Image: Ständigt denna Wallström!

GÅTA | ”Vem är den halaste ålen i svensk politik? Många skulle säga Carl Bildt. Margot Wallström är inget dåligt alternativ.”

Ovanstående citat är taget från ett reportage om Wallström. Och visst låter det träffande.

Wallström säger ofta att hon är ointresserad av politiska uppdrag. Trots detta sänder hon ständigt dubbla signaler om vad hon vill.

Intervjuad i SVT:s Agenda i juni sade hon t.ex. följande:

-Jag har ju i grund och botten ett starkt politiskt engagemang och intresse och det finns ju kvar. Men det är inte så att jag gått och tänkt att jag ska komma hem och ha ett uppdrag för partiet, men finns det något sätt som jag kan bidra på så gör jag gärna det.

Bilden man får av Wallström är att hon visst är intresserad av uppdrag. Men inte ett tungt politiskt uppdrag som innebära omfattande mediegranskning och en ständigt närvarande politiska motståndare som kan kritisera och granska.

Till Andreas Ekström i Sydsvenskan låter det så här:

– Vi får se. Jag ska inte sitta hemma och vara någon sorts konsult i alla fall. Kanske kan jag hjälpa på något sätt, unga kvinnliga politiker till exempel. Och så oroar jag mig för att vi har ett så apolitiskt klimat just nu. Det är ingen som drar politiska slutsatser av vad de ser i världen. Pendeln slår så väldigt. Nu är det individen som gäller, du ska satsa på dig själv, man säger ”det behövs inte längre någon gemensam kamp för jämställdhet, nu är det gjort, nu är det upp till dig”. Det är säkert ett historiskt fenomen, att sådant går i vågor. Men det är lite sorgligt ändå. Hållbarhetspolitiken kräver insatser. Du kan inte lita på att individer eller marknadskrafter ska ta hand om det.

Några saker är Margot Wallström säker på att hon inte vill syssla med.

– Till exempel tycker jag att jag har gjort mitt med torgmöten. Alltså, jag känner inget förakt för torgmöten, men… tältsemestrar gör jag inte heller längre. Jag har haft blåskatarr för många gånger i tält. Man kan välja bort saker, det är en fördel med att bli äldre.

Att bli partiledare och statsminister är en sådan sak. Frågan slutar aldrig att komma, men hon är säkrare än någonsin på sitt eget beslut: hon vet vad det skulle kräva av hängivenhet och plikttrogenhet.

Men skulle hon verkligen tacka nej till utrikesministerposten? Eller att bli Sveriges FN-ambassadör? Kanske, kanske inte.

Hennes två senaste politiska uppdrag utmärktes av att de var prestigefyllda jobb med hög lön men med ribban satt väldigt lågt för framgång.

I realiteten förväntar sig ingen något speciellt av en EU-kommissionär med ansvar för institutionella relationer och kommunikation eller av FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Uppdragen var nog så viktiga men ingen förväntade sig några större framgångar.

Att ”kommunicera Europa” med medborgarna är något alla i EU är officiellt positiva till. Men ingen förväntar sig några gigantiska steg mot ökad öppenhet av den byråkratisk bromsklossen Bryssel. (Trots detta talade The Economist om Wallström i EU som ”a Swede whose ‘kum-bay-yah’ approach grated with colleagues”.)

Samma sak gäller frågor om sexuellt våld i konflikter. Att försöka få psykopatiska diktatorer och gerillaledare i tredje världen att avstå ifrån att våldta kvinnor och barn är näst intill hopplöst om det inte finns sanktioner att ta till.

Om någon lyckas åstadkomma något på dessa poster kommer alla att applådera. Om det inte blir något gjort kommer knappast någon att bli speciellt förvånad.

Bild: Sydsvenskan den 31 augusti 2012.