Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

VAL 2014 | Moderaternas stora tapp i opinionen har blivit hett förstasidesstoff. Man har nu rekordlåga siffror hos YouGov.

Metro 10 mars 2014

Partiet tappar 1,3 procent och hamnar på 23,7 procent. Det är det lägsta stödet sedan opinionsinstitutet började med månatliga mätningar för Metro i mars 2011.

Och det är Sverigedemokraterna som lyckas plocka upp flest missnöjda moderatväljare. Partiet vinner 13,5 procent av dessa medan Socialdemokraterna, det näst mest attraktiva partiet för flyende moderater, tar hem 5,5 procent.

Tittar man på siffrorna för de enskilda partierna så ser det inte bättre ut för vare sig Moderaterna eller Alliansen. De rödgröna börjar närma sig egen majoritet.

De rödgröna 49,9 % och Alliansen 37,4 %

Socialdemokraterna 33,0b% (32,3 %), Miljöpartiet 8,6 % (8,0 %) och Vänsterpartiet 8,3 % (9,3 %)

Moderaterna 23,7 % (25,0 %), Folkpartiet 5,2 % (6,0 %), Centerpartiet 4,6 % (4,4 %) och Kristdemokraterna 3,9 % (3,5 %)

Sverigedemokraterna 11,5 % (10,3 %)

Dessa siffror bekräftas av Förtroendebarometern 2014 där Moderaterna och regeringen är de stora förlorarna. Regeringen går från 50 till 41 procent.

De rödgröna partierna får däremot alla ökat förtroende jämfört med förra årets mätning.

En lite märklig uppryckning står Centerpartiet för. Som enda parti inom Alliansen har man lyckats bättra på sina siffror sedan 2013.

Med tanke på sina ständigt låga siffror i de flesta opinionsundersökningar, ofta under fyraprocentspärren,  är man säkert ganska nöjda med att avancera från 10 till 12 procent.

Socialdemokraterna 36 % (34 %), Miljöpartiet 32 % (29 %) och Vänsterpartiet 22 % (17 %)

Moderaterna 33 % (42 %), Folkpartiet 19 % (20 %), Centerpartiet 12 % (10 %) och Kristdemokraterna 12 % (15 %)

Sverigedemokraterna 11 % (9 %)

Siffrorna tas fram av TNF Sifo för Medieakademin.

Bild: Förstasidan av Metro (Skåneupplagan) den 10 mars 2014.

Read Full Post »

1914 | I år uppmärksammas första världskriget runt om i Europa. Country Life, en mer exklusiv veckotidning, har dykt ner i sina arkiv för att fånga tidsandan.

Country Life january 22 2014

Country Life den 22 januari 2014

”Published weekly since 1897, the magazine was still young when Britain declared war on August 4, 1914. It had largely ignored the Boer War, but the scale of the looming conflict made the subject impossible to escape.  Although Country Life never attempted to compete with the daily reportage of newspapers, its own character as a highly produced weekly magazine of catholic tastes made it ideal for providing context for the news and illustrating what papers could only describe. Professional photographs of topical places were regularly published in articles ostensibly concerned with history or culture.”

Country Life 3 juni 1916

Country Life den 3 juni 1916

”The Frontispieces of the magazine were regularly used for propaganda purposes. As well as society women, there appeared photographs of the Royal Family and the crowned heads of our allies. Here, for the French number of 1916, the Frontispiece evokes Delacriox’s celebrated painting Liberty leading the people, although La Marseillaise has her breasts decently covered, unlike her model.”

Country Life, 1 januari 1916

Country Life, 1 januari 1916

”The Frontispieces of the magazine remained relatively unchanged throughout the war, although they included a number of portraits of the Royal Family and allied heads of states and their consorts. There were images, too, of soldiers and some striking pictures of society women: The Duchess of Westminster stands out in startling contrast to her predecessors. Rather than appearing in fashionable dress, she is shown in a nurse’s uniform and – implicitly – as an active participant in the war.”

Read Full Post »

VAL 2014 | Den tydligaste influensen från amerikanska valkampanjer i årets val kommer antagligen bli den här typen av videoklipp.

Detta är Socialdemokraternas politiska video ”Samhällsslöseriet”. ”400 000 människor är arbetslösa, det är inget annat än ett samhällsslöseri. Det krävs en ny väg för Sverige.”

Read Full Post »

USA | Republikanska partiet ägnar sig åt ett ständigt navelskåderi. Och ännu finns ingen lösning som kan överbygga sprickan mellan partiets olika falanger.

The New York Review of Books January 9 2014 vol 61 nr 1

Hade partiet varit ett företag skulle man säga att varumärket har tagit kraftigt skada. Det behövs genomgående förändringar av både politik och framtoning för att man skall komma på rätt köl igen. Detta löser man inte med PR.

Debattörer inom partiet kan delas in i två läger. Det ena lägret säger att partiet måste hålla fast vid strikt konservativa värderingar.

”Konservativ” innebär här en mer eller mindre nyliberal ekonomisk politik i kombination med konservativa idéer på andra samhällsområden.

Enligt dessa ideologer är den största faran att partiet börjar anpassa sig till samhällsandan, oavsett hur populär den må vara för närvarande.

Tanken är att en längre tids ökenvandring är priset man måste betala för att väljarna ännu inte förstått hur skadlig demokraternas och president Barack Obamas politik är.

Det andra republikanska lägret – de ”moderata” – menar att det är dags för partiet att börja förändras. Republikanerna måste nå kvinnor, minoriteter och ungdomar om man överhuvudtaget skall ha en chans att överleva.

Men partiet är idag inte närmare en lösning på dilemmat än för åtta år sedan. Ingen republikan ser idag ut att kunna matcha t.ex. Hillary Clinton i ett presidentval.

Tv-personligheten Joe Scarborough har nu gett sig in i debatten med boken The Right Path: From Ike to Reagan, How Republicans Once Mastered Politics-and Can Again där han försöker staka ut en väg för republikanerna.

Garry Wills, professor i historia, har skrivit en kritisk recension i The New York Review of Books.

Men poängen är inte att den är kritisk. Wills är trots allt själv en flitig liberal debattör.

Poängen är snarare att den ganska väl belyser de interna motsägelser och paradoxer republikanerna, oavsett om de är ”moderata” eller ”konservativa”, måste hantera om de överhuvudtaget skall lyckas vända den negativa trenden.

The current Thing to Say about Republicans is that they are caught in a civil war—the Tea Party against the Establishment, “wacko birds” against “the adults,” fringe against mainstream. One of the most clamorous bearers of this message, on his TV show and in various other media, is Joe Scarborough. He has denounced Republicans for putting up outré candidates (like Todd Akin, Richard Mourdock, Christine O’Donnell, and Sharron Angle) to indulge their resentments, not to win elections. He has, in turn, been called a RINO (Republican in Name Only) by the objects of his criticism. He protests that he is the true Republican, principled and pragmatic like the heroes of his new book.

[…]

Scarborough, along with every second pundit in Washington, claims that Republicans will get a national majority when they trim back their extremist positions. Others say that demographic trends among blacks and Latinos, women and young people make it dangerous for them to court majorities.

[…]

A majority of votes cast for members of the House in 2012 went to Democrats, but—thanks to gerrymandering after an off-year election with low turnout and fierce Republican focus—the Republicans won by a disparity mimicking the income gap. In Pennsylvania, for instance, Republicans won only 47 percent of the votes but walked away with 72 percent of the seats.

The House still has the power that Scarborough credits Gingrich with gaining for them in 1994. But the situation is more like the reverse of the one Scarborough thinks he is describing. In fact, the things he opposes—the New Deal, Obamacare, “Yalta”—are the mainstream, and Republicans only have the obstructive power their extremists give them. Republican power is minority power, seen in their record-breaking resort to filibusters to block majority votes in the Senate, and in their plans to stock the Senate with majority-thwarters by rescinding the Seventeenth Amendment: they want to take away the people’s power to elect senators and give the power to appoint them back to state legislators, who are already limiting voting times and qualifications.

On issue after issue—reasonable gun control, women’s rights to contraceptives or elective abortion, marriage equality, easier voter access—a majority of Americans disagree with Republicans, who cannot admit this without losing their fanatical core. They claim they have no war on women, but they cannot change positions on abortion without losing their religious base. They cannot admit any gun restrictions without bringing down the wrath of the NRA. They cannot loosen immigration laws without infuriating the nativists among them. They cannot loosen their voting restrictions or votes on welfare without alienating their Confederate avengers. Yet in all of this they are protected by their untouchable backers, the rich who can never, never, ever pay more taxes. Scarborough’s silly picture of American politics leaves out most of the things that matter—including (but not restricted to) race, religion, and money. And the greatest of these is money.

Tidskriftsomslag: The New York review of Books, 9 januari-5  februari 2014. 

Read Full Post »

George W. Bush. Crawford, Texas, Aug. 7, 2001--Photo Eric Draper

Under valkampanjen 2000 fick George W. Bush frågan vad han skulle göra om han förlorade.

Go fishing.

Källa: Rebel-in-Chief av Fred Barnes. Bild: Eric Draper.

Read Full Post »

Berglins-2014-02-23

Bild: ”Stresstester” av Berglins. Läs de fyra serierutorna i Svenska Dagbladet den 23 februari 2014. 

Read Full Post »

IDEOLOGI | Hur konstigt det än låter vill Vladimir Putin förvandla Ryssland, inte bara till en ekonomisk och militär stormakt, utan även till en moralisk.

The Spectator 22 February 2014

I en artikel som publicerades i The Spectator innan situationen eskalerade i Ukraina skrev Owen Matthews följande:

It’s been a generation or so since Russians were in the business of shaping the destiny of the world, and most of us have forgotten how good they used to be at it. For much of the last century Moscow fuelled — and often won — the West’s ideological and culture wars. In the 1930s, brilliant operatives like Willi Muenzenberg convinced ‘useful idiots’ to join anti-fascist organisations that were in reality fronts for the Soviet-backed Communist International. Even in the twilight years of the Soviet Union the KGB was highly successful at orchestrating nuclear disarmament movements and trade unionism across the West.

Now, after two decades in the economic basket, Russia is decisively back as an ideological force in the world — this time as a champion of conservative values. In his annual state of the nation speech to Russia’s parliament in December, Vladimir Putin assured conservatives around the world that Russia was ready and willing to stand up for ‘family values’ against a tide of liberal, western, pro-gay propaganda ‘that asks us to accept without question the equality of good and evil’. Russia, he promised, will ‘defend traditional values that have made up the spiritual and moral foundation of civilisation in every nation for thousands of years’. Crucially, Putin made it clear that his message was directed not only at Russians — who have already been protected from ‘promotion of non-traditional relationships’ by recent legislation — but for ‘more and more people across the world who support our position’.

[…]

A recent report by the Centre for Strategic Communications, a Kremlin-connected think tank, neatly summarised Putin’s ambition: it’s entitled ‘Putin: World Conservatism’s New Leader’. The report argues that large, silent majorities around the world favour traditional family values over feminism and gay rights — and that Putin is their natural leader. ‘The Kremlin apparently believes it has found the ultimate wedge issue to unite its supporters and divide its opponents, both in Russia and the West, and garner support in the developing world,’ says Radio Free Europe’s Brian Whitmore. ‘They seem to believe they have found the ideology that will return Russia to its rightful place as a great power with a messianic mission and the ability to win hearts and minds globally.’

[…]

The scheme has feet of clay, of course, as does Putin’s rule itself, insofar as it is founded on sky-high energy prices which are already beginning to tumble under the assaults of cheap shale gas and alternative energy. But for the time being at least, Putin has the means and now the plan to project Russian power, both hard and soft, beyond Russia’s borders for the first time since the Soviet invasion of Afghanistan.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 22 februari 2014.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »