Politisk kommunikation: Effektiv skräckpropaganda!

VAL 2016 | Rädsla är en viktig motivationsfaktor inför ett val. Den sida som kan måla upp ett trovärdigt skräckscenario har en rejäl fördel.

Detta gynnar ofta anhängarna till status quo eftersom ingen kan bevisa hur framtiden kommer att gestalta sig.

För- och nackdelarna med ett medlemskap i EU är svårt att kvantifiera. Frågan är så komplex att inte ens experterna kan ge någon tydlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av medlemskap för vare sig enskilda medborgare eller för medlemsländerna.

Anhängarna till ett EU-medlemskap har en fördel eftersom man alltid kan hävda att en förändring riskerar det man redan uppnått. Så länge som nuläget inte har inneburet påtagliga nackdelar för väljarna kan man alltid hävda att vi vet vad vi har men inte vad vi riskerar att få om man röstar för ett utträde.

Charles Moore på The Spectator har noterat att kampanjen Vote Leave har haft svårt att möta de argument som Vote Remain har pumpat ut inför folkomröstningen. Inte minst för att Vote Remain har hela regeringskansliets resurser till sitt förfogande.

Vote Leave ser ut att sakna ett effektivt ”war room” som kan neutralisera alla påstående om påstådda negativa konsekvenser av Brexit.

The Leave camp sometimes looks stumped because it cannot give a precise answer to what would happen economically if we were not in the EU. This is always a problem for people who believe in freedom rather than government control. In the 1970s, inflation and bad labour relations were the enemy. It became an article of faith among the elites that the answer was a ‘prices and incomes policy’ in which wise people, managed by governments, decided what should be the fair relation between the two. The widely worshipped J.K. Galbraith explained in 1975 that ‘pay and price curbs will be a permanent feature, both in Britain and in every other industrial nation’. Anyone who suggested otherwise had to put up with ‘How on earth will you control it? What will you do about industrial anarchy?’ People who said that essentially the best thing to do was to break the automatic linkage between pay and prices and then see what happened next were considered mad. By the 21st century, no western country any longer had such curbs, and even the heirs of Galbraith are not trying to bring them back. Almost all of the economic arguments for membership of the EU are based on fear of freedom. It is, unfortunately, a powerful emotion.

One thing I miss in the No campaign is a front-rank real expert, rather like that man on the radio called Bill Frindall who used to know every cricket score in history.  As the government publishes every day of the campaign a stupendous amount of facts whitch are not true, it is no good just complaining.  You have to refute them, giving chapter and verse.  It is a difficulty for the Leave camp that most of its members, because they do not like rule by Brussels, are not absolutely secure in their knowledge of its details.  An exception is Daniel Hannan.  Vote Leave should put him forward more.

Bild: Independent.

Read Full Post »

Film: När ishockey var Kremls propagandavapen!

I den elektroniska upplagan av Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks medlemstidskrift Pennan & Svärdet skriver man så här om Werner Herzog och Gabe Polskys dokumentärfilm ”Red Army”:

Under 1980-talet kunde praktiskt taget varenda svensk rabbla namnen på Sovjetunionens fruktade hockeyspelare: Krutov, Larionov, Makarov, Fetisov och Kasatonov. Men de var mer än idrottsmän. De var propagandavapen i Kremls tjänst.

I kalla krigets Sovjetunionen var idrott så mycket mer än bara underhållning. Den var ett vapen i kampen mot det kapitalistiska väst och ett sätt att visa världen det egna samhällssystemets överlägsenhet – precis som rymdforskningen. Banden mellan idrott och militär var starka, vilket inte minst märktes inom ishockeyn.

Read Full Post »

”. . . och så var det reklampaus!”

Bild: Annons från juli 1955. Text:

”Sure I want to fight Communism – but how?”

Your “Truth Dollars” fight Communism in it’s own back yard – behind the Iron Curtain. Give “Truth Dollars” and get in the fight!

Support Radio Free Europe

Send your ”Truth Dollars” to CRUSADE FOR FREEDOM c/o your Postmaster

Read Full Post »

Strategi: Kremls kampanj för att destabilisera Europa!

RYSSLAND | Ingen kan längre låtsas vara okunniga om Kremls propagandakrig mot väst. Nästan all media har vid det här laget rapporterat om det.

Först ett utdrag från ”From cold war to hot war” där The Economist beskriver Vladimir Putins ”hybrid-war strategy”.

Destabilisation is also being achieved in less military ways. Wielding power or gaining influence abroad—through antiestablishment political parties, disgruntled minority groups, media outlets, environmental activists, supporters in business, propagandist “think-tanks”, and others—has become part of the Kremlin’s hybrid-war strategy. This perversion of “soft power” is seen by Moscow as a vital complement to military engagement.

[…]

Abroad, the main conduit for the Kremlin’s world view is RT, a TV channel set up in 2005 to promote a positive view of Russia that now focuses on making the West look bad. It uses Western voices: far-left anti-globalists, far-right nationalists and disillusioned individuals. It broadcasts in English, Arabic and Spanish and is planning German- and French-language channels. It claims to reach 700m people worldwide and 2.7m hotel rooms. Though it is not a complete farce, it has broadcast a string of false stories, such as one speculating that America was behind the Ebola epidemic in west Africa.

The Kremlin is also a sophisticated user of the internet and social media. It employs hundreds of “trolls” to garrison the comment sections and Twitter feeds of the West. The point is not so much to promote the Kremlin’s views, but to denigrate opposition figures, and foreign governments and institutions, and to sow fear and confusion. Vast sums have been thrown at public-relations and lobbying firms to improve Russia’s image abroad—among them Ketchum, based in New York, which helped place an op-ed by Mr Putin in the New York Times. And it can rely on some of its corporate partners to lobby against policies that would hurt Russian business.

The West’s willingness to shelter Russian money, some of it gained corruptly, demoralises the Russian opposition while making the West more dependent on the Kremlin. Russian money has had a poisonous effect closer to home, too. Russia wields soft power in the Baltics partly through its “compatriots policy”, which entails financial support for Russian-speaking minorities abroad.

Mr Putin’s most devious strategy, however, is to destabilise the EU through fringe political parties (see article). Russia’s approach to ideology is fluid: it supports both far-left and far-right groups. As Peter Pomerantsev and Michael Weiss put it in “The menace of unreality”, a paper on Russian soft power: “The aim is to exacerbate divides [in the West] and create an echo-chamber of Kremlin support.”

I The Spectator skriver Anne Applebaum om ”Putin’s grand strategy”som inkluderar att manipulera val och finansiera politiska partier i Europa.

We’ve spent the past decade arguing about Iraq, Iran, Afghanistan, almost anything but Russia. Meanwhile, Russia has been pursuing a grand strategy designed to delegitimise Nato, undermine the EU, split the western alliance and, above all, reverse the transitions of the 1990s.

Much of the time, they are pushing on an open door. The Kremlin doesn’t invent anti-European or anti-establishment ideas, it simply supports them in whatever form they exist, customising their tactics to suit each country. They’ll support the far left or the far right — in Greece they support both. Despite its economic plight, the new Greek government’s first act was not a protest against European economic policy but a protest against sanctions on Russia. Only then did it tell its European creditors that it might not pay them back.

If need be, Russia will court select members of the political and financial establishment too. In Britain, Russia has friends in the City, but also sponsors RT, the propaganda channel which features George Galloway and other titans of the loony left. In France, Russia keeps in close touch with industrialists, but a Russian-Czech bank has loaned Marine Le Pen’s far-right National Front €9 million, with another €30 million said to be on the way.

[…]

A little bit of money goes a long way in Czech politics too. The election campaign of the current president, Milos Zeman, was openly financed in 2013 by Lukoil, the Russian energy company. Since then President Zeman — who doesn’t, fortunately, control the government — has argued vociferously against Russian sanctions, dismissed the Russian invasion of Ukraine as a ‘bout of flu’ and invited western-sanctioned Russian oligarchs to Prague. Nor is he alone. In Prague, I was invited to debate a close associate of Vaclav Klaus, Zeman’s predecessor, who complained at length about the pernicious influence of Germany and the EU. I asked him whether German companies had ever paid for Czech presidential election campaigns, as Lukoil does. He couldn’t answer.

Läs mer:”De är Putins soldater på nätet” i Dagens Nyheter. Simon Shusters ”Inside Putin’s on-air machine” i Time.

Tidskriftsomslag: The Economist den 14-20 februari 2015. The Spectator den 21 februari 2015.

Read Full Post »

Media: Propaganda – tidskriftsomslag vi gillar! (32)

KRIG | I vår sporadiskt återkommande serie om ”Tidskriftsomslag vi gillar” är det dags att ta en titt på tre nummer av Pennan & Svärdet. 

Först en affisch från 1942 med karikatyrer av Nikolai Dolgorukov och Boris Efimov (född Boris Friedland). På originalet finns också ett modifierat ryskt ordspråk: ”De startade leende och lämnade gråtande”.

Här ser vi en sovjetisk affisch från 1945. I sin helhet har affischen också devisen ”Ära åt den segerrika soldaten!” Konstnären är Viktor Klimashin.

Slutligen en fransk propagandaaffisch från första världskriget. Det är en detalj från Maurice Neumonts ”Journée du Poilu” från 1915. Poilu är smeknamnet på den franska infanterisoldaten.

Förutom de intressanta motiven är detta tre bra exempel på att en tidskrift inte behöver förfula sina framsidor med onödig mycket text.

Övrigt: Pennan & Svärdet är medlemstidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Numren är nr 3B, 2013; nr 12, 2013 och vår 2014.

Read Full Post »

Propaganda: Vladimir Putins informationskrig!

RYSSLAND | ”Om kriget kommer” var en informationsskrift som förr delades ut till alla svenska hushåll. Men vad gör vi om kriget redan är här?

Det har blivit alltmer uppenbart att Vladimir Putins propagandakrig är både effektivt och omfattande. Och som vanligt, är man böjd att säga, verkar Sverige ha tagits på sängen.

Innan man i den svenska samhällsdebatten är villig att ta hoten från Ryssland på allvar måste vi tydligen alltid genomgå en period av bortförklaringar och önsketänkande. Det kan väl inte vara så farligt? Putin är nog bara missförstådd.

Men nu har kanske naiviteten avlösts av en lite mer realistisk syn på regimen i Moskva. (Vi får kanske ”tacka” Putins invasion av Ukraina för det.)

Ett tecken i tiden är att denna månad släpper både månadsmagasinet Axess och veckomagasinet The Spectator ett nummer med exakt samma tema.

I Axess skriver författarinnan och dramatikern Sofi Oksanen om ”Putins finlandisering”.

Under den gångna hösten har såväl medier som statsmakt medgett att också Finland utsätts för det informationskrig som förs av Ryssland. Situationen är inte ny – det nya är att man erkänner det offentligt.

Verksamheten ger sig till känna på många sätt i vårt vardagsliv. Tidningarnas debattspalter har befolkats av en armé av internettroll som basunerar ut Moskva­vänliga åsikter och härjar till och med på babyforum som annars frekventeras av vanliga mammor. Den som följer nyheterna från Ryssland kan råka ut för betald Facebook-reklam där man hänvisar till sajter som driver Kremls agenda.

[…]

Mot finland använder sig Ryssland av taktiken piska och morot, välbekant från finlandiseringsåren. Då belönade man med handelsförmåner och skrämde med provokation. Så har också Aleksander Dugin, en av Putins chefsideologer, uppmanat Ryssland att hålla fast vid sina intressen i Finland just genom finlandisering. Det är inte konstigt, eftersom psykologisk krigföring alltid använder sig av förhärskande föreställningar och känslolandskap i det aktuella landet. Trots att Dugins läror på senare tid inte har uppmärksammats så mycket finns det skäl att minnas att hans verk Geopolitikens grunder (1997) tillhör den ryska arméns läroböcker. Finlandiseringen ligger Dugin så varmt om hjärtat att han skulle vilja sprida den över hela Europa.

[…]

Kärnan i det ryska informationskriget är upprepning och dess grundläggande budskap sprids ut över ett geografiskt vidsträckt område, under ett långt tidsspann. När dessa texter eller budskap citeras mångfaldigas de och slutligen ­försvinner den ursprungliga källan, men känslans sinnebild blir kvar. Och däri döljer sig desinformationens list.

[…]

Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Ett sådant förfarande placerar västerländska medier i en svår situation och gör dem också sårbara: man kan inte kväva en medborgardiskussion och varje person med avvikande åsikter tillhör inte den ryska armén av internettroll. Enligt den ryska läran om krigföring ska informationskriget fortlöpande utkämpas i världens massmedier.

[…]

Eftersom ett varmt krig är kostsamt, utkämpar Ryssland sin kamp om lydländer och landområden med hjälp av ombud i andra länder och uppmuntrar lokala meningsskiljaktigheter, precis som i Ukraina, de baltiska länderna och i Finland. Ryssland kommer fortsättningsvis att använda sig av informativa och psykologiska medel även i framtiden, och med dessa medel fortsätter man att destabilisera väst – i väst. Hos oss och hos er.

I “Moscow calling” är John O’Sullivan inne på samma tema i The Spectator. Hans fokus är på propagandakanalen RT som nyligen lanserat sin andra annonskampanj i landet.

Unlike rival broadcasters, Russia Today — or RT as it has rebranded itself since 2009 — has a growing -budget; President Putin himself is said to have intervened to protect it against cuts. The network now claims a worldwide audience of 700 million, a figure the old Voice of Russia could only dream about. It is widely present in social media, having 1.4 million subscribers on YouTube, for instance. And it has achieved a largish cult following on the fringes of the left and the right in the West. Its audience seems to believe in RT’s marketing message — that the network covers the stories which the mainstream media ignores, such as Occupy Wall Street or WikiLeaks scandals.

[…]

The turning point is generally agreed to have occurred in 2008, when Russia provoked the Georgian government into an attempt to recover its lost province of Ossetia and promptly responded with an invasion and occupation of parts of Georgia. RT gave Putin cover with a jingoistic campaign that denounced the Georgians as genocidal. That campaign in turn now looks like a dry run for RT’s reporting and commentary on the Ukrainian crisis, which depicted the Kiev government as bloodthirsty neo-fascists intent on ethnic cleansing etc. — while depicting actual bloodthirsty neo-fascists (and Russian soldiers) in eastern Ukraine as peace-minded democrats.

If that were all, RT would be as ineffective as Radio Moscow used to be. Simple ideological abuse alerts people that they are being manipulated. But as Peter Pomerantsev explains in his forthcoming book on modern Russia, Nothing is True and Everything is Possible, what makes RT more insidious is that it has most of the external features of legitimate western journalism:

Russia Today began to look and sound like any 24/7 news channel: the thumping music before the news flash, the earnest pretty newscasters, the jock-like sports broadcasters. British and American twentysomethings straight out of university would be offered generous compensation packages, where in London or Washington they would have been expected to work for free. Of course they all wondered whether RT would turn out to be a propaganda channel. ‘Well, it’s all about expressing the Russian point of view,’ they would say, a little uncertainly.

[…]

Western journalism is sometimes biased, usually unconsciously, but it is actuated by some concern for the truth which in major news organisations results, for example, in formal rules about sourcing. These rules are constantly examined and updated. Complete cynicism about such matters is rare and punishable — see, for instance, the fate of Stephen Glass, who invented stories out of whole cloth for the New Republic. But when Pomerantsev met the managing editor of RT in his office, he was told: ‘There is no such thing as objective reporting.’ And that mission statement goes far beyond a humble acceptance that reporting cannot overcome every bias; it treats the truth as something malleable in theory and determined by authority in practice.

Tidskriftsomslag: Axess, December 2014 och The Spectator den 6 december 2014.

Read Full Post »

Media: Geopolitik – tidskriftsomslag vi gillar! (31)

UKRAINA | Kartor har i alla tider använts för att både roa och sprida propaganda. Här är tre tidskriftsomslag på temat rysk expansionism.

”The Ukraine crisis: The boys from the blackstuff”. The Economist, 19-25 april 2014.

Russia’s short-term objective is to sabotage the elections. “National elections cannot take place without Donetsk,” says Maksim Shevchenko, a journalist close to the Kremlin. Its long-term aim is to stop Ukraine ever moving towards Europe. Given that the February revolution was powered by aspirations to do just that, this would provoke unrest in Kiev and in western Ukraine. That is not a problem for Mr Putin. Russia wants to turn Ukraine back into a buffer state, with a level of disorder it can turn up or down. In the end, Ukraine may end up barely a state at all.

”Old World Order” av Robert D. Kaplan. Time, 31 mars 2014.

So what has Putin done? The Russian leader has used geography to his advantage. He has acted, in other words, according to geopolitics, the battle for space and power played out in a geographical setting–a concept that has not changed since antiquity (and yet one to which many Western diplomats and academics have lately seemed deaf).

”Europe’s nightmare neighbour” av John O’Sullivan. The Spectator, 8 mars 2014.

Much will depend on what we think Putin’s longer-term strategy is. Does he want to reverse the revolutions of 1989 and 1991 and restore Russian control over central and eastern Europe? Or does he have the lesser ambition — itself not an appealing prospect — of creating small wars and irredentist enclaves in countries formerly within the Soviet orbit to keep them under Moscow’s control? It is likely that he does not know the answer himself.

Om krisen i Ukraina har fört något gott med sig så är det att väst inte längre kan ignorera kopplingen mellan maktpolitik och geopolitik.

Det är bara att fråga Vladimir Putin. Han har säkert en karta med helt andra gränser än vad man sitter med i Washington, London och Bryssel.

Read Full Post »

Information: När propaganda var kul!

AFFISCHER | Storbritannien efter andra världskriget brukar allmänt kallas för ”the nanny state”.

Begreppet – i betydelsen The Nanny Knows Best – myntades 1965 av Iain Macleod som var redaktör på tidskriften The Spectator.

Detta var en period när medborgarna förväntades följa alla hurtiga uppmaningar från myndigheternas informationskampanjer om vad man borde göra och inte göra.

Många av budskapen känner vi igen även från Sverige. Det var en tid när man här fortfarande talade om ”folkhemmet” utan vare sig nostalgi eller ironi i tonen.

Marcus Berkmann har recensenserat den nyutkomna boken Keep Britain Tidy and Other Posters From the Nanny State av Hester Vaizey

Governments of the times clearly saw it as part of their remit to wag a furious finger at the populace, to tell it to tuck its shirt in and stop dragging its feet. And no sweets before dinner. How many times have I told you?

[…]

For ‘Venereal Diseases,’ whispers a ministry of health poster in 1948, ‘Quack “cures” are useless. No self-treatment ever cured syphilis or gonorrhoea.’ There’s a photo of a man looking worried, as well he might. A few pages later, we see a nuclear family walking down to the beach with a picnic basket. They’re blond, they’re grinning and the little boy is carrying a beach ball. What could possibly go wrong? Look out for man-traps? Beware of the shark? ‘Holiday Health Depends on Holiday Hygiene’ yells the headline. ‘Wash Your Hands Before Eating.’ This was the Scottish home and health department talking, in the mid 1960s — their follow-up to the barnstorming number one hit, ‘Coughs and Sneezes Spread Diseases.’

[…]

There are two ‘Keep Britain Tidy’ posters, with paintings by Royston Cooper, I am very tempted to hang on the walls of my children’s bedrooms, for purely aesthetic reasons, of course. […] But collected together, they document a vanished age, when we were told what to do and sometimes even did what we were told. ‘Life is Better on the Land.’ ‘Be Really Cool, Man — Save.’ And above all, ‘Don’t Ask a Man to Drink and Drive.’ As though anyone ever needed to be asked.

Den Royston Cooper som omnämns i den citerade texten har även fått bidra med en illustration till bokens framsida. Affischen ”Keep Britain Tidy” (översta bilden) kom i en lång rad olika versioner och av olika konstnärer.

Övrigt: Fler affischer i artikeln “That’s us told… posters from when the nanny state knew best – in pictures”, The Guardian.

Read Full Post »

Arkivet: När Adolf Hitler övade in sina tal!

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

Reklam: Tvål som patriotisk propaganda!

ANNONS | Country Life har tittat på hur första världskriget speglades i reklamen för de produkter som marknadsfördes i veckotidningen under krigsåren.

Tanken från reklammakarna var säkert att föröka omge deras varumärken med en aura av patriotism. På så sätt kunde man visa att produkterna var en nödvändig del av landets krigsinsats. 

Reklamen blev därmed en del av den officiella propagandan. Idag skulle man kalla det för obetald annonsplats för regeringens budskap om krigsinsatsen.

Det behövs inga PR-rådgivare om företagen väljer att frivilligt göra jobbet åt regeringen.

Read Full Post »