Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

TRAILER | Tv-serien ”Boss” har nu även börjat visas i public service i TV2.

Så här skev Alessandra Stanley 2011 i The New York Times:

“Boss,” a series on Starz about a crooked Chicago mayor, is almost good, and it falls short for the same reason that the George Clooney movie “Ides of March” isn’t good enough. Both are political thrillers that romanticize malfeasance, imbuing corruption with a sinister melodrama that defies common sense and cheapens the thrill of bad behavior.

Voters don’t trust elected officials, but Hollywood doesn’t trust itself to do politicians justice; screenwriters keep piling operatic misdeeds onto characters whose strength lies in their huge capacity for pettiness.

[…]

There are movies and TV shows about politics that tempt viewers to fast forward through the details of governing to get to the juicy parts. “Boss” is the opposite, a smart look at political power brokers that gets silly on the subjects of sex and violence.

Read Full Post »

Läs mer: ”Adviser: Romney ‘shellshocked’ by loss” av Jan Crawford på CBS News. Bild: Jeff Danziger. Fler av hans teckningar på GoComics.com.

Read Full Post »

KAMPANJ | Det är lätt att drabbas av abstinensbesvär efter en valrörelse. Botemedlet är en rejäl dos av valsanalyser.

The 2013 Campaign” av John Heilemann

New York, 19 november 2012

That the essence of Team Obama’s reelection strategy was to capitalize on his strength with what National Journal’s Ronald Brownstein calls “the coalition of the ascendant” had long been clear. Back in May, I wrote a cover story for this ­magazine laying out Chicago’s plan to focus ­laserlike on four key voting blocs: ­African-Americans, Hispanics, college-educated white women, and voters aged 18 to 29. At bottom, the Obaman theory of the case was that, despite the fragility of the recovery and the doubts many voters had about POTUS’s capacity to put America on the path to prosperity, the deft exploitation of coalition politics, together with the ruthless disqualification of Romney as a credible occupant of the Oval Office, could secure the president a second term. That in 2012, in other words, demographics would trump economics.

Obama’s new majority” av John O’Sullivan

The Spectator, 10 november 2012

‘I’ve come back to Iowa one more time to ask for your vote,’ said President Obama at an emotional ‘last ever’ campaign meeting. ‘Because this is where our movement for change began, right here. Right here.’ And his eyes briefly moistened. The nostalgia was doubtless sincere, and the address correct, but it was misleading to describe his 2012 election campaign as a continuation of his earlier ‘movement for change’. In reality, it has been a smoothly ruthless operation to distract attention from a record that has been disappointingly bereft of change. He triumphed over himself as much as over the hapless Mitt Romney.

The Party Next Time” av Ryan Lizza

The New Yorker, 19 november 2012

When historians look back on Mitt Romney’s bid for the Presidency, one trend will be clear: no Republican candidate ever ran a similar campaign again. For four decades, from Richard Nixon to Ronald Reagan through the two Bush Presidencies, the Republican Party won the White House by amassing large margins among white voters. Nixon summoned the silent majority. Reagan cemented this bloc of voters, many of whom were former Democrats. Both Bushes won the Presidency by relying on broad support from Reagan Democrats. In that time, Republicans transformed the South from solidly Democratic to solidly Republican, and they held the White House for twenty-eight out of forty years. Last Tuesday, Romney won three-fifths of the white vote, matching or exceeding what several winning Presidential candidates, including Reagan in 1980 and Bush in 1988, achieved, but it wasn’t enough.

Baksmällan i Washington” av Martin Gelin

Fokus, 9-15 november 2012

USA har en lång politisk tradition av att ställa grupper mot varandra så snart ett val närmar sig. Politiska strateger har med denna metod söndrat och härskat sig till knappa majoriteter i delstaterna och struntat i minoriteten som inte fått politisk representation. Det var den vanan Obama skulle bryta. 2008 hade hans kampanj mottot »Respect, empower, include«. I år lade man till ett sista ord: »Win«. Och med den nya förmågan att rikta kampanjer mot enskilda väljare gjorde man allt för att vinna exakt 50,1 procent av väljarna i respektive delstat.

Läs mer: Tidigare inlägg med valsanalyser från tidskriftsvärlden.

Tidskriftsomslagen: Översta är formgivet av konstnären Craig Redman. Tydligen ”all the rage” för närvarande. Mark Ulriksen skapade ”Rhapsody in Blue” för The New Yorker. Hans tankar om omslaget hittar man här.

Read Full Post »

ANALYS | Det är inte var dag man ser ett politiskt parti moraliskt implodera. Men någon gång skall vara den första.

Efter att den ekonomiskpolitiske talespersonen Erik Almqvist (SD) sparkades från sina politiska uppdrag tar nu Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson, time-out.

Och som alla vet är time-out politikens motsvarighet till att ligga lågt och hoppas på det bästa.

Många som nu diskuterar hur händelserna kommer att påverka opinionssiffrorna verkar vara överrens om att partiet inte kommer att tappa i opinionen.

Man utgår ifrån att Sverigedemokraternas väljare är härdade och inte påverkas på samma sätt som andra mer etablerade partiers sympatisörer.

”Sverigedemokraterna har vuxit fram utan medierna, underifrån. Det är ett parti som bärs fram av en opinion som redan finns. Sedan är medierna viktiga för att de förmedlar bilden av partiet och man kan locka till sig fler väljare. Men man ska inte förledas att tro att det här är början till slutet. Det finns det ingenting som tyder på”, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet.

Anders Hellström, forskare vid Malmö högskola, verkar hålla med när han får frågan om det kommer att räcka för Åkesson att ha sparka Almqvist.

”På ett sätt – ja. Han har statuerat exempel. Nu måste han väga personförlusterna mot trovärdigheten när det gäller de andra två.”

En som har mer kött på benen är Stina Morian som är analyschef på opinionsföretaget YouGov.

På företaget har man nyligen gjort djupintervjuer med partiets väljare som visar att Åkesson är mycket viktig för partiets image. Deras opinionsundersökning visar att det inte finns något samband mellan partiets skandaler och vikande väljarstöd.

”Sverigedemokraternas väljare förväntar sig inte perfektion. Väljarna kräver inte ett fullfjädrat parti, utan vill ha någon som rör runt i grytan. Väljarna ställer inte samma krav på företrädarna för ett missnöjesparti som de gör på företrädare för andra partier”, säger Morian.

Men experterna har sannolikt fel. Alla skandaler påverkar. Och detta är ingen skandal vilken som helst.

Toppolitikerna Almqvist och Ekeroth är så nära partiledaren man kan komma.  Vi kommer därför troligtvis att få se opinionsmässiga förändringar. Frågan är bara vilka.

Om händelserna innebär att Sverigedemokraterna drar till sig fler från yttersta högerkanten, och samtidigt stötter bort de nya ”moderata” väljare man önskar sig, har i realiteten förutsättningarna för partiet förändrats.

Åkesson har insett att partiets framtid ligger i att attrahera den nya typen av väljare som har fler intressen än bara invandrarfrågor och flyktingströmmar.

Så även om partiets siffror inte nödvändigtvis börjar dala efter skandalen riskerar man hamna i en situation där man får en medlemsstruktur som hotar hela det interna reformarbetet i partiet.

Att se riksdagsledamöter springa runt på stadens gator med järnrör hör inte till vanligheterna.  Och inte nog med det, filmklippet som Expressen kommit över, är filmat av Ekeroth som själv deltog i händelsen.

Sådana saker påverkar väljarnas bild av partiet.

Expressen gör en träffande jämförelse. Utifrån Almqvists och Ekeroths uppdrag i partiet liknar man det vid att finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask skulle ha blivit filmade i en liknande situation.

Den jämförelsen säger en hel del. Det visar på den omognad och oprofessionella attityd som präglar partiet. Partiet framstår som ett tillhåll för ungdomar som föräldrarna har tappat greppet om.

Åkesson kan knappast skylla på att man inte har haft tid att ta itu med problemen. Att man inför ”nolltolerans” mot rasism hjälper inte om problemet finns ända upp i partiledningen.

Själva vill man gärna se sig som Sveriges motsvarighet till Dansk Folkeparti. Att förra partiledaren Pia Kjærsgaard eller den nuvarande Kristian Thulesen Dahl skulle hamna i en liknande situation är svårt att tänka sig.

Se även: Niklas Svensson intervjuar Jimmie Åkesson i programmet Bar & Politik.

Front Page: Framsidan ovan är Expressen den 15 november 2012.)

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

IMAGE | Erik Ahlmqvist var Sverigedemokraternas ende potentielle efterträdare till Jimmie Åkesson. Nu sparkas han av partiledaren.

Den som såg Ahlmqvist, i rollen som partiets ekonomisk-politiska talesperson, presentera Sverigedemokraternas budgetmotion insåg att han var en av partiets skickligaste politiker.

Även om det idag inte finns något som tyder på att Åkesson planerar att lämna ordförandeskapet måste det oroa partiet att det finns så pass få personer i toppen med ledarskapspotential.

Avslöjandet i Expressen var inte helt oväntat. Det var bara en fråga om när.

Att media skulle börja punktmarkera toppolitiker blev en självklarhet så fort Sverigedemokraterna meddelande att man inte längre tänkte acceptera rasistiska uttalanden från sina politiker.

Att partiet bara består av unga, arga män är just den image Åkesson ville tvätta bort med sin nya nolltoleranta policy. I det arbetet är man nu tillbaka på ruta ett.

Vad denna skandal också sätter fingret på är att topparna fortfarande framstår som lite amatörmässiga i sitt sätt att hantera partiet.

Det handlar inte bara om att man har tagit bra tid på sig att plocka fram denna policy. Rimligtvis borde man implementerat den långt tidigare. Behovet har funnits långt innan partiets inträde i riksdagen.

Men det handlar också om själva hanteringen av själva avslöjandet i Expressen. Varför blånekade Ahlmqvist?

Han säger själv att han inte minns händelsen. Så varför inte bara svara att han inte minns händelsen i detalj? Han skulle kunna ha sagt att han möjligtvis sagt något olämpligt eftersom han kände sig vara under press eftersom sverigedemokrater ofta lever under ständiga hot.

Eller ännu bättre: Varför inte bara säga sanningen? (Problemet med sanningar är naturligtvis att de sällan är speciellt vackra. Åkesson och partiledningen har troligtvis hela tiden kännt till innehållet i filmen.)

Det är något som den gamle pressekreteraren Ahlmqvist borde veta är det bästa sättet att hantera (och det moralist enda korrekta reaktionen) när media ställer frågor.

Att Ahlmqvist inte insåg detta när Expressen konfronterade honom med anklagelserna i gårdagens tidning säger en hel del.

Han borde ha insett att tidningen mycket sannolikt hade mer i bakfickan. Inte minst eftersom händelsen skedde för mer än två år sedan. Ahlmqist gick rakt i medias fälla.

Och även om Åkesson agerade snabbt för att minimera skadan fråntar detta inte bilden av ett parti som inte är helt i fas med de krav som ställs på ett seriöst rikdagsparti. Partiet verkar ständigt klampa i klaveret.

Vad alla nu frågar sig är om skandalen kommer att bryta Sverigedemokraterna uppåtgående trend i opinionen.

Front Page: Bilden på framsidan är Expressen den 14 november 2012.

Read Full Post »

FACKET | Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte om man skall vara både socialdemokrat och LO-ordförande.

Birgitta Forsberg på Affärsvärlden inervjuade i oktober Karl-Petter Thorwaldsson om hans tid i SSU, Socialdemokraterna och nu som LO-bas.

I skoldebatter [som SSU-ordförande] mötte han Muf-ordföranden Fredrik Reinfeldt.

– Det var svårt att debattera med honom. Vi döpte honom till Tvålen för att han ändrade åsikt.

Karl-Petter Thorwaldsson vill inte säga vad han tycker om Fredrik Reinfeldt.

– Jag är nog lite mer öppen.

[…]

Karl-Petter Thorwaldsson verkar pigg på att driva ett antal frågor. LO har fått en ordförande som ger sig in i politiken. Men det kan bli svårt att vara tongivande med vikande medlemsantal och ett tilltufsat moderparti.

– Vi är beredda att samarbeta med Svenskt Näringsliv och det har funkat väldigt bra. Det första vi gjorde var att uppmana regeringen och Socialdemokraterna att svälja förtreten och komma överens om fyra fem områden för att göra reformer.

Reformerna ska gälla bostadsproduktion, infrastruktursatsningar, sänkt arbetslöshet och nya jobb.

Karl-Petter Thorwaldsson är öppen och på gott humör under hela intervjun. Fram till frågan om kärnkraft. Då hänvisar han till kongressbeslutet om att tillåta att gamla reaktorer ersätts med nya.

Men du själv är emot?

– Jag är LO:s ordförande.

Som sagt. Inte så lätt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 35, 29 augusti 2012.

Read Full Post »

Bild: Från tidskriften The New Yorker. Fler teckningar med politiskt tema här.

Read Full Post »

VALEXTRA | Inte oväntat är nyhetsmagasinen fyllda av eftervalsanalyser. Här är några om varför Barack Obama vann och vad som nu väntar.

For Obama, Survival Is the New Winning” av David von Drehle

(Time, 19 november 2012)

A subtle message about things to come may have been planted in the victory speech. The re-elected President, having proved that he can win by brawling and not just by floating on gossamer dreams, announced a new era of mature discipline — starting at home. Four years ago, Barack Obama delivered hope and change to his daughters in the lovable form of a brand-new puppy. This time around, all they got was a pat on the head. “Sasha and Malia,” he said before an adoring — and relieved — crowd in Chicago, “I’m so proud of you guys. But I will say that for now, one dog’s probably enough.”

Fortunate One av Daniel Klaidman

(Newsweek/The Daily Beast, 19 november 2012)

As Republicans lick their wounds in the wake of their electoral drubbing, they may be tempted to blame their woes on Obama’s luck. But that would be self-defeating. They’d be better off finding solace in the fact this is the last time they’ll have to run against Barack Obama, a man who is so skilled at both creating and seizing on good fortune. “Obama is a preparation freak,” says one member of his cabinet, who spoke on the condition of anonymity. “He makes his own luck.”

The Next Four Years: Obama’s Holding the Cards” av Joshua Green

(Bloomberg Businessweek, 12-18 november 2012)

At first glance, the results of the 2012 election look like a return to the status quo: President Obama was reelected, Democrats retained the Senate, and Republicans held on to the House. But don’t be fooled. The political dynamic of the next four years will be almost exactly the opposite of the last four. […] In Obama’s second term, leverage will shift to the Democrats on almost every issue of importance. And that shift has already begun.

Ledare: “Now, hug a Republican

(The Economist, 10-16 november 2012)

This newspaper endorsed Mr Obama and is glad he won, but he was lucky: lucky for the second time to have faced a less fluent opponent weighed down by his party’s trunkful of baggage; lucky that the American economy perked up, a little, just when he needed it to; maybe lucky even that Hurricane Sandy appeared when it did. Mr Obama fought an appallingly negative campaign and scraped a victory in both the swing states and the popular vote (which he won by only 2.4%, the lowest ever for a successfully re-elected president). The Democrats’ gains in the Senate stemmed largely from the Republicans choosing candidates of such tragicomic extremism that they might have been characters from a Tom Wolfe novel. And, above all, in the House the Republicans preserved their majority, feel vindicated and are spoiling for a fight.

Bild: Tidskriftsomslagen är Time och Newsweek den 19 november, Bloomberg Businessweek den 12-18 november och The Economist den 10-16 november. (Bloomberg Bussinesweek hade ett omslag med en åldrad Mitt Romney redo ifall han vunnit.)

Read Full Post »

TREND | I Demoskops senaste opinionsundersökning når Sverigedemokraterna hela 9 procent. Det gör dem till tredje största partiet.

Partiet ökar med 1,9 procentenheter och når därmed sin högsta nivå i Demoskops mätningar. Dessutom är förändringen i förhållande till septembermätningen statistiskt signifikant.

Anders Lindholm, VD på Demoskop, har tre förklaringar till uppgången.

Partiet har alltmer börjat betraktats som ett parti som andra. Bilden av partiets anhängare som unga och arga män på landsorten har förändrats.

En andra förklaring skulle vara den ekonomiska krisen. I ekonomiskt svåra tider följer även Sverige en utveckling som liknar andra länder i Europa.

Den tredje huvudanledningen, enligt Lindholm, är att övriga partiers otydlighet. Rörligheten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna är idag omfattande.

Väljarna uppfattar inte att skillnaderna mellan dessa två partier är speciellt stora. Och precis som i valet är det Socialdemokraterna och Moderaterna som tappar mest till Sverigedemokraterna.

Tre bra förklaringar.

Men det finns också vissa förändringar som inte alltid går att avläsa i en opinionsmätning. På kultursidan i studenttidningen Lundagård skriver Annika Skogar så här:

Det finns ingenting som säger att ett antal högskolepoäng automatiskt gör dig mer vänligt inställd till invandrare. Däremot dikterar de sociala normerna att den utbildade själen ska spotta vid tanken på dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Men verkligheten är svårare än så.

[…]

Våren 2012 presenterar en student på statsvetenskapliga institutionen en uppsatsidé. Studenten berättar att han vill argumentera för sin tes att mångkulturalism är farligt. Seminariegruppen gapar. Han kan inte vara seriös? Jo. Det är han. Ryktet sprider sig snabbt. Det går en kille som är dum i huvudet i klassen. Och han ska alltså gå på universitetet? Ja. Liksom Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson gjorde. De fyras gäng som senare skulle förvandla Sverigedemokraterna till det putsade Sverigeälskande partiet. Och med den där uppsatsen i tanken så blir världen plötsligt så mycket svårare att förstå sig på.

[…]

Säg att du gillar Sverigedemokraterna på ett uppsatsseminarium och det blir uppenbarligen inte så muntert. För nästa dag kommer hela klassen känna till att du är dum i huvudet. Säg att du gillar Sverigedemokraterna på nästa parmiddag i dina vänners nya bostadsrätt och nog ska du se att stämningen sjunker som en sten. Visst är det enklare att hålla tyst.

Men just där ligger problemet. Den bestämda världsbilden. Att vi stiger av tåget i Lund och pustar ut, håller för öronen och pekar finger. Bestämdheten över att de som röstar på Sverigedemokraterna är lägre stående människor utan rätt att få göra sin röst hörd.

[…]

Och oavsett om Sverigedemokraternas sympatisörer bor på ett korridorsrum på Ulrikedal eller i ett femvåningshus i Burlöv så måste vi lyssna. Risken är annars att klyftorna mellan dessa två ytterligheter fortsätter att växa. Och om den dagen kommer då Jimmie Åkesson faktiskt blir lantbruksminister så är det något som inte kan fortsätta bemötas med huvudskakningar, för vi lever inte i separata världar. Den politiska kartan ritas gemensamt. Trots sociala normer.

Bild: Tidskriftsomslaget är Lundagård nr 7, 2012.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »