Archive for juli, 2015

I den elektroniska upplagan av Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks medlemstidskrift Pennan & Svärdet skriver man så här om Werner Herzog och Gabe Polskys dokumentärfilm ”Red Army”:

Under 1980-talet kunde praktiskt taget varenda svensk rabbla namnen på Sovjetunionens fruktade hockeyspelare: Krutov, Larionov, Makarov, Fetisov och Kasatonov. Men de var mer än idrottsmän. De var propagandavapen i Kremls tjänst.

I kalla krigets Sovjetunionen var idrott så mycket mer än bara underhållning. Den var ett vapen i kampen mot det kapitalistiska väst och ett sätt att visa världen det egna samhällssystemets överlägsenhet – precis som rymdforskningen. Banden mellan idrott och militär var starka, vilket inte minst märktes inom ishockeyn.

Read Full Post »

IMAGE | Även den som är ointresserad av amerikansk politik minns att president Bill Clinton hade en otrolig förmåga att bli förknippad med skandaler.

The Plain Dealer den 20 december 1998

Det räcker t.ex. att nämna Monica Lewinsky för att minnena skall komma tillbaka. I många av dessa skandaler var Hillary Clinton direkt eller indirekt involverad.

Frågan alla ställer sig är om dessa skandaler – många nu tjugo år gamla – kommer att påverka Hillary Clinton negativt i valrörelsen.

Hillary Clinton är idag en välkänd person som väljarna redan har bildat sig en uppfattning om. Just av den anledningen skall det mycket till för att man skall ändra uppfattning om henne baserat bara på gamla skandaler som ingen längre minns detaljerna kring.

Så det behövs nog nya skandaler – som förstärker eventuella negativa misstankar om henne – för att väljarna idag skall börja ifrågasätta henne för vad som hände under president Clintons tid.

Med tanke på att många har en positiv bild av henne som utrikesminister så kommer kanske inte ens nya skandaler hjälpa hennes politiska motståndare.

En som borde veta när det gäller skandaler och krishanering är Chris Lehane, politisk rådgivare för demokraterna, som bl.a. jobbat för president Clinton.

Adam Nagourney, The New York Times, kallade en gång Lehane för en “fervent advocate of the dark arts of politics: the cutthroat, destroy-your-enemies, do-what-it-takes-to win approach to political campaigns”.

Eric Benson, på New York, frågade Lehane om han tror att dessa gamla skandaler kan komma att påverka synen på Clinton.

Do you see Republican attacks as potentially backfiring?

I think that the fact that she’s embracing the idea of being the first woman to become president serves as both a sword and a shield. It’s a shield because if you get down to it some of the attacks really are misogynist, and it’s a sword because this becomes part of her vision.

But Hillary already ran to become the first woman president, and Barack Obama still beat her with his “same old politics” attacks.

First of all, I’m not sure, at least in the first part of her campaign in 2008, that she really embraced the historic nature of the candidacy. In fact, if you look back, there was a real effort to not highlight that. And obviously 2008 was still only eight years removed from the Clinton presidency. When you’re running in 2016, that offers a different historical perspective. I’m doing polling all the time on campaigns across the country, and if you ask people how they voted in the Clinton years, you get 65, 70 percent of the public that say they voted for Bill Clinton even though he never, obviously, got close to those numbers.

You advocated getting in front of scandals when you were an aide in the Clinton White House. Do you think Hillary should respond when people like Rand Paul and Reince Priebus dredge up Whitewater and the impeachment?

To use a boxing analogy, I think you can sidestep those punches. I just don’t think they really connect, because they were just so long ago and they’ve been regurgitated any number of times. You’re talking about stuff, in some cases, that goes back to the mid-1980s. I mean, there’s some not-­insignificant percent of the population that wasn’t even born then!

Läs mer: ”Yeah, I Wrote the Vast Right-Wing Conspiracy Memo” av Chris Lehane, PoliticoMagazine.

Bild: The Plain Dealer den 20 december 1998.

Read Full Post »

USA | Jonathan Chait har skrivit en av de mer intressanta artiklarna om rasismen i USA under Barack Obamas tid som president.

Front Cover New York April 7-20 2014

Demokraterna (läs: liberalerna) håller på att vinna kriget om synen på hur man får debattera minoritetsfrågor i USA. Men man har kanske inte gjort det med metoder som är speciellt liberala.

Det har, inte minst i media och bland politiska motståndare, blivit accepterat att utmåla republikanernas konservatism som en form av dold rasism.

I bästa fall har man ”bara” anklagat dem för att deras ideologi gör dem blinda för att deras politik drabbar minoriteter i högre grad än vita.

Vad som komplicerar frågan är att liberalerna har en poäng i sin kritik av republikanerna.

Men enligt Chait har samhällsdebatten i allt större utsträckning accepterat att man tillmäter republikaner rasistiska motiv även när det talas om helt andra saker än just rasism.

Chait skriver i New York:

If you set out to write a classic history of the Obama era, once you had described the historically significant fact of Obama’s election, race would almost disappear from the narrative. […] The policy landscape of the Obama era looks more like it did during the Progressive Era and the New Deal, when Americans fought bitterly over regulation and the scope of government. The racial-policy agenda of the Obama administration has been nearly nonexistent.

But if you instead set out to write a social history of the Obama years, one that captured the day-to-day experience of political life, you would find that race has saturated everything as perhaps never before. Hardly a day goes by without a volley and counter-volley of accusations of racial insensitivity and racial hypersensitivity. And even when the red and blue tribes are not waging their endless war of mutual victimization, the subject of race courses through everything else: debt, health care, unemployment.


Racial conservatism and conservatism used to be similar things; now they are the same thing. This is also true with racial liberalism and liberalism. The mental chasm lying between red and blue America is, at bottom, an irreconcilable difference over the definition of racial justice. You can find this dispute erupting everywhere. A recent poll found a nearly 40-point partisan gap on the question of whether 12 Years a Slave deserved Best Picture.

In 1981, Lee Atwater, a South Carolina native working for the Reagan administration, gave an interview to Alexander Lamis, a political scientist at Case Western Reserve University. In it, Atwater described the process by which the conservative message evolved from explicitly racist appeals to implicitly racialized appeals to white economic self-interest:

“You start out in 1954 by saying, ‘Nigger, nigger, nigger.’ By 1968 you can’t say ‘nigger’—that hurts you, backfires. So you say stuff like, uh, forced busing, states’ rights, and all that stuff, and you’re getting so abstract. Now you’re talking about cutting taxes, and all these things you’re talking about are totally economic things, and a by-product of them is blacks get hurt worse than whites … ‘We want to cut this’ is much more abstract than even the busing thing, uh, and a hell of a lot more abstract than ‘nigger, nigger.’”

Atwater went on to run George H.W. Bush’s presidential campaign against Michael Dukakis in 1988, where he flamboyantly vowed to make Willie Horton, a murderer furloughed by Dukakis who subsequently raped a woman, “his running mate.”


Yet here is the point where, for all its breadth and analytic power, the liberal racial analysis collapses onto itself. It may be true that, at the level of electoral campaign messaging, conservatism and white racial resentment are functionally identical. It would follow that any conservative argument is an appeal to white racism. That is, indeed, the all-but-explicit conclusion of the ubiquitous Atwater Rosetta-stone confession: Republican politics is fundamentally racist, and even its use of the most abstract economic appeal is a sinister, coded missive.

Impressive though the historical, sociological, and psychological evidence undergirding this analysis may be, it also happens to be completely insane. Whatever Lee Atwater said, or meant to say, advocating tax cuts is not in any meaningful sense racist.

One of the greatest triumphs of liberal politics over the past 50 years has been to completely stigmatize open racial discrimination in public life […] This achievement has run headlong into an increasing liberal tendency to define conservatism as a form of covert racial discrimination. If conservatism is inextricably entangled with racism, and racism must be extinguished, then the scope for legitimate opposition to Obama shrinks to an uncomfortably small space.

The racial debate of the Obama years emits some of the poisonous waft of the debates over communism during the ­McCarthy years. It defies rational resolution in part because it is about secret motives and concealed evil.


Few liberals acknowledge that the ability to label a person racist represents, in 21st-century America, real and frequently terrifying power. Conservatives feel that dread viscerally. Though the liberal analytic method begins with a sound grasp of the broad connection between conservatism and white racial resentment, it almost always devolves into an open-ended license to target opponents on the basis of their ideological profile. The power is rife with abuse.


It’s unlikely that Obama is deliberately plotting to associate his opponents with white supremacy in a kind of reverse-Atwater maneuver. But Obama almost surely believes his race helped trigger the maniacal ferocity of his opponents. (If not, he would be one of the few Obama voters who don’t.) And it’s not hard to imagine that Obama’s constant, public frustration with the irrationality pervading the Republican Party subconsciously expresses his suspicions.

Obama is attempting to navigate the fraught, everywhere-and-yet-nowhere racial obsession that surrounds him. It’s a weird moment, but also a temporary one. […] In the long run, generational changes grind inexorably away. The rising cohort of Americans holds far more liberal views than their parents and grandparents on race, and everything else (though of course what you think about “race” and what you think about “everything else” are now interchangeable). We are living through the angry pangs of a new nation not yet fully born.

Tidskriftsomslag: New York, 7-20 april 2014.

Read Full Post »


Bild: Teckningen från weblogcartoons.com.

Read Full Post »

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.


Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

STRATEGI | Det finns få negativa saker inom politiken som inte kan vändas till en fördel. Det gäller bara att lyfta fram styrkorna på bekostnad av svagheterna.

Hillary Rodham Clinton speaks to the reporters at United Nations headquarters, Tuesday, March 10, 2015.  Clinton conceded that she should have used a government email to conduct business as secretary of state, saying her decision was simply a matter of "convenience." (AP Photo/Seth Wenig)

Hillary Clinton har fått mycket kritik för de första stapplande stegen i sin valkampanj och sättet hon har försökt krishantera.

Peter Beinart i The Atlantic har dock en lite annorlunda vinkling på temat. Hans poäng är att Clinton har gjort precis det hon är bäst på.

Hennes styrka har aldrig varit de stora visionerna. Däremot älskar hon att tala om sakfrågor. Hon är, precis som sin man, en riktig politisk geek.

Visioner är annars standardingrediensen i amerikanska politikers arsenal. Visioner är ett bra sätt att slippa bli alltför konkret i sin politik. Samtidigt låter det visionära som om man tänkt både länge och väl kring de stora utmaningar landet står inför.

Visioner har också den fördelen att man inte behöver vara speciellt konkret. På så sätt unviker man att öppna upp sig för motståndarnas attacker.

Beinart konstaterar att Clinton gjort precis tvärt emot vad många andra politiker gör när de drar igång sin presidentvalskampanj.

Soaring rhetoric and grand themes have never been Hillary’s strengths. That’s one reason so many liberals found her so much less inspirational than Barack Obama in 2008. And it’s a problem with deep roots. In his biography, A Woman in Charge, Carl Bernstein describes Hillary, then in law school, struggling to articulate her generation’s perspective in an address to the League of Women Voters. “If she was speaking about a clearly defined subject,” Bernstein writes, “her thoughts would be well organized, finely articulated, and delivered in almost perfect outline form. But before the League audience, she again and again lapsed into sweeping abstractions.”

Team Clinton appears to understand this. And so it has done something shrewd. Instead of talking vision, Hillary is talking policy, which she does really well.


Hillary’s handlers have played to this strength. On April 29, she devoted the first major speech of her campaign not to her vision for America, but to something more specific: race and crime.


The speech was not merely substantive. It was authentic. It showcased the real Hillary Clinton: A woman who, whatever her faults, hates injustice and knows what she’s talking about when it comes to government.


She’s at her best talking about America not abstractly, but concretely. She’s most inspiring when talking not about what she believes, but about what she wants to do. And she most effectively humanizes herself by being true to who she is: knowledgeable, passionate, and vaguely obsessive about making government work. Against Rubio, or any other likely Republican challenger, that identity should provide an excellent contrast.

Bild: Seth Wenig/AP Photo. Hillary Clinton talar med reportrar vid FN:s högkvarter den 10 mars 2015.

Read Full Post »

« Newer Posts