Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

HISTORIA | Hur kan det vara att lustigkurrar alltid blir partisekreterare i Moderaterna?

Vem minns inte Sofia Arkelstens uttalanden om att Moderaterna var med och genomförde allmän och lika rösträtt?

Nu var det dags igen. Denna gång handlar det om hemliga partistöd. Och partisekreteraren heter Kent Persson.

Men först bakgrunden:

De fyra regeringspartierna och de tre rödgröna partierna har äntligen en överenskommelse om att öppet redovisa de privata bidragen till sina respektive partier. Nu kommer alla bidrag på över 20 000 kronor redovisas.

(Sverigedemokraterna är det enda av riksdagspartiet som inte ställer upp med hänvisning till den hotbild som kan drabba deras bidragsgivare.)

Det är knappast någon hemlighet att Moderaterna tidigare har försökt förhindra en överenskommelse om redovisning av hemliga bidrag.

Men i sann historierevisionistisk anda hävdar Kent Persson nu att så aldrig har varit fallet.

Vi har sedan länge drivit denna fråga. Vi har förändrat vår egen redovisning så att vi redovisar allt öppet och transparent precis som den nya överenskommelse vi har tagit i dag.

Det är inte första gången som Persson rör till det.

Tidigare förnekade han att Moderaterna hade talat om massarbetslöshet i Sverige när Socialdemokraterna styrde.

Det hela var naturligtvis ganska lätt att kolla. Lika lätt som det där om Moderaternas föregångare och rösträtten.

Read Full Post »

HISTORIA | Här är bildbeviset på att Abraham Lincoln var en ”cool dude”. Fotot på hipstern Lincoln togs när han var 48. Knappast purung längre.

En reporter lär ha kallat stilen ”Wild Republican hair”. Allt enligt tidskriften mental_floss i deras ”24 Vintage Photographs of Abe Lincoln Being Awesome”.

Read Full Post »

POLITIK | Många verkar genuint förvånade över att motståndet mot Jimmie Åkesson kommer när intresset för Sverigedemokraterna är som störst.

Linda Eriksson skriver t.ex. i Fokus:

Paradoxalt intensifieras alltså den interna striden samtidigt som partiet har rekordhöga opinionssiffror. På ena sidan står en skadeskjuten partiledning, som i det toppstyrda partiet redan är överbelastad med arbete. På den andra en hungrig opposition som stärks alltmer.

Men alla borde insett att något inte stod rätt till när partiledningen tidigare i år försökte lansera Paula Bieler som alternativ till ordförande i ungdomsförbundet SDU.

”Nationalisten” Gustav Kasselstrand vann en överlägsen seger med trettionio röster mot tio.

Antingen var detta bara ett desperat försök att kasta grus i ”nationalisternas” maskineri eller en gigantisk missbedömning från partiledningens sida om sin egen förmåga att påverka händelseutvecklingen. Troligtvis lite av varje.

Oavsett vilket är alltid intresset för att intrigera konstant bland ideologiska motståndare. Det minskar inte nödvändigtvis bara för att partiet växer i opinionen. Tvärtom.

Ett parti som hamnar mellan 7-11 procent är alltid betydligt intressantare än om det inte klarar av att registrera något väljarintresse i opinionsundersökningar.

Om inte annat för att en framgångsrik partiledare riskerar att cementera sin maktposition när det går bra. Om motståndarna inte agerar snabbt riskerar man hamna på historiens skräphög.

Inom alla partier finns alltid falanger som tycker sig vara mer ideologiskt renlärig än sittande partiledning.

Vad som utmärker dessa falanger är att de alltid tror sig kunna förbättra opinionssiffrorna. Alternativt bryr man sig inte om opinionen så länge man bara får sätta sin prägel på partiet.

Sverigedemokraternas interna problem påminner om Kristdemokraterna under Alf Svensson. Svensson – precis som Jimmie Åkesson nu – var alltid populärare än sitt parti.

Inom Kristdemokraterna tilläts aldrig någon ledargestalt växte till sig i skuggan av den store ledaren. Att försöka synas för mycket sågs per definition som något högst suspekt.

Resultatet av Kristdemokraternas bristande framförhållning ser vi idag. Ett blekt ledargarnityr med opinionssiffror i fritt fall.

Det unika med Erik Almqvist var att han som ekonomiskpolitisk talesperson på ett naturligt sätt tog plats p.g.a. sina uppenbara kvalifikationer. (Eriksson skriver att den nu avlidne William Petzäll en gång sågs som en potentiell partiledare. Om detta är sant illustrerar det bara hur tunt det är på talanger inom partiet.)

Vad borde då partiledningen göra i dagsläget?

Med en hängiven ideologisk motståndare finns det bara en väg framåt. Och det är att se till att vinna maktstriden. Eriksson igen:

Sedan förra valet har 267 sverigedemokrater lämnat sina uppdrag i kommunfullmäktige, enligt Expo. Och källor inom partiet säger till Fokus, att partiledningen har en plan att inom ett par veckor rensa ut ett tiotal personer på en och samma gång, som ett resultat av policyn om nolltolerans. En åtgärd som inte väntas få några applåder av den interna oppositionen.

Ett säkert tecken på att man har kompetensproblem inom partiet är att Johnny Skalin nu tillfälligt ersätter Almqvist som ekonomiskpolitisk talesperson. Samma Skalin har tidigare petats från just denna post.

Frågan är om en skadeskjuten Jimmie Åkesson klarar av att hantera sina ideologiskt motiverade motståndare när kompisgänget närmast honom så kraftigt har decimerats.

Övrigt: Inlägget publiceras parallellt på Makthavare.se.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 16-22 november 2012.

Read Full Post »

TRAILER | Tv-serien ”Boss” har nu även börjat visas i public service i TV2.

Så här skev Alessandra Stanley 2011 i The New York Times:

“Boss,” a series on Starz about a crooked Chicago mayor, is almost good, and it falls short for the same reason that the George Clooney movie “Ides of March” isn’t good enough. Both are political thrillers that romanticize malfeasance, imbuing corruption with a sinister melodrama that defies common sense and cheapens the thrill of bad behavior.

Voters don’t trust elected officials, but Hollywood doesn’t trust itself to do politicians justice; screenwriters keep piling operatic misdeeds onto characters whose strength lies in their huge capacity for pettiness.

[…]

There are movies and TV shows about politics that tempt viewers to fast forward through the details of governing to get to the juicy parts. “Boss” is the opposite, a smart look at political power brokers that gets silly on the subjects of sex and violence.

Read Full Post »

Läs mer: ”Adviser: Romney ‘shellshocked’ by loss” av Jan Crawford på CBS News. Bild: Jeff Danziger. Fler av hans teckningar på GoComics.com.

Read Full Post »

KAMPANJ | Det är lätt att drabbas av abstinensbesvär efter en valrörelse. Botemedlet är en rejäl dos av valsanalyser.

The 2013 Campaign” av John Heilemann

New York, 19 november 2012

That the essence of Team Obama’s reelection strategy was to capitalize on his strength with what National Journal’s Ronald Brownstein calls “the coalition of the ascendant” had long been clear. Back in May, I wrote a cover story for this ­magazine laying out Chicago’s plan to focus ­laserlike on four key voting blocs: ­African-Americans, Hispanics, college-educated white women, and voters aged 18 to 29. At bottom, the Obaman theory of the case was that, despite the fragility of the recovery and the doubts many voters had about POTUS’s capacity to put America on the path to prosperity, the deft exploitation of coalition politics, together with the ruthless disqualification of Romney as a credible occupant of the Oval Office, could secure the president a second term. That in 2012, in other words, demographics would trump economics.

Obama’s new majority” av John O’Sullivan

The Spectator, 10 november 2012

‘I’ve come back to Iowa one more time to ask for your vote,’ said President Obama at an emotional ‘last ever’ campaign meeting. ‘Because this is where our movement for change began, right here. Right here.’ And his eyes briefly moistened. The nostalgia was doubtless sincere, and the address correct, but it was misleading to describe his 2012 election campaign as a continuation of his earlier ‘movement for change’. In reality, it has been a smoothly ruthless operation to distract attention from a record that has been disappointingly bereft of change. He triumphed over himself as much as over the hapless Mitt Romney.

The Party Next Time” av Ryan Lizza

The New Yorker, 19 november 2012

When historians look back on Mitt Romney’s bid for the Presidency, one trend will be clear: no Republican candidate ever ran a similar campaign again. For four decades, from Richard Nixon to Ronald Reagan through the two Bush Presidencies, the Republican Party won the White House by amassing large margins among white voters. Nixon summoned the silent majority. Reagan cemented this bloc of voters, many of whom were former Democrats. Both Bushes won the Presidency by relying on broad support from Reagan Democrats. In that time, Republicans transformed the South from solidly Democratic to solidly Republican, and they held the White House for twenty-eight out of forty years. Last Tuesday, Romney won three-fifths of the white vote, matching or exceeding what several winning Presidential candidates, including Reagan in 1980 and Bush in 1988, achieved, but it wasn’t enough.

Baksmällan i Washington” av Martin Gelin

Fokus, 9-15 november 2012

USA har en lång politisk tradition av att ställa grupper mot varandra så snart ett val närmar sig. Politiska strateger har med denna metod söndrat och härskat sig till knappa majoriteter i delstaterna och struntat i minoriteten som inte fått politisk representation. Det var den vanan Obama skulle bryta. 2008 hade hans kampanj mottot »Respect, empower, include«. I år lade man till ett sista ord: »Win«. Och med den nya förmågan att rikta kampanjer mot enskilda väljare gjorde man allt för att vinna exakt 50,1 procent av väljarna i respektive delstat.

Läs mer: Tidigare inlägg med valsanalyser från tidskriftsvärlden.

Tidskriftsomslagen: Översta är formgivet av konstnären Craig Redman. Tydligen ”all the rage” för närvarande. Mark Ulriksen skapade ”Rhapsody in Blue” för The New Yorker. Hans tankar om omslaget hittar man här.

Read Full Post »

ANALYS | Det är inte var dag man ser ett politiskt parti moraliskt implodera. Men någon gång skall vara den första.

Efter att den ekonomiskpolitiske talespersonen Erik Almqvist (SD) sparkades från sina politiska uppdrag tar nu Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson, time-out.

Och som alla vet är time-out politikens motsvarighet till att ligga lågt och hoppas på det bästa.

Många som nu diskuterar hur händelserna kommer att påverka opinionssiffrorna verkar vara överrens om att partiet inte kommer att tappa i opinionen.

Man utgår ifrån att Sverigedemokraternas väljare är härdade och inte påverkas på samma sätt som andra mer etablerade partiers sympatisörer.

”Sverigedemokraterna har vuxit fram utan medierna, underifrån. Det är ett parti som bärs fram av en opinion som redan finns. Sedan är medierna viktiga för att de förmedlar bilden av partiet och man kan locka till sig fler väljare. Men man ska inte förledas att tro att det här är början till slutet. Det finns det ingenting som tyder på”, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet.

Anders Hellström, forskare vid Malmö högskola, verkar hålla med när han får frågan om det kommer att räcka för Åkesson att ha sparka Almqvist.

”På ett sätt – ja. Han har statuerat exempel. Nu måste han väga personförlusterna mot trovärdigheten när det gäller de andra två.”

En som har mer kött på benen är Stina Morian som är analyschef på opinionsföretaget YouGov.

På företaget har man nyligen gjort djupintervjuer med partiets väljare som visar att Åkesson är mycket viktig för partiets image. Deras opinionsundersökning visar att det inte finns något samband mellan partiets skandaler och vikande väljarstöd.

”Sverigedemokraternas väljare förväntar sig inte perfektion. Väljarna kräver inte ett fullfjädrat parti, utan vill ha någon som rör runt i grytan. Väljarna ställer inte samma krav på företrädarna för ett missnöjesparti som de gör på företrädare för andra partier”, säger Morian.

Men experterna har sannolikt fel. Alla skandaler påverkar. Och detta är ingen skandal vilken som helst.

Toppolitikerna Almqvist och Ekeroth är så nära partiledaren man kan komma.  Vi kommer därför troligtvis att få se opinionsmässiga förändringar. Frågan är bara vilka.

Om händelserna innebär att Sverigedemokraterna drar till sig fler från yttersta högerkanten, och samtidigt stötter bort de nya ”moderata” väljare man önskar sig, har i realiteten förutsättningarna för partiet förändrats.

Åkesson har insett att partiets framtid ligger i att attrahera den nya typen av väljare som har fler intressen än bara invandrarfrågor och flyktingströmmar.

Så även om partiets siffror inte nödvändigtvis börjar dala efter skandalen riskerar man hamna i en situation där man får en medlemsstruktur som hotar hela det interna reformarbetet i partiet.

Att se riksdagsledamöter springa runt på stadens gator med järnrör hör inte till vanligheterna.  Och inte nog med det, filmklippet som Expressen kommit över, är filmat av Ekeroth som själv deltog i händelsen.

Sådana saker påverkar väljarnas bild av partiet.

Expressen gör en träffande jämförelse. Utifrån Almqvists och Ekeroths uppdrag i partiet liknar man det vid att finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask skulle ha blivit filmade i en liknande situation.

Den jämförelsen säger en hel del. Det visar på den omognad och oprofessionella attityd som präglar partiet. Partiet framstår som ett tillhåll för ungdomar som föräldrarna har tappat greppet om.

Åkesson kan knappast skylla på att man inte har haft tid att ta itu med problemen. Att man inför ”nolltolerans” mot rasism hjälper inte om problemet finns ända upp i partiledningen.

Själva vill man gärna se sig som Sveriges motsvarighet till Dansk Folkeparti. Att förra partiledaren Pia Kjærsgaard eller den nuvarande Kristian Thulesen Dahl skulle hamna i en liknande situation är svårt att tänka sig.

Se även: Niklas Svensson intervjuar Jimmie Åkesson i programmet Bar & Politik.

Front Page: Framsidan ovan är Expressen den 15 november 2012.)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »