Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Lobbyism’ Category

VAL 2016 | Koch Industries är USA:s näst största privata företag. Endast Cargill lär vara större.

Mother Jones July-August 2015

Parallellt med detta familjeföretag har bröderna Charles Koch och David Koch byggt upp ett politiskt imperium som bl.a. består av stiftelser, tankesmedjor och lobbyorganisationer.

En av de viktigaste, och mest inflytelserikaste av dessa organisationer är Americans for Prosperity. Organisationen förväntas spendera många miljoner kronor under kommande presidentvalskampanj.

De två andra bröderna, Bill och Fredrick, har dock aldrig delat sina bröders politiska intresse.

Däremot har striden om vem som skall leda företaget ibland tagit sig direkt groteska proportioner. Kochs mångåriga familjefejd får i emellanåt Lars Noréns pjäser att framstå som direkt harmoniska i jämförelse.

I Daniel Schulmans bok Sons of Wichita: How the Koch Brothers Became America’s Most Powerful and Private Dynasty, beskriver författaren hur Charles och Davids politiska intressen blev ett slagträ i kampen om företaget.

Här nedan följer ett utdrag som publicerades i Mother Jones i augusti förra året.

Bill’s criticisms—intemperate as they could sometimes be—were not merely rooted in sibling rivalry. He and other shareholders had developed some legitimate worries about the company’s direction. Koch Industries had run afoul of agencies ranging from the Department of Energy to the Internal Revenue Service, and it even faced a criminal indictment for conspiring to rig a federal lottery for oil and gas leases.

Bill had also grown troubled by the increasing amounts of company money Charles diverted to his ”libertarian revolution causes”—causes Bill considered loony. ”No shareholders had any influence over how the company was being run, and large contributions and corporate assets were being used to further the political philosophy of one man,” Bill said later.

Charles’ philosophy had been deeply influenced by their father, whose experiences helping to modernize the USSR’s oil industry in the early 1930s turned him into a rabid anti-communist who saw signs of Soviet subversion everywhere. A staunch conservative and Barry Goldwater backer, Fred was among the John Birch Society’s national leaders; Charles joined in due time, and by the ’60s was among a group of influential Birchers who grew enamored with a colorful anti-government guru named Robert LeFevre, creator of a libertarian mecca called the Freedom School in Colorado’s Rampart mountain range. From here, Charles fell in with the fledgling libertarian movement, a volatile stew of anarchists, devotees of the ”Austrian school” of economics, and other radical thinkers who could agree on little besides an abiding disdain for government.

By late 1979, as tensions with Bill were escalating, Charles had become the libertarian movement’s primary sugar daddy. He had cofounded the Cato Institute as an incubator for libertarian ideas, bankrolled the magazine Libertarian Review, and backed the movement’s youth outreach arm, Students for a Libertarian Society. He had also convinced David to run as the Libertarian Party’s vice presidential candidate in the 1980 election (Bill had declined). David was able to pour unlimited funds into his own campaign, circumventing federal restrictions on political contributions.

Their father had loathed publicity, scrupulously guarding the family’s privacy. But, to Bill’s dismay, Charles and David’s activism was beginning to draw attention to the company and the family. Worse, at the very moment that the Energy Department was investigating Koch Industries for violating price controls on oil, David and his Libertarian Party running mate, Ed Clark, were on the campaign trail openly antagonizing the agency by calling for its eradication.

[…]

Just as Charles and David had elevated their father’s midsize Midwestern oil company into an international behemoth, they have carried the family’s political torch into the 21st century in a way that Fred Koch would find hard to comprehend. Fred’s John Birch Society, where Charles began his political education, has been relegated to the fringe. But as Charles and David’s influence reached new heights during the Obama era, so too did the strain of thinking popular among Fred and his allies, who saw socialism (and its evil twin, communism) lurking behind government’s every move.

After mounting an unprecedented political effort in 2012, and earning little more than a reputation as rapacious villains for their trouble, the brothers and their allies have regrouped for another battle. The advocacy group they founded, Americans for Prosperity, is expected to dump $125 million into the upcoming midterm elections—and the Kochs are gearing up for an even bigger and more expensive bout in 2016. Like their father, it’s not in their DNA to back down from what they believe is a just fight. Decades have gone by, and peace has still never come to Kansas.

Tidskriftsomslag: Mother Jones, augusti 2014.

Read Full Post »

POLITIK | Om man som parti kan odla bilden av sig själv som uppstickare har man mycket gratis. Uppfattas man dessutom som ”inne” har man fått jackpot.

Fokus 23-29 maj 2014

Allt detta passar ganska väl in på Feministiskt initiativ.

Maggie Strömberg visar t.ex. tydligt i Fokus att Soraya Post knappast är någon nybörjare som slår underifrån. Snarare är hon en garvad lobbyist med många års erfarenhet från maktens korridorer.

Men det är knappast en bild media har målat upp.

Det finns många sätt för media att lyfta fram ett parti. Media behöver inte skrivs hyllningsartiklar för att ett parti skall få fördelar framför konkurrenterna.

Det räcker att skriva om helt banala händelser eller skriva okritiska artiklar om hur ett parti är ute och kampanjar och att alla minsann känner stor entusiasm och stridsvilja.

Den typen av ”neutrala” reportage är guld värt. Speciellt om det samtidigt saknas mer kritiskt granskande artiklar om politikens innehåll.

I EU-valet blev det mycket tydligt att alla partier inte behandlades lika.

Piratpartiet ignorerades nästan helt. Sverigedemokraterna var troligtvis det mest granskade partiet medan Feministiskt initiativ var det minst granskade av alla.

Ett exempel på denna okritiska – och därmed ganska hjälpsamma journalistik – gav Metro exempel på efter EU-valet.

En rubrik lyder ”Så kan FI påverka i riksdagen – om de kommer in”.

Det är inte det vanligaste att tidningar vinklar artiklar så pass positivt för politiska partier. En betydligt vanligare rubrik hade naturligtvis varit det omvända. ”FI får ingen möjlighet att påverka i riksdagen” är mer i linje med medielogiken.

Än mer logiskt skulle kunna vara att poängtera att partiet har en helt ofinansierad politik.

Fokus ger ett annat exempel från EU-valet hur partiet har fått en positiv särbehandling av media:

Vid den senaste partiledardebatten i SVT bjöds hon in till försnack i studion. Piratpartiet, som sitter i parlamentet, fanns inte överhuvudtaget i lokalerna, men medvindspartiet feministiskt initiativ fick vara med.

[…]

På ett sätt skiljer sig inte feministiskt initiativ från de andra partier som plötsligt slagit igenom i de två senaste parlamentsvalen. Få förväntar sig att de faktiskt ska ha erfarenhet eller en heltäckande politik, eftersom de anses slå underifrån.

Kanske det. Men Feministiskt initiativ slår knappast ”underifrån”. De är etablerade sedan länge. Deras startsträcka har varit betydligt längre än t.ex. Piratpartiets.

Dessutom har de knappast granskats överhuvudtaget i media under de senaste åren. Och så länge som feminism är så gångbart och okontroversiellt kommer de alltid att ha en fördel i media framför andra partier.

Frågan är om media ens efter framgången i Europaparlamentsvalet kommer att ändra på sitt sätt att granska partiet. Om inte kommer Feministiskt initiativ med största sannolikhet att sitta i riksdagen efter nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus den 13-29 maj 2014.

Read Full Post »

LABOUR | Idag är Tony Blair lobbyist och rådgivare åt diktaturer. Detta har gjort honom mycket rik. Med en förmögenhet på cirka 70 miljoner pund.

Tempus nr 10 - 7-14 mars 2014

Med en förmögenhet följer en livsstil som knappast gör honom till den typiske väljaren. Och även om han också ägnar sig åt välgörenhet har han knappast blivit populärare i sitt gamla parti.

Ed Miliband, partiledaren i Labour, håller distansen till honom. I en artikel i Tempus, översatt från The Guardian, skriver Andy Becket följande:

Tempus nr 10 2014

 […]

Tempus nr 10 2014.

Tempus nr 10 2014 .

Läs mer: Lionel Barbers intervju med Tony Bair i Financial Times.

Tidskriftsomslag: Tempus, nr 10, 7-14 mars 2014.

Read Full Post »

FIVAL 2014 | Är det någon som längre minns rapporteringen kring Piratpartiets imponerande medlemsutveckling?

Antalet medlemmar steg t.ex. 2009 vid ett tillfälle till 20 000 på bara några månader. Piraterna var plötsligt landets tredje största parti. Imponerande. Eller?

Kruxet var bara att medlemskapet var gratis. Det hela liknade mer en grupp på Facebook.

Eller som den gamla barden skulle ha uttryckt det:

Life’s but a walking shadow, a poor player

That struts and frets his hour upon the stage

And then is heard no more: it is a tale

Told by an idiot, full of sound and fury,

Signifying nothing.

Samma fenomen, om än lite modifierat, kan man nu se vad gäller Feministiskt initiativ.

”När partiet i helgen samlades för valkonferens var över hälften av medlemmarna nya från i år. Partiet har nu fler medlemmar än miljöpartiet och sverigedemokraterna hade när de kom in i riksdagen”, skriver Ida Ölmedal i Fokus.

Betydligt bättre än Piratpartiets fluffiga siffror. Men det är på Facebook som Feministiskt initiativ verkligen imponerar.

Antalet toppnoteringar för följare per vecka 2014 är 12518. Det näst största partiet Socialdemokraterna når bara når 8781 följare.

(En aktiv ”följare” definieras som en person som ”gillat”, kommenterat eller delat ett inlägg från partiernas officiella fansidor på Facebook.)

Feminismen är idag så väl etablerat i den politiska debatten att ingen vågar riktigt utmana eller ifrågasätta.

Trots detta finns det inget som indikerar att Feministiskt initiativ (eller Piratpartiet) skulle lyckas speciellt mycket bättre i årets val.

På så sätt framstår Feministiskt initiativ mer som en skicklig påtryckargrupp eller lobbyorganisation än ett politiskt parti. Deras frågor är ständigt aktuella i media och övriga partier måste förhålla sig till dem.

Inte illa för ett parti som överhuvudtaget inte märks i opinionsundersökningar och partimätningar.

Read Full Post »

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Affärsvärlden 2 maj 2013

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »

AFFÄRER | Tony Blair rör sig fortfarande i politiska kretsar. Numera är han en kombination av lobbyist och internationell dealmaker.

Bloomberg Markets, maj 2013

Precis som Bill Clinton ägnar sig Tony Blair både åt att tjäna pengar och idka välgörenhet. Men till skillnad från ex-presidenten är Blair betydligt populärare utomlands än på hemmaplan.

Stephanie Baker skriver i Bloomberg Markets:

In his new incarnation, Blair is taking on highly paid roles that don’t sit well with Britons still agitated by what they saw as Blair’s foreign adventurism when he was in office.

He’s a paid adviser to the Abu Dhabi Executive Affairs Authority, which is chaired by Crown Prince Sheikh Mohammed bin Zayed Al Nahyan. He’s helping to arrange deals with China Investment Corp., the country’s $482 billion sovereign wealth fund.

Blair also is advising President Nursultan Nazarbayev of Kazakhstan, whose administration has paid Blair’s team of advisers 8 million pounds a year since the spring of 2011, including fees to Portland Communications, a PR firm set up by his former deputy press secretary Tim Allan.

Human Rights Watch Inc., a New York-based nonprofit advocacy group, condemned the Kazakh government for the shooting deaths of 12 striking oil workers during a clash with police in December 2011.

In 2012, Blair signed an agreement with Geraldo Alckmin, governor of the Brazilian state of Sao Paulo, to assemble a team of advisers to help modernize the state’s public services.

[…]

“I wanted to create a different type of post-prime ministerial career altogether,” he says. “From the outset, I had a very clear view of what I wanted to do. I wanted to create my own set of institutions.”

He’s done that. The Office of Tony Blair manages his work advising governments. Tony Blair Associates runs his financial consulting business. His charities include the Africa Governance Initiative, the Tony Blair Faith Foundation and the Tony Blair Sports Foundation.

[…]

At the heart of Blair’s firms — all ultimately owned by him — are two serendipitously named London-based limited partnerships that aren’t required to publish accounts under English law, Windrush Ventures No. 3 LP and Firerush Ventures No. 3 LP.

[…]

“There’s no reason to make your life that complicated unless it’s to reduce tax or hide something,” says Adrian Huston, a former U.K. tax inspector and director of Belfast, Northern Ireland-based accounting firm Huston & Co. “The only reason you do all these intervening transactions is to create a smoke screen.”

Blair shrugs off with a laugh any suggestion that he is trying to dodge taxes.

“Anything I get, I pay full 50 percent tax on,” he says.

Unlike many rich Britons who make money overseas and devise tax avoidance strategies by spending time outside the country, Blair says he has always been resident in the U.K. for tax purposes.

The rationale for his Byzantine-looking business configuration is simple, he says.

“We wanted confidentiality,” he says. “There’s a section of the media that will go after anyone connected with me, and I can’t operate like that.”

Bild: Tidskriftsomslaget är Bloomberg Markets, maj 2013.

Read Full Post »

PR | Daniel J. Edelman, grundare av PR-firman Edelman, avled den 15 januari i år. Mannen och hans livsverk beskriv i en ny bok av Franz Wisner.

The Economist (som varit en av Edelmans klienter) skriver:

He had always considered PR a superior, more honest and nuanced business than advertising, and feared that acquisition by an advertising-dominated group such as WPP or Publicis would crush its spirit—the fate, as he saw it, of its old rivals when they were bought by Madison Avenue’s Mad Men.

Nowadays, although public relations is hardly without its critics, Mr Edelman’s view of the merits of PR relative to advertising is much more widely shared, though never as enthusiastically as four decades ago, when Charlie Lubin, the founder of Sara Lee, said that thanks to Mr Edelman, his PR budget was worth 1,000 times more than his advertising budget. Those were the days.

Övrigt: Mer om firmans historia och Wisners bok Edelman and the Rise of Public Relations finns på Edelmans hemsida.

Read Full Post »

Older Posts »