska här är att Al Franken har varit en av de mest uttalat kritiska rösterna mot president Bush och hans seger i presidentvalet mot Al Gore. Franken hävdade då att ”alla röster måste räknas” i den kontroversiella sammanräkningen i Florida.

Att ”alla röster måste räknas” är nu Norm Colemans slogan för att senatsvalet i Minnesota. 

Read Full Post »

EN AV SKILLNADERNA mellan Barack Obamas kampanj och John McCains är den disciplin som man har lyckats implementera.

Medan McCain nu har möblerat om sin kampanjstab för femtielfte gången har Obamas jobbat på utan alltför stora förändringar.

Denna blogg har tidigare försökt avliva visa myter som har framförts om den pågående valrörelsen. I linje med detta kan vi nu också avliva myten att republikanerna även i år skulle vara mer disciplinerade än demokraterna.

George W. Bush effektuerade t.ex. sina två valkampanjer med nästan militär noggrannhet medan både Al Gores och John Kerrys präglades av både oordning och osäkerhet.

När Obama valde medarbetare bestämde han sig för att han inte ville ha en massa interna strider och läckor till media. Hans stab speglar denna inställning och sätter tonen för hela kampanjorganisationen.

Obama har också markerat att alla i kampanjen behövs. Det är inte ovanligt att han delar scenen med lokala medarbetare för att tacka dem för deras insatser. Traditionellt i amerikansk politik är det bara borgmästare och guvernörer som står på podiet med kandidaten. Genom att berömma dem som inte förväntar sig det sänder Obama en viktig signal till gräsrötterna att de behövs.

Det understryker också kampanjens tema om ”change”, i motsats till hur politiken i Washington traditionellt bedrivs d.v.s. över huvudet på vanliga människor.

Kampanjen har också inympat en företagskultur som präglas av ansvarstagande och ekonomisk effektivitet. Genom att upprätta kampanjplaner och sedan också hålla sig till dessa skapar man en stabilitet som inger förtroende hos både medarbetarna och allierade.

Genom att ge snabba och tydliga besked undviker man otydlighet och att interna kontroverser uppstår mellan medarbetarna om mål och riktning i verksamheten.  

Nya idéer tillåts komma från alla håll, inte bara från det närmaste toppskiktet i kampanjstaben. Idén till Obama University – ett unikt träningsprogram för fundraising – kom t.ex. från tre supportrar. Och en dem som gick detta träningsprogram har nu samlat in 250 000 dollar till kampanjen.

Barack Obama låter också medarbetarna argumentera fritt innan ett beslut skall fattas. På så sätt garanteras att alla fakta kommer på bordet och att alla känner sig delaktiga i processen. Om får alla vara med får man också alla att känna ett gemensamt ansvar för att besluten skall verställas på ett tillfredsställande sätt.

Read Full Post »