Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2015

Howard Wolfson

When the house is on fire, it’s better to have a psychotic fireman than no fireman at all. 

                                                                      – Howard Wolfson

Wolfson var Communications Director i Hillary Clintons kaotiska kampanjteam 2008. Citatet från Joshua Greens ”The Front-Runner’s Fall”, The Atlantic.                                

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Read Full Post »

Jeb Bush presenterar sig för amerikanerna inför valet 2016 i videon ”Making a Difference”.

Read Full Post »

Read Full Post »

FRANKRIKE | Efter alla skandaler och en snöplig valförlust mot François Hollande i presidentvalet såg Nicolas Sarkozy ut att vara uträknad för gott.

Tempus 29 maj - 5 juni 2005

Men nu är han tillbaka igen efter att hans parti UMP (numera Les Républicains) segrade i departementsvalen tidigare i år.

Tidskriften Tempus, som översätter artiklar från en rad olika utländska publikationer, publicerade i maj en artikel om Sarkozys väg tillbaka.

Här har man översatt en text av Julia Amalia Heyer i Der Spiegel.

Politik är precis som att uppfostra barn, menar han. Det handlar inte om vad du säger. Det är vad du gör som räknas. Det är bättre att agera istället för att bara prata om saker, säger han.

[…]

Länge såg det ut som om hans försök att komma tillbaka till den politiska arenan inte skulle lyckas. Det verkade som om han redan hade haft sin chans och att fransmännen inte var intresserade av att ge honom en till.

Men Sarkozy, som liknar sig själv vid en boxare, duckade och svingade – och blev kvar i ringen. Med en knapp tvåtredjedels majoritet valdes han till partiledare. Han avledde motståndarnas attacker, inte med knockout-slag som förr i tiden, utan genom att helt enkelt ignorera dem. Samtidigt ökade han gradvis sin närvaro i det offentliga livet.

[…]

Sarkozys parti, Union pour un Mouvement Populaire (UMP), blev upphov till de styrande socialisternas mest förödmjukande nederlag på den franska landsbygden sedan 1992. Distrikt som i flera decennier varit i händerna på socialisterna styrs nu av borgerliga UMP.

Det är också Sarkozys förtjänst att högerextrema Nationella fronten inte fick ett ännu bättre resultat i valet. Han tycker själv att han är den ende rivalen till Nationella frontens ledare Marine Le pen som är värd att ta på allvar, och han tror att han ensam ska kunna hejda hennes framfart.

[…]

Som oppositionsledare predikar nu Sarkozy enighet inom sitt parti. Det kan låta banalt, men det är ingen lätt uppgift. Det är hans enda chans: Ju bättre hans parti lyckas, desto strakare blir han som partiledare. Jämfört med det inre arbetet inom ”UMP”, anförtror en högt uppsatt partifunktionär, är det som händer i den amerikanska serien ”House of Cards” bara ”kattpiss”.

”Tillsammans” är Sarkozys nuvarande motto. Mannen som har tillbringat hela sitt liv med att polarisera människor har upprepat budskapet så ofta under de senaste månaderna att han nu verkar tro på det själv.

Frågan är om fransmännen även kommer att tro på det i kommande presidentval.

Tidskriftsomslag: Tempus den 29 maj-5 juni 2015.

Read Full Post »

USA | När Republican Party skall utse sin presidentkandidat brukar kandidaterna tävla om vem som kan låta mest höger. Allt för att tilltala partiets kärnväljare.

The New York Times Magazine - March 22 2015 - Ben Carson

Problemet för vinnande kandidat är att han eller hon sedan måste försöka vinna väljare som inte är lika konservativa som gräsrötterna.

Detta skapar lätt bilden av att republikanerna är både principlösa och opålitliga. De blir en utmärkt måltavla för den demokratiska motståndaren under presidentvalskampanjen.

Detta var vad som hände John McCain och Mitt Romney när de stod mot Barack Obama. För att undvika att detta upprepas har partiet antagit nya tuffare regler för att styra upp nomineringsprocessen.

Frågan är bar om det kommer att fungera. Om målet var att försöka avstyra att alltför nyliberala eller konservativa kandidater skulle tycka det var mödan värt att ställa upp har man redan misslyckats.

Jeb Bush – en av partietablissemangets favoriter – har därför redan meddelat att han inte tänker låta sig luras in i samma fälla som föregångarna.

Hans strategi går ut på att inte spela på den planhalva som bara kan öppna upp för attacker från Hillary Clinton och kompani om han skulle bli nominerad.

Bush är inriktad på att det blir en lång och tuff valkampanj innan partiet utsett sin presidentkandidat.

Jim Rutenberg, The New York Times Magazine, har skrivit om partiets dilemma inför presidentvalet.

The establishment candidate has usually been a current or former governor or senator, blandly Protestant, hailing from the moderate, big-business wing of the party (or at least friendly with it) and almost always a second-, third- or fourth-time national contender — someone who had waited “his turn.” These candidates would tack predictably to the right during the primaries to satisfy the evangelicals, deficit hawks, libertarian leaners and other inconvenient but vital constituents who made up the “base” of the party. In return, the base would, after a brief flirtation with some fantasy candidate like Steve Forbes or Pat Buchanan, “hold their noses” and deliver their votes come November. This bargain was always tenuous, of course, and when some of the furthest-right activists turned against George W. Bush, citing (among other apostasies) his expansion of Medicare’s prescription drug benefit, it began to fall apart. After Barack Obama defeated McCain in 2008, the party’s once dependable base started to reconsider the wisdom of holding their noses at all.

[…]

At the 2012 convention in Tampa, a group of longtime party hands, including Romney’s lawyer, Ben Ginsberg, gathered to discuss how to prevent a repeat of what had become known inside and outside the party as the “clown show.” Their aim was not just to protect the party but also to protect a potential President Romney from a primary challenge in 2016. They forced through new rules that would give future presumptive nominees more control over delegates in the event of a convention fight.

They did away with the mandatory proportional delegate awards that encouraged long-shot candidacies. And, in a noticeably targeted effort, they raised the threshold that candidates needed to meet to enter their names into nomination, just as Ron Paul’s supporters were working to reach it. When John A. Boehner gaveled the rules in on a voice vote — a vote that many listeners heard as a tie, if not an outright loss — the hall erupted and a line of Ron Paul supporters walked off the floor in protest, along with many Tea Party members.

At a party meeting last winter, Reince Priebus, who as party chairman is charged with maintaining the support of all his constituencies, did restore some proportional primary and caucus voting, but only in states that held voting within a shortened two-week window. And he also condensed the nominating schedule to four and a half months from six months, and, for the first time required candidates to participate in a shortened debate schedule, determined by the party, not by the whims of the networks. (The panel that recommended those changes included names closely identified with the establishment — the former Bush White House spokesman Ari Fleischer, the Mississippi committeeman Haley Barbour and, notably, Jeb Bush’s closest adviser, Sally Bradshaw.)

[…]

“We don’t need a six-month slice-and-dice festival,” Priebus said when we spoke in mid-March. “While I can’t always control everyone’s mouth, I can control how long we can kill each other.”

All the rules changes were built to sidestep the problems of 2012. But the 2016 field is shaping up to be vastly different and far larger. A new Republican hints that he or she is considering a run seemingly every week. There are moderates like Gov. John Kasich of Ohio and former Gov. George Pataki of New York; no-compromise conservatives like Senator Ted Cruz of Texas and former Senator Rick Santorum of Pennsylvania; business-wingers like the former Hewlett-Packard chief executive Carly Fiorina; one-of-a-kinds like Donald Trump — some 20 in all, a dozen or so who seem fairly serious about it. That opens the possibility of multiple candidates vying for all the major Republican constituencies, some of them possibly goaded along by super-PAC-funding billionaires, all of them trading wins and collecting delegates well into spring.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine den 22 mars 2015.

Read Full Post »

NYHETER | Den politiska rapporteringen kritiseras ofta för att vara mer inriktad på spelet än av politikens innehåll.

Strategy

En som tycks hålla med är Hamilton Nolan på Gawker.

As the 2016 presidential election draws closer, America’s political press corps is warming up for what they do best: drone on about nothing of consequence.

Advocates of press freedom are fond of quoting Thomas Jefferson when he said, ”Were it left to me to decide whether we should have a government without newspapers, or newspapers without a government, I should not hesitate a moment to prefer the latter.” They are less fond of quoting Thomas Jefferson when he said, ”The man who reads nothing at all is better educated than the man who reads nothing but newspapers.” Jefferson was no fool. He understood both the vital importance of a free press to a democratic society, and the propensity of journalists to squander that freedom on absolute bullshit.

Politics is important. The politicians that we elect pass laws that meaningfully affect the lives of millions or billions of people. Political journalism is an important job. These journalists are responsible for telling the public what they need to know about the people they vote for. They are responsible for explaining and analyzing the critical issues that these politicians will be making choices about—many of which are quite literally life-and-death decisions. Will we go to war? Will we figure out how to adapt to climate change? Will we do something to stop the rampant economic inequality that is dividing our society? Getting to the heart of these questions is ultimately what political journalists should do.

That is not, of course, what most political journalists do. Most political journalists cover political campaigns in the same way that sports reporters cover sports. Team A has a new strategy! Team B made a mistake! Team C has a new manager! This style of ”horse race journalism” has the effect of completely obscuring the issues underlying these political campaigns. So why do reporters do this? Because it is easy.

Ouch!

Det var en rejäl smäll mot både medias rapportering och alla som är intresserade av partiernas strategiska planer och kampanjer.

Det ligger naturligtvis mycket i kritiken. Men trots detta finns det en rad invändningar mot Nolans resonemang.

För det första är det bra naivt att tro att media bara skulle rapportera rakt av om politikernas förslag även om det var önskvärt. Media har trots allt en tendens att bestämma själv vad man vill rapportera om.

Det ligger också i politikens natur att kritisera sina motståndare. Och denna kritik handlar inte uteslutande om att man har olika åsikter. Det handlar lika mycket om att man positionera sig i förhållande till varandra.

Det är därför fullt rimligt att rapportera om politikers planer och strategiska arbete eftersom dessa förklarar partiernas agerande.

Om media inte rapporterade om dessa överväganden – även om det ofta görs i något spekulativa termer p.g.a. brist på ”bevis” – skulle man inte göra sitt jobb.

Den som tror att partierna – internt och externt – bara ägnar sig åt djuplodande samtal i Sokrates anda mistar sig rejält.

Så om media inte rapporterade om partiernas strategiska överväganden skulle väljarna missa en viktig pusselbit kring det politiska arbetet. Strategiska och taktiska överväganden upptar nämligen en stor del av partiernas interna arbete.

Politikernas arbete är vare sig så oegennyttigt och nobelt som de själva vill få det att framstå som eller så smutsigt som belackarna hävdar.

Sanningen ligger någonstans däremellan. Och det är medias uppgift att beskriva politiken ”warts and all”.

Read Full Post »

SvenskaFlaggan2_stor

Gustav Vasa blev kung den 6 juni 1523. Regeringsformerna 1809 och 1974 utfärdades detta datum. 1983 blev dagen nationaldag. Tidigare kallades den för Svenska flaggans dag.

Mer: H.M. Konungens tal vid nationaldagsfirandet på Skansen den 6 juni 2015.

Bild: Program för Svenska Flaggans Dag 1954, Kungliga biblioteket, Stockholm

Read Full Post »

Scissors beats paper by-almcdermid

Bild: Al McDermid

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »