Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

FILM | Den 3 februari har The Iron Lady – filmen om Margaret Thatcher – premiär i Sverige. Huvudrollen spelas av Meryl Streep.

Filmbranschen har aldrig haft för vana att producera filmer som framställer konservativa politiker på ett ballanserat sätt. Än mindre framstår de i positiv dager. Ett av de få undantagen måste vara Winston Churchill.

Om en film undviker att utmåla republikanska presidenter eller engelska konservativa premiärministrar som galna krigshetsare och plågare av arbetarklassen får den politiskt intresserade cineasten vara nöjd.

Den här filmen ser dock ut att kunna bli ett positivt undantag om man får tro en del recensioner.

Kontroversen den här gången verkar mer handla om att filmen har Thatchers demens som en röd tråd genom filmen.

Att fokusera på en sjukdom som aldrig gjorde sig påmind under hennes tid som premiärminister kan i och för sig låta märkligt. Men man får vänta och se. Kontexten får avgöra om det är ett lustmord eller en smakfull skildring av tidens gång.

Men med tanke på att filmen säkert kommer att åtföljas av mer eller mindre hoprafsade recensioner och vinklade debattinlägg om Thatchers person och politik lämnas här istället förslag på utmärkta dokumentärfilmer från BBC Four..

Tory! Tory! Tory! Outsiders del 1, 2, 3, 4, 5 och 6

Tory! Tory! Tory! The Road to Power del 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

Tory! Tory! Tory! The Exercise of Power del 1, 2, 3, 4, 5 och 6.

Se även: Portillo on Thatcher: The Lady’s Not for Spurning del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10.

Övrigt: Den engelska trailern.

Read Full Post »

KRIS | Ett av många tecken på ett parti i kris är när man i det oändliga ältar gamla oförrätter.

De flesta väljare har sedan länge lagt turerna kring Socialdemokraternas skuggbudget bakom sig. Men inte partitoppen.

Dagens industri har avslöjat att personer inom Socialdemokraternas högsta ledning fått tag i dokument som avslöjar att Håkan Juholt farit med osanning om partiets budgetprocess och strykningen av a-kassan.

Nu kräver Wanja Lundby Wedin, LO-ordförande och ledamot i partiets verkställande utskott, att saken tas upp i verkställande utskottet. Och tydligen är flera VU-ledamöter inne på samma linje.

För bara ett par dagar sedan skrev Stefan Stern (S), tidigare statssekreterare och stabschef, i Dagens Nyheter följande:

Inte ens nu är partiordföranden socialdemokratins största problem. Tillräckligt väljarstöd för att vinna nästa val står eller faller inte med Håkan Juholts chanser att sitta kvar efter de svårartade misstagen. Väljarförlusterna handlar nämligen i grunden om politik. Den som studerar svenskt väljarbeteende ska finna dessa samband.

Det grundläggande problemet med Sterns argumentering är att Juholts motståndare inom partiet inte kommer att tillåta honom att försöka fokusera på politiken.

Så fort han försöker kommer motståndarna lyfta fram hans misstag, bristande ledarskapsegenskaper eller personliga tillkortakommanden.

Det är i det perspektivet man skall se avslöjandet i Dagens industri.

Håkan Juholt har sedan länge varit politiskt död. Idag hänger han som en död albatross kring partiets hals. Han dra ner partiet hur mycket han än skulle vilja motsatsen.

Det handlar inte längre bara om låga förtroendesiffror för parti och partiledare.

Enligt en enkät i Expressen har t.o.m. folkvalda socialdemokrater idag större förtroende för Jonas Sjögren (V) än för den egna partiledaren. Och varannan socialdemokratisk politiker menar att gränsen för när Håkan Juholt borde bytas redan är passerad.

Sämre än så kan det knappast bli. Eller?

Read Full Post »

VALPROCESS | Republikanernas sätt att välja presidentkandidat har ofta liknats vid tronföljden i ett kungarike.

Den republikan som uppfattas stå på tur blir också nominerad. Och i år ser det ut att vara Mitt Romneys tur.

David von Drehle gör samma liknelse i senaste numret av Time.

So can anyone stop Romney? As first Bachmann, then Perry, then Herman Cain, then Gingrich, roared past him in the polls, it seemed that everyone could beat Romney, but no one has. Now the answer depends on whether the GOP, after its tempestuous Tea Party uprising, has turned a new page or is back to the same old nominate-the-next-guy story.

[…]

That’s Romney, who finished the 2008 campaign season behind John McCain, who finished in 2000 behind George W. Bush, who never had to finish behind anyone because he was the second nominee named George Bush, who finished in 1980 behind Ronald Reagan, who finished behind Gerald Ford in 1976. The house of Windsor is more unpredictable than the House of Reagan.

[…]

The struggle to be the most conservative in the bunch left everyone wounded – but Romney perhaps least of all.

[…]

Romney slipped through an interminable series of debates with few bruises as the others battled for a chance to fight him. He wasn’t flashy, but he wasn’t foolish either. He set out from the beginning to be the last man standing.

Övrigt: Både tidskriftsomslag och text är hämtat från Time  den 16 januari 2012. (Texten endast i pappersupplagan. Omslaget är den amerikanska upplagans.)

Read Full Post »

LEDARSTRID | Aftonbladet skrev under onsdagen att sonen till Livets Ords Ulf Ekman ”försöker störta Göran Hägglund”.

Anledningen är att han registrerat adressen ”avgahagglund.nu”, d.v.s. Avgå Hägglund. (Det verkar dock inte finnas några spår av en aktiv blogg på Internet.)

Dessutom anklagas riksdagsledamöterna Annelie Enochson och Roland Utbult för att ha ”sponsrats” av Livets Ord. Deras kampanjtidning ”Kryssa Utbult och Enochson” producerades av bolaget Intelligent Design Media (som är ett dotterbolag till tidningen Världen i dag där Ulf Ekman är ordförande).

På ytan låter detta som ett avslöjande om dirty tricks från Mats Odells allierade i partiledarstriden. Ungefär som när Göran Hägglunds allierade avslöjades med att smutskasta Odell på nätet.

Den aktiva parten är anhängare till partiledarkandidaten Mats Odell. Och de vill ta över partiet och har konspirerat för att bli av med Göran Hägglund.

Klart som korvspad. Eller?

Tiden för avslöjandet – ett par veckor innan extra kongressen där partiledarvalet skall avgöras – tyder snarare på att det är Göran Hägglunds allierade som har tipsat media.

Det enklaste sättet att få kristdemokrater att rätta in sig i ledet är avslöjanden om kopplingar till bibeltroende kyrkor.

Om Hägglunds allierade kan visa – eller antyda – att Mats Odells anhängare har kopplingar till Livets Ord kan fler lockas rösta på Hägglund.

Partiledningen har nämligen ägnat större delen av de senaste tjugo åren åt att kapa så många band som möjligt till organisationer som Livets Ord. Det har alltid varit en del av arsenalen vid interna personstrider att ankla varandra för att vara allt för bibeltroende.

Roland Utbult, en av de riksdagsledamöter som krävt Hägglunds avgång, håller inte med om att han har sponsrats av Världen idag – och därmed i förlängningen av Livets Ord.

”Det är Id Medias affärskoncept att göra olika temanummer och jag anlitade dem”, säger Utbult.

Och skall man gå efter partiets agerande efter avslöjandet verkar man inte ta alltför hårt på situationen. Partistyrelse har bara tillsatt en grupp som skall se över reglerna för personval och finansieringen av kandidaterna.

”Man ska inte ta emot direkt eller indirekt stöd som innebär att kandidatens eller partiets trovärdighet kan skadas”, säger ordförande är Andreas Sturesson.

Med tanke på att partiet alltid har varit motståndarna till en öppen redovisning av privata partibidrag skulle det vara bra märkligt om man nu skulle slå ner på att någon riksdagsledamot anlitar ett privat företag för att producera valreklam.

Allt tyder på att någon vill skapa bilden av att partiet hotas av den kristna högern. Lyckas man med det har Hägglund kommit ett steg närmare att bli omvald som partiledare.

Read Full Post »

USA | Mitt Romney tog hem New Hampshire med 39,3 %. På andra plats Ron Paul (22,9 %) och på tredje plats Jon Huntsman (16,9 %).

Romney blev därmed historisk. Han är den förste republikanske presidentkandidaten som inte innehar presidentämbetet – ”non-incumbent – som ändå lyckats vinna både Iowa och New Hampshire.

Och nu börjar kriget om South Carolina.

I artikeln ”Ads bombard South Carolina airwaves ahead of primary” har Alana Semuels i Los Angeles Times tagit sig en titt på den positiva och negativa politisk reklam – inte minst kampanj videos – som väljarna möts av.

När det gäller s.k. ”attack ads” skriver Semuels:

Romney’s super PAC, Restore our Future, is repeating an anti-Newt Gingrich ad that also ran in Iowa, which begins, “Ever notice how some people make a lot of mistakes?” and goes on to detail Gingrich’s “mistakes,” such as working with Nancy Pelosi and attacking Mitt Romney. Anti-Gingrich ads helped dampen support for the candidate in Iowa, where he finished in a disappointing fourth place.

Newt Gingrich is running a new ad, “Changed?” released Tuesday, that criticizes Romney’s abortion policies when he became Massachusetts governor. Starting with a still of Romney’s face, it asks what happened after Romney changed his position to oppose abortion rights, then accuses him of appointing a judge in favor of abortion rights, expanding access to abortion pills and signing a healthcare bill with government-funded abortions. “Massachusetts moderate Mitt Romney. He can’t be trusted,” the ad concludes.

An ad paid for by Ron Paul attacks Rick Santorum as a corrupt free spender who opposed a right-to-work act and voted to raise the debt ceiling. In colors of black, white and red, it quotes criticism of Santorum from newspapers such as the Pittsburgh Post-Gazette, saying that Santorum has “a record of betrayal.” It accuses him of collaborating with union leaders and being one of the “most corrupt” members of Congress.

Read Full Post »

SKANDAL | Det är inte helt otänkbart att den mest kända kristdemokraten för tillfället är en pseudonym.

Kristdemokraternas verkställande utskott beslutade idag att säga nej till en grundlig utredning av skandalen rörande Göran Hägglunds sparkade stabschef Henrik Ehrenberg.

Ehrenberg har under pseudonymenOve Tove” attackerat partikamrater på nätet.

Detta får sägas vara ett ganska fegt beslut med tanke på att partiet i alla andra sammanhang har slagits för en civilkuragelag.

Partiet förespråkar att alla medborgare – utifrån sina individuella förutsättningar – har en skyldighet att ingripa när man upptäcker övergrepp.

Men tydligen orkade partiet inte visa något civilkurage när man själv står för övergreppen.

”Det landade i att VU enades om att man nu ska sammanställa den information som finns, den på intranätet och de uppgifter vi skickat ut till media”, meddelade partisekreterare Acko Ankarberg-Johansson.

Enligt Aftonbladetsom citerar VU-ledamoten Bengt Germundsson – anser Göran Hägglund inte ens att partiet har rätt att lägga sig i när en partimedlem attackerar andra partimedlemmar.

– Vi får se om sammanställningen blir tillräcklig. Men Göran Hägglund var tydlig med att detta är en fråga som han äger och inte VU. Han sa att det är hans uppgift i rollen som minister, att det inte är en partisak utan en regeringssak, säger han.

Varför vill Hägglund dra in regeringen i skandalen? Varför skulle regeringen behöva tvätta Kristdemokraternas byk?

Det enda logiska svaret är att Ehrenberg är en av Hägglunds allierade i kampen om partiledarskapet. Och inte helt oväntat har ”Ove Tove” attackerat speciellt utmanaren Mats Odell och hans allierade.

“Something is rotten in the state of Denmark”, skrev redan Shakespeare på sin tid.

Med tanke på att partiet oftare ligger under än över fyraprocentspärren och knappt driver någon politik längre är frågan hur mycket av varumärket ”Kristdemokraterna” som ens går att rädda.

Detta oavsett vem som vinner partiledarstriden.

Read Full Post »

KOALITION | ”Är det verkligen fred vi vill ha?” Det var frågan Thåström ställde redan på 80-talet.

Och det är säkert frågan många vänsterpartister ställer sig sedan Jonas Sjöstedt redan har börjat tala om ett rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Sjöstedt hann knappt bli vald innan han började låta som Lars Ohly.

”Rent spontant känner jag att en återgång för Vänsterpartiet till att bli nått sorts stödparti utan inflytande på regeringspolitiken är jag faktiskt inte speciellt intresserad av”, sade Sjöstedt till Rapport.

Det var kanske inte vad många vänsterpartister hade förväntat sig. Det är inte helt säkert att det ens är en prioriterad fråga för många.

Att vara en del av ett regeringsalternativ innebär per definition kompromisser. Och att kompromissa är inte vad många ser som det stora behovet idag. Åtminstone inte innan partiet har återerövrat politisk terräng och stigit i opinionen.

Det knorras redan lite här och var. Så här skriver t.ex. Ronny Åkerberg på bloggen Röda Malmö:

Han vill inte ha en ”återgång till stödparti utan inflytande på regeringspolitiken”. Detta låter ungefär som när v-representanter tidigare talat om att det är dags att ta ”ansvar” för att få ”inflytande”, vilket i praktiken bara inneburit att (v) tagit ansvar för nedskärningar och borgerlig politik fått inflytande på (v).

Under Gudrun Schymans tid blev det stöd till Göran Perssons nyliberalt inspirerade nedskärnings-, bolagiserings- och privatiseringspolitik. Under Lars Ohlys tid körde man i högerdiket igen med det ”rödgröna” projektet som innebar att (v) accepterade ramarna för den borgerliga ekonomiska politiken.

Men troligtvis har Sjöstedt stora möjligheter att göra lite som han vill ett bra tag framöver.

Partiet har i realiteten varit utan någon riktig partiledare sedan Lars Ohly i augusti lämnade besked om att han inte stod till förfogande längre. Partiet kommer knappast att dra igång några fraktionsstrider när man nu äntligen har fått en ny partiledare.

Om Sjöstedt kan få igång oppositionspolitiken kommer aktiva och engagerade känna att partiet åtminstone har kommit igång igen. Om det är något man avskyr i ett parti så är det politisk stiltje.

Read Full Post »

LEDARSKAP | Ed Miliband kritiseras alltmer inom Labour för sin försiktighet och oförmåga att koppla greppet om premiärminister David Camerons regering.

En av de öppna kritikerna är Lord Glasman. Han är inte tidigare rådgivare till Miliband utan också en av huvudfigurerna inom den idéströmning inom partiet som kallas Blue Labour.

Maurice Glasman framförde kritiken i New Statesman.

There seems to be no strategy, no narrative and little energy. Old faces from the Brown era still dominate the shadow cabinet and they seem stuck in defending Labour’s record in all the wrong ways – we didn’t spend too much money, we’ll cut less fast and less far, but we can’t tell you how.

Labour is apparently pursuing a sectional agenda based on the idea that disaffected Liberal Democrats and public-sector employees will give Labour a majority next time around. But we have not won, and show no signs of winning, the economic argument. We have not articulated a constructive alternative capable of recognising our weaknesses in government and taking the argument to the coalition. We show no relish for reconfiguring the relationship between the state, the market and society. The world is on the turn, yet we do not seem equal to the challenge.

[…]

[Ed Miliband] has not broken through. He has flickered rather than shone, nudged not led. It is time for him to bring the gifts that only he can bring. He should leave behind stale orthodoxies and trust his instinct that change is essential. He must show the kind of courage needed to steer the ship of state through uncharted waters. Now is the time for leadership and action. So far Ed has honoured his responsibilities but has not exerted his power. It is time that he did so. And we all need to show him love and support in return. I’m backing Ed Miliband.

Anledningen till att just denna artikel har väckt så stort intresse är inte nödvändigtvis för att att kritiken kommer från en f.d. rådgivare.

Snarare handlar det om att känslan av besvikelse delas av så många inom partiet oavsett ideologisk inriktning.

Rafael Behr på The Staggers, tidskriftens blogg, skriver:

If this is what Ed’s friends are saying, just imagine the view among his enemies and rivals. Some of the harsh language in the NS column no doubt expresses the frustration of someone who was once closer to the leader than he is now – a case of political love unrequited. And yet you hear variations on Glasman’s theme from many quarters of the party. The prescriptions are always different but the underlying accusation is the same: caution, indecision and a failure to capture the public imagination. The passages of Glasman’s column that have been most quoted elsewhere are the ones that express in a public forum what plenty of people in the party are saying in private – including people who think Ed Miliband can’t run away from Glasman’s ”Blue Labour” ideas fast enough. In other words, even people who disagree with the prescription recognise the diagnosis.

The defence from Miliband’s team amounts to an elaborate call for patience: the party has bounced back remarkably well from crushing defeat; it is more united than ever before; people are still giving the coalition the benefit of the doubt; the full scale of Tory economic failure hasn’t set in yet; the media are hostile. This was all neatly expressed in a New Year strategy memo leaked to the Times, including the memorable lines that Labour has made ”the best recovery of any opposition party in the history of opposition parties” and that comparisons between Ed Miliband and William Hague, Iain Duncan Smith or Michael Howard are ”wide of the mark”.The party would rather such comparisons were donwright impossible.

Övrigt: Läs Ed Milibands svar på kritiken i dagens The Guardian.

Read Full Post »

PARTILEDARE | Det feministiska Vänsterpartiet valde återigen en manlig partiledare.

Jonas Sjöstedt har drivit en mycket imponerande och nästan helt felfri partiledarkampanj. Valet signalerar en ny tid för partiet.

Resultatet av omröstningen kunde inte ha blivit mer övertygande. Han fick hela 179 röster mot bara 39 för Rossana Dinamarca.

Om Dinamarca hade tagit hem segern hade partiet kunnat diagnosticeras som klart självmordsbenäget. Skandalerna har varit lika många som för Håkan Juholt.

Med henne hade Vänsterpartiet snabbt förpassats till politikens utmarker. Med Sjöstedt har man åtminstone gett sig själva en rimlig chans att bli politiskt relevanta.

När kongressen sade nej till delat ledarskap hoppade Ulla Andersson av partiledarstriden. Uppenbart för att maximera chanserna för Sjöstedt.

Om kongressen istället sagt ja till delat ledarskap skulle det ha varit naturligt för kongressen att välja en kvinna och en man. Andersson hade då stannat kvar och tagit striden mot Dinamarca.

När kongressen istället sade nej hoppade Andersson av och garanterade därmed att större delan av hennes anhängare röstade på Sjöstedt.

Med Dinamarca som en av partiledarna skulle Vänsterpartiet riskerat sin nya roll som utmanare till Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Dinamarca ligger så långt till vänster att hon låter mer som 70-talets kommunister än dagens mer polerade vänsterpartister.

Partistrategernas skräckscenario var att Dinamarca skulle börja driva bort de nya väljare som partiet vill attrahera.

Dessutom riskerade man få ett splittrat partiledarskap om två ledare börjar dra åt helt olika politiska och ideologiska håll. Med en förvirrad väljarkår som följd.

Övriga partier skulle gladeligen ignorera Sjöstedt i ett sådant läge. Istället hade man framhävt Dinamarca och på så sätt kunnat visa att Vänsterpartiet inte har reformerat sig.

Även realistiska vänsterpartister har insett att det finns vissa saker man måste lägga bakom sig om man vill växa som parti. Dinamarca passade inte in i planen.

Lägg sedan till att möjligheterna att bilda ännu en rödgrön allians inför nästa val knappast hade ökat med Dinamarca.

Read Full Post »

PORTRÄTT | Vem är Rick Santorum? Alla googlar honom nu frenetiskt efter hans imponerande andraplacering i Iowa.

Här är två bra artiklar. Den äldre (2005) från Philadelphia City Paper är en av de få längre personporträtten som finns för tillfället. Men fler lär det bli. Artikeln från tidskriften The Atlantic är skriven häromdagen.

Även om Santorum otvivelaktigt är en kristen socialkonservativ politiker visar tidningsartikeln att han tidigare har kunnat vara pragmatisk om så behövts.

Mike Newall, Philadelphia City Paper, skrev 2005:

”Democrats scratch their heads and can’t figure out why he keeps winning,” says political analyst Terry Madonna. ”They don’t understand how someone so conservative and brash can win in Pennsylvania, a centrist, light-blue state where moderates prevail.”

But, says Madonna, what you see with Santorum is not always what you get.

”Too much attention has been spent on Santorum as the cultural ideologue and not enough on his pragmatism and political opportunism,” Madonna has written. ”Inside this raging bull of a conservative is a pragmatist for whom getting re-elected always trumps ideology.”

The facts support Madonna.

According to the National Journal, the mostly highly regarded scorekeeper on Senate voting patterns, Santorum had the least conservative voting record among the Republican leadership in 2004. In fact, 32 other Republican congressmen have more conservative voting records than Santorum.

Plus, Santorum is a prince of pork, having pulled millions upon millions of dollars of federal money back into Pennsylvania, which among other things have helped spur redevelopment in Chester. Santorum also has a successful track record bringing funding and assistance to faith-based anti-poverty partnerships in Philadelphia.

Molly Ball skriver i The Atlantic:

He’s Always Worked This Hard. In Iowa, Santorum has become known for his dogged retail campaigning — he’s logged more than 350 campaign events in all of the state’s 99 counties. It was a similar story in 1990, when Santorum got his start in politics at the age of 32 by unexpectedly knocking off a seven-term incumbent congressman in a strongly Democratic district in the Pittsburgh suburbs. He knocked on thousands of doors and bludgeoned his opponent for spending too much time out of the district. His win was considered so improbable, he says, that the National Republican Congressional Committee didn’t know his name on Election Night. Thrown into an even less GOP-friendly district by redistricting in 1992, he repeated the feat, and in 1994 he knocked off an incumbent Democratic senator.

[…]

Why You’ve Never Heard of Him. Santorum hasn’t held office for over five years, having lost his 2006 bid for re-election to a third Senate term. His 18-point losing margin was the biggest loss ever by an incumbent Pennsylvania Republican senator — an inconvenient footnote to Santorum’s electability argument, which he tries to explain away by claiming 2006 was a historically bad year for the GOP nationally. Ironically for a politician who’d first won office by criticizing his rival’s absences, Santorum was damaged in that race by questions about his residency — the Pittsburgh-area home he claimed as his was occupied by renters, while his children were enrolled in a Pennsylvania-based online high school from their home in Northern Virginia. As Santorum turned to apocalyptic fear-mongering about the threat of radical Islamism, his Democratic opponent, Robert Casey Jr., replied, ”No one believes terrorists are going to be more likely to attack us because I defeat Rick Santorum. Does even he believe that?”

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »