Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

AUKTION | Beundran kan ta sig de mest märkliga uttryck. Här är ett exempel på ett samlarobjekt för en riktig die hard Margaret Thatcher fan.

Margaret Thatchers Gun

Kate Green skriver i Country Life:

One particular lot in gun auctioneer Holt’s next sale, on June 20, is already eliciting much topical interest among collectors. Lot 1600, a 20-bore single-trigger over-and under sidelock ejector made by Purdey & Sons, is finely engraved with a portrait of Baroness Thatcher, inscribed ‘Margaret Thatcher Prime Minister 1990′.

It was engraved by Marcus Hunt and completed in 1990 for a keen shot and Thatcherite, whose businesses-a commercial cleaning firm in the City and an importer for Le Chameau footwear -flourished during her tenure as Prime Minister in the 1980s. ‘I was abroad when Baroness Thatcher died [on April 8] and the first I knew of it was when five collectors rang me up about the gun,’ explains auctioneer Nick Holt. ‘The man who had it made was a great fan of hers.’

Beräknat pris ligger på mellan 30000-50000 pund. Men efter Thatchers bortgång kommer antagligen slutbudet hamna betydligt högre.

Bild: Holt’s auktionsfirma.

Read Full Post »

The New Yorker  cartoon

Bild: The New Yorker. Fler liknande teckning på tidskriftens hemsida.

Read Full Post »

IMAGE | Det är lite av en tradition att presidentens fru skall ställa upp för amerikanska modemagasinet Vogue.

Vogue (USA) april 2013

Det började på 1920-talet när Lou Henry Hoover, president Herbert Hoovers fru, fotograferades av Edward Steichen.

Bättre PR får man leta efter. Riskerna är minimala. Frågorna är softa. Och bilderna alltid smickrande.

Trots att allt är väldigt orkestrerat får också i bästa fall också en känsla för hur huvudpersonen bakom titlarna.

Och ingen gör så bra PR för presidentparet som presidentparet själva.

En kort tid efter valet intervjuade Jonathan Van Meter med First Lady Michelle Obama och president Barack Obama

When I ask the First Lady if her husband’s mellow nature is what gets interpreted as “aloof,” she says, “Absolutely. I mean, I don’t know what people expect to see in a president. Maybe they want him to yell and scream at somebody at some point. Sometimes I’d like him to do that.” She laughs and looks at him. “But that’s just not how he deals with stress. And I think that’s something we want in our leaders.”

“It is true that I don’t get too high or I don’t get too low, day to day,” the president says. “Partly because I try to bring to the job a longer-term time frame. I’m a history buff, and I know that big changes take time. But I also know that, setting politics aside, usually things are never as good as you think they are or as bad as you think they are. And that has served me well temperamentally.”

[…]

As White House Press Secretary Jay Carney reminded me, the Obamas went from relative anonymity to worldwide superfame—potent symbols of once-unimaginable progress—in the blink of an eye. Most couples take the long road to the White House; the Obamas’ zip-line arrival left them no time to develop the public personas presumed to be essential for surviving a life subject to that level of scrutiny. “There is a distance that naturally happens as you rise up the political ladder,” says Jarrett. “And I think because his rise happened so fast there was no time to create that distance.”

[…]

The president chooses to see their rapid ascent as an advantage. “I think that’s been very helpful . . .” he says. “We were pretty much who we are by the time I hit the national scene. We didn’t grow up or come of age under a spotlight. We were anonymous folks. I was a state senator, but nobody knows who a state senator is. So most of our 30s and 40s were as a typical middle-class family. . . . That really didn’t change until I was 45 years old. And there’s something about having lived a normal life and raised kids.”

[…]

“Now, in fairness,” says the president, “there is one thing that’s changed.” The First Lady looks at him. “What’s that?”

“Which is, I used to only have, like, two suits,” he says.

Now you must have dozens, I say.

“Thank God,” she says. “Now, let me tell you: This is the man who still boasts about, This khaki pair of pants I’ve had since I was 20.” The president throws his head back, laughing. “And I’m like, ‘You don’t want to brag about that.’ ” Jay Carney and the young staffers from the White House press office, who are all sitting on a sofa on the other side of the room, crack up.

“Michelle’s like Beyoncé in that song,” says the president. “ ‘Let me upgrade ya!’ She upgraded me.”

“The girls and I are always rooting when he wears, like, a stripe. They’re like, ‘Dad! Oh, you look so handsome. Oh, stripes! You go!’ ”

Bild: Tidskriftsomslaget är amerikanska Vogue, april 2013. Fotograf var Annie Leibovitz. Detta är inte första gången hon fotograferar en presient.

Read Full Post »

HISTORIA | Första delen av Margaret Thatchers officiella biografi kom nyligen ut. Precis innan tryckningen fick författaren ett intressant tips.

Charles Moore - Margaret Thatcher vol 1 Not For Turning

Charles Moore skriver om händelsen i The Spectator:

There was a startling late entry for the first volume of my biography of Margaret Thatcher. On the day after she died, I received an email from Haden Blatch. Mr Blatch’s father, Bertie, was the chairman of the Finchley Conservative Association when it selected her in 1958. I had asked Haden for information before, but he had not got round to it.

Now he revealed that his father had come home from the Finchley selection meeting and explained that Mrs Thatcher had not really won the vote. Her rival, Thomas Langton, had just pipped her. Blatch senior, however, was very keen on Mrs Thatcher, and thought that Langton, who ‘was born with a silver spoon in his mouth’, would easily get in somewhere else, whereas she, being a woman with young children, would not. ‘I “lost” two of Langton’s votes,’ he told his son, and he announced her victory.

If this is correct, Mrs Thatcher (unknowing) was set on her political career by a fraud. To get this story into the book, I was not allowed any more lines: I had surgically to remove 150 words, and insert 150 new ones.

Read Full Post »

KONST | Även om man inte är speciellt intresserad av valkampanjer finns det åtminstone en bok som de flesta känna till.

Juxtapoz, april 2013

Fear and Loathing: On the Campaign Trail ’72 blev resultatet av Hunter S. Thompsons bevakning av George McGovern och Richard Nixon under presidentvalskampanjen 1972.

Enligt Frank Mankiewicz, McGoverns pressekreterare, var bokens beskrivning av kampanjen ”the most accurate and least factual” av alla redogörelser från valkampanjen.

Thompsons stil har kallats Gonzo journalistik, en blandning av reportage och fria fantasier. Resultatet blir – åtminstone för anhängarna – sannare än sanningen. Oavsett vilket var det underhållande.

Nära förknippad med Thompson är den engelske illustratören Ralph Steadman. Han var enligt Thompson ”the only illustrator I know of who understands the Gonzo journalism concept”.

Konsttidskriften Juxtapoz har ägnat ett nummer åt Steadmans illustrationer och hans samarbete med Thompson.

Nathan Spoor beskiver hans stil så här:

Equal parts painter, cartoonist, printmaker, sculptor and even songwriter, Ralph Steadman is a singular emblematic artist who defies definition at each turn. The instantly-recognizable splashes of ink and scrawled descriptions that make up the pantheon of his work reveals the vibrant and witty man that captured so many strange and defining moments in his award-winning political and social art.

Bild: Tidskriftsomslaget är Juxtapoz, april 2013. På framsidan ser vi Steadmans bild av Thompson.

Read Full Post »

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Affärsvärlden 2 maj 2013

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »

National TV spot featuring American political consultants James Carville and Mary Matalin in a comfort debate over the cost of energy versus personal comfort. The famous foes are also married in real life.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »