MILJÖPARTIET har fått sina två nya språkrör. Gustav Fridolin och Åsa Romson kommer att försöka fullfölja strategin att positionera partiet mellan borgerlighet och vänster.
Problemet med att i ökad utsträckning driva frågor som skall locka fler borgerliga väljare är att man riskerar förlora sin ideologiska tydlighet och särart.
Och även om man blir framgångsrik betyder det inte med automatik att man också lyckas behåller sina gamla trogna kärnväljare.
Många partier har misslyckats med motsvarande balansakt.
Kristdemokraternas oförmåga att hitta nya profilfrågor när man tonade ner sin traditionella profil har bara lett till att man förlorat både kärnväljare och de ”nya” kristdemokraterna. Idag ligger man lika ofta under som över fyraprocentspärren.
Centerpartiets försök att helt lägga om sin ideologiska profil har också misslyckats. Deras nyliberala storstadssatsning har knappast gjort miljö- och landsbyggdsväljarna mycket gladare.
Och den ständiga maktkampen mellan olika ideologiska inriktningar inom Folkpartiet har alltid utgjort ett problem för partiets tydlighet. Och ibland räcker det med att partiet byter ut en enda person för att partiet skall börja kommunicera – om än subtilt – en helt ny inriktning.
Sedan Erik Ullenhag blev integrationsministrer har partiet plötsligt fått en mjukisprofil som står i stark kontrast till vad man säger inom skolpolitiken.
Statsvetaren Svend Dahl, som forskar om de partiaktiva i Miljöpartiet, sammanfattar Miljöpartiets problem bra när han skriver följande;
När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.
Risken är att man verkligen blir som Folkpartiet var – ett parti utan någon riktig profil, men allmänt uppfattat som lite snällare än andra partier. Man riskerar att blir partiet som alla gillar, men som väldigt få verkligen röstar på.
