Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Branding’ Category

IMAGE | Nicolas Sarkozys UMP (Unionen för en folklig rörelse) har fått ett ansiktslyft. Nu heter man kort och gott Les Républicains.

Les Républicaines

”Jag har aldrig sett ett namn sätta sig så snabbt”, var Sarkozys egen kommentar.

Logan är snygg. Men att byta partinamn är inte det samma som att byta namn på en produkt.

Både väljare och anhängare har känslomässiga kopplingar till ett partis historia och ideologi. Ett namn spelar en stor roll för självbilden.

Partier som byter namn känner därför mycket vånda inför ett sådant beslut. Hamnar man fel kan det gå riktigt illa.

Kritiken har naturligtvis inte låtit vänta på sig. I en undersökning var 53 procent av partiets anhängare som tycket namnet lät för amerikanskt.

Men som utomstående betraktare kan man dock konstatera att namnet Republikanerna är ett synnerligen lämpligt namn för UMP. Partiet har nämligen statsmannen Charles de Gaulle som sin stora historiska förgrundsfigur.

De Gaulle var Fria Frankrikes ledare i kampen mot Vichyregimen under andra världskriget. När kriget var över blev han både regeringschef (1944-1946) och president (1959-1969).

Om det finns någon som symboliserar franska republiken så är det just de Gaulle.

Mer: Partiets hemsida hittar man på republicains.fr.

Read Full Post »

DESIGN | Varför är partiloggor så fantasilösa och fula? Conservative Party har nyligen försökt piffa upp sin partilogga från 2006. Det blev inte mycket bättre.

Photograph Getty Images

Partiträdet, som Lord Tebbit en gång kallade “a bunch of broccoli”, har nu fått sitt gröna lövverk ersatt av ett Union Jack-mönster. Onekligen mer konservativt, men nu ser man inte längre att det är ett träd.

I en artikel i The Spectator har Digby Warde-Aldam frågat designexperten Stephen Bayley anledningen till denna fantasilöshet.

Never underestimate the power of a strong institutional image, as one old ad slogan went. […] But why is the political mainstream’s design quite so rotten? Bayley has a theory: ‘Very little, in my opinion, that is worthwhile arises from consensus or committee. Since democratic politicians depend on market research and groupthink, the circumstances to do decent creative work on their behalf don’t exist.’ If you’re trying to please everyone, you lose the essential single-mindedness needed for a decent logo. It’s the art director’s answer to that old joke about train times: say what you like about Hitler, but at least he gave a clear design brief.

Foto: Getty Images.

Read Full Post »

POLITIK | Sverigedemokraterna vill ändra sitt partis framtoning. Med hjälp av en ny kommunikationsplan skall partiet få en mjukare profil.

Försöket att ge partiet en ny image är inget nytt. Det har pågått så länge Jimmie Åkesson har varit partiledare.

Ett led i arbetet var beslutet att partiet ideologiskt skall betecknas som ”socialkonservativt snarare än nationalistiskt.

Man vill också ändra på bilden av partiet som ett enfrågeparti. Invandrarpolitiken har därför kompletterats med profilfrågorna kriminalpolitik och äldrevård.

Och nu senaste har man också försökt råda bot på det ständiga problemet med politiker som inte vill eller förstår hur man skall kommunicera.

Partiledningen har skrivit ett brev om att det nu råder nolltolerans när det gäller oacceptabla och uppenbart rasistiska uttalanden.

Partiet har med andra ord jobbat på flera olika plan med att försöka ändra på partiets framtoning – ideologiskt, politiskt och i sitt sätt att kommunicera med väljare och media.

En ny kommunikationsplan blir därför en logisk följd av detta arbete.

Vad som mest utmärker förslaget är partiledningens realistiska bild av partiets omfattande imageproblem.

Man har insett att detta utgör ett allvarligt hoten mot deras försök att nå nya väljargrupper. Utan en radikal förändring, inga nya valframgångar.

Den stora frågan är om man kommer att lyckas skapa trovärdighet kring de förändringar man vill genomföra.

Den senaste skandalen där partiets pressekreterare, utan att ange sin partitillhörighet, fick kändisar att medverka i en film visar att partiet har lång väg kvar till en positivare image.

Deras problem får snarare Per Schlingmanns rebranding av Moderaterna att framstå som en barnlek.

Så här beskriver kommunikationsplanen partiets svagheter:

1. Vi agerar, eller uppfattas agera, i affekt

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

[…]

Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek. Vi måste vara beredda att ta på oss en del av ansvaret för att vi uppfattas som arga för att kunna kommunicera på ett sätt som gör att utomstående uppfattar oss som de helt vanliga människor som vi är.

2. Vi uppfattas inta en martyrroll.

Det händer tyvärr fortfarande att sverigedemokrater utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld. Ibland också utan att det nämns med ett ord i vare sig någon etablerad tidning eller i etermedia, även om det med åren blivit något bättre på den punkten.

[M]en de allvarliga övergrepp som begås mot oss får inte drunkna i våra reaktioner på småsaker eller i en allmän uppfattning om att vi spelar martyrer.

En annan negativ effekt av att överdrivet högljutt peka de problem som man som Sverigedemokrat anser sig uppleva är att det riskerar ge en skev bild av hur det är att vara Sverigedemokrat. Vi vill ju naturligtvis förmedla bilden till nyfikna sympatisörer att det är den mest självklara saken i världen att vara Sverigedemokrat.

3. Vi uppfattas som enkelspåriga och missnöjda

Att vi har en egen planhalva i svensk politik medför också att vi ofta stämplas som enkelspåriga eller rentav som ett enfrågeparti. Vår profilfråga berör en stor majoritet av de samhällsfrågor som diskuteras i det offentliga samtalet, varför det är lätt för den oinsatte att tolka våra argument som fokuserade bara på invandringspolitikens problem.

[…]

Men vi bör bli bättre på att väga upp de mörka intrycken med en ljus bild av hur vi vill komma till rätta med problemen och därigenom kommunicera en bild av vårt partis genuina framtidstro.

[…]

4. Vi saknar gemensamt begreppsspråk.

Den som vill vinna gehör för sin problembeskrivning och sina lösningar behöver ofta ”uppfinna” egna begrepp. Dels för att kort beskriva vad som avses, dels för att kommunicera de värden man vill att begreppet ska förknippas med.

[…]

Som organisation har vi brustit när det gäller att sprida både nya och vedertagna begrepp på ett sätt som gör dem till våra egna – till sverigedemokratiska begrepp. Tyvärr har detta fått till följd att språket i högre grad än önskvärt skiftar mellan våra företrädare och i stället för att förmedla verkligheten, nämligen att vi är enade kring våra politiska idéer, problembeskrivningar och lösningar, så framstår vi ibland som spretiga och otydliga.

[…]

Förutom det obestridbara faktum att vi alla är individer som i högre eller lägre utsträckning har anpassat oss till partiets nya situation så behöver vi som organisation, något drastiskt uttryckt, omdefiniera oss själva. Vi måste förnya vår egen självbild.

Läs mer: Sammanfattning av Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014.

Read Full Post »

IMAGE | Valsegern i Londons borgmästarval har satt igång spekulationer om Boris Johnson är intresserad av att bli premiärminister efter David Cameron.

Han har åtminstone en uppenbar fördel framför alla andra konservativa politiker i Storbritannien. Han är antagligen den mest kända och – vilket är viktigare – populära politikern i landet.

Hans stil är minst sagt udda. I en tid när alla politiker försöker vara så strömlinjeformade som det bara går sticker Johnson ut med sin smått excentriska image.

Det är en stil som går hem hos urbana storstadsväljare på både vänster- och högerkanten.

Greg Williams skriver i Newsweek:

Johnson’s mayoralty has been a most unlikely success story. An unabashed member of the privileged classes, he has somehow managed to win the affection of a Labour-leaning city as it endures the harshest cuts in public expenditure since World War II, under the Conservative-led government’s austerity prescriptions.

[…]

And yet the city’s people seem to like having him around—not only Conservatives but even longtime Labour voters who have been branded “Boris Reds.” He is that rare thing: a politician who has risen above events to take on a form of celebrity. As Johnson walks up the street, bystanders recognize him instantly, and in most cases a smile creeps onto their faces as he approaches.

[…]

He’s practically a P.G. Wodehouse character, a bumbling, disorderly member of the upper class, except Johnson is genuinely erudite and fiercely ambitious—and he rides the streets of London on a bicycle. “He has the ability to strike up a rapport with people who haven’t really got anything,” says [författaren och journalisten Andrew] Gimson. “It’s quite a complicated thing because he is, by temperament, an elitist. And he is, of course, immensely competitive and wants to get to the top.”

[…]

“Even at Oxford he struck people as a slightly old-fashioned toff from another era,” says writer Toby Young, who knew both Johnson and Cameron during their years at the university. “People credit Boris with being true to himself, and they like the fact that he’s such an authentic-seeming character. The truth is he has essentially created an identity for himself, and he’s certainly skillful in never letting the mask slip. But I wouldn’t use the word ‘authentic’ to describe him. It’s a sort of brilliant music-hall turn.”

Maybe so, but somehow it seems to work. “Boris is a Chaucerian figure,” Gimson says. “Cameron is very keen on marriage—you would never catch Boris preaching about that. If Cameron was caught in bed with some bird, that would probably be the end of him, whereas Boris is so often pretty much caught in bed with some bird—but, you know, people rather expect that.” Despite his affectations, Londoners find something winningly unpretentious about him. When the mayor accompanied police on an early-morning drug raid last June, the awakening suspect greeted Johnson with rough familiarity: “What the f–k are you doing here, Boris?”

In the political universe, caution and prudence aren’t always virtues. “Boris’s strategy for detoxifying his privileged upbringing is more effective than Cameron’s,” says Young. “It seems much more relaxed, less defensive. Cameron hasn’t made the mistake of turning it down too far—he’s just turned it down a little bit. Whereas Boris has turned it up to 11.”

[…]

“Cameron is a pure establishment man, who will always do what the establishment thinks is prudent. Boris is a loner. He can’t see an apple cart without feeling inclined to overturn it.” As charming as Johnson can be, it’s hard to blame his fellow Conservatives for feeling a bit nervous.

Bild: Tidskriftsomslaget (engelska upplagan) och artikeln från Newsweek den 7 maj 2012.

Read Full Post »

TANKEUTBYTE | Plötsligt har en helt ny Håkan Juholt trätt fram. Kommer Socialdemokraterna kunna utnyttja den gratischans man har fått?

På sex tätskrivna helsidor i söndagens Dagens Nyheter får vi följa författaren Jerker Virdborgs och Håkan Juholts mejlväxling om kulturen, politiken och bristen på visioner.

För en gångs skull är beskrivningen ”unik” passande.

Oavsett om man håller med eller inte framstår Juholt här som en eftertänksam, klok och kulturellt bevandrad person.

Men man kan också mellan raderna ana varför han har haft så svårt för det politiska spelet.

I en mejlväxling kan man fundera i lugn och ro innan man klickar på ”skicka”. I politiken måste man vara desto snabbare. Minsta misstag och man blir massakrerad av både media och politiska motståndare.

Medan de politiska utspelen verkar vara föga genomtänkta och påkomna i all hast framstår hans funderingar kring kultur och politik som riktigt intressanta.

I politiken måste man vara specifik. I mer ”filosofiska” samtal kan man kosta på sig att ta ut svängarna.

Rätt använd skulle Socialdemokraterna kunna utnyttja den bild som här framtonar av Juholt. Om inte annat för att vända den negativa mediebild som annars riskerar att permanentas.

Juholt skulle säkert slå bakut om man nämnde det för honom men han har helt enkelt behov av en rebranding.

En intellektuell partiledare är kanske det som Socialdemokraterna mest av allt behöver. Det skulle i alla fall kontrastera starkt mot vad vi i dag ser inom politiken.

Här finns stommen till berättelsen om Håkan Juholt som person. Personen bortom skandalerna och de hafsiga politiska utspelen.

Frågan är bara om partistrategerna ens ser den chans som stirrar dem rakt i ansiktet?

En bieffekt av mejlväxlingen är att Fredrik Reinfeldt (och övriga partiledare) nästan automatiskt framstår som ganska intellektuellt lättviktiga.

Detta är också något Jerker Virdborg indirekt berör.

Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation. Det jag så tydligt fick syn på i Almedalen var också att det inte är särskilt givet vem som egentligen ska klandras för tystnaden, något jag ska återkomma till.

Jag gissar i alla fall att när Fredrik Reinfeldt nyligen angav fyra Camilla Läckberg-böcker som sin semesterläsning så var det med tydlig avsikt att väcka ont blod. Vilket han också lyckades med, de intellektuella sprang rakt i fällan: Statsministerns smak är givetvis underordnad moderaternas strävan efter att vara så folkliga som möjligt, efter att befinna sig i den politiska mitten. Och då måste partiet hålla tydligt avstånd till en upplevd intelligentia. Reinfeldts så kallade val av böcker säger ingenting om honom, utan bevisar bara att Per Schlingmann noga följer försäljningstopplistorna på branschorganet Svensk Bokhandel. Lika lite som moderater numera får använda snobbiga ord eller kläder, lika lite får de naturligtvis tala om böcker eller andra konstverk som kan signalera överklass. Vem klandrar egentligen Schlingmanns hårda interna regelverk med tanke på moderaternas mörka förflutna? Och taktiktänkandet inom politiken kräver väl numera allmänt att det mesta av partiledarnas äkthet offras.

Ändå måste man tycka att det är en djup gemensam förlust för hela det svenska kulturklimatet att vi har en statsminister som är så rörande ängslig att han av taktiska skäl inte ens vågar nämna ett enda konstverk som inte redan är jättepopulärt. Så tragiskt långt har det alltså gått.

Jag tror inte att Reinfeldt egentligen är bekväm med att låtsas framstå som en intellektuellt helt passiv och oreflekterande statsman. Och jag tror att både han och Schlingmann inser att det oundvikligen falska i moderaternas krampaktiga folklighet kan upplevas som lismande. Men jag tror också att de intellektuellas reaktion på Reinfeldts bokval egentligen säger mycket mer om dem själva än vad de anar.

Reinfeldt är heller inte ensam. Svenska partiledare har under en lång rad år varit extremt försagda när det gäller kulturella referenser […]

Håkan Juholt:

Du skriver att litteraturvärlden inte är närvarande i politiken. Man kan nog säga att den lyser med sin frånvaro. På så sätt finns den ju där, fast som ett vakuum. Ett faktum som gör att jag faktiskt kände mig mer hemma på bokmässan där jag var med på ett samtal, än jag gör under Almedalsveckan – som nu verkar handla mer om att sälja kommersiella varor och tjänster än att diskutera politiska ideologier. På bokmässan är det tvärtom, där hamnar försäljningen av böcker i skymundan så att människor kan diskutera rörelse och värderingar. Det politiska samtalet är nästan genomgående rakare och enklare på bokmässan, även om motsatsen också är väl representerad.

Man kan se bristen på kultur i politiken som både ett symptom och en konsekvens av politikens professionalisering. De politiska partierna i vårt land är i de flesta fall sprungna ur folkliga rörelser. I dessa odlades en levande kultur, en egen rörelsekultur där böcker, konst och bildning både gav status och var helt nödvändigt. De sista tre decennierna har denna rörelsekultur allt mer ersatts av professionella staber, och inställsamma pr-byråer, och det bildningskrav som fanns och formades exempelvis i arbetarrörelsen har marginaliserats.

Det finns helt enkelt mindre rörelse och färre möten att läsa dikter och diskutera litteratur på. Men oavsett detta tror jag också själva politiken har förlorat dimensioner som gör det svårt för kulturen att tränga in och ut. 1900-talet var i mångt och mycket präglat av idékamp, där man tog tillvara varje till buds stående medel för att övertyga människor för sina idéer. Kulturella uttryck var och är ett kraftfullt redskap. Men när idéerna trängs tillbaka, visioner och ideologi ersätts med teknokrati och visionslöshet, får det konsekvenser för hur författare och konstnärer kan appelleras av politiken. Det är knappast någon slump att det under exempelvis Tage Erlanders regeringstid fanns ganska gott om kultur­arbetare som kände närhet till socialdemokratin – och att det starka och ansvarstagande samhälle han blev en symbol för också innebar en kulturell revolution i form av 1974 års kulturpolitik.

Det finns alltså många skäl till att kulturen och politiken avskärmats från varandra, men också desto fler skäl att försöka foga dem samman igen.

Jag skulle helt enkelt vilja vara med och skapa en modern socialdemokrati som på nytt kan appellera även till intellektuella och konstnärer – som är spännande och som står för en förnyelse. Som bjuder in och som lockar genom att starta ett samtal om vilket samhälle vi vill ha. Vad som kan vänta bortom träden, bortom nästa skattesänkning.

På denna punkt är jag verkligen optimistisk. Inte minst om man tittar på många av de romaner som lockat till debatt är det tydligt att mycket av en radikal samhällsanda lever kvar i den viktiga litteraturen. Alltså att energin som jag anser att den socialdemokratiska samhällskritiken behöver, men delvis saknar, faktiskt lever kvar i kulturen och konsten och att vi för att kunna ladda oss med energi kan hämta kraft där. Men jag tror också det intresse som du uttrycker och som möter mig när jag återkopplar till detta arv visar att det är något som händer i ett politiskt samtal när de existentiella och stora frågorna och perspektiven försvinner. Samtalet blir platt och tråkigt när många människor i stället vill någonting annat.

Read Full Post »

KAN Tina Brown vända utvecklingen för Newsweek? Med sin efarehet från bland annat Tatler, Talk, Vanity Fair och The New Yorker har hon förutsättningar att lyckas.

Och när det gäller Newsweek skriver Peter Stevenson från The New York Times Magazine följande:

Since her first issue of Newsweek on March 14, newsstand sales are up 57 percent over the dismal 2010 numbers; ad pages are up 14 percent, with new advertisers like Credit Suisse, Progressive Insurance, Charles Schwab, Omega watches and Poland Spring coming aboard.

Brown’s early issues show signs of blood starting to pump through the veins again. A section called News Gallery showcases emotionally powerful photojournalism. “You can do a lot with photographs in telling a story, because it means that you’re in the news but you’re not pretending you can be profound about it,” Brown said.

At the same time, Brown’s early issues have been strewn with standbys from her Rolodex: Hillary Clinton, Harvey Weinstein, Judith Regan, James Carville, Arnold Schwarzenegger. A new section called Omnivore: Want has featured $2,100 Chanel shoes, a $6,500 Audi bicycle and a $10,000 Burberry “Python” trench, items that would not be within reach of your average newsmagazine reader but that would feel right at home in, say, Vanity Fair.

“There’s a great kind of high-low, newsy, sexy thing that the European newsmagazines have,” Brown said. “They have this great sort of slightly freewheeling pagination, where they go from a great sexy picture of an expensive watch to Libya or something. So I’d like to have more of that feeling in Newsweek. I think that’s a great thing for a magazine, because that’s where we all sort of are now, we’re all multiplatformed, everything’s messed up with everything else.”

Brown can’t spend the way she used to, but she has made significant hires, like persuading Andrew Sullivan to airlift his wildly popular blog from The Atlantic into The Daily Beast. […]

Other new NewsBeasties — everyone Brown hires will work for both Newsweek and The Daily Beast — include the British financial historian Niall Ferguson, The Washington Post’s Pulitzer-winning fashion critic Robin Givhan and the longtime New Yorker writer Peter Boyer.

Övrigt: Artikeln ”Tina Brown Is Still Hungry for Buzz” visar tidskriftsomslagen på Browns första nummer av Tatler och The New Yorker. Se också 25 omslag till tidskriften Talk.

Read Full Post »

PORTRÄTT: Peter Baker  porträtterade Rahm Emanuel – ”the provocative and profane White House chief of staff” – i ett marsnummer av The New York Times Magazine.

Emanuel är president Barack Obamas förtrogne och Vita husets politiske chefsstrateg. ”Emanuel tells colleagues that the outsider brand represents Obama’s most powerful asset, and protecting it is Emanuel’s top political priority.”

He is the bête noire of conservatives who see him as the chief architect of Obama’s big-government program and of liberals who consider him an accommodationist who undermines the very same agenda. The criticism has been searing and conflicting. He didn’t work enough across party lines. He tried too hard to work across party lines. He pushed for too much. He didn’t push for enough. The crossfire underscores his contradictions — how can Emanuel be so intensely partisan without being all that liberal and so relentlessly pragmatic without being bipartisan? And just as salient these days, how can he be so independent-minded and still remain loyal to a team operation? (…)

Emanuel wants to jam a wedge into the fissure inside the Republican Party between, as he frames it, the descending wing that believes in small government and the ascending wing that believes in no government. Republicans lose, in this theory, whether they cooperate with Obama or not. “We’ve got to drive the ball at them,” a senior White House official told me. “Driving the ball at them, making them pick between small government and no government, putting them in their responsibility-and-accountability box. You walk away? You’re walking away from responsibility, and the public’s angry at you. You participate? Your base hates you.”

Se även: Barack Obama

Read Full Post »

Older Posts »