Archive for december, 2014

Picture-The Independent -- Boris Johnson

Everybody who studies British politics knows my realistic chances of becoming Prime Minister are only slightly better than my chances of being decapitated by a frisbee, blinded by a champagne cork, locked in a disused fridge or reincarnated as a olive…

…………………………………………..– Boris Johnson, Londons borgmästare, 2012

Bild: The Independent.

Read Full Post »

Berglins - Tips till den nya regeringen

Bild: ”Tips till den nya regeringen” av Berglins. Se alla fyra serierutorna här.

Read Full Post »

Val 2015 | Varför har teamet kring premiärminister David Cameron inte gått mer på offensiven och attackerat Ed Miliband mer intensivt?


Speciellt när det väger så jämt mellan Conservative Party och Labour borde de konservativa tjäna på att urholka väljarnas förtroende för labourledaren.

Det finns antagligen fem anledningar till att premiärministerns stab är så försiktiga.

1) Under Camerons ledarskap har partiet försökt tvätta bort stämpeln som ”the nasty party”. Man vill inte nu riskera att väcka den björn som sover.

2) Förtroendesiffrorna för Ed Miliband är så svaga att de konservativa inte vill riskera stöta sig med väljarna när Labour nu – thank you very much – gör grovjobbet åt Cameron.

Många inom Labour har gett upp tanken på Miliband som en tillgång för partiet. Istället hoppas man att missnöjet med regeringen i slutendan ändå skall vara större än missnöjet med partiledaren.

3) Varför skulle de konservativa attackera labourledaren när opinionsundersökningarna redan visar att Miliband är en belastning för Labour?

Då är det bättre för Cameron att försöka behålla, och utöka, väljarnas förtroende för premiärministern på områdena ”ledarskap” och förmågan att ”hantera ekonomin” – de två områden där Cameron ständigt rankas högre än Miliband i opinionsmätningar.

4) Eftersom Labour som parti oftast får högre siffror i opinionsmätningarna, om än knappt, måste de konservativa inrikta sig på att få ner dessa siffror istället.

Detta speciellt som Conservative Party inte lyckats få upp de egna siffrorna tillräckligt mycket. En ledarskribent har kallat nästa års val för ”the war of the weak”.

5) Ed Miliband har själv försökt ta udden av sitt imageproblem. Genom att vägra spela de konservativas spel har man (till viss del) vridet vapnet ur deras händer.

Två anhängare till Labour hade en intressant diskussion om problemen i oktobernumret av Total Politics.

De två som diskuterade var Dan Hodges, har tidigare arbetat för Labour och fackföreningen GMB och nu är krönikör i Total Politics, samt John McTernan som tidigare var rådgivare och politiska sekreterare till Tony Blair.

DH: This is the interesting thing. The Tories themselves are still not sure how to deal with Miliband.

JM: They thought he’d be gone by now and he’s not.

DH: I think his great success as a leader – if you want to make it a success – is that he has put the Labour Party at ease with itself. The problem is he’s done that by not challenging the party. He’s been pushing a message: we can win by being true to ourselves, we can win from the left, and we don’t have to make the compromises that Blair did. People make the mistake of saying Labour has been unified. It just hasn’t been challenged. That’s why he’s still in place.

JM: The thing is, I think Miliband was right to make the speech he made in July, where he specifically took on the issue about public perceptions of him. It was brave, necessary, and an inoculation against the types of attack the Tories are going to make. But I do agree with Dan that if you make an attack that has no resonance then the public not only has no idea what it was about but also thinks it won’t listen to the next attack. On the NHS, for example, I will certainly shoot myself if I don’t shoot somebody in the Labour Party if they keep going on about “top-down reorganisation of the NHS”. I don’t know a single voter in the country who was thinking about voting Tory but then realised Cameron broke a solemn pledge about not leading a top-down reorganisation of the NHS. The NHS is about quality and outcomes. Cameron made one promise: to cut the deficit and not the NHS. Well, he’s not cut the deficit and he has cut the NHS. That’s what you got for him. This nonsense about campaigning against the privatisation of the NHS – it’s a diversion. It plays to Labour’s safe place. Some of the Labour attacks on Cameron have no purchase. He’s a leader, he looks like a leader, and he has that authority. Now, authority is very often the flipside of arrogance. And he’s an arrogant man, that’s the weakness. That’s the point. It’s all about him. It’s all about staying in power.

DH: On the Tory attacks on Miliband, the Tories haven’t been going for him. And I’m not 100% sure they are going to. One of the things Labour has done effectively is to re-embed the idea of the old toxic brand, which means the Tories are too scared to go for Miliband. It’s amazing how many Labour advisers have said, “Jesus, they will take our heads off on X, Y and Z”. But then it hasn’t happened. Miliband has demonstrated just enough that if the Tories don’t target him, he may become a strength. He’s a very weak link for the Labour Party but he’s not such a weak link that the party’s campaign will just fracture if the Tories don’t touch him.

JM: Dan’s really hit something when he says that the Tory Party hasn’t dealt with the legacy of Theresa May calling them what they are, the Nasty Party. They’ve got unfinished modernisation issues. Sometimes when you lose advisers you really lose a part of yourself. Blair had a strength: he replaced people and could rebuild his team. Steve Hilton left, and that role has never been filled, the one who keeps going to the PM and saying, “Stick to the centre”. And one of the things they are standing off from is negative politics. If you’re driven by polling you’d think, “I’d never go negative”, but if you sit in the focus groups you hear people saying, “I hate negative politics… but it always changes my vote”. So you have to have the brass neck to do three seconds positive then 10 hours of negative. You have to go positive to get permission to go negative. Back to the Obama campaign: they made a judgment of just going for Romney. They took a gamble. They framed early, they kept that space and they stuck there. There’s a strategic hesitation at the heart of the Tory Party.

DH: You’re absolutely right about the Obama campaign. They decided to bomb Romney on the runway. The problem for Labour is, that has happened to Miliband. The Tories didn’t bomb him on the runway. He bombed himself. He didn’t even get into the cockpit. He didn’t define himself early in his leadership. Whatever you say about Cameron, the polls are clear – he consistently outpolls the Tory Party. He’s their biggest asset. People have bought what Cameron is saying. Miliband is Romney in this scenario. You’ve got a leader less than a year before an election effectively relaunching himself. That speaks volumes. Miliband is still sitting on the runway.

Bild: Från soniceclectic.com.

Read Full Post »

Picture Cornell Capa 1960 -- John F. Kennedy and Jackie campaigning in New York

John F. Kennedy med sin fru Jackie Kennedy i New York under valkampanjen 1960.

Bild: Cornell Capa. 

Read Full Post »

KAMPANJ Ett parti som bara svartmålar riskerar förlora röster om väljarna inte känner igen sig i deras beskrivning.

Photo - www.instinctforfilm.com

Conservative Party vill gärna att väljarna skall se Labour som ett parti som saknar lösningar på de problem man lastar den konservativa-liberala koalitionsregeringen för.

När Sam Macrorys intervjuade de konservativas partiordförande för Total Politics var det tydligt att Grant Shapps vill att väljarna mentalt skall förknippa attackerna från oppositionen med att Labour har en svag partiledare och att partiet saknar egna lösningar.

Extra viktigt blir det för regeringen att sätta bilden av en svag Ed Miliband bland de väljare som börjat tröttna på regeringens politik. Det gäller att övertyga dem om att Labour inte är lösningen på deras problem.

The argument is one we’ll hear rather a lot in the coming months: the government is turning the economy around, has restored a rise in growth and jobs, can do more without the shackles of coalition, and must be allowed to finish the job. And the Conservative Party, Shapps says, is “feeling proud… we’ve done exactly what we said we were going to do. We followed a long-term economic plan and worked hard on reducing the deficit. What’s happened? We’ve become the fastest growing economy in the developed world. Clearly the economic plan is working.”


It’s going to be long and tough, but we have to make those arguments vigorously every single day. And whereas we have a vision for the future, Ed Miliband has another crisis.”

Shapps whips out a sheet or two of A4 from his pocket and thrusts them in my direction. “What separates Miliband from Cameron? And what’s the reason why people recognise consistently that Cameron is the better leader and better prime minister for Britain? Why? I think I’ve got the answer. Miliband has a knack of announcing crises. He’s announced 56 in the last three years. What’s that? Getting on to 20 a year. He’s also got 15 issues that he describes as the most important facing Britain.” Shapps looks up from the Miliband crisis dossier with glee. “In other words, this guy can’t decide.”

Looking through the headlines, if nothing else, the Labour communications team has been a little lazy with their crisis management. “Here’s a list of things he says are the number one crisis issue,” Shapps continues, pouring through his “fascinating” figures. “The badger cull crisis… that’s the number one issue facing Britain? This is a guy who leaps from one subject to another, jumps on the nearest bandwagon as it passes him by and tries to attach himself to every issue. He comes from the cold, hard, calculating [Gordon] Brown world of politics. The public end up realising that this is not a man who is the right person to be in Downing Street. This is a person who responds to the news rather than making the weather. You can’t both jump on every bandwagon and have the long-term interests of the country at heart.”

This is not the first time the Tories have tried to pin a perceived crime on Miliband. They tried ‘Red Ed’, the frothing socialist leader. That didn’t stick. Next came ‘Weird Ed’, the, well, weird leader. So what is it this time? “Well, it’s a ’Bandwagon Ed’, I suppose, but I’m not trying to brand him as anything,” Shapps replies. “All I’m trying to say is there is a choice. He’s always looking for the negative and he doesn’t have a positive, long-term vision for his country. Only [one of] two people can walk into Downing Street after the next election, Miliband or Cameron, and Cameron has a long-term vision for this country.”

So, is the choice in 2015 made after a presidential-style battle between two men? “Yes, Cameron is a big asset, but no, actually.” Shapps disagrees. “What’s commonly misunderstood about elections – and what I hope I bring to the table as somebody who won a seat off Labour – is that it’s not one national election, it’s not a US presidential election, it’s 650 separate contests on different things in different places.”


Back to those crises. There’s one in the list of 56 that resonates, and that’s the cost-of-living crisis. “Wait,” Shapps interrupts. “Let’s just check.” He looks back at the list. “Cost-of-living crisis…. there it is, number 21. Yes, crisis 21, 17 January, 2013.” He looks pleased, but should he be? The cost-of-living crisis, the argument that even as the economy recovers people see little to no improvement in their living standards, seems to cut through. “Look, it’s true that people have suffered huge pain over six years as this economy has got back to the size it was, when Labour – Labour – had its great recession. You know what? People have hurt and suffered from Labour’s great recession.” So it’s Miliband’s cost-of-living crisis, then? “He’s identified what he and Ed Balls were doing in the backroom while Gordon Brown was destroying the economy. He identifies the problem, he ignores the fact it’s of his own making, and then he fails to identify the solution.”

Bild: www.instinctforfilm.com

Read Full Post »

RYSSLAND |Om kriget kommer” var en informationsskrift som förr delades ut till alla svenska hushåll. Men vad gör vi om kriget redan är här?

Axess nr 9 2014

Det har blivit alltmer uppenbart att Vladimir Putins propagandakrig är både effektivt och omfattande. Och som vanligt, är man böjd att säga, verkar Sverige ha tagits på sängen.

Innan man i den svenska samhällsdebatten är villig att ta hoten från Ryssland på allvar måste vi tydligen alltid genomgå en period av bortförklaringar och önsketänkande. Det kan väl inte vara så farligt? Putin är nog bara missförstådd.

Men nu har kanske naiviteten avlösts av en lite mer realistisk syn på regimen i Moskva. (Vi får kanske ”tacka” Putins invasion av Ukraina för det.)

Ett tecken i tiden är att denna månad släpper både månadsmagasinet Axess och veckomagasinet The Spectator ett nummer med exakt samma tema.

I Axess skriver författarinnan och dramatikern Sofi Oksanen om ”Putins finlandisering”.

Under den gångna hösten har såväl medier som statsmakt medgett att också Finland utsätts för det informationskrig som förs av Ryssland. Situationen är inte ny – det nya är att man erkänner det offentligt.

Verksamheten ger sig till känna på många sätt i vårt vardagsliv. Tidningarnas debattspalter har befolkats av en armé av internettroll som basunerar ut Moskva­vänliga åsikter och härjar till och med på babyforum som annars frekventeras av vanliga mammor. Den som följer nyheterna från Ryssland kan råka ut för betald Facebook-reklam där man hänvisar till sajter som driver Kremls agenda.


Mot finland använder sig Ryssland av taktiken piska och morot, välbekant från finlandiseringsåren. Då belönade man med handelsförmåner och skrämde med provokation. Så har också Aleksander Dugin, en av Putins chefsideologer, uppmanat Ryssland att hålla fast vid sina intressen i Finland just genom finlandisering. Det är inte konstigt, eftersom psykologisk krigföring alltid använder sig av förhärskande föreställningar och känslolandskap i det aktuella landet. Trots att Dugins läror på senare tid inte har uppmärksammats så mycket finns det skäl att minnas att hans verk Geopolitikens grunder (1997) tillhör den ryska arméns läroböcker. Finlandiseringen ligger Dugin så varmt om hjärtat att han skulle vilja sprida den över hela Europa.


Kärnan i det ryska informationskriget är upprepning och dess grundläggande budskap sprids ut över ett geografiskt vidsträckt område, under ett långt tidsspann. När dessa texter eller budskap citeras mångfaldigas de och slutligen ­försvinner den ursprungliga källan, men känslans sinnebild blir kvar. Och däri döljer sig desinformationens list.


Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Ett sådant förfarande placerar västerländska medier i en svår situation och gör dem också sårbara: man kan inte kväva en medborgardiskussion och varje person med avvikande åsikter tillhör inte den ryska armén av internettroll. Enligt den ryska läran om krigföring ska informationskriget fortlöpande utkämpas i världens massmedier.


Eftersom ett varmt krig är kostsamt, utkämpar Ryssland sin kamp om lydländer och landområden med hjälp av ombud i andra länder och uppmuntrar lokala meningsskiljaktigheter, precis som i Ukraina, de baltiska länderna och i Finland. Ryssland kommer fortsättningsvis att använda sig av informativa och psykologiska medel även i framtiden, och med dessa medel fortsätter man att destabilisera väst – i väst. Hos oss och hos er.

The Spectator 6 December 2014

I “Moscow calling” är John O’Sullivan inne på samma tema i The Spectator. Hans fokus är på propagandakanalen RT som nyligen lanserat sin andra annonskampanj i landet.

Unlike rival broadcasters, Russia Today — or RT as it has rebranded itself since 2009 — has a growing -budget; President Putin himself is said to have intervened to protect it against cuts. The network now claims a worldwide audience of 700 million, a figure the old Voice of Russia could only dream about. It is widely present in social media, having 1.4 million subscribers on YouTube, for instance. And it has achieved a largish cult following on the fringes of the left and the right in the West. Its audience seems to believe in RT’s marketing message — that the network covers the stories which the mainstream media ignores, such as Occupy Wall Street or WikiLeaks scandals.


The turning point is generally agreed to have occurred in 2008, when Russia provoked the Georgian government into an attempt to recover its lost province of Ossetia and promptly responded with an invasion and occupation of parts of Georgia. RT gave Putin cover with a jingoistic campaign that denounced the Georgians as genocidal. That campaign in turn now looks like a dry run for RT’s reporting and commentary on the Ukrainian crisis, which depicted the Kiev government as bloodthirsty neo-fascists intent on ethnic cleansing etc. — while depicting actual bloodthirsty neo-fascists (and Russian soldiers) in eastern Ukraine as peace-minded democrats.

If that were all, RT would be as ineffective as Radio Moscow used to be. Simple ideological abuse alerts people that they are being manipulated. But as Peter Pomerantsev explains in his forthcoming book on modern Russia, Nothing is True and Everything is Possible, what makes RT more insidious is that it has most of the external features of legitimate western journalism:

Russia Today began to look and sound like any 24/7 news channel: the thumping music before the news flash, the earnest pretty newscasters, the jock-like sports broadcasters. British and American twentysomethings straight out of university would be offered generous compensation packages, where in London or Washington they would have been expected to work for free. Of course they all wondered whether RT would turn out to be a propaganda channel. ‘Well, it’s all about expressing the Russian point of view,’ they would say, a little uncertainly.


Western journalism is sometimes biased, usually unconsciously, but it is actuated by some concern for the truth which in major news organisations results, for example, in formal rules about sourcing. These rules are constantly examined and updated. Complete cynicism about such matters is rare and punishable — see, for instance, the fate of Stephen Glass, who invented stories out of whole cloth for the New Republic. But when Pomerantsev met the managing editor of RT in his office, he was told: ‘There is no such thing as objective reporting.’ And that mission statement goes far beyond a humble acceptance that reporting cannot overcome every bias; it treats the truth as something malleable in theory and determined by authority in practice.

Tidskriftsomslag: Axess, December 2014 och The Spectator den 6 december 2014.

Read Full Post »

USA | Allt fler talar numera om senator Rand Paul som republikanernas blivande presidentkandidat. Detta säger en del om partiets problem.

The New York Times Magazine August 10 2014

Det har skrivits mycket om senatorn från Kentucky på senare tid. The New York Times Magazine och Time har haft honom på omslaget. The New Yorker har publicerat en längre essay. Time kallade honom t.o.m. för ”The most interesting man in american politics”.

Robert Drapers artikel i The New York Times Magazine fokuserar på de förändringar som republikanska partiet står inför om man vill kunna attrahera fler väljare.

After eight years out of the White House, Republicans would seem well positioned to cast themselves as the fresh alternative, though perhaps only if the party first reappraises stances that young voters, in particular, regard as outdated. Emily Ekins, a pollster for the Reason Foundation, says: “Unlike with previous generations, we’re seeing a newer dimension emerge where they agree with Democrats on social issues, and on economic issues lean more to the right. It’s possible that Democrats will have to shift to the right on economic issues. But the Republicans will definitely have to move to the left on social issues. They just don’t have the numbers otherwise.” A G.O.P. more flexible on social issues might also appeal to another traditionally Democratic group with a libertarian tilt: the high-tech communities in Silicon Valley and elsewhere, whose mounting disdain for taxes, regulations and unions has become increasingly dissonant with their voting habits.

Hence the excitement about Rand Paul. It’s hardly surprising that Paul, in Ekins’s recent survey of millennial voters, came out ahead of all other potential Republican presidential candidates; on issues including same-sex marriage, surveillance and military intervention, his positions more closely mirror those of young voters than those of the G.O.P. establishment. Paul’s famous 13-hour filibuster last year, while ultimately failing to thwart the confirmation of the C.I.A. director John Brennan, lit afire the Twittersphere and compelled Republican leaders, who previously dismissed Paul as a fringe character, to add their own #StandWithRand endorsements. Paul has also gone to considerable lengths to court non-Republican audiences, like Berkeley students and the National Urban League. In a presidential field that could include Cruz, Jeb Bush, Marco Rubio, Chris Christie and Paul Ryan, Paul — who has called himself “libertarian-ish” — is by far the candidate most associated with the movement.

Pauls önskan om att bli mer relevant i amerikansk politik har inneburit att han har varit tvungen att kompromissa och modifiera sitt politiska budskap för att kunna tilltala fler inom och utanför sitt parti.

Time Oct 27-2014

Det är talande är att Michael Scherers artikel i Time har rubriken ”The Reinventions Of Rand”.

It is a measure of his caution that his positions now take several sentences to explain. He will not say whether he supports bombing Iran if Tehran acquires a nuclear weapon, but also supports sanctions policies to try to prevent that from ever happening. He is against marijuana legalization even as he fights to end prison sentences for nonviolent drug offenses. He opposed limits on campaign donations but supports a plan to bar federal contractors from donating to politics. He opposes gay marriage but also opposes a constitutional amendment to define marriage, saying that states and Congress should pursue an extensive strategy of decoupling all government benefits from marriage so a ban might pass court scrutiny.

Paul uppfattas, både politiskt och ideologiskt, fortfarande stå i skuggan av sin fars politiska karriär. Kongressledamoten Ron Paul var under många år den tydligaste förespråkaren för de libertarianska idéerna inom det republikanska partiet.

Vid ett tillfälle bröt Ron Paul t.o.m. med partiet när han ansåg partiet hade blivit alltför konservativt. Inför valet 1988 nominerade Libertarian Party honom som sin presidentkandidat.

Ideologiskt har Rand Paul därför, precis som vicepresidentkandidat Paul Ryan under förra presidentvalet, försökt distansera sig från en lång rad nyliberala idéer.

Även om detta rent teoretiskt ökar sannolikheten för att han skall lyckas bli nominerad öppnar det samtidigt upp för attacker från politiska motståndare. Det är bara att fråga Mitt Romney.

När han nu försöker bättra på sin politiska image riskerar han slå knut på sig själv. Romneys motsägelsefulla försök att distansera sig från sin tid som guvernör i delstaten Massachusetts förföljde honom under hela presidentvalskampanjen.

Samma månad som Scherers artikel publicerades i Time publicerade The New Yorker Ryan Lizzas betydligt längre essay “The Revenge of Rand Paul”.

In some respects, Paul is to Republicans in 2014 what Barack Obama was to Democrats in 2006: the Party’s most prized fund-raiser and its most discussed senator, willing to express opinions unpopular within his party, and capable of energizing younger voters. The Republican National Committee, which in 2008 refused to allow his father, Ron Paul, to speak at its Convention, recently solicited donations by offering supporters a chance to have lunch with Rand Paul.


Yet, also like Obama at a similar stage in his career, Paul could be hobbled by past associations and statements, especially on race and foreign policy. He has questioned government attempts, including a core provision of the Civil Rights Act of 1964, to address discrimination in the private sector. He has proposed dramatically slashing the Pentagon’s budget and cancelling all foreign aid. Ron Paul ran for President as the nominee of the Libertarian Party in 1988 and as an isolationist Republican in the Presidential primaries of 2008 and 2012. Rand has followed his lead in opposing most U.S. military interventions of the past few decades, aside from the war in Afghanistan.

Many members of the Republican establishment see him as a dorm-room ideologue whose politics are indistinguishable from his father’s. Earlier this year, Mark Salter, who helped run John McCain’s 2008 Presidential campaign, wrote that Rand’s “foreign policy views, steeped as they are in the crackpot theories that inform his father’s worldview, are so ill-conceived that were he to win the nomination, Republican voters seriously concerned with national security would have no responsible recourse other than to vote for Hillary Clinton.”


As with so many aspects of his personal history, Paul approaches the subject of his intellectual influences as though he were defusing a bomb. In his book, he wrote about several libertarian writers he had turned to since high school: Ayn Rand (“one of the most influential critics of government intervention and champions of individual free will”), Hayek (“ ‘The Road to Serfdom’ is a must-read for any serious conservative”), and the Mises disciple Murray Rothbard (“a great influence on my thinking”). In my conversation with him, he shrugged them off.

Ayn Rand was just “one of many authors I like,” he said. “And it’s, like, ‘Oh, because I believe in Ayn Rand I must be an atheist, I must believe in everybody needs to be selfish all the time, and I must believe that Howard Roark is great and Ellsworth Toohey is evil,’ but she’s one of many authors I’ve read. I like Barbara Kingsolver, too.”

Hayek? “I wouldn’t say I’m like some great Hayek scholar.”

Rothbard? “There are many people I’m sure who are more schooled.”


Rand Paul has spent the past few months often clumsily trying to convince voters that his foreign policy differs from his father’s. Rand is perhaps best known, thus far, for his nearly thirteen-hour filibuster last year to protest the Administration’s use of drones—a tactic that further convinced Republican hawks that he doesn’t share their assessment of the risks posed by terrorism. Over the summer, Paul was under constant attack from rivals, such as Governor Rick Perry, of Texas, who described him as “curiously blind” to the threat posed by the Islamic State in Iraq and al-Sham. As with the criticisms of his past statements on civil rights, Paul felt that he was the victim of a smear campaign. “Unfair criticism from people who have partisan goals,” he told me.

Kritiken kommer knappast mildras framöver. Ju närmare valrörelsen vi kommer ju mer kommer hans idéer att granskas.

Och skulle han vinna partiets nominering väntar demokraternas attacker. Är det något man kan vara säker på så är det att demokraternas kampanjstrateger har en tjock dossier märkt ”Rand Paul – flip-flopper”.

Läs mer: Rand Paul: The Most Interesting Conspiracy Theorist in Washington” av David Corn i Mother Jones är ett bra exempel på vad demokraterna (och republikanska motståndare) kan komma att fokusera på.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine, 10 augusti 2014 och Time, 27 oktober 2014.

Read Full Post »

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Fokus 5-31 dec 2014

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

USA | Det är inte var dag man ser rubriken “Stop Hillary” i en amerikansk s.k. progressiv tidskrift. Ännu mindre på omslaget.

Harper's Magazine November 2014

Doug Henwood, redaktör för Left Business Observer, har skrivit en essay om Hillary Clinton i Harper’s Magazine som väckt stor uppmärksamhet.

I media och bland politiska proffstyckare på både vänster- och högerkanten utgår man mer eller mindre ifrån att nomineringen till demokraternas presidentkandidat är hennes om hon vill ha den.

Och på vänsterkanten är man inte speciellt intresserad av att framföra något negativt om Hillary eftersom man tror hon har störst möjlighet att vinna över en republikansk rival (vem det nu än blir). Dessutom brukar det straffa sig att göra sig till Bill Clintons och Hillarys fiender.

Som Henwood själv skriver: “[M]ost progressives are unwilling to discuss Hillary in anything but the most general, flattering terms. Pundits who have written about her in the past dismissed my queries in rude and patronizing ways.”

Men Henwood är inte lika säker på att ännu en president Clinton skulle vara det bästa för partiet eller landet.

What is the case for Hillary (whose quasi-official website identifies her, in bold blue letters, by her first name only, as do millions upon millions of voters)? It boils down to this: She has experience, she’s a woman, and it’s her turn. It’s hard to find any substantive political argument in her favor. She has, in the past, been associated with women’s issues, with children’s issues — but she also encouraged her husband to sign the 1996 bill that put an end to the Aid to Families with Dependent Children program (AFDC), which had been in effect since 1935. Indeed, longtime Clinton adviser Dick Morris, who has now morphed into a right-wing pundit, credits Hillary for backing both of Bill’s most important moves to the center: the balanced budget and welfare reform. And during her subsequent career as New York’s junior senator and as secretary of state, she has scarcely budged from the centrist sweet spot, and has become increasingly hawkish on foreign policy.


Since leaving the State Department, Hillary has devoted herself to what we can only call […] Clinton, Inc. This fund-raising, favor-dispensing machine is key to understanding her joint enterprise with Bill. Unlike the Bush family, an old-style WASP dynasty for all W.’s populist bluster and blunder, the Clintons are arrivistes who approach politics in a highly neoliberal manner. That means nonstop self-promotion, huge book advances and fat speaking fees. (Hillary has now joined Bill in the six-figure club).


And with an eye to the presidency, Hillary has also kept up her line of neocon patter, while carefully separating herself from Obama.


When I spoke to Dick Morris, I asked him how Hillary would differentiate herself from Obama during the 2016 campaign. His prediction: She would say that her predecessor had outlined a beautiful vision, but now voters “need someone who can get things done.” He added that she would criticize Obama for not having armed the Syrian rebels earlier. Two weeks later, in her conversation with [Jeffrey] Goldberg, Hillary did exactly that, while also suggesting that the president was to blame for the rise of ISIL. (In a revoltingly laudatory Washington Post review of Henry Kissinger’s new book, Hillary distinguishes between the president’s first term, during which they “laid the foundation” for a new approach to international relations – and the “crises of the second term,” as if the world suddenly changed when she strolled out of the State Department.)


Morris told me that if the Massachusetts senator [Elizabeth Warren] “or some genuine figure from the new populist left of the Democratic Party” were to challenge Hillary, “they could upend her in much the same way that Obama did in 2008.” Warren, meanwhile, swears she doesn’t want to run, even as Hillary dons the mantle of inevitability for the second time.

Tidskriftsomslag: Harper’s Magazine, november 2014

Read Full Post »

KANDIDAT | Ingen blev förvånad och ingen ropade ”Äntligen” när Moderaternas valberedning föreslog Anna Kinberg Batra till partiledare.

Fokus 31 okt-6 nov 2014

Men fortfarande gäller rubriken på framsidan av Fokus för några veckor sedan: ”Vad vill hon?” Ja, vad vill hon?

Det enda vi vet är att hon en gång – precis som Fredrik Reinfeldt – var nyliberal, och att hon idag – precis som Reinfeldt – representerar ”nya” Moderaterna. Det är verkligen inte mycket att gå på.

Att omhulda det nya säger inget om var man står ideologiskt. Alla i Moderaterna upprepar mantrat att man alltid måste vara beredd att förnyas, alltid komma med svar på väljarnas frågor i vardagen. Av detta kan man inte dra några slutsatser överhuvudtaget.

Så här skrev Torbjörn Nilsson i Fokus:

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu.


2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.


Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren.

Tidskriftsomslag: Fokus den 21 oktober – 6 november 2014.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »