Archive for juni, 2012

KAMPANJ | David Gergen, som arbetat för flera amerikanska presidenter, har intervjuats om Barack Obama och det politiska läget inför valet.

”The next few years are going to be really rough. I think our political system is basically dysfunctional”, säger han till Der Spiegel.

Till skillnad från många andra i Washington har Gergen inte arbetat uteslutande för antingen republikaner eller demokrater. Han räknar sig själv som independent.

Han var t.ex. Director of Communications under Ronald Reagan och rådigare till Bill Clinton.

Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz intervjuade. Här är ett utdrag:

SPIEGEL: Were you surprised that Obama, who was a very gifted orator in the campaign, hasn’t become a better communicator in office?

Gergen: Some of his speeches as a candidate, such as his Philadelphia speech on race, were really inspirational. I voted for Obama because l hoped that an African American coming to that job could really help to transform our culture. And the surprise for me started with his acceptance speech. It did not have the uplift that I expected. That was very disappointing. Unfortunately, that trend has continued. Obama was also overexposed in his first years in office. Recently, he has begun picking his appearances more carefully, and his popularity ratings have since improved.


Gergen: Barack Obama is a very smart man. He has many gifts. Bill Clinton is a better politician. Clinton believed right from the beginning that, in order to win the presidency, he had to put together a team that came from many different parts of the political spectrum. Obama has very good people, but they’re almost all from the same group, and they all came from Chicago. I had this conversation with him and said, ”Keep your current people; they are obviously good. But it would also be helpful if you enlarged your inner circle, bringing in people with different perspectives.”

SPIEGEL: What was Obama’s response?

Gergen: He brought in a strong businessman, Bill Daley, to help him as chief of staff, but Daley was essentially marginalized right from the beginning. He quit after less than a year on the job.

SPIEGEL: Why does Obama generate so much hatred in the country?

Gergen: I would like to believe it’s not race, but I’m sure that’s an element. But, after all, we voted for an African American. If there was so much racial hatred, he never would have gotten there. There is a quality about Obama that he sometimes seems to be lecturing you, and people resent that.

SPIEGEL: He didn’t show that trait during the campaign, did he?

Gergen: No. He changed when he became president. He has another problem: He ran a campaign in which everybody could see in him what they wanted to see. I’m a moderate centrist. I thought that he would be a moderate centrist. The left thought he was going to be one of them. There are many different people who invested their hopes in Obama, and when he had to start making choices, people discovered he’s not who they thought he was, and they got upset about that.

Bild: När Barack Obama kampanjade i South Dakota inför förra valet.

Read Full Post »

I really don’t understand the idea of a celebrity stylist. Is it a real job? I know there’s unemployment, but frankly the railways need to be fixed too.

– Daphne Guinness –

Övrigt: Citat från en artikel i Harper’s Bazaar. Bilden är omslaget till boken om den excentriska modeikonen Daphne Guinness

Read Full Post »

USA | Det finns idag ett brett missnöje även bland Barack Obamas mest devota anhängare över vad presidenten lyckats åstadkomma.

Detta skriver man i en utmärkt längre essay i tidskriften Der Spiegel.

Frågan är då om Mitt Romney skulle bli en bättre president? Författarnas svar är ”definitivt inte”.

(Den tyska texten finns inte tillgänglig direkt på hemsidan men däremot en engelsk översättning.)

Ullrich Fichtner, Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz skriver i Der Spiegel:

To fairly judge his presidency, one has to go through the list of his kept and broken promises. Based on that criterion, Obama’s performance falls within the ”above-average” category when compared to the 11 US presidents since World War II. It is a modest success, the kind that many politicians would welcome. But it cannot seriously be enough for Obama.

As irrational and naïve as it always was to hail him as a savior, and as unfair as it is to compare his actions with his charisma, he portrayed himself as the shining knight of change. The word appeared prominently in his campaign and his slogan ”Yes we can!” circled the globe. But now the prevailing feeling in America, even among the president’s supporters, is that Obama has failed to deliver in many respects.


Proposed legislation that would normally be uncontroversial has been blocked for years, while senior positions in the judiciary and in government agencies have remained unfilled. Necessary supplementary budgets are only being approved at the last minute, and only because not approving them could result in a national bankruptcy.

In this climate, no president stands a chance of shaping the world according to his platform. In 2011, Obama is dealing with a Republican-controlled House of Representatives that refuses to budge even a single millimeter. The civil, democratic concept of compromise has been ruined, the concept has become a taboo for Republicans. The Republicans have become so stubborn that they are even blocking bills identical to legislation they proposed in the past.

As a result Washington, already long disparaged as an aloof, out-of-touch capital, has become an object of hate for many citizens, and the epitome of mediocrity and incompetence.


But what is the campaign really about? A review of Obama’s domestic policy performance in the first years of his presidency yields a list of clear successes, which he now rattles off at every campaign event. They include his $787 million economic stimulus package, which prevented the economy from collapsing after the 2008 financial crisis, and the government bailouts of the American auto industry, which helped turn things around in Detroit. Obama claims credit for fighting for the rights of gays and lesbians, and he hopes to be remembered as the president who launched the biggest healthcare reform in the nation’s history, which helped provide 32 million people with health insurance.

Each of these achievements is impressive in its own right, but the list of Obama’s domestic successes pretty much stops there, and it doesn’t coalesce into a sizeable, comprehensible agenda of ”Change.” He has also had some serious failures. Last summer, for example, Obama took his biggest beating yet in his bid to achieve national reconciliation when he failed to force the Republicans to compromise on a long-term budget, even though the government was on the verge of bankruptcy.


Does it need a new president? The question is certainly justified. What has Obama done to address his large country’s many serious problems? Not enough. Could he have done more, not just at home but in the rest of the world? Probably. Have the Republicans starved him? Undoubtedly. But would their candidate Mitt Romney, the mysterious, filthy rich Mormon, be the better president? Most certainly not.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är daterat den 11 juni 2012.

Read Full Post »

ANALYS | En lång rad intressanta förslag har den senaste tiden lanserats av partier över hela det politiska fältet.

Frågan är hur mycket av förslagen som överlever den politiska verkligheten?

Moderaterna har lanserat ett förslag om ny myndighet för granskning av äldreomsorgen. Även om partiet norpade förslaget från Kristdemokraterna finns det ingen anledning för Göran Hägglund att sura.

Idén har lett till mer uppmärksamhet än vad det skulle ha fått om Kristdemokraterna själva skulle försökt sälja in det.

Partiet lyckas sällan ens marknadsföra sina egna bästa förslag. Idén har nu väckt intresse som man borde kunna dra nytta av.

Socialdemokraterna å sin sida har lanserat ett förslag om sommarskola.

Alla ungdomar som inte klarar, eller riskerar att inte klara, godkända betyg i nian skall få extra undervisning i upp till tre veckor under sommaren.

Frågan är om bara om det räcker. I en del skolor har vi idag elever med så dåliga grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa att man inte ens platsar i högstadiet.

Folkpartiet kom med en lång rad förslag i sitt nya integrationspolitiska program  som även borde kunna bli regeringspolitik.

Mest medieutrymme fick det återupplivade förslaget om språktest. Men även övriga förslag som exempelvis kravet på motprestation för bidrag och slopad ersättning för de som tackar nej till jobb är intressanta.

Till och med Sverigedemokraterna har kommit med ett intressant lokalt budgetförslag om patrullerande stadsvakter med ordningsvaktsförordnande.

Trots detta tenderar många förslag inte överleva det politiska rävspelet. Det finns nämligen många sätt att döda även bra förslag.

1) Försöksballonger

Hast du etwas Zeit für mich

Dann singe ich ein Lied für dich

Von 99 Luftballons

Det finns minst lika många försöksballonger inom politiken som det finns luftfyllda i Nenas gamla hitlåt.

Många partier skickar upp dem för att försöka utröna medias och allmänhetens inställning till nya idéer.

Och skapar förslagen inte tillräckligt mycket buzz (eller om de får för mycket kritik) dör de flesta förslagen en stilla död.

2) Motståndare köper förslaget

Ett effektivt sätt för politiska motståndare att minimera intresset för ett förslag är att anamma dem.

Det blir speciellt svårt för ett oppositionsparti att dra nytta av sin idé när regeringen köper ett förslag.

Jan Björklund (FP) var t.ex. snabb ute och markerade att även regeringen planerade att införa Socialdemokraternas förslag på sommarskola.

Vi jobbar med ett liknande förslag på utbildningsdepartementet. Jag är helt inriktad på att vi ska lägga fram ett sådant här lagförslag.

Den politiska nyttan för Socialdemokraterna minskar dramatiskt när man inte längre har ett unikt förslag att visa upp för väljarna.

Risken är sedan att regeringen ”glömmer” att införa idén. Och ingen reflekterar över det när den politiska debatten har flyttat fokus.

3) Internt käbbel

Det dröjde inte länge innan Folkpartiets förslag om språktestet sågades av Centerpartiet och Kristdemokraterna. Moderaterna stödde förslaget.

Om det överhuvudtaget blir något regeringsförslag hänger på Annie Lööf och Göran Hägglund.

Men det är inte helt omöjligt att deras ”nej” plötsligt blir ett ”ja”. Det kan bero på om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ger med sig på något annat område som är viktigare för Hägglund och Lööf.

4) Massiv kritik

Partier är inte det modigaste som finns. Två kritiska insändare på lokalsidan i en kommun kan få vilken kommunpolitiker som helst att tro att det handlar om folkstorm.

Eller som Ramones sjunger i Here Today, Gone Tomorrow:

But I told her why we just can’t make it

I want you still but just can’t take it

The time has come we oughta break it

Someone has to pay the price

Och det är inte så mycket annorlunda nationellt.

Möts ett förslag av tillräckligt häftig kritik från media, intressegrupper eller politiska motståndare brukar partier försöka minimera kostnaden för sig själva genom att dra tillbaka förslaget.

I bästa fall kan man återanvända förslaget längre fram om opinionen skulle vända.

5) Tystnad dödar

Det är inte bara förslag signerade Sverigedemokraterna som brukar mötas av total tystnad.

Det räcker nämligen inte med att ett förslag är väl genomtänkta. Om det inte kommer från en tillräckligt stark spelare kan förslagen – medvetet eller omedvetet – ignoreras av både media och motståndare.

Är partiet som kläckt idéen inte tillräckligt fokuserade och beredda att driva på kommer förslaget sannolikt att självdö. Speciellt småpartier har inte tillräcklig uthållighet på sakområden som man inte anser tillhöra sina profilfrågor.

Read Full Post »

STRATEGI | Jim Messina, Obamas campaign manager, har ett nätverk av företagsledare som inspirerat honom inför årets omvalskampanj.

“Raise money, register voters, and persuade voters,” säger Messina. “Everything has to feed into those three things.”

Joshua Green, i Bloomberg Businessweek, skriver:

The day after Jim Messina quit his job as White House deputy chief of staff last January, he caught a plane to Los Angeles, paid a brief visit to his girlfriend, and then commenced what may be the highest-wattage crash course in executive management ever undertaken. He was about to begin a new job as Barack Obama’s campaign manager, and being a diligent student with access to some very smart people, he arranged a rolling series of personal seminars with the CEOs and senior executives of companies […] “I went around the country for literally a month of my life interviewing these companies and just talking about organizational growth, emerging technologies, marketing,” he says at Obama’s campaign headquarters in Chicago.


In two long, private conversations, Steve Jobs tore into Messina for all the White House was doing wrong and what it ought to be doing differently, before going on to explain how the campaign could exploit technology in ways that hadn’t been possible before. “Last time you were programming to only a couple of channels,” Jobs told him, meaning the Web and e-mail. “This time, you have to program content to a much wider variety of channels—Facebook, Tumblr, Twitter, YouTube (GOOG), Google—because people are segmented in a very different way than they were four years ago.” When Obama declared for president, the iPhone hadn’t been released. Now, Jobs told him, mobile technology had to be central to the campaign’s effort. “He knew exactly where everything was going,” Messina says. “He explained viral content and how our stuff could break out, how it had to be interesting and clean.”

At DreamWorks Studios, Steven Spielberg spent three hours explaining how to capture an audience’s attention and offered a number of ideas that will be rolled out before Election Day. An early example of Spielberg’s influence is RomneyEconomics.com, a website designed by the Obama team to tell the story—a horror story, by their reckoning—of Mitt Romney’s career at Bain Capital. Afterward, Spielberg insisted that Messina sit down with the DreamWorks marketing team. Hollywood movie studios are expert, as presidential campaigns also must be, at spending huge sums over a few weeks to reach and motivate millions of Americans.


Messina is convinced that modern presidential campaigns are more like fast-growing tech companies than anything found in a history book and his own job like that of the executives who run them. “What they’ve done is more readily applicable to me, because they all started very small and got big very quickly,” he says.

Tidskriftsomslaget: Bloomberg Businessweek, 18 juni-24 juni 2012.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Intervjuer med Filippa Reinfeldt (M) tenderar att aldrig innehålla något av politiskt värde.

Desto mer innehåller de sådant som framställer henne i maximalt positivt ljus.

Under avdelningen ”Personligt” i Sydsvenskan uppmärksammas bl.a. kända och okända personers bemärkelsedagar.

Så här har det sett ut den senaste tiden:

13 juni – Filippa Reinfeldt.

15 juni – Gustaf Stenlund, pressekreterare hos Filippa Reinfeldt.

Filippa Reinfeldt om Filippa Reinfeldt:

– Det lyste kanske igenom att jag är nyfiken och drivs av ett starkt engagemang, förklarar hon sitt intåg i det politiska yrkeslivet.

Engagemanget bottnar i att hon har svårt att blunda när hon ser att folk far illa, utan måste göra något åt det.

– Det är en styrka, men kan även vara tröttande – kanske även för andra, vad vet jag.

Gustaf Stenlund om Filippa Reinfeldt:

Han beskriver sin chef med tre ord: kreativ, orädd och professionell.

Hur skall man kunna förklara all denna sockervadd?

Låt oss citera en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av bl.a. nyhetschefen Eric Rosén på Nyheter 24.

Vi är många journalister som genom åren – gång på gång – har försökt få intervjuer med sjukvårdslandstingsrådet. Beskedet från hennes olika pressekreterare har som regel varit avvisande. Ansvaret för olika sjukvårdsfrågor lastas ständigt över på någon av allianskollegerna.

Filippa Reinfeldt syns oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt.

Det går inte att tolka det annorlunda än att Filippa Reinfeldt systematiskt håller sig borta från kontroversiella och besvärliga frågor.

Det är bara att gratulera Reinfeldt & Co. att hon har lyckats igen!

Så länge som media fortsätter att spela med i spelet kommer dessa PR-kupper, signerade Filippa Reinfeldt, att fortsätta.

Read Full Post »

DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?

En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.

Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.

Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.


Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.

Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.

Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.


Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.

1) Idétorkan

Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.

Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.

Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.

Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)

Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.

2) Lika som bär

Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.

Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.

Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.

Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.

3) Moderaternas dominans

Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.

Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.

Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.

Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?

4) Socialdemokraternas återkomst

Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.

Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.

Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.

Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.

Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.

Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.

Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »