Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Krishantering’ Category

KRIS | Det är svårt att inte komma till slutsatsen att Åsa Romson varit lite av en belastning för Miljöpartiet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men internt verkan man vara ganska nöjda. Frågan är bara varför och för hur länge.

I en lång artikel av Karin Eriksson i DN:s veckomagasin Dagens Nyheter Lördag har man tagit pulsen på Romson.

Man kom in på hennes (o)förmåga att kommunicera och partiets tafatthet i regeringsställning. Men Romsons egna erkännanden av brister verkar mest ske under galgen.

– Det fanns en uppfattning bland miljöpartisterna att de var de enda som såg och ville lösa de avgörande frågorna för världen. Men för att få genomslag måste man söka sig till makten. Då krävs en viss professionalitet. Därför ville de bli mer välpolerade, säger statsvetaren Katarina Barrling, som djupstuderade den gröna riksdagsgruppen strax efter millennieskiftet.

[…]

– Det finns en längtan i Miljöpartiet tillbaka till gräsrotsrörelsen. Åsa Romson representerar tydligt den här mer idealistiska ådran i partiet, säger Katarina Barrling.

Men det är en sak att vara idealist i opposition och en annan att representera gräsrotsrörelsen när man är chef för ett departement och uppbär titeln vice statsminister. Att vara ledare i Miljöpartiet är både lätt och svårt, säger Katarina Barrling:

– Medlemmarna stör sig inte på taffligheter som i andra partier. Men när man möter en hård yttervärld är man inte riktigt tränad för att vara den typ av ledare som omvärlden kräver. Det är svårt att företräda en stor förvaltning och samtidigt hålla den där idealistiska glöden vid liv.

Åsa Romsons titel vice statsminister har också ifrågasatts. Dels formellt, efter DN:s avslöjande om att hon inte får vara ställföreträdare för statsministern. Dels informellt, av politiska motståndare som aldrig förlåtit hennes attack på medelålders vita män i Almedalen förra året.

Hur ska budskapet hålla ihop?

[…]

Irritationen internt är begränsad när det kommer till enskilda klavertramp om bottenfärg och koncentrationsläger. Däremot finns en uppriktig oro över hur partiet hanterar miljöfrågorna. Och även om en del har invändningar mot transportpolitiken, så är det mer kommunikationen än leveransen som bekymrar.

Lorentz Tovatt är språkrör för Grön ungdom.

– Jag är väldigt, väldigt nöjd med regeringens miljöpolitik, om jag ser på vad man åstadkommit. Det är gigantiska skillnader mot alliansen. Men det har inte kommit ut, säger han.

Han tycker att Åsa Romson är otroligt skicklig i sakpolitiken.

– Hon tillhör dem som kan mest. Men man måste också kommunicera. Nu kommer en omställning, och vi måste prata om den med glädje. Det är regeringens utmaning. Och det är Åsa Romsons utmaning, säger han.

[…]

Att ställa frågor om förtroende till en politiker som underpresterar kan vara en tuff historia, det händer att man som reporter ser resultatet i fysiska reaktioner. En svettas ymnigt. En annan får rödflammig hals.

En tredje, Åsa Romson, behåller lugnet. Men lite av färgen försvinner från kinderna och hon skrattar inte mer.

Hon talar om det parlamentariska läget och att det är en tuff period i svensk politik. Hon säger att folk har höga förväntningar på just Miljöpartiet. Och att medierna helst beskriver ett regeringssamarbete som ett nollsummespel, där någon vinner och någon förlorar.

– Det är lätt att ha de stora politiska visionerna men sedan måste man ändå transformera det in i den politiska verkligheten, säger hon.

Hur påverkar det dig att veta att du har lågt förtroende?

– Det påverkar ju på det sättet att jag inte kan vila i att ”ja! Nu tuffar allt som tåget och allt går superbra”. Förtroendet är en mätare på om vi når ut och berättar om det som vi tycker går bra.

[…]

Om man pratar med människor internt, så finns det en del som säger att ”Åsa slår ifrån sig kritiken, hon har inte haft nog krisinsikt”. Vad svarar du på det?

– Vi är vana att ha ett ganska öppet debattklimat i Miljöpartiet. Ibland har det kunnat spelas på från oppositionen. Men jag har ju inte stuckit under stol med att jag måste jobba vidare med flera saker i min roll som både språkrör och minister.

Vad är det du behöver jobba med?

– Jag har ju alltid varit väldigt sakinriktad som person. Kändisskapet är något som comes with the job. Men jag vill ha ett miljövänligare samhälle, jag vill att våra barn växer upp i en bättre värld. Jag var ju forskare innan jag gick in i politiken nu senast, då är det klart att man är van vid ett mer sakinriktat arbetsläge. Det tar tid att ställa om och jobba fullt ut med hela den palett av verktyg som man måste jobba med som politiker.

Vad är det för verktyg?

– Framför allt kommunikativa verktyg. Den här olyckliga jämförelsen med Auschwitz i en tv-debatt, det handlar ju om en kommunikativ förmåga där man… Det handlar om att lära sig att tänka snabbt men inte för snabbt i en debattsituation.

[…]

Hur lång tid har du på dig att vända förtroendesiffrorna?

– Det får andra utvärdera. Jag vill ju att de ska gå upp. Jag vill ju förändra verkligheten i en grönare riktning och det gör vi ju bara om vi också får ett starkare förtroende för den politiken.

Tidskriftsomslag: Dagens Nyheter Lördag, 24 oktober 2015 (#69).

Read Full Post »

INTRIGER | Hur lång tid kommer det att ta innan förlorarna efter partiledarvalet har byggt upp en organisation som kan avsätta partiledaren?

The Spectator 5 september 2015

På rekordtid har spekulationer börjat cirkulera om planer på att försöka bli av med Jeremy Corbyn, en av de mest vänsterradikala partiledare som Labour har sett.

Den nyvalda partiledaren är inte populär bland alla de partimedlemmar och aktiva som inte tror man kan avlägsna sig för långt ifrån mitten om man vill vinna ett nationellt val.

Många tippar redan att Labour kommer att göra ett katastrofval i maj 2016 när det är dags för lokala val.

En av dessa skeptiker är Dan Hodges. Han har tidigare varit partitjänsteman i Labour och aktiv i både partiet och inom fackföreningsrörelsen i Storbritannien.

I The Spectator har han skrivit om de funderingar som finns i partiet om det nu överhuvudtaget går att rädda Labour.

How long does it take to rebuild a political machine? Twelve months? Two years? Three years? Maybe it can’t be done at all.

[…]

For all the brave talk of resistance and immediate fightbacks, Labour’s modernisers and pragmatists are simply not going to be ready to mount a serious challenge to Corbyn for many months, if not years, after his election. Among other members of the shadow cabinet, there is a growing consensus that it may take up to three years.

First, they will have to build up a base within the constituencies. ‘The reality is there are too many of the New Labour MPs who simply have no connection with their constituencies. It’s going to take time to build up those links again,’ said one senior backbencher. Another shadow cabinet figure agrees. ‘For years, all Labour party members were asked to do was turn up to pack out Ed’s speeches. That’s going to have to change.’

Another problem is that the opposition to Corbyn is fragmented, and needs to be pulled together. Some MPs plan on refusing to serve under him and retreating to the back benches to regroup. Others prefer a strategy of accepting shadow cabinet positions and fighting from within.

[…]

Then comes the need to assemble a coherent alternative vision: should Labour’s pragmatists set out a radical alternative prospectus? Or move towards Corbyn to win credibility with an activist base that has lurched dramatically to the left?

All this will have to be done at a time of a purge, with anti-Corbyn MPs fighting for their very survival. ‘There’s no doubt in my mind we are going to see a move toward deselections on quite a large scale,’ says one shadow cabinet minister.

[…]

The ranks of the rebels will be further diminished next May, when elections are held for 126 English local authorities. ‘We’re looking at the potential loss of hundreds of councillors,’ says one MP, ‘but Corbyn’s circle aren’t worried by that. They think it will clear out a raft of people loyal to the “old party” and opposed to Jeremy.’

How long does it take to build a political machine? A long time. Possibly more time than the Labour party has.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 5 september 2015.

Read Full Post »

IMAGE | Även den som är ointresserad av amerikansk politik minns att president Bill Clinton hade en otrolig förmåga att bli förknippad med skandaler.

The Plain Dealer den 20 december 1998

Det räcker t.ex. att nämna Monica Lewinsky för att minnena skall komma tillbaka. I många av dessa skandaler var Hillary Clinton direkt eller indirekt involverad.

Frågan alla ställer sig är om dessa skandaler – många nu tjugo år gamla – kommer att påverka Hillary Clinton negativt i valrörelsen.

Hillary Clinton är idag en välkänd person som väljarna redan har bildat sig en uppfattning om. Just av den anledningen skall det mycket till för att man skall ändra uppfattning om henne baserat bara på gamla skandaler som ingen längre minns detaljerna kring.

Så det behövs nog nya skandaler – som förstärker eventuella negativa misstankar om henne – för att väljarna idag skall börja ifrågasätta henne för vad som hände under president Clintons tid.

Med tanke på att många har en positiv bild av henne som utrikesminister så kommer kanske inte ens nya skandaler hjälpa hennes politiska motståndare.

En som borde veta när det gäller skandaler och krishanering är Chris Lehane, politisk rådgivare för demokraterna, som bl.a. jobbat för president Clinton.

Adam Nagourney, The New York Times, kallade en gång Lehane för en “fervent advocate of the dark arts of politics: the cutthroat, destroy-your-enemies, do-what-it-takes-to win approach to political campaigns”.

Eric Benson, på New York, frågade Lehane om han tror att dessa gamla skandaler kan komma att påverka synen på Clinton.

Do you see Republican attacks as potentially backfiring?

I think that the fact that she’s embracing the idea of being the first woman to become president serves as both a sword and a shield. It’s a shield because if you get down to it some of the attacks really are misogynist, and it’s a sword because this becomes part of her vision.

But Hillary already ran to become the first woman president, and Barack Obama still beat her with his “same old politics” attacks.

First of all, I’m not sure, at least in the first part of her campaign in 2008, that she really embraced the historic nature of the candidacy. In fact, if you look back, there was a real effort to not highlight that. And obviously 2008 was still only eight years removed from the Clinton presidency. When you’re running in 2016, that offers a different historical perspective. I’m doing polling all the time on campaigns across the country, and if you ask people how they voted in the Clinton years, you get 65, 70 percent of the public that say they voted for Bill Clinton even though he never, obviously, got close to those numbers.

You advocated getting in front of scandals when you were an aide in the Clinton White House. Do you think Hillary should respond when people like Rand Paul and Reince Priebus dredge up Whitewater and the impeachment?

To use a boxing analogy, I think you can sidestep those punches. I just don’t think they really connect, because they were just so long ago and they’ve been regurgitated any number of times. You’re talking about stuff, in some cases, that goes back to the mid-1980s. I mean, there’s some not-­insignificant percent of the population that wasn’t even born then!

Läs mer: ”Yeah, I Wrote the Vast Right-Wing Conspiracy Memo” av Chris Lehane, PoliticoMagazine.

Bild: The Plain Dealer den 20 december 1998.

Read Full Post »

Howard Wolfson

When the house is on fire, it’s better to have a psychotic fireman than no fireman at all. 

                                                                      – Howard Wolfson

Wolfson var Communications Director i Hillary Clintons kaotiska kampanjteam 2008. Citatet från Joshua Greens ”The Front-Runner’s Fall”, The Atlantic.                                

Read Full Post »

LEDARSKAP Tidskriften Fortune utsåg 2014 Bill Clinton till en av ”The World’s 50 Greatest Leaders”. Han passade även på att dela med sig av sina erfarenheter.

Fortune April 7 2014

”From the adults in my extended family I learned that everybody has a story but not everyone can tell it.” Denna lärdom påminner om hela hans presidentskap.

Att vara president är ofta en kontinuerlig form av krishantering. Och Clinton hade en otrolig förmåga att kommunicera med amerikanska folket på ett sätt som hans motståndare aldrig lyckades med.

Även i motgång hade han en otrolig förmåga att övertyga väljarna om att han åtminstone var bättre än sina kritiker. Och det är ofta allt en bra politiker behöver. Allt annat följer på detta.

Här är Clinton om ledarskap:

What does leadership mean to you?

Leadership means bringing people together in pursuit of a common cause, developing a plan to achieve it, and staying with it until the goal is achieved. If the leader holds a public or private position with other defined responsibilities, leadership also requires the ability to carry out those tasks and to respond to unforeseen problems and opportunities when they arise. It is helpful to be able to clearly articulate a vision of where you want to go, develop a realistic strategy to get there, and attract talented, committed people with a wide variety of knowledge, perspectives, and skills to do what needs to be done. In the modern world, I believe lasting positive results are more likely to occur when leaders practice inclusion and cooperation rather than authoritarian unilateralism. Even those who lead the way don’t have all the answers.

What does leadership mean to you?

Leadership means bringing people together in pursuit of a common cause, developing a plan to achieve it, and staying with it until the goal is achieved. If the leader holds a public or private position with other defined responsibilities, leadership also requires the ability to carry out those tasks and to respond to unforeseen problems and opportunities when they arise. It is helpful to be able to clearly articulate a vision of where you want to go, develop a realistic strategy to get there, and attract talented, committed people with a wide variety of knowledge, perspectives, and skills to do what needs to be done. In the modern world, I believe lasting positive results are more likely to occur when leaders practice inclusion and cooperation rather than authoritarian unilateralism. Even those who lead the way don’t have all the answers.

Tidskriftsomslag: Fortune den 7 april 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

ANALYS | I Newsweek berättar Tony Blair om bl.a. sin syn på de problem som demokratier runt om i världen idag står inför.

Newsweek - April 17 2015

En intressant detalj är hans kritik mot hur många regeringar fungerar idag är att de verkar tro att kommunikation kan ersätta behovet av att leda utifrån sin övertygelse.

Innan man vågar ta beslut måste man försöka utröna medborgarnas åsikter innan man vågar fatta några egna beslut – vad Blair kallar “governing by Twitter”.

Detta är inte minst intressant eftersom Blairs tid i Downing Street just utmärktes av ett dagligt behov av att kommunicera minsta lilla, äkta eller påhittade, nyhet man kunde finna.

Det var under Blairs tid som spin och spin doctor blev skällsord för att beskriva hur hans team fungerade vid makten.

Alex Perry skriver:

On 4 December Blair wrote an essay in The New York Times headlined: “Is democracy dead?” He began by stating that democracy was certainly “not in good shape”. US politics were deadlocked in partisanship. European politicians were not delivering a return to growth. The democratic Arab Spring had been largely outmanoeuvred by the old regimes. Democracy was failing, he wrote, and, worse, the challenges before it – extremism, financial crisis, Russia’s invasion of Ukraine and annexation of Crimea – were rising.

Blair had sharpened his ideas about leadership and the failings of democracy in the years since he left power. Democracy, he now concluded, faced an “efficacy challenge”. “Slow, bureaucratic and weak,” it was too often “failing its citizens” and “failing to deliver”. The price was grave, and apparent. Without effective action by democratic governments to stem it, volatility and uncertainty were spreading. Public fear and disillusionment was stoking the return of the far Right in Europe and the United States. “Suddenly, to some, Putinism – the cult of the strong leader who goes in the direction he pleases, seemingly contemptuous of opposition – has its appeal,” wrote Blair. “If we truly believe in democracy, the time has come to improve it.” Every few years, democracy was about the people’s vote. But most of the time, it was about their elected representatives harnessing the machinery of government to effect change on their behalf. Attempts to be a cipher for popular opinion Blair dismissed as “governing by Twitter”. Leaders had to lead.

[…]

“This is a shocking thing to say,” said Blair, “but in modern politics, if you are spending 30% to 40% of your time on your real core priorities, I think you’re lucky. I can think of political leaders and systems who are lucky if they get 5%.” Agendas were more packed than ever, crises came ever thicker and faster and yet leaders were spending all their time “communicating”. The core functions of government were being forgotten, Blair said. All but gone was any time to consider “the big questions”. “You know,” said Blair. “Where are we going? What are we trying to do here? What’s it all about?” Blair viewed the resulting paralysis with disdain. “The wheels are spinning and the vehicle is moving” but the result was often just “driving round in circles”.

Blair said that many veteran leaders agreed “the whole business of government . . . has just got to change radically to be effective”. If politics as usual wasn’t working, then the pragmatist’s response had to be to search for answers outside it. “Democracy is a way of deciding the decision-makers, but it is not a substitute for making the decision,” he wrote in the Guardian in 2013. “Democratic government doesn’t on its own mean effective government. Efficacy is the challenge.”

In Egypt this March, Blair went further, praising the military regime of President Abdel Fattah el-Sisi, which has restored some stability but at a price of torturing and killing opponents and imprisoning journalists. “Yes, democracy is important, but democracy is not on its own sufficient,” said Blair. “You also need efficacy. You need effective government taking effective decisions. I don’t think you have to be authoritarian. But you have to be direct.”

[…]

His own method in power had been to study an issue, canvass a wide spectrum of opinion, even listen to the press and hold a public referendum; then note the debate, thank its participants, come to his own conclusions, and lead. “It wasn’t that I didn’t have doubt or hesitation or uncertainty,” he said. “You can’t be sure. But I’m for taking that big decision. It’s less to do with certainty than a big solution to a big problem.”

Blair was saying there was a time for talk and a time for action – and that a leader’s duty was to stay the course. “I decided a long time ago that it’s about whether I’m doing the right thing or the wrong thing,” he said. “If it’s the right thing I’m doing, if I’m doing what I think is right, then I should be doing it even though people disagreed, even if I am being attacked for it. If you always worry about why there is so much static, if you live your life by that, you end up not doing very much.”

[…]

Blair accepted that his views could be antagonistic to the democracy he wanted to improve. Partly, he said, that was the inherent tension between executive power and people power. A leader would always face dissent, on any issue. His opponents’ fury was “completely understandable” and they were “absolutely entitled” to their views, he said. But that didn’t make them right. And that meant, obviously, that the results-oriented leader shouldn’t take these views into account. Opposition was the price paid by true leaders. Weathering the storm was the test of them.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 17 april 2015.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »