Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Aftonbladet’

VAL 2014 | Då var det dags för Almedalsveckan igen. Antagligen större och mer bevakad än någonsin. Men alla är inte lika imponerade.

Horisont - Gotlands nyhetsmagasin nr 4 2014

Emma Fagerberg, på den nystartade pockettidskriften Horisont – Gotlands Nyhetsmagasin, har intervjuat några vars uppgift det är att bevaka Almedalen under politikerveckan.

Först Göran Eriksson, politisk analytiker på Svenska Dagbladet:

– Det är inte så att det politiska evenemanget blivit bättre eller förändrats, det är samma sak som det alltid varit. De håller ett tal och har ett seminarium. Där finns liksom ingen förklaring., den verksamheten är ganska oförändrad. En förklaring tror jag är politikens professionalisering. Förr var politik mer en verksamhet för idealister. Man tänkte inte i första hand på kommunikation och media. Med professionalisering menar man hur partierna hela tiden tänker på hur de framstår, allt de säger är processat och beslutat och utrett mellan kommunikationskonsulter. Så var det inte alls för 20 år sedan i samma utsträckning som idag. Och i den processen ingår massor av folk som är PR-människor och kommunikationsmänniskor och allt vad de kallas för. I hög grad är förklaringen till den stora tillväxten pr-branschen som drar dit sina kunder och alla intresseorganisationer och lobbyister runt omkring. Skulle man skala bort dem skulle det vara som 1998 igen. I min verksamhet är det bara det som intresserar mig, säger Göran Eriksson.

En som är ännu mindre imponerad är Lena Mellin på Aftonbladet.

– Partiledarna åker dit när det är deras dag att hålla tal och åker därifrån morgonen efter talen. De går på väl utvalda grejer och håller sitt tal. Jag tror inte att veckan har någon politisk betydelse, säger hon.

– Jag tycker inte om den. Det är på låtsas alltihop. De åker till Almedalen, hittar på ett utspel de inte skulle ha hittat på annars och sedan faller det i glömska. Jag har en direkt negativ inställning, den stör min sommar och ingenting händer.

Vad hoppas du ska hända i år?

– Jag hoppas på ingenting. Jag står bara ut.

Tidskriftsomslag: Horisont – Gotlands Nyhetsmagasin nr 4, 2014.

Read Full Post »

MEDIA | Under hela sin livstid var Henrik Bernhard Palmær (1801-1854) verksam inom tidningsvärlden. Här ett citat från 1851.

H. B. Palmær Beska droppar

Riksdagsmännen äro tillsatta att avhjälpa statens många lyten, men äro själva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, varest samtliga patienterna äro medicine doktorer.                                                                                                                                                                          H. B. Palmær, Friskytten, 15 februari 1851

H. B. Palmær var bl.a. medarbetare i Lars Johan Hiertas Aftonbladet och 1838 startade han Östgöta Correspondenten.

Under en period var han även riksdagsman och satt på ett mandat från hantverkarna.

Bild: Boken är H. B. Palmær, Bäska droppar, i urval av Göran B. Nilsson, Delfinserien (1975), Bokförlaget Aldus.

Read Full Post »

VAL | Man brukar rekommendera att partierna tonar ner sina förväntningar inför valet. Anledningen är ganska enkel.

Crystal ball

Om man sprider en alltför positiv bild med höga förväntningar riskerar man framstå som en av valets förlorare om man inte når det uppsatta valresultatet.

Omvänt uppfattas partiet som en riktig vinnare om valresultatet blir bättre än vad man förutspått. Även om det bara blir marginellt bättre.

En som gör tvärt om är Jimmie Åkesson (SD) i en intervju med Aftonbladet. 

Här sätter han upp målet att gå från dagens noll mandat till två i Europaparlamentet och att bli tredje största partiet i riksdagen.

Räknar ni med att ta plats i EU-parlamentet?

– Ja, vi var ganska nära förra gången. Våra väljare är ganska dåliga på att bry sig om det här valet, så vi har svårare än andra partier. Men vi var så nära och har växt så pass mycket att det skulle vara märkligt om vi inte kom in nu. Jag tror till och med att vi kan få två mandat.

Vilket valresultat får ni i riksdagsvalet?

– Det vet jag inte. Jag har medvetet sagt att vi inte ska ägna oss åt den typen av sifferexercis. Vi har en målsättning om att få en ännu starkare vågmästarställning i riksdagen och bli tredje största parti. Vi måste bli så stora att det inte spelar någon roll vilken sida MP väljer att samarbeta med efter valet. Sedan om det innebär åtta, tio, tolv eller femton procent, det kvittar. Det viktiga är vad vi kan göra med de röster vi får.

För övrigt gör Åkesson en rad realistiska bedömningar om vad som kommer att krävas för att Sverigedemokraterna skall få ett politiskt inflytande efter valet i år.

Enligt er partisekreterare Björn Söder handlar det om att sno röster av S för att ni ska nå dit?

– Så är det. I stora mätningen från SCB ser man att det är väldigt nära en majoritetsregering för Stefan Löfven med hjälp av MP och V. Det är inte bra för oss, det skulle förta vårt inflytande så vi måste motverka det. Det kan vi göra genom att göra nya inbrytningar bland S-väljare.

Experterna tror att valrörelsen blir en ”presidentkamp” mellan Reinfeldt och Löfven. Hur tror du att det kommer påverka er?

– Det vet vi inte. Vi såg något liknande 2006 och det påverkade oss ganska negativt. Vi låg hyfsat i opinionsmätningarna inför valspurten men sedan blev det den där tvåpartivalstämningen, vilken gjorde att vi andra halkade efter. Nu har vi ett delvis annat läge. I en sådan situation blir det två alternativ och vi ett tredje alternativ mitt emellan. Det kan gynna oss och det kan missgynna oss.

Vad som idag framstår som realistiskt kan i morgon uppfattas som önsketänkande. I politiken kan allt vända på bara 24 timmar.

Vi får se om Åkesson kan hålla kursen (och partiaktiva i örat) ända fram till valdagen.

Read Full Post »

Berglins juni 2013

”Vem är rädd för vargen?” av Berglins. Se alla fyra serierutorna svd.se 2013-06-09 eller på ka.se 2013-09-02

Läs mer: Om United Minds opinionsundersökning i Aftonbladet som visade att ”Kristdemokrater har mest sex – Stora skillnader mellan partiväljarna”.

Read Full Post »

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Affärsvärlden 2 maj 2013

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »

FILM | Att försöka utläsa sina egna favoritbudskap i populära filmer är alltid lockande. Speciellt om man har en politisk agenda.

Steven Spielberg Lincoln - poster

I USA har mycket handlat om Steven Spielbergs film Lincoln. I Sverige är det Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om Palme som fått politiska redaktörer och kritiker att vässa pennorna.

De översvallande recensionerna för filmerna gör det intressant att se vilka godbitar skribenterna har plockat fram för att kunna användas i den dagaktuella debatten.

Karin Petersson i Aftonbladet citerade t.ex. Anna Lindh:

Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.

Peter Akinder i Östra Småland hade ett liknande nostalgiskt resonemang (även om han inte vill kännas vid att han är just nostalgisk):

[D]et skulle inte skada om svensk politik mera präglades av den attityd och ideologiska spänst som [Olof Palme] representerade, för att skapa engagemang kring politiken som demokratins kraft att förändra. 

Frank Rich, tidskriften New York, har tittat lite på hur det politiska etablissemanget i Washington valde att tolka budskapet i Lincoln. Och i bara farten placera sig själva bland änglarna.

The rousing reception that has greeted Steven Spielberg’s Lincoln in Establishment Washington—an enclave not generally known for its cinema connoisseurship—tells another story, about the state of play of domestic politics in the Obama years. Tony Kushner’s screenplay and Daniel Day-Lewis’s performance depict a president who, during the movie’s monthlong time frame of January 1865, is unyielding in his zeal to win ratification of the constitutional amendment outlawing slavery. Yet the Washington punditocracy’s praise distorts Lincoln, selling short the movie and its hero to draw another moral entirely: The only way good can happen in the nation’s capital is if you strike a bipartisan compromise. This supercilious veneration of bipartisanship is the Beltway Kool-Aid that Obama drank during his first term, much to his own grief, given that the Party of No was abstaining from it altogether. Those in Washington who are now repackaging it under the brand of Lincoln are the same claque that tirelessly preaches that the ­after-hours nightcaps shared by Ronald Reagan and Tip O’Neill, or commissions like Simpson-Bowles, are the paradigms for getting things done.

The Beltway cheerleading for Lincoln as a parable of bipartisanship makes much of the fact that Obama screened it at the White House for a small invited group of congressional leaders.

[…]

The film demonstrates “the nobility of politics” (in David Brooks’s phrase) by depicting a president who would strike any bargain he could, however ugly, to snare the votes he needed to free the slaves. Lincoln’s political dealmaking with a deadlocked, lame-duck House just after his reelection is, ipso facto, the Ur-text of Obama’s push to make a deal with Congress in the postelection “fiscal cliff” standoff of 2012.

Leaving aside the moral obtuseness of equating the imperative of abolishing slavery in the nineteenth century with reducing budget deficits in our own, there are other fallacies in this supposed historical parallel. If any of today’s apostles of bipartisan compromise had bothered to read the five pages of Doris Kearns Goodwin’s Team of Rivals that are the springboard for Kushner’s screenplay, they would have learned that Lincoln not for one second compromised his stand on the abolition of slavery while rounding up congressional votes for the Thirteenth Amendment. (He doesn’t in the film either.) Lincoln’s compromises were not of principle but of process. He secured votes with the mercenary favors catalogued by Goodwin—“plum assignments, pardons, campaign contributions, and government jobs for relatives and friends of faithful members.” Few, if any, of these bargaining chips are available to Obama or any modern president who doesn’t want to risk impeachment.

[…]

The one significant ideological compromise in the movie is that made by the Radical Republican congressman Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), who tables his insistence on full equality for African-Americans to hasten the slavery-ending amendment’s passage.

There are no figures like Stevens willing to cut deals in the radical GOP House caucus of today. The good news about the newly rebooted Obama, as seen both in his tough dealings with the lame-duck Congress and his second inaugural address, is that he recognizes this reality. He at last seems to have learned his lesson about the futility of trying to broker a serious compromise with his current Republican adversaries. He held to his stated principles in both the “fiscal cliff” and debt-ceiling fights, and both times the GOP backed down. Nor is he deluding himself that his congressional opponents might embrace flexibility and compromise if they saw ­Lincoln—not least because he couldn’t even corral them to see the movie in his presence. The president did invite Mitch ­McConnell and John Boehner to his White House screening, and both said no.

Läs mer: Abraham Lincolns betydelse för Barack Obama.

Bild: Den amerikanska affischen till filmen Lincoln.

Read Full Post »

PLANER | ”Så skall han ta makten.” Så heter det när Aftonbladetavslöjar” Socialdemokraternas hemliga kommunikationsplan.

Men utgår man ifrån de delar som tidningen väljer att citera behöver Socialdemokraterna inte vara alltför upprörda. Det är knappast några större hemligheter som blivt offentliga.

Mycket av innehållet är självklarheter som skrivits ner för att partiet nu måste fokusera på väsentligheterna och inte hela tiden lockas hänga på allt som händer och sker i omvärlden.

Vill man vara lite konspiratorisk skulle man likaväl kunna anta att det hela är en medveten läcka från partiet.

”Det är tydligt att regeringen nu lägger fram förslag som mer syftar till att hålla ihop alliansen och rädda regeringen vid makten snarare än att utgå ifrån det bästa för Sveriges framtid”, citerar t.ex. Aftonbladet från dokumentet.

Fördelen med att få ut en sådan formulering är naturligtvis att det låter mer trovärdigt och ”objektivt” om det kommer från ett hemligt dokument.

Om Löfven säger samma sak i en intervju skulle han bara låta som en typisk oppositionspolitiker.

Det är inte heller någon större överraskning att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson kommer att bli den som skall matcha finansminister Anders Borg (M) i debatterna.

Eftersom regeringen, och speciellt Borg, har hög trovärdighet i ekonomiska frågor måste Socialdemokraterna kunna matcha både sak och person.

Partistrategerna listar sex punkter där förtroendet hos väljarna ska stärkas. Huvudfrågor är skolan och jobben och målet är att Social­demokraterna senare i höst ska:

Uppfattas som mer handlingskraftiga än i dag.

Uppfattas som mer kompetenta än i dag.

Uppfattas som mer framtidsinriktade än i dag.

Ha ökat förtroende när det gäller ekonomi.

Ha fortsatt ledning och ökat förtroende när det gäller jobb.

Ha fortsatt ledning och ökat förtroende när det gäller skola.

”Vi ska vara ett parti som vågar ställa rimliga krav på människor”, står det i dokumentet.

Och det är naturligtvis fullt logiskt med tanke på att partiet under lång tid har uppfattats som ett parti för bidragstagare.

Skall partiet på ett seriöst sätt kunna fokusera på jobben kan man inte samtidigt låta som om man vill ge allt till alla. Det skulle skorra alltför falskt.

Om Löfven vill bli gråsossen som talar om ordning och reda måste han också vara beredd att trampa några av partiets målgrupper på tårna.

Vill man vinna tillbaka all de väljare man har förlorat till Alliansen är detta en nödvändighet.

”Väljare som delar våra värderingar och röstade på oss 2002, men röstade på Moderaterna 2006 och 2010”, skriver man enligt Aftonbladet.

Lyckas man inte med detta riskerar man ännu en valförlust.

Read Full Post »

Older Posts »