Archive for maj, 2015

USA | Hur bra är egentligen Hillary Clinton i en valrörelse? Det är en av frågorna som Jason Zengerle ställer sig i tidskriften New York.

New York April 6-19 2015

Ett av hennes stora problem är relationerna till presskåren. Hon har svårt för intervjuer, presskonferenser och andra offentliga framträdanden som kräver ett visst mått av spontanitet (äkta eller inövad).

Risken är att ju mer hon försöker distansera sig från journalister desto större är risken att de kommer att fokusera på småsaker som kan ge just den negativ bild av henne som hennes rådgivare försöker undvika.

Hennes rådgivare är väl medvetna om problemet. Frågan är om Clinton också är det. Och om hon orkar vara tillmötesgående under en lång och tuff valrörelse.

Zengerle skriver:

The danger to the Clinton campaign, at this early stage, is not that she might slip in a debate or never quite muster an adequate explanation for deleting emails as secretary of State. It’s that she might not have the ability to break through the cynicism and noise of our political circus and deliver a striking, clear message.


It’s almost impossible to overstate just how much Clinton hates the press. She doesn’t trust it, avoids it at all costs, assumes the worst intentions, and generally wishes it would just go away. Her contempt for the people who cover her was on full display in her press conference last month — as was their contempt for her. It’s a poisonous relationship with multiple levels of dysfunction on both sides. Unfortunately for Clinton, she’s the one who bears the brunt of the fallout.

Some Clinton allies are encouraged by the relationship she forged with the State Department press corps during her four years in the Cabinet. The paranoia and outright hostility that permeated her interactions with reporters during the 2008 campaign were replaced by collegiality and openness as she traveled the world. Then again, that experience isn’t exactly good practice for tooling around the Midwest with campaign reporters in tow. “When she’s on a plane with Mark Landler and Reuters and a bunch of nerds asking her about Burma and policy issues, she knows those issues inside out and she knows the trip wires and how to navigate issues that in reality are really dicey. She’s in her element,” says Tommy Vietor. “But out on the campaign trail, she’s going to be getting open-ended questions about her feelings and God knows what else, stuff that’s comparatively unimportant but where there’s no good or necessarily right answers, and that’s just hard.”

Not that Clinton isn’t trying. She’s recently hired a slew of press aides who — unlike many of those on whom she’s relied in the past — don’t loathe, and maybe even like, the reporters who cover her. She’s also taken her own halting steps toward turning on the charm with campaign reporters. Two weeks ago, she gave the keynote address at a political-journalism-awards dinner in Washington. The speech was well received. (She announced that she wanted a “new beginning” with reporters, which they were welcome to as soon as they signed the nondisclosure agreement tucked under their seats.) But it was what happened after her speech that struck many people as new and different: Clinton stuck around and schmoozed. “That’s something Hillary 2008 didn’t do,” says a Democratic strategist close to Clinton’s team. “Back then, she’d give the speech and peace out, especially in a roomful of journalists.” A Clinton adviser adds, “We want to create more forums like that. It’s important to connect with real people, but it’s important to connect with the press, too.”


The Republican strategist Stuart Stevens likens political skill to figure skating: “It’s an endeavor entirely judged by a jury with no empirical metrics.” Alienating the jury is a dangerous thing. “I am in the Bill Clinton camp on this,” Stevens says. “For multiple reasons, Obama has been judged differently by the jury than Hillary.”

In small ways, Clinton could repair the relationship. Most important, the same charm offensive she waged on the Obama White House could work on the press pack, too. But it’ll need to be an effort sustained not only in Washington but also in the dog days of Virginia and Colorado, Ohio and Florida.

If she can’t, that will only encourage reporters to cover her critically — maybe even, as Clinton and her allies suspect, more critically than they do other politicians — which in turn could be enough to tip the race in favor of her opponent. “To the extent that the news media wants to dissect her, that could affect perceptions of her if that kind of criticism is a sustained feature of news coverage,” says [George Washington University political scientist John] Sides. He points to Al Gore’s experience in 2000, when the press’s repeated hyping of a series of small misstatements and minor exaggerations by Gore increasingly led voters, even Democrats, to conclude that he was untrustworthy. “Can we say that had Gore been perceived as honest in October, as he was in July, that that would have given him the race?” asks Sides. “Not necessarily. But it could have.”

The question confronting Clinton now is not so much whether she can withstand the scrutiny but the degree of the scrutiny itself. Are we so fixated on diagnosing and dissecting her weaknesses, on scouting all the ways in which she isn’t a particularly gifted political athlete, that the effort becomes, in a sense, self-fulfilling? “The dissections can be more influential than the actual objective features and qualities of the candidate herself,” says Sides. In the end, the strength Clinton will need most, and on which the fate of her campaign may rest, will be her ability to make us stop dwelling on her weaknesses.

Läs mer: Hillary Clinton’s Surprisingly Effective Campaign” av Peter Beinart i The Atlantic och What Hillary Clinton’s tough take on secretary of state could mean for her presidency” av Nina Burleigh i Newsweek, samt The Platonic Ideal of Horse Race Journalism” av Hamilton Nolan på Gawker.

Tidskriftsomslag: New York, 6-19 april 2015.

Read Full Post »

USA | Oavsett vem som hamnar i Vita Huset efter presidentvalet kommer Roger Ailes och Fox News vinna på det.

The New York Times Magazine - January 25 2015

Ailes, som en gång i tiden var en av Richard Nixons rådgivare, har fortfarande en hel del att lära politikerna i Republican Party.

Jim Rutenberg skriver så här om honom i The New York Times Magazine:

Ailes has long argued that Americans alienated by the sensibilities of the “New York-Hollywood elitists” are a valuable demographic, and the past two decades have proved him right. He started Fox News in 1996, led it to first place in the cable-news ratings in 2002 and has widened his lead ever since. At the point it surpassed CNN, Fox News had an average prime-time audience of 1.2 million, while CNN’s was 900,000 and MSNBC’s was around 400,000. By the end of 2012 — a presidential-election year, with higher-than-typical news viewership — its prime-time audience of more than two million was the third-biggest in all of basic cable and larger than those of MSNBC (905,000) and CNN (677,000) combined. By last year, its share of that news pie had climbed to 61 percent, and it had moved to second place in the prime-time rankings for all of basic cable, behind ESPN.

This has given Ailes consistent bragging rights, no small matter for a man whose braggadocio is television legend. (When Paula Zahn departed Fox News for CNN in 2001, he said he could beat her ratings with “a dead raccoon.”) But it has also given him something more impressive: ever-increasing profits. During a 10-year span, Fox News’s profits grew sixfold to $1.2 billion in 2014, on total operating revenue of $2 billion, according to the financial analysis firm SNL Kagan. By contrast, those of CNN and MSNBC have leveled off over the past few years, with the occasional small dip or spike.


And yet, for a network that wants to grow in both viewers and dollars, Ailes’s favored demographic has begun to pose something of a constraint. In an online survey, the Pew Research Center has found that 84 percent of those whom it identified as “consistently conservative” already watched Fox News. Moreover, though Fox News regularly wins in the demographic that matters most to advertisers — those viewers between the ages of 25 and 54 — it has the oldest audience in cable news, a fact that its detractors are quick to point out. How many more of Ailes’s “average Americans” are there who are not already tuned into Fox News on a regular basis?

The Pew Research Center data, though, also suggests an area where expansion is still possible: 37 percent of the Fox News audience holds views that Pew calls ideologically “mixed.” (This means their survey responses on specific political questions cut across ideological lines: For example, they support same-sex marriage but oppose new restrictions on gun ownership.) Similarly, a survey by the Public Religion Research Institute found that about 38 percent of all Americans identify themselves as “independent,” and 34 percent of those independents identify themselves as conservative. A little more than half of that subgroup cite Fox as their “most trusted” news source. The rest are what Robert P. Jones, the chief executive of the Public Religion Research Institute, identified as “a growth margin” for the network; they could be what the poll identified as “Fox News Independents,” but they don’t know it yet. Unlike the more hard-core “Fox News Republicans,” these independents are less likely to call themselves members of the Tea Party, are more open to allowing the children of illegal immigrants to stay here legally and slightly more approving of the president’s job performance (15 percent for Fox News Independents, as opposed to 5 percent for Fox News Republicans).

How does Ailes maintain the aging conservative base that has allowed him to control the present while at the same time drawing in younger and independent viewers that will allow him to grow and control the future? Fox News, in this way, is confronted by the same problem the Republican Party faces, and Ailes appears to be solving his problem the way anyone hoping to build a winning national coalition must: by emphasizing personality.

When Ted Turner started CNN, he proclaimed that “the news is the star.” Ailes, on the other hand, has always been a vocal believer in the power of personality. He was the one who, as a young producer of “The Mike Douglas Show,” advised Richard Nixon to embrace the power of television, and who, as a professional political adviser, taught George H. W. Bush how to best Dan Rather in an interview. Ailes knows as well as any television professional alive that personality is the essence of the medium — he called his 1987 self-help book “You Are the Message,” a wink at Marshall McLuhan’s insight that the medium is the message, and subtitled it “Getting What You Want by Being Who You Are.” Ailes’s advice was just what you would expect: “If you can get the audience to pull for you, you’ll always win.”


Alone on the wall behind Roger Ailes’s desk in the Fox News headquarters is a rather grim oil painting, framed in gold, of a Revolutionary War-era warship tossed by an angry sea. Ailes bought it at an antique shop 30 years ago and has no idea who painted it. He saw it as “a ship headed into the wind alone, and I thought, That’s my life.” He seems to consider it part of his job to view things that way.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine den 25 januari 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.


Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

The New Yorker cartoon....

Bild: The New Yorker.

Read Full Post »

USA | Hillary Clinton – om hon vinner valet – kommer att likna Ronald Reagan mer än Barack Obama. Denna tes framför Roland Poirier Martinsson i Sans.

Sans nr 4 2014

Martinsson är kolumnist i Svenska Dagbladet och numera bosatt i Austin i Texas. Han skriver så här om Clinton:

Skulle hon vinna och flytta in i Vita Huset med Bill som Rikets Förste Herre, då kommer en stor andel av hennes supportrar snart att bli besvikna, och många av hennes hårdaste motståndare att tänka att det kanske inte var så farligt trots allt. Hillary Clinton är en hårdför och realistisk politiker, som inte kommer att kompromissa med USA:s ställning i världen (i det avseendet finner vi med stor sannolikhet en av meningsskiljaktigheterna mellan henne och president Obama). Hon inser betydelsen av en balanserad budget, och i tjugo år har hon och maken varit stolta över hur USA:s ekonomi under Bill Clinton tid i Vita Huset uppvisade både rekordtillväxt och budgetöverskott.

Det skulle inte förvåna om hon blir den förste demokratiske presidenten i mannaminne som väljer landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld. Chansen är dessutom stor att hon kommer att ha en välvilligt inställd republikans kongress att samarbeta med. Och hon kommer inte att bry sig särskilt mycket om ett eventuellt omval.

Sammanfattningsvis kommer det faktum att Hillary är kvinna varken att gynna eller missgynna henne, hon har en god chans att vinna om hon ställer upp, vilket hon gör om inte hälsan kommer i vägen, och om hon vinner kommer hon att bli den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan.

Artikeln tar upp en lång rad intressanta vinklar på fenomenet Hillary Clinton. Mycket låter trovärdigt. Men ovanstående citat låter betydligt mindre realistiskt i dagsläget.

Clinton kommer inte att kompromissa om USA:s ”ställning i världen” skriver Martinsson. Det hänger mycket samman med vad man menar med att inte kompromissa.

Kommer hon verkligen att återta initiativet gentemot Ryssland och Kina? Det kommer att kräva en vilja att visa musklerna. Och då inte bara symboliskt.

Det samma kan man fråga sig angående Mellanöstern. USA:s anseende blir inte lätt att återupprätta i regionen. Vare sig Israel eller de allierade konservativa arabstaterna kommer låta sig imponeras av bara retorik.

Men vi kan alltid hoppas. Men ingenting under hennes tid som utrikesminister tydde t.ex. på att hon lyckades få president Obama att ändra sin utrikespolitik. Någon skillnad mellan utrikespolitiken under Clinton och under John Kerry är svårt att urskilja.

Det andra antagande från Martinsson är att republikanerna plötsligt skulle vilja kompromissa om bara Clinton blir president. Det är svårt att förstå varför de skulle vilja ändra stil.

Bara för att hon var (relativt) respekterad och populär som senator betyder inte att hon även blir det som president. Och kommer republikanerna verkligen vilja kompromissa om man förlorar ännu ett presidentval? Svårt att tro.

Får de dessutom behålla makten i kongressen finns det inte mycket att vinna på att börja kompromissa. Republikanerna ovilja att samarbeta med Obama hänger inte bara samman med att man tycker illa om hans politik.

Det hänger minst lika mycket samman med en genomtänkt strategi. Strategin var synlig redan från första början, redan från dag ett.

Man ville se till att så få förändringar som möjligt skulle kunna rota sig. Det var en fördröjningstaktik i väntan på att man skulle vinna tillbaka Vita Huset.

Det kan liknas vid den brända jordens strategi som Ryssland använde sig av mot Napoleon och under andra världskriget.

Genom att förstöra allt, och sedan dra sig tillbaka i försvarsposition, gjorde man det omöjligt för fienden att vinna kriget.

Roland Poirier Martinsson har nog också en lite väl romantisk bild av Clinton när han skriver att hon kommer att välja ”landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld”.

Om detta syftar på demokraterna i kongressen har Martinsson kanske rätt. Men knappast om det handlar om att bli återvald.

Slutligen kan man anta att anledningen till att Martinsson skriver att Clinton nog kommer att bli ”den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan” nog mer handlar om att han vill retas lite med tidskriftens läsare.

Inget gör en typisk kulturradikal (liberal eller socialistisk, välj själv) mer upprörd än en positiv förebild jämförs med Reagan.

Trots allt är det nog mer realistiskt att jämföra en president Hillary med den fyrtioandra presidenten, d.v.s. Bill Clinton. Mannen som kan bli USA:s First Dude.

Tidskriftsomslag: Sans, nr 4: 2014

Read Full Post »

USA | Det har skrivits spaltmeter om den intellektuella utarmning som drabbat republikanska partiet. Kanske heter räddningen Yuval Levin och National Affairs.

The New York Times Magazine - July 6 2014

Sam Tanenhaus, The New York Times Magazine, skriver om Levin och andra konservativa som många nu hoppas skall blåsa nytt liv i den ideologiska debatten inom Republican Party.

Det skall bli intressant och se om partiets republikanska presidentkandidater kommer att kunna leverera något mer än det man redan vet entusiasmerar redan ideologiskt övertygade gräsrötter.

“When intellectuals can do nothing else, they start a magazine.” Or so goes the famous line by Irving Howe, the beau ideal of the politically engaged writer and a founder of the left-wing intellectual magazine Dissent. His heirs include Yuval Levin.


After Obama’s sweeping victory in 2008, Levin was one of many conservative intellectuals who, as he put it to me this past March, “were trying to figure out what the hell this new world looked like.” He had been writing for National Review and The Weekly Standard, but they are political journals, and Levin saw an urgent need on the right for serious policy ideas. Out of this came National Affairs, the quarterly he founded and continues to edit, with a small staff, out of his office at the Ethics and Public Policy Center, a think tank “dedicated to applying the Judeo-Christian moral tradition to critical issues of public policy.” As Levin said: “The magazine tries to sit at the intersection of political ideas and public policy. That’s where a lot of the action has to happen. You have to persuade conservatives and voters in general. And you need to have a coherent vision underlying a policy agenda.”


Rather than blame the media agitators and congressional extremists for his party’s lack of substance, Levin said on a recent panel devoted to “the future of conservatism” that “the policy vacuum on the right itself has been the fault for a long time of people like us.”


He envisions not just a shrinking or scaling-back of government, but an entire reimagining of it. He accuses both parties of being filled with pork-hungry “appropriators” who still think of Washington, even in these gridlocked years, as the lavish dispenser of services. Debates today — about “runaway spending,” about big versus limited government — reduce, in most instances, to haggling over how much to dispense and who gets what. A true Burkean conservatism, Levin argues, would recast the federal government as the facilitator and supporter of local institutions who are a function of, and a contributor to, a “civil society.” “The agenda is not a moderate agenda,” Levin told me. “It’s a very conservative agenda, more so than a lot of what’s going on in our politics that’s argued at a different pitch and so might seem like it’s more radical.”


The next presidential election may not seem a long way off. This was also the case when the last true policy revolution happened on the right. In 1979, members of the upstart Heritage Foundation, then only six years old, recruited some 250 scholars, Beltway policy-thinkers and Capitol Hill staff members to draw up a blueprint, department by department, for the next conservative president. They formed small teams and met in the evenings and on weekends. Experts in every facet of government operations, from the size of the Navy to the intricacies of the tax code, were assigned to propose laws and programs in accordance with conservative doctrine. “These were ideas that had been around since Barry Goldwater, and some even predated him, went back to the 1950s,” Lee Edwards, who participated in the project, told me recently.

In 1980, further inspired by Ronald Reagan’s decision to seek the nomination, the teams started piecing together their proposals into a giant rethinking of government. “It took about 10 months to have it ready,” Edwards recalled. Completed just before Election Day, the 3,000-page manifesto was titled “Mandate for Leadership: Policy Management in a Conservative Administration.” Shortly after Reagan’s landslide victory, Heritage officials carried copies of the mandate to the Hay-Adams Hotel, where they had arranged a secret meeting with Edwin Meese III, the head of Reagan’s transition team. Soon after, the mandate was published as a book, with some 2,000 specific policy recommendations. It became a Beltway best seller as well as a scorecard for the Reagan years. “Later, we calculated something like two-thirds were adopted in whole or in part,” Edwards said. Some — like Reagan’s 1981 tax cut and his decision to greatly enlarge the Navy fleet, as well as his decision to fire striking air traffic controllers — entered presidential annals.

“Conservatives acting like radicals” is how Edwards described the creators of the mandate. “We were going for basic changes.”

Many in Washington policy circles are familiar with the legend of the “Mandate for Leadership.” Yuval Levin, typically, has actually studied it. “It’s very impressive,” he told me last month. “But at this point, I wouldn’t say we’ve got a specific project of that scale in mind — maybe we’ll just dump five years of National Affairs on the table.”

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine den 6 juli 2014.

Read Full Post »

GIMMICK | Alliansen och de rödgröna körde de två senaste valrörelserna slut på PR-tricket med att åka runt i landet och ”lyssna in” väljarnas åsikter.


Det är svårt att tro att någon längre tror att politiker tar intryck av vad väljarna säger till dem under dessa rundresor.

Om inte väljarna råkar framföra just de åsikter politikerna redan har, vill säga.

Inför nästa valrörelse måste partierna därför tänka nytt. PR-strategerna behöver en ny gimmick som partiledarna kan ägna sig åt under valturnéerna.

Lösningen finns kanske i Argentina. Här tar man tydligen alla chanser att få dansa. Till och med politikerna. Allt för att framstå som lite folkligare än vad de i verkligheten är.

I en krönika i Sydsvenskan skriver Kinga Sandén om fenomenet:

”Ingen dansar nykter”, sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.


När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.

Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.

Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.

”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.

Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.

Med tanke på ”Let’s dance” så kanske man t.o.m. kan uppfattas som lite ”inne”.

Så vad sägs Stefan och Anna? Vem av er blir först med att dra en repa i parketten med en väljare?

Read Full Post »

Fotografen Steve Schapiro följde Robert F. Kennedy redan inför senatsvalet 1964 i New York. Under åren 1967-68 fotograferade han Kennedy i hans hem i en förort till Washington DC och under presidentvalskampanjen. Hans bilder finns dokumenterade i boken Schapiros Heroes.

Läs mer: ”Campaign ’68” av Stephen Smith och Kate Ellis på American RadioWorks. Här kan man även lyssna på Kennedy och de övriga presidentkandidaterna.

Read Full Post »


Det är trevligt att kunna meddela att The Campaign Dossier nu också finns på Pinterest, pinterest.com/campaigntrail.

Det kommer att bli mycket tidskriftsomslag med politiska teman, humor och minnesvärda bilder.

Framöver kommer vi att ”nåla” mycket av det som inte får plats på bloggen. Vi hoppas att det både kommer att inspirera och underhålla.

Read Full Post »

The New Yorker March 30, 2015

Omslagsteckningen av Barry Blitt heter ”Clinton’s Emoji”. ”Where would we be without emoticons, emoji, and sideways winky faces typed out of punctuation marks?”, frågar Blitt. ”I feel sorry for the alphabet. I’m waiting for the first original novel to be composed solely with emoticons. Oh, and Hillary Clinton.”

Tidskriftsomslag: The New Yorker, 30 mars 2015. 

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »