Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

POLITIK | I en intervju i Svenska Dagbladet försöker Stefan Löfven tala klarspråk. Resultatet blir lite si så där.

Svenska Dagbladet 19 december 2013

Socialdemokraterna har länge anklagats för att inte våga prioritera. Inget har förändrats på den punkten. Tydligen gäller fortfarande att alla skall med och ingen får bli missnöjd.

Strategin kan fungera så länge som regeringen inte gör bättre ifrån sig i opinionsundersökningarna. Men om detta skulle förändras kommer partiet få problem.

– Vi är mer fokuserade nu. När vi gjorde en valanalys efter 2010 visade den att när man frågade folk om socialdemokratin, så såg de inget tydligt fokus.

Man kan säga – valgeneralen Jan Larsson sa det nyligen på en pressträff – att väljarna uppfattade S som ett parti som ”inte klarar av att prioritera”. Så Stefan Löfven har under sin partiledartid hårdprioriterat budskapet till två frågor: jobb och skola.

Men det gjordes också andra valananalyser än den som Stefan Löfven hänvisar till. Den 4 december 2010 läste Mona Sahlin upp sitt politiska testamente, när partiet var samlat till förtroenderåd i riksdagens andrakammarsal. Talet väckte mycket uppmärksamhet, eftersom Sahlin sågade mycket av den politik som partiet just hade gått till val på.

Skattepolitiken hade skrämt bort väljare, partiet hade pratat för mycket om jämlikhet och för lite om utveckling. I framtiden borde a-kassan höjas för att skydda dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

[…]

– Det var den analys vi hade då, men det visade sig att stödet bland de arbetande var inte så dåligt som vi trodde, säger Stefan Löven nu. Vi har fått en annorlunda bild av detta.

Han hänvisar till en artikel i partitidningen Aktuellt i politiken som har rubriken ”skräcksiffran var fel”. Där hävdas att en senare – och mer korrekt – undersökning från SCB visar att S och M i stället hade lika stort stöd bland väljare som jobbar.

Om det är något Löfven har prioriterar så är det den politiska retoriken. Så nu handlar allt om att kommunicera jobb och skola.

Längre fram i intervjun visade Löfven att han därför inte vill bli alltför tydlig på andra känsliga områden eftersom det riskerar flytta fokus bort ifrån just jobb och skola.

Stefan Löfven har i flera intervjuer uttalat sig på ett sätt som har uppfattats som att han stödjer tanken på en bortre parentes i a-kassan. Det gör han inte längre.

A-kassan ska inte vara för evigt, men ingen ska kastas ut i försörjningsstöd – det hette förr socialbidrag – utan i stället erbjudas nya arbetsmarknadsåtgärder.

Kallar du det du talar om för en bortre parentes?

– Det blir bara en lek med ord, det spelar ingen roll.

Kallar du det för tidsbegränsad a-kassa?

– Man ska ha hjälp så snart som möjligt tillbaks till arbete. Och under den tiden man inte kan arbeta, ska man ha ett bra ekonomiskt skydd, säger Stefan Löfven.

Tydligare än så blir det inte.

Bild: Framsidan Svenska Dagbladet den 19 december 2013.

Read Full Post »

VAL | “Can he win California?” Yes, he could! Ronald Reagan lyckades 1966 besegra guvernören Edmund G. ”Pat” Brown.

Saturday Evening Post 1966-06-04

Därmed lyckades Reagan med vad Richard Nixon inte klarade 1962. Den 2 januari 1967 svor Reagan ämbetseden.

Under valkampanjen lade Reagan tyngdpunkten på två teman som utnyttjade de stämningar i landet som inte uppskattade antikrigsprotesterna på bl.a. universitetet i Berkeley.

Dessa teman – ”to send the welfare bums back to work” och ”to clean up the mess at Berkeley” – blev stående inslag i valrörelsen.

Intressant är att Reagan inte bara införde anställningsstopp i Kaliforniens administration utan också beslutade om höjda skatter för att få budgeten i balans under första mandatperioden.

Bild: Saturday Evening Post den 4 juni 1966.

Read Full Post »

Cartoon by Richard Graham Jolley (RGJ) in The SpectatorTeckning: Richard Graham Jolley (RGJ) i The Spectator.

Read Full Post »

FRÅGA | Vad skulle du ge dig själv för råd som 14-åring? Den frågan ställde The Spectator till en rad personer i sitt julnummer.

David Cameron--REUTERS Andrew Winning

Premiärminister David Cameron svarade:

I was a late developer — I only came good academically when I was studying economics and history and history of art, subjects I loved. My advice would be really boring: keep on with science subjects, because understanding of science will be so important in your future life. I’ve held seminars in No. 10 about graphene and quantum theory, which I love doing. But I have to read up a lot before I get started. So: a little more on the physics and chemistry, please, David.

Bild: Reuters/Andrew Winning

Read Full Post »

UTSTÄLLNING | På Moderna museet i Malmö visar man fram till den 12 januari en utställning om ryskt avantgarde under 1900-talets första hälft.

propagandaaffisch av Aleksandr A. Djeneka

Det var en tid när konst, politik och propaganda inte så sällan löpte samman. Inte minst ser man detta i de många affischerna på utställningen.

Utställningen visar hur den nya radikala konsten användes som ett ideologiskt verktyg för att skapa en ny värld, men presenterar även de konstnärer som tog avstånd från en konst i samhällets tjänst.

I utställningen finns självklara höjdpunkter som Vladimir Tatlins modell till monument för den Tredje internationalen – ”Tatlins torn” – och Kazimir Malevitjs Svart och vit. Suprematistisk konstruktion – som båda visas i Öresundsregionen för första gången. Mångsidige Aleksandr Rodtjenko har en framträdande roll i utställningen, framförallt hans gärning som centralgestalt i den fotografiska revolutionen. Nyckelverk av bland annat Ljubov Popova, Aleksandra Ekster och Wassily Kandinsky, men även den svenska abstrakta pionjären Hilma af Klint, lyfts fram.

Utöver detta visas många propagandaaffischer, samt avantgardefilmer som den världen över kritikerrosade Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och Dziga Vertovs Mannen med filmkameran och unika sovjetiska tidskrifter som aldrig tidigare visats.

Bild: Aleksandr A. Djeneka 

Read Full Post »

IMAGE | Det dröjde inte länge innan Iran avbröt samtalen med USA och EU om sitt kärnteknikprogram.

Foto AP - Barack Obama

Redan i november skrev Andrew J. Bacevich, professor i historia och internationella relationer, om den lite naiva synen som präglat omvärldens uppfattning om samtalen med Iran. Och detta gäller även president Barack Obama.

Nu är risken stor att han kommer att uppfattas som alltmer överspelad när fokus riktas mot nästa presidentval. Spekulationerna är redan igång i USA om vem som skall bli partiernas presidentkandidater.

Och om man i USA tar allt mindre hänsyn till presidenten finns det ingen anledning tro att ett land som Iran skall göra något annat än försöka förhala ett avtal som man redan från början var emot.

The deafening applause that greeted Obama’s brief phone call to Iran’s President Rohani and the subsequent deal to kinda, sorta curb that country’s nuclear programme offer one measure of the diminished expectations that are now the administration’s signature.  Look, they don’t always fumble!

[…]

For their part, major American news outlets are moving on. Although Obama has not reached the midway point in his second term, attention has already turned to handicapping the 2016 presidential race. Reporters eagerly declare that New Jersey governor Chris Christie and former secretary of state/senator/first lady Hillary Clinton have the nominations of their respective parties all but locked up. The next contest to save America, thereby enabling America to save the world, is about to be joined.

[…]

In the United States, presidential elections serve as an as excuse to avoid serious thought. Since at least the election of John F. Kennedy, now more than half a century ago, winning the presidency has been a theatrical exercise. Image has mattered more than substance. The whole point of the exercise is to transform the party’s candidate into a character. The side that enjoys greater success in doing so — its character embodying, however briefly, the concerns and aspirations of enough voters to capture a majority in the electoral college — wins. Depicting the opposing party’s candidate as an unworthy and even villainous character also helps.

The inevitable result is to create inflated expectations of the victor as someone able to divine and redirect the very course of history.

[…]

Regardless of whose hand is on the tiller, powerful undercurrents evade human control. The beginning of wisdom lies in understanding that the ‘most powerful man in the world’ is really not all that powerful. History’s determinants — beginning with the weight of the past itself — mock the absurd pretensions of presidents, their handlers and their acolytes.

[…]

Those fancying that a President Christie or a second President Clinton will do any better obviously haven’t been paying attention and richly deserve what awaits them. After all, there was only one Messiah and even His attempts to heal and repair met with considerably less than complete success.

Bild: AP

Read Full Post »

PROPAGANDA | ”Tänk att det har funnits tider då politiska partier kunde anlita bildkonstnärer för att skapa valaffischer…”

Valaffisch VPK 1979

Valaffisch SKP 1973

Valaffisch KFML(r) 1973

skrev Nina Lekander i Expressen med anledning av boken Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967-1979.  

Det var speciellt översta bilden – en av VPK:s valaffischer 1979 – som Lekander beundrade:

Den är fin, Lucia Briones bild som under rubriken ”Kvinnokamp” i flowerpower-slingrande bokstäver visar en man och tre muskulösa kvinnor arm i arm över parollen ”För socialism och frigörelse”. En av kvinnorna höjer näven till kamp.

Det är en så lustig blandning av flum, brigadmåleri och gammal totalitär, kollektivistisk propaganda. Som naturligtvis vore omöjlig i dag och snart nog skulle följas av sossarnas famösa yuppiekille och en dalmatiner i nercabbad skrytbil.

Oavsett om det gäller affischerna från partier på yttersta vänsterkanten eller andra proggrörelser var formspråket både originellt och tidstypiskt.

Detta hade både för- och nackdelar för de partierna som använde sig av stilen.

De stack onekligen ut från mängden. Målet var säkert också att få betraktaren att känna att det var i den ”progressiva” rörelsen som framtiden formades.

Men det finns också en fara med att uppfattas vara alltför cuting edge.

Det vänsterrörelsen såg som progressivt uppfattades av många andra som både udda och extremt. Och med all rätt. Budskapet i både text och bild var inte så sällan revolutionsromantiskt, våldsfixerat och aggressivt.

Man stödde mer än gärna kommunistdiktaturer (KinaNordvietnam, terrorism (Ulrike Meinhof, IRA) och en revolutionär omdaning av Sverige. De affischer som hade udden riktad mot exempelvis Sovjetunionen är lätt räknade.

Proggrörelsen ville gärna tro att man skrämde upp ”borgerskapet”, men i realiteten stärktes deras motståndare bara i sin övertygelse om att vänstern bestod av naiva virrhjärnor och farliga våldsdyrkare. Och några större valframgångar blev det aldrig för vare sig KFML(r), SKP, APK eller ens VPK.

Men trots detta kan man hålla med Lekander om att sammanställningen av dessa affischer (se även proggposters.se) är lite av en kulturgärning:

”Affischerna” är en estetisk upplevelse, en konst- och designhistorisk lärobok och överhuvudtaget en upptäcktsresa både för er som inte var med, för oss som bara var småsyskon till 40-talisterna och för nyblivna pensionärer över hela Sverige.

Det kan man hålla med om. Men vad som slår en mest när det gäller estetiken är hur fasansfullt fula alla dessa affischer är.

Till skillnad från de sovjetiska propagandaaffischerna, från framförallt 1900-talets början, kan de svenska proggaffischerna endast älskas av nostalgiker som var med när det begav sig.

Bild: Valaffischer VPK 1979, SKP 1973 samt KFML(r), troligtvis också inför valet 1973.  

Read Full Post »

SocialdemokraternaVAL 2014 | Vad finns det  att säga om Socialdemokraternas valstrategi inför 2014? Bra eller dålig?

Val i Sverige handlar nästan alltid om jobben och välfärdssektorn. När väljarna prioriterar valfrågor är det på dessa områden man vill se förändring. Ordningsföljden må variera men sakfrågorna är i stort de samma.

På så sätt är partiets satsning på jobb, skola och välfärd både logiskt och förutsägbart.

Sakfrågorna måste även framstå som lockande med tanke på att Alliansen är på defensiven inom alla tre områdena idag.

Moderaterna är inte längre banbrytande när det gäller kampen mot utanförskap och arbetslöshet. Med den retorik Alliansen använde mot Göran Persson har Sverige även idag massarbetslöshet.

Och Folkpartiet är inte längre det ledande partiet på skolområdet. PISA:s senaste undersökning visar t.ex. att inget annat land inom OECD har resultatförsämringen bland 15-åringar varit så kraftig som här.

På vård- och omsorgsområdet gör inte Kristdemokraterna mycket väsen av sig. Och Centerpartiets förmåga att profilera regeringens näringslivspolitik hänger allt för nära samman med arbetslöshetsstatistiken för att kunna vara riktigt valvinnande.

Så långt ser det bra ut för Socialdemokraterna.

Men problemet för partiet är att man inte själv imponerar på något av de profilområdena man valt inför valet.

Väljarna har knappast någon tydlig bild om vad en socialdemokratisk politik skulle innebära för jobben, skola och välfärden.

Idag lever partiet på att väljarna läser in alla sina positiva förväntningar på deras otydligt definierade politik.

Att Socialdemokraterna seglat förbi Folkpartiet som det ledande skolpartiet bland väljarna verkar mer hänga samman med de problem som regeringen vållat eller drabbats av.

Det samma gäller jobben och välfärdssektorn för övrigt. Det är svårt att se att Socialdemokraterna har en speciellt tydlig profil på något av dessa områden.

Men precis som inom idrotten kan ett parti alltid vinna när motståndaren är i dålig kondition eller lämnar walk-over.

Man behöver inte alltid prestera på topp för att vinna. Och en valseger är alltid en valseger. Även om prestationen inte platsar i rekordböckerna.

Read Full Post »

KURIOSA | Det är alltid tacksamt att använda populära statsmän i reklamen för olika typer av produkter. Och Winston Churchill är en av de mer populära.

gents.se nätreklam 2013 - Floris och Winston Churchill

Även Gents, nätbutik för mäns skönhetsprodukter, använder Churchill för att locka kunder.

I det här fallet är det Special No.127 Eau de Toilette från anrika Floris i London. Tydligen var parfymen en av Churchills egna favoriter. Ett av kvittona från 1934 finns bevarade.

Winston Churchills kvitto från Floris december 1934

Floris skriver så här under rubriken ”family anecdotes”:

Originally created in 1890 for Russia’s Grand Duke Orloff and named ‘Orloff Special’, Special No 127 was introduced into the Floris range some years after his death having been renamed after the page in the ‘Specials’ formula book in which the recipe was recorded. The fragrance has become a favourite with many over the years – both men and women. Devoted followers included Eva Peron & Winston Churchill.

Read Full Post »

USA Inrikespolitiskt kan Barack Obamas skylla sina problem på republikanerna. Inom utrikespolitiken går det inte lika lätt att skylla på oviljan att kompromissa.

Time 9 december 2013

Obama’s Iran Gamble” av Michael Crowley, Time

Obama’s vision didn’t change the world overnight. For much of his first term, his critics claimed vindication, particularly when it came to Iran, which rejected his early olive branch and marched steadily toward nuclear weapons capability. But Obama’s new nuclear deal with Tehran undermines that narrative. His biggest foreign policy gamble has achieved a success — a tentative and fragile one, to be sure — in a presidency desperately in need of forward momentum.

The deal could still go badly wrong, and the critics may yet be proved right. The U.S. and Iran are not friends, and serious people from Israel to Washington warn that Obama may find himself outfoxed by hard-liners in Tehran who still condone chants of ”Death to America.” It’s also possible that the document signed by Secretary of State John Kerry in Geneva on Nov. 24 is the first step toward a legacymaking accomplishment, one that leaves the U.S. safer and the world more peaceful and meets that early promise of transformation through communication.

The agreement, which trades temporary relief for Iran from international economic sanctions in return for limits on its nuclear program, lets Tehran off easy, Republican and even some Democrats complain. “We have just rewarded very bad and dangerous behavior,” House Intelligence Committee chairman Mike Rogers told CNN.

The Economist 23 november 2013

The man who used to walk on water”, The Economist

When a president speaks, the world listens. That is why Barack Obama’s credibility matters. If people do not believe what he says, his power to shape events withers. And recent events have seriously shaken people’s belief in Mr Obama. At home, the chaos of his health reform has made it harder for him to get anything else done. Abroad, he is seen as weak and disengaged, to the frustration of America’s allies.

[…]

Abroad, he has cool relations with foreign heads of government. The leaders of allies such as Israel and Saudi Arabia scorn him. Europeans grumble that they are ignored when they want to be heard and spied on when they want to be left alone. Latin Americans feel neglected. Mr Obama’s “pivot” to Asia has made China feel threatened, without reassuring other Asians that America will be there in a crisis. Many doubt Mr Obama’s word—remember his “red line” over the use of chemical weapons in Syria?—and lament his inability to get things done.

At home, he seldom schmoozes with his political opponents—or even with his own side. Past presidents put in far more effort to charm and bully lawmakers, business moguls and anyone who could help them. Lyndon Johnson was famous for blackmailing congressmen to do the right thing, which is a hard art to practise if you barely know them. Mr Obama remains aloof—he has no regular breakfast or lunch even with the main Democrats in Congress. You cannot slap backs and twist arms if you are not in the same room.

Time 21 oktober 2013

Asia’s Obama Problemav Michael Crowley, Time

He was supposed to be on the island paradise of Bali, rubbing elbows with Asian heads of state and showing China that America is serious about being a Pacific power. Instead, on Oct. 8, Barack Obama was in the White House’s cramped briefing room, embarrassed and apologetic. Managing the shutdown of the U.S. government had forced Obama to scratch his long-planned trip to a pair of Asian summits that he’d been touting as critical venues for a display of renewed American leadership in the region. Now he was telling reporters at a White House press conference that his grounding was a setback for the country. ”It creates a sense of concern on the part of other leaders,” Obama said. ”It’s almost like me not showing up for my own party.”

Happy to console the disappointed heads of state in Bali was China’s President, Xi Jinping, who was the unchallenged heavyweight among the gathered Asian leaders. Xi, gloated the Hong Kong-based Communist Party newspaper Ta Kuang Pao, “has became the brightest political star on the Asian diplomatic platform. In contrast, America has lost an important chance to perform … The influence of the U.S. is questioned more and more.”

A potshot, perhaps. But Obama’s no-show fanned smoldering doubts about whether America has the will and the resources to meet the challenge of a rising and potentially aggressive China. Obama officials have even given the policy for doing so a name — the ”rebalance” to Asia, although insiders call it the Asia ”pivot,” conveying a crisp turn of direction for U.S. foreign policy.

The Economist 7-13 september 2013

Fight this war, not the last one”, The Economist

Syria is not Iraq. The evidence that the regime has committed atrocities is clear beyond doubt. Even if Mr Assad defies America after a strike by unleashing yet more sarin, Mr Obama is not about to invade.

The arguments for intervening in Syria are narrower and less Utopian than they were in Iraq. First is the calculation of American interests. The international arena is inherently anarchic. Only laws and treaties that are enforced impose any order. By being the world’s policeman, America can shape the rules according to its own interests and tastes. The more America steps back, the more other powers will step in. If it is unwilling to act as enforcer, its own norms will fray. If it is even thought to be reluctant, then they will be tested. China already prods at America; Vladimir Putin’s Russia has begun to confront it—and not only over Syria. Whether Syria was a vital American interest before this attack was debatable, but not after Mr Assad’s direct challenge to Mr Obama’s authority.

Second is a reaffirmation of Western values. America’s potency comes not just from its capacity to project force, but also from the enduring appeal of the values invoked by its founders. Those are stronger than Mr Obama seems to think. With China’s economy slowing and its political corruption evident, the Beijing consensus will seem ever less enticing to citizens of the emerging world. Mr Bush tainted America’s values with inept invasion, prisoner abuse and imperial overstretch. Meeting Mr Assad’s atrocities with appropriate force will help to rebuild American moral authority in the world. If Congress must be involved, it should send that message just as loud and clear as it can—and so should Mr Obama’s allies.

Tidskriftsomslag: Time den 9 december 2013 (europeiska utgåvan), The Economist den 23 november 2013, Time den 21 oktober 2013 (europeiska utgåvan) och The Economist den 7-13 september 2013.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »