Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

HISTORIA | Christopher Caldwell har läst Rick Perlsteins The Invisible Bridge: The Fall of Nixon and the Rise of Reagan.

BOOKFORUM SEP-OCT-NOV 2014

I hans recension i Bookforum finns några intressanta reflektioner kring varför Ronald Reagans blev så populär och idag räknas som en av de stora presidenterna i USA. Till och med Barack Obama har erkänt hans betydelse i amerikansk politik.

“He wore a purple plaid suit his staff abhorred and a pinstripe shirt and polka-dot tie and a folded white silk puffing up extravagantly out of his pocket.” This was not some tea-sipping Edwardian dandy. It was Ronald Reagan announcing his presidential candidacy at the National Press Club in November 1975, as described by the historian Rick Perlstein. Back then, Reagan was, to most people, a novelty candidate, with a bit of the fop or eccentric about him. Political affinities and antipathies have since hardened into a useful but wholly unreliable historical “truth” about Reagan’s political career, one that casts him as either a hero or a villain. It requires an effort of the imagination to see him as the voters he addressed did.

[…]

“Reagan’s interpersonal intelligence,” Perlstein writes, “was something to behold.” He saw things no one else saw. His greatest triumphs came on issues that he advanced in the face of unanimous advice to the contrary. He defeated a popular California governor, Pat Brown, by attacking campus radicalism when “the most sophisticated public opinion research that money could buy told him not to touch it,” Perlstein writes. Reagan called for smaller government when other Republican governors were trying to rally the public around “strong land-use planning.” He drove much of the country into a frenzy over the US handover of the Panama Canal, a transition that had been uncontroversially under negotiation for decades. And, alone among Republicans, he refused to hedge his bets about Richard Nixon—he stood squarely by him, even sloughing off Nixon’s ingratitude and contempt. What did Watergate say about America? Nothing, Reagan said. That is what most Americans thought, or wanted to think.

Reagan is a protean personality. In certain lights, he was a Cold War liberal who just had an ear for right-wing dialect. As California governor, he doubled the state budget, passed a strict gun-control law, and signed the most liberal abortion law in the country. Perlstein is struck by “how effortlessly his mind swirled fiction and fantasy into soul-satisfying confections.” But this is the basic work of all democratic politicians, liberal and conservative, and it is wrong to fling around the word lie, as Perlstein often does, to describe such flights. So, for instance, when Reagan claimed that segregation in the military was corrected “in World War II,” he was, yes, three years off—Truman signed the executive order desegregating the armed forces in 1948. But he was also right to identify the war as having brought about a change in ideas about race. When Reagan said welfare could erode national character, his numbers were inaccurate—but the alternative, as voters saw it, was politicians who would deny any evidence to that effect.

In his youthful work as a sportscaster in the Midwest, Reagan stumbled into the perfect formula for democratic leadership: He gained “the company of VIPs [while] maintaining an image as an ordinary guy.”

Tidskriftsomslag: Bookforum, september/oktober/november 2014.

Read Full Post »

VAL 2015 | Koalitionen mellan Conservative Party och Liberal Democrats kommer (sannolikt) hålla ända fram till valet 2015.

5 Days to Power- Rob Wilson

Men med den misstänksamhet man i Storbritannien känner inför koalitioner var det många som inte trodde att en regeringskonstellation skulle överleva en hel mandatperiod, oavsett vilka partier som skulle ingå.

Och valresultatet gav pessimisterna vatten på sin kvarn. Inget av partierna var riktigt nöjda med utgången av valet.

Regeringspartiet Labour, som fick både färre röster och färre mandat än Tories, var den uppenbara förloraren band de två statsbärande partierna. Trots detta hade de konservativa inte lyckats få tillräckligt med röster för att bilda en egen majoritetsregering.

Och valrörelsens till synes stora uppstickare, Liberaldemokraterna, överraskade både sig själva och oberoende bedömare med att tappa mandat. Det var en stor besvikelse för ett parti som hoppats göra sitt stora politiska genombrott detta år.

Att man i Storbritannien är ovan vid koalitioner kan man se även på bokutgivningen. Till och med de förhandlingar som fördes mellan de konservativa och liberalerna och mellan liberalerna och Labour har genererat böcker från aktiva i inom respektive parti.

Den konservativa parlamentsledamoten Rob Wilson och hans parlamentskollega David Laws, en av Liberaldemokraternas förhandlare, gav var för sig ut 5 Days to Power respektive 22 Days in May redan 2010.

Sedan var det dags för Andrew Adonis, som var en i förhandlingsdelegationen för Labour, att 2013 publicera sin syn på förhandlingsspelet i 5 Days in May.

Så här sammanfattar Wilson den historiska bakgrunden till dagens unika koalition:

5 Days to Power- Rob Wilson - I

[…]

5 Days to Power- Rob Wilson - II

Bild: 5 Days to Power av Rob Wilson.

Read Full Post »

RELIGION | Det skrivs inte många intressanta böcker om Vatikanstaten från ett ”inrikespolitiskt” perspektiv.

The Vatican Diaries - John Thavis

Böcker om katolska kyrkan är antingen fixerade vid skandaler eller skrivna med en vördnadsfull ton som bara tilltalar redan övertygade.

John Thavis är en pensionerad byråchef för Catholic News Service i Rom och har bevakat Vatikanen under trettio år tid.

Som äkta vaticanista vet han inte bara var alla skeletten är begravda utan kan också förklara bakgrunden till de religiösa, politiska och byråkratiska strider som ständigt pågår inom kyrkan.

Vatikanen är en värld som journalister – även de som är stationerade i Rom för att bevaka inrikespolitiken i Italien – aldrig riktigt kommer åt, än mindre förstår eller kan förklara.

Även om The Vatican Diaries tidsmässigt täcker perioden under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI är boken i högsta grad relevant för all som vill förstå de möjligheter och hot som påven Fransiscus står inför.

Här är ett utdrag från bokens inledning:

The Vatican Diaries - John Thavis IThe Vatican Diaries - John Thavis II[…]The Vatican Diaries - John Thavis III

Läs mer: På John Thavis hemsida finner man bl.a. hans blogg och recensioner av boken.

Read Full Post »

BOK I Bruna pennor har Bibi Jonsson studerat nazistiska motiv i romaner som är skrivna av svenska kvinnliga författare under främst 1930-talet.

Jonsson, som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, intervjuades förra året i Forskning & Framsteg av Henrik Höjer.

En intressant paradox dök upp under intervjun:

Hur ser motiven ut?

– Det starkaste är rasismen – frågan om judar och romer. Samtidigt ska man veta att även icke-nazister kunde beröra dessa frågor. Eftersom det är kvinnliga författare så är kvinnorollen ofta i fokus. Det handlar ofta om att kvinnan ska vara hemmafru och föda ariska barn. Annie_Åkerhielm_1959

Var de i första hand författare eller nazister?

– De var författare. Men de var alla mer eller mindre aktiva i olika föreningar med en nazistisk agenda. Och flera av dem var mycket etablerade, Annie Åkerhielm var exempelvis utgiven på Albert Bonniers förlag och sålde mycket bra.

Vad förenar dessa kvinnor, förutom nazismen?

– Flera hade överklassbakgrund, ett par av dem var gifta med tyska eller österrikiska män. Andra kom från radikala vänstergrupperingar. Så de kom från den yttersta högern eller den yttersta vänstern. Men de var alla lite äldre. Nazismen hyllade ungdom och manlighet, så som äldre kvinnor var de egentligen helt fel ute. De engagerade sig politiskt för att kvinnor inte skulle engagera sig politiskt – de skulle vara hemma och föda barn. Men själva arbetade de för fullt med sina romaner och flera av dem fick inga barn!

Men vad som framstår som paradoxalt är kanske inte det vid en närmare granskning.

Det tycks alltid vara så med företrädare som ser sig som uttolkare av totalitära ideologier som nazism och kommunism. De kan alltid motivera varför just de själva skall få lov att avvika från de ideologiska dogmerna.

Anser man sig tillhöra eliten behöver man inte följa spelreglerna. Regler är till för ”de andra” som inte vet sitt eget bästa.

Adolf Hitler var t.ex. aldrig urtypen för den blonda ariske mannen. Och behövde inte heller vara det. Han var ju ett geni och ett geni är inte som vi andra.

Det samma kan sägas om Vladimir Lenin, Mao Zedong och Fidel Castro. Det ledande skiktet i de styrande kommunistiska partierna var alltid lite förmer än arbetarna man sade sig tala för.

De behövde aldrig köa till butikerna för att köpa toalettpapper. Att vara förtrupp och leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen är ju ett tufft jobb. För dem fanns alltid specialbutiker med lyxprodukter.

Läs mer: ”Ur nazistiska kvinnors synvinkel” av Johan Östling, Svenska Dagbladet.

Bild: Annie Åkerhielm (1869-1956).

Read Full Post »

MEDIA | Under hela sin livstid var Henrik Bernhard Palmær (1801-1854) verksam inom tidningsvärlden. Här ett citat från 1851.

H. B. Palmær Beska droppar

Riksdagsmännen äro tillsatta att avhjälpa statens många lyten, men äro själva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, varest samtliga patienterna äro medicine doktorer.                                                                                                                                                                          H. B. Palmær, Friskytten, 15 februari 1851

H. B. Palmær var bl.a. medarbetare i Lars Johan Hiertas Aftonbladet och 1838 startade han Östgöta Correspondenten.

Under en period var han även riksdagsman och satt på ett mandat från hantverkarna.

Bild: Boken är H. B. Palmær, Bäska droppar, i urval av Göran B. Nilsson, Delfinserien (1975), Bokförlaget Aldus.

Read Full Post »

AFFISCHER | Storbritannien efter andra världskriget brukar allmänt kallas för ”the nanny state”.

Keep Britain Tidy and Other Posters From the Nanny State - Hester Vaizey

Begreppet – i betydelsen The Nanny Knows Best – myntades 1965 av Iain Macleod som var redaktör på tidskriften The Spectator.

Detta var en period när medborgarna förväntades följa alla hurtiga uppmaningar från myndigheternas informationskampanjer om vad man borde göra och inte göra.

Många av budskapen känner vi igen även från Sverige. Det var en tid när man här fortfarande talade om ”folkhemmet” utan vare sig nostalgi eller ironi i tonen.

Poster For Health's sake

Marcus Berkmann har recensenserat den nyutkomna boken Keep Britain Tidy and Other Posters From the Nanny State av Hester Vaizey

Governments of the times clearly saw it as part of their remit to wag a furious finger at the populace, to tell it to tuck its shirt in and stop dragging its feet. And no sweets before dinner. How many times have I told you?

[…]

For ‘Venereal Diseases,’ whispers a ministry of health poster in 1948, ‘Quack “cures” are useless. No self-treatment ever cured syphilis or gonorrhoea.’ There’s a photo of a man looking worried, as well he might. A few pages later, we see a nuclear family walking down to the beach with a picnic basket. They’re blond, they’re grinning and the little boy is carrying a beach ball. What could possibly go wrong? Look out for man-traps? Beware of the shark? ‘Holiday Health Depends on Holiday Hygiene’ yells the headline. ‘Wash Your Hands Before Eating.’ This was the Scottish home and health department talking, in the mid 1960s — their follow-up to the barnstorming number one hit, ‘Coughs and Sneezes Spread Diseases.’

[…]

There are two ‘Keep Britain Tidy’ posters, with paintings by Royston Cooper, I am very tempted to hang on the walls of my children’s bedrooms, for purely aesthetic reasons, of course. […] But collected together, they document a vanished age, when we were told what to do and sometimes even did what we were told. ‘Life is Better on the Land.’ ‘Be Really Cool, Man — Save.’ And above all, ‘Don’t Ask a Man to Drink and Drive.’ As though anyone ever needed to be asked.

Poster Yes I Smoke...

Den Royston Cooper som omnämns i den citerade texten har även fått bidra med en illustration till bokens framsida. Affischen ”Keep Britain Tidy” (översta bilden) kom i en lång rad olika versioner och av olika konstnärer.

Poster Wanted ... a hankerchief

Övrigt: Fler affischer i artikeln “That’s us told… posters from when the nanny state knew best – in pictures”, The Guardian.

Read Full Post »

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei Only in America -- Harper Perennial 2009

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

Matt Frei Only in America p.91

Matt Frei Only in America p. 92-Matt Frei Only in America p. -92Matt Frei Only in America p. 93

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »