Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Affisch’

FILM | Att försöka utläsa sina egna favoritbudskap i populära filmer är alltid lockande. Speciellt om man har en politisk agenda.

Steven Spielberg Lincoln - poster

I USA har mycket handlat om Steven Spielbergs film Lincoln. I Sverige är det Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om Palme som fått politiska redaktörer och kritiker att vässa pennorna.

De översvallande recensionerna för filmerna gör det intressant att se vilka godbitar skribenterna har plockat fram för att kunna användas i den dagaktuella debatten.

Karin Petersson i Aftonbladet citerade t.ex. Anna Lindh:

Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.

Peter Akinder i Östra Småland hade ett liknande nostalgiskt resonemang (även om han inte vill kännas vid att han är just nostalgisk):

[D]et skulle inte skada om svensk politik mera präglades av den attityd och ideologiska spänst som [Olof Palme] representerade, för att skapa engagemang kring politiken som demokratins kraft att förändra. 

Frank Rich, tidskriften New York, har tittat lite på hur det politiska etablissemanget i Washington valde att tolka budskapet i Lincoln. Och i bara farten placera sig själva bland änglarna.

The rousing reception that has greeted Steven Spielberg’s Lincoln in Establishment Washington—an enclave not generally known for its cinema connoisseurship—tells another story, about the state of play of domestic politics in the Obama years. Tony Kushner’s screenplay and Daniel Day-Lewis’s performance depict a president who, during the movie’s monthlong time frame of January 1865, is unyielding in his zeal to win ratification of the constitutional amendment outlawing slavery. Yet the Washington punditocracy’s praise distorts Lincoln, selling short the movie and its hero to draw another moral entirely: The only way good can happen in the nation’s capital is if you strike a bipartisan compromise. This supercilious veneration of bipartisanship is the Beltway Kool-Aid that Obama drank during his first term, much to his own grief, given that the Party of No was abstaining from it altogether. Those in Washington who are now repackaging it under the brand of Lincoln are the same claque that tirelessly preaches that the ­after-hours nightcaps shared by Ronald Reagan and Tip O’Neill, or commissions like Simpson-Bowles, are the paradigms for getting things done.

The Beltway cheerleading for Lincoln as a parable of bipartisanship makes much of the fact that Obama screened it at the White House for a small invited group of congressional leaders.

[…]

The film demonstrates “the nobility of politics” (in David Brooks’s phrase) by depicting a president who would strike any bargain he could, however ugly, to snare the votes he needed to free the slaves. Lincoln’s political dealmaking with a deadlocked, lame-duck House just after his reelection is, ipso facto, the Ur-text of Obama’s push to make a deal with Congress in the postelection “fiscal cliff” standoff of 2012.

Leaving aside the moral obtuseness of equating the imperative of abolishing slavery in the nineteenth century with reducing budget deficits in our own, there are other fallacies in this supposed historical parallel. If any of today’s apostles of bipartisan compromise had bothered to read the five pages of Doris Kearns Goodwin’s Team of Rivals that are the springboard for Kushner’s screenplay, they would have learned that Lincoln not for one second compromised his stand on the abolition of slavery while rounding up congressional votes for the Thirteenth Amendment. (He doesn’t in the film either.) Lincoln’s compromises were not of principle but of process. He secured votes with the mercenary favors catalogued by Goodwin—“plum assignments, pardons, campaign contributions, and government jobs for relatives and friends of faithful members.” Few, if any, of these bargaining chips are available to Obama or any modern president who doesn’t want to risk impeachment.

[…]

The one significant ideological compromise in the movie is that made by the Radical Republican congressman Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), who tables his insistence on full equality for African-Americans to hasten the slavery-ending amendment’s passage.

There are no figures like Stevens willing to cut deals in the radical GOP House caucus of today. The good news about the newly rebooted Obama, as seen both in his tough dealings with the lame-duck Congress and his second inaugural address, is that he recognizes this reality. He at last seems to have learned his lesson about the futility of trying to broker a serious compromise with his current Republican adversaries. He held to his stated principles in both the “fiscal cliff” and debt-ceiling fights, and both times the GOP backed down. Nor is he deluding himself that his congressional opponents might embrace flexibility and compromise if they saw ­Lincoln—not least because he couldn’t even corral them to see the movie in his presence. The president did invite Mitch ­McConnell and John Boehner to his White House screening, and both said no.

Läs mer: Abraham Lincolns betydelse för Barack Obama.

Bild: Den amerikanska affischen till filmen Lincoln.

Read Full Post »

RADIO | När presidentkandidat Robert F. Kennedy mördades på Ambassador Hotell i Los Angeles fanns den engelske radioprofilen Alistair Cook på plats.

Med anledning av att BBC Radio firar 90 år har man bl.a. samlat ihop alla Cooks Letter from America (1947-2010) och gjort dem tillgängliga för lyssnarna.

Ett samarbete med Boston University, som äger Cookes kvarlämnade papper, gör det också möjligt att läsa hans maskinskrivna manuskript, med redaktionella ändringa och allt.

Avsnittet där Cook berättade om händelserna på Ambassador Hotell sändes den 9 juni, fyra dagar efter mordet på Kennedy.

Kennedy var förhandstippad att bli demokraternas presidentkandidat. I primärvalet i Kalifornien den 4 juni besegrade han Eugene McCarthy.

Efter ett kort segertal strax efter midnatt den 5 på Ambassador Hotel mödades han av Sirhan Sirhan, en palestinier med jordanskt medborgarskap.

Så här skriver Kate Chisholm i The Spectator om denna radioutsändning och hans unika stil:

It takes Alistair Cooke three minutes, or about 450 words, before he finally gets round to declaring ‘I was there’ — on the night that Bobby Kennedy was assassinated in June 1968. Cooke was talking just a few days later on his weekly Letter from America slot on Radio 4. You might think Cooke would not have been able to contain his excitement that after 30 years on the job as a foreign correspondent he had at last actually been there as an eye-witness to this dramatic ‘accidental convulsion of history’. But, no, Cooke, as the ultimate professional, understood that for us, his listeners, the impact of his account would be enhanced 300 per cent if he gave us a preamble, a slow build. So he begins that extraordinary letter by explaining how it’s too often assumed that foreign correspondents are always there on the spot when bad things happen. Life’s not like that, says Cooke, and it was only by ‘one casual chance in a thousand’ that he found himself not just inside the Ambassador Hotel in Los Angeles, which was jam-packed full of Democrat supporters, but also standing in the small serving pantry that Kennedy was just about to walk through when he was shot.

Cooke began delivering his talks from America on 24 March 1946, and never stopped until ill-health forced him to give up, aged 95 (he died three weeks later). Now, as part of BBC Radio’s 90th birthday celebrations, we can Listen Again to many of these letters.

Bild: En kampanjaffisch som bjuder in till segerfesten på Ambassador Hotell i Los Angeles den 4 juni 1968

Read Full Post »

REKLAM | Samtidigt som Labour skulle hålla sin partikonferens passade man på hos Conservatives att lansera en ny affisch. Klart lyckad.

Grant Shapps, Tories partiordförande, kommenterade kampanjen:

Labour isn’t learning. They still think we can borrow our way out of the debt crisis. Their plans would mean borrowing over £200 billion more. They would shackle every person in this country with £3,200 more debt – over and above the debt they already ran up when they were in government. More spending, more borrowing, more debt – Labour isn’t learning.

Mer: Påminner affischen om något? Se här den tidigare varianten ”Labour Isn’t Working”.

Read Full Post »

ORD | ”[F]ör att bli större måste vi bli tydigare”, säger Annie Lööf (C) i en intervju.

”Det är viktigt att skapa en klarhet i politiken och att tydliggöra vad som skiljer Centerpartiet från andra partier”, heter det i en annan.

Och så låter det ofta när näringsministern intervjuas. Hon framhäver gärna att partiet jobbar med ett nytt idéprogram och en vassare kommunikationsstrategi.

Men världen står inte stilla medan man väntar på att detta skall komma på plats. Kommunicerar man inte, finns man inte. Det är den enkla regeln inom politiken.

Men det är aldrig lätt att kommunicera när man inte har något att säga. Risken är då stor att det bara blir förvirrat.

Det senaste exemplet på detta är näringsminister Annie Lööf och frågan om svensk vapenexport.

Jag tror att det är väldigt svårt att ställa upp ett strikt diktatur- eller demokratikrav i vapenexportlagstiftningen.

Det är väldigt svårt att göra den definitionen. Vad är Kina, till exempel? Hur definierar vi Kina som land? Och vad får det för konsekvenser för exporten för övrigt?

När Tomas Ramberg ställer den logiska följdfrågan under Ekots lördagsintervju om Lööf därmed också öppnar upp för vapenexport till kommunistdiktaturen Kina blir svaret:   

Sverige ska exportera till dom länder som vi har samarbete med och samförståndsavtal med så länge den lagstiftning vi har respekteras.

Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap, säger till Dagens Nyheter apropå detta märkliga resonemang.

Om den intervjuade har en god form i opinionen och betraktas som företroendefull blir den väldigt lätt förlåten för grodor, men har man redan problem kan man hamna i ett negativt läge.

Och ett mer ”negativt läge” än Centerpartiets får man leta efter.  

Bild: Läs om denna och andra kinesiska propaganda affischer på Chinese Posters.

Read Full Post »

POSTER | Denna eleganta affisch publicerades 1939 av London Transport. Artistens namn: Herbert Alker Tripp.

Övrigt: Publisher: London Transport; Printer: J Weiner Ltd; Copyright: Transport for London.

Read Full Post »