Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

FIVAL 2014 | Är det någon som längre minns rapporteringen kring Piratpartiets imponerande medlemsutveckling?

Antalet medlemmar steg t.ex. 2009 vid ett tillfälle till 20 000 på bara några månader. Piraterna var plötsligt landets tredje största parti. Imponerande. Eller?

Kruxet var bara att medlemskapet var gratis. Det hela liknade mer en grupp på Facebook.

Eller som den gamla barden skulle ha uttryckt det:

Life’s but a walking shadow, a poor player

That struts and frets his hour upon the stage

And then is heard no more: it is a tale

Told by an idiot, full of sound and fury,

Signifying nothing.

Samma fenomen, om än lite modifierat, kan man nu se vad gäller Feministiskt initiativ.

”När partiet i helgen samlades för valkonferens var över hälften av medlemmarna nya från i år. Partiet har nu fler medlemmar än miljöpartiet och sverigedemokraterna hade när de kom in i riksdagen”, skriver Ida Ölmedal i Fokus.

Betydligt bättre än Piratpartiets fluffiga siffror. Men det är på Facebook som Feministiskt initiativ verkligen imponerar.

Antalet toppnoteringar för följare per vecka 2014 är 12518. Det näst största partiet Socialdemokraterna når bara når 8781 följare.

(En aktiv ”följare” definieras som en person som ”gillat”, kommenterat eller delat ett inlägg från partiernas officiella fansidor på Facebook.)

Feminismen är idag så väl etablerat i den politiska debatten att ingen vågar riktigt utmana eller ifrågasätta.

Trots detta finns det inget som indikerar att Feministiskt initiativ (eller Piratpartiet) skulle lyckas speciellt mycket bättre i årets val.

På så sätt framstår Feministiskt initiativ mer som en skicklig påtryckargrupp eller lobbyorganisation än ett politiskt parti. Deras frågor är ständigt aktuella i media och övriga partier måste förhålla sig till dem.

Inte illa för ett parti som överhuvudtaget inte märks i opinionsundersökningar och partimätningar.

Read Full Post »

Per Schlingmann - Stå aldrig still!

Nu handlar inte detta om Per Schlingmann, även om de klichéer, plattityder, cirkelresonemang och såpbubblor som han torterar fram ur det svenska språket, är så utsökt tomma att de nästan är oemotståndliga. Jag nämner tvärtom Schlingmanns texter därför att hans språk inte är hans eget. Det är ett urblåst standardspråk som hör till en hel genre. Den genren kallas managementlitteratur och den säljer nästan lika bra som böcker om kristallhealing och medier (sådana medier som talar med döda, inte rapporterar om antalet döda).

                                    – Johan Hakelius, Affärsvärlden

Read Full Post »

KULTUR | Författaren Bengt Ohlsson väckte ramaskri när han 2012 ifrågasatte den slentrianvänster som präglar svensk kultur.

Irakli Toidze - Moderlandet kallar!

Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?

”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor?”, skrev Ohlsson i Dagens Nyheter.

Vad som var mest förvånade med debattinlägget var att det inte innehöll några större överraskningar. För den som något så när objektivt försöker avläsa strömningarna på exempelvis våra kultursidor var Ohlssons resonemang ganska självklara.

Trots detta blev det ett fruktansvärt liv efter publiceringen.

Nu, nästan exakt två år senare, är Ohlsson aktuell med romanen Swing. Och med anledning av detta har Filip Yifter Svensson passat på att också fråga författaren hur han idag ser på debatten om kulturvänsterns dominans.

Det har nu gått ganska exakt två år sedan du väckte stor debatt med din DN-artikel som ställde frågan om kulturen måste vara vänster. Hur ser du på det idag?

– Jag råkade läsa om den där artikeln i höstas. Och jag tyckte att den var klockren. Det fanns inte ett kommatecken jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att det är fascinerande att en så beskedlig fråga – måste kulturen vara vänster? – kan väcka så mycket upprördhet. Det är klart den inte måste.

– Man baxnar lite när man ser hur folk missförstår en avsiktligt, eller väljer att inte förstå överhuvudtaget. Och det där rullar ju bara vidare i debatt efter debatt. Eller ja, debatt, inom citationstecken då. Det finns mekanismer som bara verkar sitta där. Men herregud, det enda man kan göra är att inte gå in i den där världen mer än nödvändigt.

Du trivs inte i rollen som debattör?

– Jag står fullt ut för den där artikeln. Jag tycker att det var viktiga frågor som jag ställde. Men sedan får man ju släppa det. Mitt jobb är inte att hålla på med sådant där. Mitt jobb är att skriva böcker och pjäser. Det är en helt annan verksamhet.

– Som romanförfattare kan man frossa i motsägelser och motsättningar, utan att ha dåligt samvete för det. Till skillnad från en debattör måste jag inte leda något i bevisning eller kräva lagändringar. Jag kan bara, ur så många aspekter jag orkar, visa på det svåra och motsägelsefulla med att vara människa.

– I en debatt förväntas man snäva av människor, medan man i en roman nästan ska göra människor större än vad de är. Att se hela människan och sträva efter att förstå alla som man skriver om. Det är ett helt annat temperament, som jag tycker är mycket trevligare.

Bild: ”Moderlandet kallar!” – sovjetisk propagandaaffisch av Irakli Toidze. 

Read Full Post »

USA | Kommer hon eller kommer hon inte? Frågan ställs i nästan alla artiklar om Hillary Clinton.

The New York Times Magazine - January 26, 2014

Frågan gäller naturligtvis om hon kommer att ställa upp och försöka bli sitt partis presidentkandidat.

Att Clinton har en formidabel kampanjmaskin i ryggen om hon väljer att ställa upp i presidentvalet står utom allt tvivel.

Och till skillnad från många andra som går i samma tankar verkar Clinton ha fler allierade än vad hon rimligtvis kan behöva.

Amy Chozick i The New York Times Magazine kallar det för ”Planet Hillary”.

Unlike Barack Obama, who will leave the White House with more or less the same handful of friends he came in with, the Clintons occupy their own unique and formidable and often exhausting place in American politics. Over the decades, they’ve operated like an Arkansas tumbleweed, collecting friends and devotees from Bill Clinton’s kindergarten class to Yale Law School to Little Rock to the White House to the Senate and beyond.

[…]

This may represent Hillary Clinton’s biggest challenge for a hypothetical 2016 campaign. How can Clinton, who is 66, make American voters think about something other than her fraught personal and political past? How can she present herself as someone hungry to serve rather than as someone entitled to office? It starts, perhaps, by figuring out how to deal with many of those characters assembled along the way. “I love Barbra Streisand,” says Donna Brazile, the Democratic strategist who worked on both of Bill Clinton’s campaigns, “but Beyoncé is what’s happening now. I love Peter, Paul and Mary, but she needs to be Justin Timberlake. She can’t afford to kick people out, but she can afford to let new people come in. I realize that’s uncomfortable.” Put another way, the members of America’s most dysfunctional extended political family are about to meet a lot of young new operatives who don’t work in the same way. The Clintons may have come to power when an offensive election strategy meant digging up files of opposition research, but presidential politics are increasingly the province of number-crunching quants and code-breaking hackers. “The challenge is to create ways for people to help but also to figure out who the next generation is,” says Steve Elmendorf, deputy campaign manager on John Kerry’s 2004 presidential run. “Even David Plouffe is a generation removed. Who is the 32-year-old version of David?”

It’s an organizational conundrum that even members of Hillary Clinton’s innermost circle already concede.

[…]

For all the pieces now falling into place, the staff members new and old looking for a seat at the table, the super PACs looking to take credit and the speeches to Wall Street executives (at one session with a hedge fund in 2013, Clinton conceded that any hypothetical candidate would have to decide “toward the middle of next year”) — for all of the inevitable inevitability, perhaps the most important thing Hillary Clinton has to do is not appear like a big-footing Goliath who is finally getting her due. Six years ago, Iowans rejected Clinton, in part, because she seemed too entitled. I remember talking to caucus-goers who were turned off by the “I’m in to win” video that kicked off her candidacy and others who cringed at the loud landing of the Hill-a-Copter, which cost several thousand dollars a day in a state where voters prefer their candidates in Greyhounds.

When I asked David Axelrod what he thought Clinton had to do to win in 2016, he referred to the change she underwent during the last campaign. “She stumbled in 2007, when she was encased in a presumption of inevitability,” Axelrod said. “And she was a very good candidate in 2008 after she got knocked back. Instead of a battleship, she became a speedboat, and she got down on the ground and really, I thought, really connected to the middle-class voters and people who were struggling. People who were struggling connected with her when she looked like she was struggling.”

In her final months as secretary of state in the summer of 2012, when her approval ratings and press coverage were at all-time highs, I asked Bill Clinton what he thought of his wife’s transformed image. Over coffee at the Hilton in Nicosia, Cyprus, he told me the story of having just finished working on the McGovern campaign, his official, and intoxicating, introduction into presidential politics. He said he told Hillary he’d met some of the most prominent people of their generation, and she was by far the most gifted. “You should be in public life,” he told her back then. “She said: ‘Look at how hard-hitting I am. Nobody will ever vote for me for anything.’ ” The former president also gave some thought to her current image. “I think the country sees her the way those of us who know her see her.”

Clinton seemed to be implying that Hillary was gifted and driven and committed to public service and also was someone who genuinely liked to knock back beers in Cartagena and hit the dance floor in Pretoria. And it was sweet to hear the former president talk about his wife this way. But it also seemed like an exercise in magical thinking, as if the intervening decades of public life — with all the attendant drama and political missteps and immense power accrued and wielded — hadn’t complicated that vision of her. Hillary Clinton’s truest challenge, it would seem, is not to make the country glimpse who she was 40 years ago; it’s to recognize that for all the layers that have been added to the onion, there’s still something at the center that’s aching for the rest to be peeled away.

Läs mer: “How Our Hillary Clinton Cover Came About” av Arem Duplessis.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine den 26 januari 2014.

Read Full Post »

Henry Payne jannary 02 - 2014

Bild: Henry Payne. Fler teckningar på GoComics.

Read Full Post »

KAMPANJ | Per Schlingmann är inte den ende bland f.d. politiska rådgivare som känner behov av att ge goda råd till en trängd regering inför valrörelsen.

GQ (UK) juli 2013

Innan Andy Coulson tvingades lämna 10 Downing Street, p.g.a. av skandalen kring Rupert Murdochs News of the World, var han director of communications och en av premiärminister David Camerons närmaste rådgivare.

Förra året skev han i tidskriften GQ om hur Cameron skulle kunna rädda sig själv, Conservative Party och koalitionen kvar vid makten. Här följer några utdrag.

1. Sälj in den liberal-konservativa koalitionens framgångar

[T]he party desperately needs to display more self confidence and pride in what has been achieved. Against enormous odds it has delivered real change in education and welfare. It may not be an endless record of reform but, given the circumstances, it’s impressive – and considerably better than Tony Blair managed in his three economically easier terms. To have made historic changes that will make it easier for people to get a good education and a good job is truly something to be proud of. If the party doesn’t find ways to tell that story, no one else will, because cuts will always trump reform in the media. The voters’ patience is wearing thin. It’s now critical that David continues to explain why those cuts are being made and the choice she faced. Every significant media appearance where he fails to get that message across should be considered a failure.

2. Dags att lyfta fram Sam Cameron

Sam Cameron has managed the near impossible: to have lived in Number Ten for three years and maintained a benign and broadly positive press.”

“But the time has now come for Sam to play a more public role and take some risks. She only joined the 2010 campaign once it formally kicked off. She should now be persuaded that the 2015 campaign is already underway and she’s badly needed in the trenches.

3. David Cameron – ”statesman, salesman, family man”

It’s likely that if the British political system doesn’t find a way to reconnect with the national conversation we’ll see a historically low turnout in 2015 […] David remains the British politician most capable of leading this reconnection – not in a knee-jerk, headline-chasing way, but by identifying a handful of issues that really matter to people and actually doing something about them.

4. Boris Johnson, Londons borgmästare, är ett dragplåster och inte en rival

Boris Johnson desperately wants to be prime minister and David has known that fact longer than most. When Boris asked me to pass on the message that he was keen to stand as mayor of London, David responded, ”Well, if he wins, he’ll want my job next.” If proof were needed that our PM is a man untroubled by self doubt, it came in his next sentence, ”So I think he’ll be a bloody brilliant candidate for us.

Number Ten’s Boris strategy should be simple. Support his good ideas, advise privately on the bad ones, but only engage publicly if absolutely necessary – and celebrate Boris’ considerable successes.

5. Dags att lämna rummen på regeringsdepartementen och börja kampanja

It’s time for the prime minister to wean himself off the company of the big brains in the civil service and leave himself more room to operate politically. The reforms are well underway.

The prime minister should spend more time with the people who might actually help win in 2015 rather than senior civil servants who have revelled in the power and professional satisfaction the coalition has brought them.

6. Ta debatten

The debates will carry even more value this time around. They’ll give David a clear opportunity to talk about his achievements in office, the Lib Dem dynamic will be entirely different (I’m looking forward to the first student question) and importantly Miliband, whatever he says, will not be looking forward to the presentational challenges and risks of a live TV debate – quite aside from the intense policy scrutiny they will bring.

So Number Ten should make clear now that the debates are very much on. And whoever is tasked with negotiating the terms should press for a US-style town-hall format to be included. David was always at his best when connecting to an audience directly and thrived on the risk factor. If we made one mistake last time around it was being too protective on the issue of audience participation.

7. Utnyttja minnet av Margaret Thatcher 

Her death will renew those enthusiasms and the next general election will take place very much in her shadow. Both Conservatives and Labour will think this gives them an advantage. David will certainly relish the thought, use it to highlight Red Ed’s true credentials and pounce when his mask of Thatcherite respect inevitably drops. Two years after her death, Baroness Thatcher will play an important role in the next election. Something tells me she wouldn’t have run away from a TV debate.

8. En ballanserad invandrar- och integrationspolitik

One of David’s great successes has been to bring some non-hysterical common sense to the immigration debate. There will be calls for him to do more, to ramp up the rhetoric and concoct some new policies. I’m not convinced that’s where the public are. Broadly speaking, they care less about where someone is from and more about the basic principles of fairness and in particular the impact of immigration on public services.

Unlike the rarely effective but always politically flawed Nigel Farage, when it comes to immigration he should deal in fact and not the stoking of irrational fears.

9. Slå hål på Ed Milibands strategi

Ed Miliband knows that his most likely route to power is to keep his head down, silently hope that the economy continues to go wonky and, well, just be the other guy. This strategy is cynical, sensible and proof that he is dangerously self-aware. And his team who, in the main, know he is a loser and would have much preferred his brother to have won, are all holding their noses and thinking the same.

More seriously, the prime minister must push him to take positions: expose his strategy, challenge him to take a view on the tricky issues opposition politicians love to duck.

10. Påminn om Ed Balls och hans tid under Gordon Brown 

The prime minister should pray that Ed Balls remains shadow chancellor until the election. He should order a dust-down of the dossier detailing how he was at Gordon’s side when every disastrous decision was made. Appointing him as George’s opposite number was the Miliband gift that will keep on giving. For Ed 2 to present himself as the man to lead Britain towards a prosperous future would be funny if it wasn’t so dangerous. Actually no, it is damn funny.

Källa: Artikeln på nätet är en redigerad version av artikeln i papperstidningen.

Bild: En sida från förra årets julinummer av GQ.

Read Full Post »

VänsterpartietVAL 2014 | Vänsterpartiet har vind i seglen enligt en rad opinionsundersökningar, nu senast hos Ipsos.

Detta gör det extra intressant att försöka avläsa hur partiet kommer att agera om de rödgröna som block blir större än Alliansen efter valet.

På frågan om Vänsterpartiet kan stödja en regering med bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan man skönja en lite tuffare attityd. Frågan är bara hur tuff.

Skall man tolka Jonas Sjöstedt har Vänsterpartiet egentligen bara ett krav och det är att man aldrig kommer att acceptera att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar regering med ett borgerligt parti.

Vänsterpartiet är näst största partiet bland fackförbundet Kommunals medlemmar. Det gör det extra intressant att lyssna på hur Sjöstedt formulerar sina svar i den känsliga frågan hur partiet kommer att agera i regeringsfrågan vid ett eventuellt segerval för de rödgröna.

Här är två frågor från en intervju med Sjöstedt i fackorganet Kommunalarbetaren:

Ni kräver ett rejält inflytande om ni ska släppa fram en regering som består av S och MP, betyder det att de partierna måste ändra sin politik för att ni ska hjälpa fram dem till regeringsmakten?

– Vårt mål är inte att släppa fram en regering, vårt mål är att ingå i en regering. Vi vill ha en röd-grön regering. Vi kommer aldrig bidra till att släppa fram en regering där det ingår något borgerligt parti.

Men om ni ändå ställs inför faktum att S och MP vill och kan bilda en regering, kräver ni då att de ändrar inställning om till exempel vinster i välfärden, för att ni ska släppa fram dem till regeringsmakten?

– Den dan finns inte då jag hellre vill ha Fredrik Reinfeldt (M) som statsminister än Stefan Löfven (S). Stefan Löfven är en bättre statsminister alla dagar i veckan. Men om det blir så får vi ta fråga för fråga. Det beror på politikens innehåll i fall vi stödjer en sån regering eller inte.

Frågan är om konsekvenserna av denna ”nya” tuffare inställning i realiteten avviker alltför mycket från partiets inställning vid tidigare regeringsförhandlingar.

Vänsterpartiet har nämligen alltid trivts ganska bra med att vara stödparti åt Socialdemokraterna.

Att vara en garant för en socialdemokratisk minoritetsregering (med eller utan Miljöpartiet) ger dem möjlighet att få igenom en del av sin politik samtidigt som man inte behöver bära ansvaret för några tunga beslut som skulle kunna påverkar deras egna väljare.

Read Full Post »

« Newer Posts