Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Val 2010’ Category

POLITIK: Av någon outgrundlig anledning höll Feministiskt initiativ sin partikongress samtidigt som Socialdemokraterna hade sin extrakongress.

Trots detta fick man förhållandevis bra utrymme i media. Vilket visar att partiet är populärare på redaktioner och bland journalister än hos väljarna.

Gudrun Schyman lämnar som språkrör och tre nya tar över – Stina Svensson, Sissela Nordling Blanco och Carl Emanuelsson.

Att de tre kommer att få det svårt är uppenbart efter att ha läst partiets Valanalys 2010.

Analysen andas förvåning över det dåliga valresultatet. Man framhäver gärna att fler väljare idag sympatiserar med partiet än vad man fick röster.

Enligt de Sifo-undersökningar som partiet gjorde 2010 jämfört med 2006 har fler under 2010 svarat att de kan tänka sig att rösta på Fi. Det visar att Feministiskt initiativ har blivit mer etablerade som ett parti som en kan tänka sig att rösta på – trots att partiet fick ett sämre valresultat 2010.

Men fler sympatisörer betyder inte med automatik fler röster.

Samtidigt som man säger sig inte ta ställning i vänster-högerfrågan så paketerar man sin politik som ett traditionellt vänsterparti.

Många av respondenterna [i partiets egna enkäter] har angett att det är partiets ställningstagande i sakfrågor som bland annat i antirasistiska frågor, HBT frågor samt frågor kring papperslösa, som var avgörande för deras röst på partiet. En del respondenter angav att ett klassperspektiv saknades som anledning till att de inte röstade på Feministiskt initiativ.

Varför skulle partiet då få fler röster när man i realiteten bara är ett alternativ för vänsterpartister?

Partiet måste bestämma sig för vad man vill vara. Är man ett renodlat vänsterparti måste man ta upp striden med de andra partierna på vänsterkanten, och då speciellt Vänsterpartiet.

Om man å andra sidan vill vara ett parti som inte accepterar vänster-högerskalan måste man se till att driva en politik som även attraherar borgerliga väljare.

Man kan inte vara allt på en gång.

Read Full Post »

POLITIK: Expressen har uppgifter om att Centerpartites eftervalsanalys innehåller förödande kritik mot Maud Olofsson.

Men Expressen har inga dokument som backar upp källan. Kanske handlar det bara om att Olofssons fiender försöker sätta bilden inför den 28 januari när analysen blir offentlig.

Eftervalsanalyser brukar nämligen inte innehålla totala sågningar av partiledare. Om inte annat för att ett parti är mer än bara sin partiledare. Många delar på ansvaret när det går illa (eller bra).

Men oavsett vilket så har Maud Olofsson misslyckats med omvandlingen av partiet.

Hennes ständiga mantra efter valet har varit att partiet har rätt politik men är dåliga på att sälja in budskapet.

Men med tanke på att partiet under hennes ledning har förvandlats till ett okritiskt marknadsliberalt parti som hyllar den fria konkurrensen är det lite märkligt att hon inte är lite mer kritisk till den egna produkten.

Väljarna har valt bort Centerpartiet, inte för att partiet har misslyckats med sin marknadsföring utan för att man inte tycker om produkten, d.v.s. politiken.  

Om konsumenten ratar en produkt och föredrar konkurrenternas utbud bör en seriös företagsledning inse att man inte bara kan lösa problemet genom att satsa än mer reklampengar på den ratade varan.   

Problemet i valrörelsen var inte att partiet saknade pengar eftersom partiet är ett av landets rikaste. Och dessutom går det inte att köpa väljare med en politik som väljarna inte uppskattar.

Problemet är att det inte finns tillräckligt många nyliberala storstadsväljare idag för att kunna förvandla Centerpartiet till ett parti på 15-30 procent.

Partiet måste därför välja väg. Och vill man inte förnya politiken skulle partiet kunna bli borgerlighetens motsvarighet till Vänsterpartiet.

Under många år såg sig Vänsterpartiet som garant för att Socialdemokraterna inte skulle glida över åt höger och börja anamma för mycket av den borgerliga politiken.

Centerpartiet skulle i sin tur kunna bli det lilla företagarvänliga partiet som ser till att Moderaterna inte blir allt för förälskat i socialdemokratiska lösningar.

Read Full Post »

AVGÅNG: Gudrun Schyman har beslutat hoppa av som partiledare för Feministiskt initiativ.

Schyman försöker sätta ett positivt spinn på beslutet:

”Det har förekommit spekulationer om att Fi är mitt eget projekt. Men det finns så oerhört många i partiet som är kunniga och engagerade. Fi är ett politiskt parti. Det är ingen ‘en-kvinnas-show'”.

Detta är ett klassisigt exempel på att attack är bästa försvar.

Sanningen är att Feministiskt initiativ har varit extremt personfixerat. Och största anledningen till det har varit just Gudrun Schyman själv.

Är det någon som tror att Schyman inte skulle ha klarat av att göra partiet mindre fixerat till hennes egen person om hon hade krävt det? Hur sannolikt är det att alla dessa ”kunniga och engagerade” skulle ha opponerat mot ett sådant krav?

Och är det någon som tror att Schyman skulle ha lämnat partiledarskapet om det hade gått bättre i riksdagsvalet?

Partiet fick 0,68 procent i riksdagsvalet 2006. Förra året sjönk siffran till 0,40 procent. En fullständig flopp.

Schyman har dragit slutsatsen att det är bättre att vara drottning i Simrishamn (där partiet är det tredje största) än att knega vidare som partiledare.

Read Full Post »

VÄGVAL: Lars Ohly skriver i en debattartikel att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får ta på sig skulden för valförlusten. Själv är han tydligen helt oskyldig.

Ohly konstaterar att de rödgröna partierna – och speciellt Socialdemokraterna – hade en strategi att lägga sig väldigt nära Alliansen i alla frågor.

Enligt de rödgröna planerna skulle vårt förslag till regeringsplattform ha presenterats tidigare, i augusti. Men när det väl började bli dags ville Socialdemokraterna invänta Alliansens regeringsplattform så att vi skulle kunna anpassa den rödgröna efter deras. Konsekvensen blev att den rödgröna plattformen kom alldeles för sent, skillnaderna mellan blocken blev för små och partiernas främsta företrädare satt i interna förhandlingar i stället för att driva valrörelse.

Enligt Ohly bidrog detta till att försena och hämma De Rödgrönas förmåga att agera politiskt kraftfullt.

Det är i och för sig korrekt. Men vad Ohly inte vill erkänna är att en politik än längre ut på vänsterkanten ändå inte skulle ha gett valsegern till De Rödgröna.

Det var inte primärt denna del av strategin det var fel på utan den politik de rödgröna till sist valde att lyfta fram.

De Rödgröna var tillbakablickande och mer inriktat på att tillfredsställa snäva särintressen än att komma med generella reformförslag som skulle kunna tilltalar breda väljargrupper.

Som symbol för denna misslyckade politik kan stå Socialdemokraterna i Stockholm och deras idé om butlertjänster i Stockholms tunnelbana och könsneutrala toaletter.

Lägg sedan också till att De Rödgröna inte kunde bestämma sig för om man skulle vara ett tydligt gemensamt alternativ eller om man också skulle driva tre separata partipolitiska linjer. Nu blev det det sämsta från två världar.

Vad Ohly inte heller vill erkänna är att den rödgröna politiken i mångt och mycket borde ha gynnat just Vänsterpartiet. Trots detta gjorde Vänsterpartiet ett uruselt val.

Och därför flyr nu också både Socialdemokraterna och Miljöpartiet så långt bort ifrån det rödgröna samarbetet det bara går.

Read Full Post »

POLITIK: Socialdemokraternas eftervalsanalys är klar. Nu återstår det svåra att också komma med konkreta förslag på hur politiken skall förändras.

Valanalysgruppen lyfter bl.a. fram följande som förklaring till det dåliga valresultatet:

Socialdemokraternas ekonomiska politik saknade stöd och uppfattades inte som framtidsalternativet.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest som delförklaringar till att Socialdemokraterna tappade det stora försprånget på bara två år.

En slutsats man kan dra av valet är att Socialdemokraternas strategi att betona utsatta grupper snarare än att poängtera partiets traditionella inriktning på generell välfärdspolitik drev partiet på defensiven.

Man måste nu hitta de frågor som framhäver rättigheter och service för alla vilket har varit partiets traditionella sätt att rama in politiken för att det skall kunna tilltala breda väljargrupper.

Skall partiet ta sig bort från denna misslyckade strategi kommer det troligtvis att kräva att man måste var beredd att offra några frågor som under fyra år nästan blev heliga kor.

Kommer man att våga gå emot stora grupper inom partiet för kunna klösa sig tillbaka in i matchen?

Read Full Post »

POLITIK: Aktiva inom Feministiskt initiativ är upprörda över hur de rödgröna partierna agerade i valrörelsen. Frågan är om detta kommer att påverka partiets strategi inför nästa val.

Maria Pettersson och Linda Hiltmann, som var första och andranamn på sitt partis lista i Malmö, intervjuades av I väntan på Malmö Fria.

Det som upprör är just taktiken de mött från vänsterhåll där företrädare varnat väljarna från att rösta på FI. 

– Jag tycker det är anmärkningsvärt att till exempel S-kvinnor gick ut och uppmanade folk att inte rösta på FI för att det kan vara den avgörande rösten som gör att Alliansen vinner, säger Linda Hiltmann. 

Maria Pettersson lägger till att Socialdemokraterna tappat flera procentenheter till Sverigedemokraterna, ”men där lägger de ingen kraft, utan det viktigaste är att väljarna inte röstar på FI”. […]

Maria Pettersson nickar och säger att de fått höra upprepade gånger från personer inom vänsterrörelsen att de gör ett viktigt arbete, men att de borde arbeta utomparlamentariskt och inte sikta på fullmäktigeplatser. 

– Ja, det är helt enkelt provocerande att vi finns och tar plats i politiken, säger Linda Hiltmann.

Vad Pettersson och Hiltmann kanske har glömt är att detta agerande inte än något nytt.

När Feministiskt initiativ bildades drog Marita Ulvskog och Socialdemokraterna genast igång Feministas. Naturligtvis var detta bara ett sätt att minimera risken att partiets feminister skulle överge Socialdemokraterna för det nya partiet.

När det visade sig att hotet från Feministiskt initiativ inte var överhängande gick Feministas i ide. Sedan dess har ingen hört något från dem.

Solidariteten mellan kvinnor väger lätt även bland feminister när väljarna står på spel. Tron att ett nytt parti på vänsterkanten skulle välkomnas bland de rödgröna kan tyckas naivt.

Kommer partiet nu att ta strid om väljarna eller kommer man återigen att låta sig köras över av de etablerade partierna?

En sak är säker och det är att man inte kommer att få någon gratis hjälp från partierna på vänsterkanten.

Read Full Post »

WASHINGTON: Valets store segrare i USA blev den nye House Speaker John Boehner. Enligt Time har han beskrivets som ”a golf-addicted, lobbyist-encircled, chain-smoking Beltway insider with a weird orange tan and a radical right-wing agenda”.

Hans tal mot president Barack Obamas health care bill – ”Hell, no you can’t!” – har blivit en hit på YouTube.

Men bilden av honom skiftar naturligtvis beroende på vem man frågar.

The new Speaker, his allies say, is a levelheaded grownup, a pragmatic conservative with a sensitive side, a power broker but not a power addict, an unabashed institutionalist who has pledged to respect the rights of the minority, reduce the Speaker’s authority to micromanage legislation and bring real democracy to the House. He’s never requested an earmark, and members of both parties agree that he keeps his word.

Motståndarna ser något helt annat:

House Committee on Education and Labor chairman George Miller says it’s bizarre to describe him as anything but ”a very hard-nosed Republican partisan,” even though Boehner worked closely with Kennedy and President Bush on the No Child Left Behind education reforms in 2001. ”That was long, long ago, in a universe far, far away,” Miller says. ”A universe that doesn’t exist anymore.” He has clearer memories of Boehner bottling up issues like the minimum wage, mine safety and nutritious school lunches. ”People are grasping for flecks of bipartisanship, but that’s not what John’s about.”

Read Full Post »

VAL 2010: Den andre november går USA till val. Valet är inte bara ett test för Barack Obamas demokratiska parti. Valet kommer också att visa om Tea Party-rörelsen har lyckas mobilisera på högerkanten.

Tea Party-rörelsen kallas en konservativ gräsrotsrörelse. Men rent ideologiskt är det mer rimligt att kalla den nyliberal eller libertariansk.

Tea Party-rörelsen är inte bara motståndare till Barack Obamas politik utan också motståndare till det republikanska etablissemanget och Big Business.

Rörelsen lägger tyngdpunkten på individuellt ansvar och att det är företag och den fria marknaden – snarare än staten och politikerna i Washington – som skapar välfärd.

Det republikanska partiet och många företag är tveksamma till rörelsen. Bloomberg Businessweek har titta närmare på rörelsen i artikeln Why Business Doesn’t Trust the Tea Party.

To measure the Tea Party’s success by who wins on Nov. 2, however, is to miss the movement’s full impact. Through a combination of brilliant politics, genuine discontent, and intense emotional appeals, the Tea Party has helped pull national Republican leaders such as John McCain to the right, and has defeated those—such as Lisa Murkowski in Alaska and Bob Bennett in Utah—who didn’t move quickly enough. Its impact on the local level has been similarly dramatic. In May the historically moderate Maine Republican Party adopted a platform that included such Tea Party planks as eliminating the Federal Reserve, sealing the borders, and prohibiting stimulus funding. 

It may sound like a corporate dream come true—as long as the corporation in question doesn’t have international operations, rely on immigrant labor, see the value of national monetary policy, or find itself in need of a subsidy to boost exports or an emergency loan from the Fed to survive the worst recession in seven decades. Business leaders who favor education reform, immigration reform, or investment in infrastructure can likely say goodbye to those ideas for the short term as well; they won’t be possible in the willfully gridlocked world of the coming 112th Congress. […] 

The Tea Party’s brand of political nitroglycerin, in short, is too unstable for businesses that look to government for predictability, moderation, and the creation of a stable economic environment. 

Even the U.S. Chamber of Commerce, the biggest-spending business lobby and a vociferous opponent of the Obama Administration, has kept its distance from many Tea Party candidates. The Chamber, which has been the target of White House attacks over undisclosed campaign expenditures, says it plans to spend at least $75 million in this election cycle. So far, most of the money has gone to Republicans not closely associated with the Tea Party […]

Read Full Post »

EKONOMI: Inom socialdemokratin bedrivs för närvarande den intressantaste eftervalsdebatten.

Det troligaste resultatet av en sådan analys är att partiet gör en New Labour och försöka efterlikna Tony Blairs framgångsrecept. 

Det är svårt att se att Socialdemokraterna skulle kunna bli framgångsrika om man försöker gå än mer åt vänster. Partiets strategi bestående av tillbakablickar och återställare kommer att fungera lika illa inför nästa val som det gjorde i år.

Men först måste Mona Sahlin lära sig av Moderaternas popularitet och hur Fredrik Reinfeldt lyckades reducera Socialdemokraternas gigantiska försprång i opinionen inför valet 2010.

Per Lundborg, professor i ekonomi vid Stockholms universitet, har i LO-tidningen tittat på den moderata framgången.

För det första kom alliansens massiva skattesänkningar lämpligt i den ekonomiska situation som uppkommit.

Det var lätt att motivera efterfrågestimulerande skattesänkningar på bred front som en del av krisbekämpningen och oppositionen hade svårt att argumentera mot dessa i rådande konjunkturläge. […]

För det andra lyckades regeringen också behålla balansen i de offentliga finanserna vilket, mot bakgrund av tidigare borgerliga regeringars misslyckanden härvidlag, var en absolut nödvändighet för dess trovärdighet. Här var regeringens utgångsläge före krisen mycket gott.

Regeringen hade väl förvaltat de offentliga finanser man övertog i valet 2006. Mot bakgrund av att finanskrisen var internationell fick man inte heller skulden för någon del av den stigande arbetslösheten.

Men det fanns också fallgropar som regeringen riskerade att falla ner i.

Valåret 2006 var Sveriges arbetslöshet 85 procent av de 27 EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet (7,0 procent i Sverige och 8,2 i EU). Första krisåret 2008 hade siffran stigit till 89 procent och 2009 till 93 procent (8,3 i Sverige och 8,9 i EU).1

Att arbetslösheten steg betydligt mer i Sverige än i andra jämförbara länder fick ingen nämnvärt utrymme under valrörelsen. Den restriktiva finanspolitiken med fortsatt prioritet på budgetbalans även i det korta perspektivet bidrog till att vi kraftigt närmade oss EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet. […]

Sannolikt var regeringens bedömning att minsta tendens till tidigare borgerliga regeringars budgetmoras måste undvikas även på bekostnad av en relativt andra länder stigande arbetslöshet. […]

Stora skattesänkningar var naturligtvis populära bland de breda grupperna. De var dock, som framgått, inte effektiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Mer effektivt hade varit att förbättra situationen för låginkomsttagare för vilka en inkomstökning hade gett en större effekt på den ekonomiska aktiviteten än regeringens inkomstförstärkningar till medelklassen.

Men att gynna sjukpensionärer, ålderspensionärer eller arbetslösa var inte förenligt med regeringens ”arbetslinje” där jobbskatteavdraget som enbart gynnar de i arbete är den centrala åtgärden. Avdraget, som inte är en åtgärd mot svag konjunktur utan mot strukturella problem, skulle stimulera personer utan arbete att söka och ta arbete. Problemet är dock att det i avsaknad av konjunkturpolitik inte funnits så många jobb att söka.

Moderaterna lyckades med lite tur och mycket skicklighet att återigen avväpna Socialdemokraterna på deras paradgren. Här finns en lärdom för Mona Sahlin.

Read Full Post »

VAL 2010: USA går till val den 2 november. Alla förväntar sig att demokraterna kommer att förlora stort mot republikanerna. Mycket beroende på missnöjet med president Barack Obama.

The Economist har tittat på Obamas problem.

In September of this year Gallup published a poll in which it listed five of the administration’s main achievements and asked respondents whether they approved of them. A majority (61% to 37%) approved of one: the reform of financial regulation passed this summer. Every one of the other four got a thumbs-down: the rescue of the financial system (61% to 37%), the stimulus package (52% to 43%), the bail-out of the car companies (56% to 43%) and health reform (56% to 39%). […]

On the campaign in recent weeks he has tried to revive the electricity he generated in his presidential campaign, but the man who inspired voters in 2008 now strikes many as professorial and aloof. His stump speech offers a simple two-part explanation of what has gone wrong. Mr Bush left behind the worst economic mess since the Great Depression, and an irresponsible Republican Party has not just refused to help the new man clean up the mess but has done everything possible to obstruct his efforts. […]

Needless to say, the Republicans challenge this version of events. True, every Republican in the House voted against stimulus, but they say that was because although they wanted oh so much to help, a principled opposition could not rubber-stamp the “pork-laden” bill drafted by the Democrats. Far from revealing them as the party of no, says Eric Cantor, the Republican whip in the House, the Republicans’ unanimous rejection showed that they were the “adults in the room at a reckless liberal blowout on the taxpayers’ dime.”

Maybe. But even if Mr Obama is right that the Republicans are just the undeserving beneficiaries of the general discontent, they saw sooner than he did the welling public rage at the spectacle of bankers and borrowers receiving bail-outs while the virtuous paid the bills. […]

In contrast, many of the progressive voters who were his most enthusiastic supporters in 2008 are disappointed by Mr Obama’s caution in office. They expected so much more: not just a bolder version of health reform but also immigration reform, action on global warming, a faster exit from Afghanistan, the advancement of gay rights and the closure of Guantánamo.

Read Full Post »

Older Posts »