Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Opinionsbildning’ Category

HISTORIA | Här fokuserar man på Churchill i första världskrigets skyttegravar, som militärstrateg i andra och som opinionsbildande f.d. premiärminister.

.Military History

”Churchill Rejoins the Ranks” av Bradley P. Tolppanen

”In 1915-16 Winston Churchill sought political rehabilitation on the Western Front and found a strenght of character that would serve him in greater war.” (Military History)

Strategy & Tactics

”Churchill’s Balkan Gambit” av Brian Train

”During World War II, the Allies devised a series of deception planes and operatiions. These deception campaigns were instrumental in the success of real Allied operations against Axis forces.” (Strategy & Tactics)

Populär Historia nr 3 2016

”Churchill 1946: ’En järnridå har sänkts ned’” av Klas-Göran Karlsson

”Kalla krigets startpunkt sätts ofta till den 5 mars 1946. Detta datum för i dagarna 70 år sedan höll Winston Churchill sitt berömda Fultontal. Inför en andäktigt lyssnande amerikansk publik varnade han för sovjetiseringen av Östeuropa och den ”järnridå” som han menade var på väg att separera öst från väst.” (Populär Historia)

Tidskriftsomslag: Military History, november 2015, Strategy & Tactics, Maj-Juni 2016, Populär Historia, nr 3 2016.

Read Full Post »

TRENDSPOTTING | Små trender och attitydförändringar hos förhållandevis små befolkningsgrupper kan få globala konsekvenser för samhällets utveckling.

Microtrends av Mark J. Penn

Dessa s.k. mikrotrender är något Mark J. Penn (tillsammans med Kinney Zalesne) beskriver i sin intressanta bok Microtrends: The Small Forces Behind Tomorrow’s Big Changes.

Penn har tidigare varit politisk rådgivare hos bl.a. president Bill Clinton och presidentkandidat Hillary Clinton.

När Penn arbetade för Clinton i hans återvalskampanj 1996 identifierade han bl.a. gruppen Soccer Moms.

Det är en grupp väljare som ingen politiker med självbevarelsedrift längre kan ignorera.

Innan 1996 utgick man automatiskt ifrån att politik var männens domän och att det var mannen som influerade hur övriga i ett hushåll skulle rösta.

Men Penn identifierade Soccer Moms som en ny grupp självständiga kvinnor som var engagerade i både sin egen karriär och sin familj.

Eftersom denna grupp ännu inte hade bestämt sig för hur man skulle rösta blev de också intressanta att försöka identifiera så att Clintonkampanjen kunde nå dem med positiva politiska budskap för att få dem att tippa över till demokraternas fördel.

Penns egen definition på en mikrotrend är följande:

“A microtrend is an intense identity group, that is growing, which has needs and wants unmet by the current crop of companies, marketers, policymakers, and others who would influence society’s behavior.”

Soccer Moms kan stå som exempel på hur små grupper kan påverka hur politiker måste tänka när de skall kommunicera med sina målgrupper.

En mikrotrend har alltid potential att påverka politiken kortsiktigt och samhällsutvecklingen långsiktigt.

Mark Penn skriver:

Mark Penn 1

[…]

Mark Penn 2

Read Full Post »

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

INFLYTANDE | Bröderna Koch är ägare till USA:s näst största privata företag. Sedan 1970-talet ägnar man sig även åt politisk påverkan.

Fobes 24

I det senaste valet drev man en mycket aktiv anti-Obama kampanj. En av de organisationer som har varit aktivt involverade i opinionsbildningen är Americans for Prosperity som startades av David Koch 2004.

The Huffington Post rapporterade i februari 2012 att Charles Koch själv lovade bidra med 40 miljoner dollar för att besegra Barack Obama.

På senaste listan över ”The World’s Most Powerful People – som sammanställs av tidskriften Forbes – hamnar bröderna på plats 41.

Trots valförlusten ser det inte ut som om bröderna kommer att ge upp. Nu skall man analysera valet för att lära sig vad som gick fel.

Daniel Fisher skriver i Forbes:

Charles’ many critics on the left–including the President of the United States–accuse him of accumulating too much power and using it to promote his own economic interests through a network of secretive organizations they call the “Kochtopus.” Ironically, the Koch brothers believe they’re fighting against power, at least in the political realm. For the Kochs the real power is central government, which can tax entire industries into oblivion, force a citizen to buy health insurance and bring mighty corporations like Koch Industries to heel.

“Most power is power to coerce somebody,” says Charles, in a voice that sounds like Jimmy Stewart with a Kansas twang. “We don’t have the power to coerce anybody.”

The November elections–which David, in a separate interview shortly after the results were finalized, termed “bitterly disappointing”–seem to confirm Charles’ last point. Not even the Koch brothers, who spent tens of millions of dollars during this election cycle (they won’t disclose the exact amount) funding direct political contributions and issue-driven “nonprofits,” could coerce voters to back their candidates. Mitt Romney’s loss was a huge blow to them, both in terms of likely policy outcomes and personal reputation.

But those who think the brothers, older and chastened, will now fade away don’t understand the Kochs. Not a bit. Obama’s victory was just a blip on a master plan measured in decades, not election cycles. “We raised a lot of money and mobilized an awful lot of people, and we lost, plain and simple,” says David. “We’re going to study what worked, what didn’t work, and improve our efforts in the future. We’re not going to roll over and play dead.”

[…]

So their revolution has been an evolution, with roots going back half a century to Koch’s first contributions to libertarian causes and Republican candidates. In the mid-1970s their business of changing minds got more formal when Charles cofounded what became the Cato Institute, the first major libertarian think tank. Based in Washington, it has 120 employees devoted to promoting property rights, educational choice and economic freedom. In 1978 the brothers helped found–and still fund–George Mason University’s Mercatus Center, the go-to academy for deregulation; they have funded the Federalist Society, which shapes conservative judicial thinking; the pro-market Heritage Foundation; a California-based center skeptical of human-driven climate change; and many other institutions.

All of these organizations, unknown to 99% of the population, and their common source of support, unknown to most of the rest, have provided the grist for conservative thinking since Reagan.

[…]

While Charles, more diplomatic as the steward of the business, avoids throwing partisan bombshells, David, who lives in New York City and whose main activities surround philanthropy and politics, is less shy. And he has a message for anyone who thinks the Kochs won’t be a factor in 2016 and beyond: “We’re going to fight the battle as long as we breathe. We want to bequeath to our children a better and more prosperous America.” That means more of the same tactics, as well as whatever new ones election lawyers cook up.

Läs mer: “Bad Blood: Meet Bill And Frederick, The Other Kochs” i Forbes och “Charts: How Much Have the Kochs Spent on the 2012 Election?” i Mother Jones.

Övrigt: Tidskriftsomslaget är Forbes den 14 december 2012.

Read Full Post »

ANALYS | Trots omfattande politiska utspel inför regeringens proposition hamnar både Kristdemokraterna och Centerpartiet under fyraprocentspärren.

Förklaringen är att väljarna uppfattar dessa som utspel just från regeringen och inte från de enskilda partierna.

Dessutom är de satsningar som uppskattas mest av småpartierna inte direkt några kioskvältare.

Infrastruktursatsningen, som uppskattas av centerpartisterna, är i realiteten politiskt okontroversiell. Alla älskar nämligen infrastruktur.

Och den sänkning av pensionärsskatten med 50 kronor som rent teoretiskt borde tilltala kristdemokratiska väljare möttes med viss skepsis.

”Ja, det blir inte lätt att bestämma vad man ska göra med alla de pengarna”, var t.ex. den smått ironiska kommentaren från PRO:s ordförande Curt Persson.

Det är riktigt dåliga siffror för regeringen som Ipsos nu presenterar för september.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är även utan Vänsterpartiet större än Allianspartierna.

De är större även om man räknar in siffrorna för både Centerpartiet och Kristdemokraterna som hamnar under spärren till riksdagen.

Miljöpartiet är den stora vinnaren i opinionsundersökningen. Partiet ökar med 2,1 procent.

Ökningen är lite oförklarlig med tanke på att partiet inte har gjort allt för mycket väsen av sig den senaste tiden.

En förklaring skulle kunna vara att det nya partiprogrammet har mer fokus på arbete än vad vi är vanna vid att höra från Miljöpartiet.

”Det kan vara en liten delförklaring, eftersom vi ser en ökning bland männen. Programmet innebär en breddning av partiet som kanske kan göra det starkare i vissa grupper”, säger Johanna Laurin Gulled som är opinionsanalytiker på Ipsos.

Socialdemokraterna 34,7 % (-0,8), Miljöpartiet 9,9 % (+2,1) och Vänsterpartiet 4,9 % (-1,2)

Moderaterna 30,6 % (-0,3), Folkpartiet 6,3 % (+0,8), Centerpartiet 3,7 % (-1,2) och Kristdemokraterna 3,2 % (-0,8).

De rödgröna 49,5 % och Alliansen 36,9 % (exklusive Centerpartiet och Kristdemokraterna)

Sverigedemokraterna 5,8 % (+0,9)

Read Full Post »

PÅ GÅNG | För tillfälligt går det bra för Stefan Löfven. Två opinionsundersökningar på rad visar nu positiva siffror för Socialdemokraterna.

Dessutom får han godkänt efter sin första stora intervju som partiledare. Även om det var tunt med konkreta besked.

Men ingen kan utifrån intervjun i SVT:s Agenda förklara vilka de politiska skillnaderna är mellan Löfven och Håkan Juholt. Mycket handlar om ”arbete pågår”.

Men så var det också viktigare för Löfven att utstråla lugn och undvika politiska klavertramp à la Juholt än att komma med utspel.

Och kärnväljarna verkar vara nöjda. Det är troligtvis dessa som nu ger partiet plus i opinionsinstitutens siffror.

Först kom SKOP där Socialdemokraterna fick 27,3 % (+2,0). I United Minds februarimätning får partiet nu 26,0 (+2,4).

I båda mätningarna är dessutom de rödgröna partierna större än Alliansen. Anledningen till detta är två.

För det första går Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fram och för det andra finns det en ryckighet i siffrorna för Alliansens småpartier.

Kristdemokraterna hamnade under fyraprocentspärren hos Skop. I United Minds är det istället Centerpartiet som hamnar under medan Kristdemokraterna ökar med hela +1,9 % till 4,7 %.

Carl Melin, opinionschef på United Minds och tidigare analyschef åt Socialdemokraterna under Göran Persson och Mona Sahlin, skriver följande i en debattartikel i Aftonbladet:

Löfven är inte en stor retoriker eller särskilt karismatisk utan snarare nedtonad och försiktig. ”Mild men bestämd” är ord som en del av hans anhängare vill använda sig av. Detta kan innebära begränsningar, men den statsvetenskapliga forskningen och samhällsdebatten tyder på att nordeuropeiska väljare föredrar politiker som är trygga och förtroendeingivande framför de som är karismatiska.

På så sätt påminner Löfven om Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt. Det är nog därför inte heller en slump att Socialdemokraterna väljer en ledare som är mer nedtonad och försiktig.

[…]

Partiet har framförallt förlorat välutbildade storstadsväljare, men även medelinkomsttagare i medelstora städer och manliga LO-medlemmar. Det är ingen vild gissning att partiet hoppas att valet av Löfven kommer att attrahera framförallt den sista gruppen – men även boende i medelstora städer där många arbetar inom industrin eller den industrinära tjänstesektorn.

Socialdemokraterna 26,0 % (+2,4), Miljöpartiet 10,5 % (-1,0) och Vänsterpartiet 9,2 % (+1,3).

Moderaterna 32,7 % (+0,5), Folkpartiet 5,0 % (-1,3), Kristdemokraterna 4,7 % (+1,9) och Centerpartiet 3,9 % (-2,4)

Sverigedemokraterna 7,2 % (-1,1).

De rödgröna partierna 45,7 % och Alliansen 42,4 % (utan Centerpartiet).

Read Full Post »

MEDIA | Oförmågan att bilda opinion tycks vara ett ständigt återkommande tema inom fackföreningsrörelsen.

Anders Bergström, ordförande i LO:s medieutredning, föreslår nu ett ”fackligt mediehus” där man kan samla utgivningen av fackförbundstidningarna i ett gemensamt bolag.

Vi måste säkra resurser för högkvalitativ journalistik och se till att fackförbundspressen klarar de utmaningar som medlemmarnas förändrade medievanor och konkurrensen i det nya medielandskapet innebär.

Ökad samverkan mellan tidningarnas redaktioner öppnar också för en bättre bevakning av branschfrågor som berör medlemmar i flera förbund och av allmänpolitiska frågor som berör samtliga medlemmar i LO-förbunden.

Ett minst lika viktigt skäl för en kraftsamling kring fackförbundspressen är möjligheten att skapa en stark opinionsbildande kraft i samhällsdebatten – ett mediehus som har kraften att utmana den borgerliga dominansen i svensk media.

Kanske det. Men man skulle lika väl kunna hävda att en samordning riskerar ske på de mindre fackförbundens bekostnad. Blir nästa steg nedläggning av tidningar? Allt i samordningens namn.

I så fall ökar knappast sannolikheten att mindre och svagare yrkesgrupper får lika mycket information och nyheter när alla skall samsas om exakt samma begränsade utrymme.

Dessutom kan man fråga sig varför facken har så svårt att bedriva opinionsbildning överhuvudtaget.

Att skylla på den ”borgerliga dominansen i svensk media” håller inte. Den svenska fackföreningsrörelsen är ju inte direkt svag.

Att tunga spelare som LO inte klarar av att synas på landets alla debattsidor (eller på nätet) beror inte på att man är diskriminerad. Det beror snarare på facken själva.

Ta Carema-skandalerna som exempel.

Socialdemokraterna har fullständigt misslyckats med att ta tillvara de gratischanser som skandalernas har gett dem. Samma sak skulle kunna sägas om facken.

Carema-skandalerna har gett facken alla möjligheter att gå på offensiven och bilda opinion.

Genom att ta parti för tredje part (brukare, äldre och sjuka) skulle man enkelt kunna visa varför det behövs en välutbildad och välavlönad personal som drivs av empati och intresse för sitt jobb.

Istället har fackföreningarnas tystnad varit lika uppenbar som Socialdemokraternas oförmåga att driva politik.

Tron att ett ”fackligt mediehus” skulle lösa problemet med en organisation som inte ens ser möjligheterna när dessa stirrar dem rakt i ansiktet är därför inte speciellt stor.

Read Full Post »

Older Posts »