Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

MILJÖPARTIET har fått sina två nya språkrör. Gustav Fridolin och Åsa Romson kommer att försöka fullfölja strategin att positionera partiet mellan borgerlighet och vänster.

Problemet med att i ökad utsträckning driva frågor som skall locka fler borgerliga väljare är att man riskerar förlora sin ideologiska tydlighet och särart.

Och även om man blir framgångsrik betyder det inte med automatik att man också lyckas behåller sina gamla trogna kärnväljare.

Många partier har misslyckats med motsvarande balansakt.

Kristdemokraternas oförmåga att hitta nya profilfrågor när man tonade ner sin traditionella profil har bara lett till att man förlorat både kärnväljare och de ”nya” kristdemokraterna. Idag ligger man lika ofta under som över fyraprocentspärren.

Centerpartiets försök att helt lägga om sin ideologiska profil har också misslyckats. Deras nyliberala storstadssatsning har knappast gjort miljö- och landsbyggdsväljarna mycket gladare.

Och den ständiga maktkampen mellan olika ideologiska inriktningar inom Folkpartiet har alltid utgjort ett problem för partiets tydlighet. Och ibland räcker det med att partiet byter ut en enda person för att partiet skall börja kommunicera – om än subtilt – en helt ny inriktning.

Sedan Erik Ullenhag blev integrationsministrer har partiet plötsligt fått en mjukisprofil som står i stark kontrast till vad man säger inom skolpolitiken.  

Statsvetaren Svend Dahl, som forskar om de partiaktiva i Miljöpartiet, sammanfattar Miljöpartiets problem bra när han skriver följande;

När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.

Risken är att man verkligen blir som Folkpartiet var – ett parti utan någon riktig profil, men allmänt uppfattat som lite snällare än andra partier. Man riskerar att blir partiet som alla gillar, men som väldigt få verkligen röstar på.

Read Full Post »

VAD FÖRVÄNTAS av någon som är gift med en amerikansk presidentkandidat? I en valkampanj lämnas inget åt slumpen. Inte ens hur frun går, står och agerar.

Michelle Cottle i Newsweek skriver:

A political spouse should be poised and gracious and able to smile benignly for 16 hours straight while wearing pumps and panty hose in 100-degree heat. She should make frequent mention of how much she cherishes her role as wife and mother. And she should strive to look the part. Pretty is a plus. Sexy is a no-no. Packaging is key. Says Republican strategist Mark Corallo, “They have to be really well dressed to avoid the criticism of the elite, but they have to have a very, very down-to-earth sense of style that will not offend the average American.” […]

In other ways, the job has grown more punishing as wives grapple not only with a relentless media but also a raft of competing, if not outright conflicting, imperatives. Projecting spousal support is key, but one cannot afford to come across as too Stepford. Even Laura Bush, the most traditional mate of any president (or even nominee) since her mother-in-law, didn’t simply give White House tours and host luncheons. She traveled abroad to promote causes; she gave interviews and speeches […] Although Laura hadn’t held an outside job in years, people constantly referenced her days as a librarian and second-grade teacher.

Övrigt: Ovanstående tidskriftsomslag är från den amerikanska editionen. Den europeiska versionen är betydligt fantasilösare.

Read Full Post »

VECKANS AFFÄRER har titta på politisk lobbyism. Bland annat talar Carl Fredrik Sammeli på Prime PR ut om Primegateaffären.

Primes konsult Niklas Nordström, en av topparna inom Socialdemokraterna, försökte vrida partiets eftervalsdebatt i en mer tillväxtvänlig riktning.

För det fick Prime PR fyra miljoner kronor av Svenskt Näringsliv. Samtidigt tog Nordström tydligen betalt av partiet för att hålla föredrag för partiets kriskommission.

[T]ycker du att Niklas Nordström gjort något fel?

Nej, det är en missuppfattning att Niklas har sålt sina åsikter, eller att någon ens velat köpa dem. Vi agerar inte som jurister och amerikanska lobbyister ofta gör, det vill säga att de för uppdragsgivares talan. Det betyder att när Niklas i artiklar och dylikt talar i eget namn representerar han bara sig själv. Som pr-konsulter har vi inte någon talesmannaroll. Vi agerar istället som rådgivare, precis som exempelvis managementkonsulter.

Detta är naturligtvis hårklyverier.

1) Svenskt Näringsliv har betalat för att Prime PR skall påverka Socialdemokraterna i tillväxtvänlig riktning. (Att Prime sedan föredrar att benämna det ”rådgivning” må vara hänt.)

2) Socialdemokraten Nordström jobbar som konsult för Prime PR.

3) Om Nordström då agerar i linje med det uppdrag som Prime PR har från Svenskt Näringsliv har han också ”sålt sina åsikter”. Han är ”köpt” av Svenskt Näringsliv. Och som konsult är det hans jobb att ”påverka” åt klienterna.

Om hans åsikter sedan råkar sammanfalla med Svenskt Näringslivs ståndpunkter eller inte är helt ointressant. (Dessutom är det omöjligt att bevisa vilka åsikter han haft före respektive efter uppdraget.)

Att vara konsult är just att hyra ut sina ”åsikter”, att ”sälja” sina tjänster. Det är vad konsulter gör. Att man sedan kallar sig rådgivare handlar mer om spin.

Om Prime och Nordström verkligen tyckte det var centralt att det inte skulle falla någon skugga på honom eller företaget borde man aldrig ha accepterat uppdraget från Svenskt Näringsliv. Alternativt låtit Nordström få gå innan man accepterade uppdraget.

Läs mer: Intervju och artikel om Prime PR och Carl Fredrik Sammeli. Krönika om politisk lobbyism.

Read Full Post »

TRENDEN håller i sig för Socialdemokraterna. Partiet går fram lika mycket som Moderaterna tappar.

TV4/Novus väljarbarometer för maj visar att den rödgröna oppositionen nu samlar ett större stöd av väljarkåren än alliansen för första gången sedan i juni 2010.”

1) Socialdemokraterna är nu större än Moderaterna. Det är samma trend som vi har sett i andra opinionsundersökningar på senare tid.

2) Även hos Novus hamnar Kristdemokraterna under fyraprocentspärren och skulle därmed åka ur riksdagen.

3) Partierna ligger i stort sätt kvar på samma siffror som vi har sett i andra undersökningar. Miljöpartiet är fortfarande tredje största parti. Och det går fortfarande knackigt för småpartierna.

De rödgröna 47,2 % och Alliansen 42,6 % (Kristdemokraterna borträknade eftersom de ligger under fyra procent.).

Socialdemokraterna 34,1 % (+2,0), Miljöpartiet 8,5 % (+-0,0) och Vänsterpartiet 4,6 % (-0,2).

Moderaterna 30,4 % (-2,4), Folkpartiet 7,0 % (+0,8), Centerpartiet 5,2 % (+0,1) och Kristdemokraterna 3,7 % (+0,3).

Sverigedemokraterna 5,5 % (-0,4).

(Novus har intervjuat 2000 personer per telefon under tiden mellan den 26 april och 16 maj 2011.)

Read Full Post »

”THE PRESIDENT’S mother has served as any of a number of useful oversimplifications.” Så skriver Janny Scott i The New York Times Magazine.

In the capsule version of Obama’s life story, she is the white mother from Kansas coupled alliteratively to the black father from Kenya. She is corn-fed, white-bread, whatever Kenya is not. In “Dreams From My Father,” the memoir that helped power Obama’s political ascent, she is the shy, small-town girl who falls head over heels for the brilliant, charismatic African who steals the show. In the next chapter, she is the naïve idealist, the innocent abroad. In Obama’s presidential campaign, she was the struggling single mother, the food-stamp recipient, the victim of a health care system gone awry, pleading with her insurance company for cover­age as her life slipped away.

[…]

To describe Dunham as a white woman from Kansas turns out to be about as illuminating as describing her son as a politician who likes golf. Intentionally or not, the label obscures an extraordinary story — of a girl with a boy’s name who grew up in the years before the women’s movement […] who, as a working and mostly single mother, brought up two biracial children; who believed her son in particular had the potential to be great; who raised him to be, as he has put it jokingly, a combination of Albert Einstein, Mahatma Gandhi and Harry Belafonte; and then died at 52, never knowing who or what he would become.

Obama placed the ghost of his absent father at the center of his lyrical account of his life. At times, he has seemed to say more about the grandparents who helped raise him than about his mother. Yet she shaped him, to a degree Obama has seemed increasingly to acknowledge.

Läs mer: Även Newsweek har en längre artikel om Stanley Ann Dunham i ”Dreams of his Mother”.

Read Full Post »

DET LIGGER i mytbildningens natur att överdriva. Det gäller även Anna Lindhs eftermäle.

I senaste Vi Biografi tecknar Thomas Sjöberg ett porträtt av Sveriges mördade utrikesminister. Redan på omslaget är hon ”kronprinsessan” vars död ”utlöste sossarnas haveri”.

Och som i alla myter finns det ingen hejd på alla positiva omdöme som omgivningen överöser henne med.

Hon var ”vanlig” men också klok och intelligent, hon var omtänksam men även målmedveten, hon brydde sig inte om intriger men var ändå en skicklig spelare i partiets och maktens korridorer.

Lindh missade aldrig en födelsedag, och hon kunde på skoj spela hartsfiol mot fönstret när hon kom oväntat tidigt tillbaka från ett EU-toppmöte på midsommarafton.

Innan Lind [sic] blev utrikesminister kunde hon agera rena reseledaren för sina medarbetare. Hon tog hand om deras biljetter, checkade in åt dem, höll reda på deras pass. Efter utnämningen lärde hon sig att skapa den nödvändiga auktoriteten kring sin person. Hon lade av med pysslandet och markerade sin självklara position.

Och i denna mytbildning är det också viktigt att framhäva att hon aldrig var en ”politisk broiler” eller ”apparatjik”.

Men det var just det hon var!

Även om Lindh avslutade sina juridiska studier ägnade hon sig i realiteten aldrig åt något annat än just partiet och politiken.

Typiskt är också att allting skulle ha blivit så mycket bättre om Lindh bara inte hade mördats den där dagen i september 2003. Bättre för Socialdemokraterna, bättre för Sverige och, ja hela världen.

Samma överord har användts om både Mona Sahlin och Margot Wallström – två av hennes närmaste vänner inom partiet. Allt skulle ordna sig om bara Mona (eller Wallström) fick bli partiledare.

Hur det egentligen gick vet vi nu. Sahlin blev aldrig någon bra partiledare. Och Wallström försvann bort till mer välbetalda – och betydligt enklare – uppdrag i Bryssel och FN.

Hur Anna Lindh eventuellt skulle ha blivit som partiledare är det ingen som kan sia om. Vad vi vet är att hon fortfarande väntar på den biografiförfattare som kan se bortom skönmålningar, överdrifter och önsketänkande.

Övrigt: I samma nummer skriver Göran Hägg om Gabriele D’Annunzio: ”poet, flygare, krigsromantiker, playboy och mycket, mycket mer”.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT försökte på dagens presskonferens ta partiet ur dilemmat med att ha sagt nej till en förlängning av uppdraget för de åtta svenska Gripenplanen.

Efter att ha sagt nej till en fortsättning av planens Libyenuppdrag framstod Juholt som utrikespolitiskt naiv, oseriös och en gisslan till partiets vänsterflank.

Regeringen framstod å andra sidan som statsmannamässiga när man följa den svensk traditionen att ställa upp när internationella samfund kallar.

När Juholt nu presenterar flera alternativa insatser i Libyen där Sverige skulle kunna ställa upp – inklusive militära – vill man få regeringen att framstå som fantasilösa och småaktiga när man hänger upp hela sin Libyenpolitik på åtta stridsflygplan.

Vi sade ja till att upprätthålla flygförbudszonen med åtta Gripenplan i ett läge där Kadaffi bombade sitt folk. Att vi nu i detta läge fortsätter, när Kadaffis flygvapen inte fungerar, tycker vi är för lågt ställd ambition och felaktigt helt enkelt.

Möjligheterna att se in i framtiden kan inte vara så begränsade att man levererar samma lösning på uppgiften i dag som man gjorde när bombflyget på Gaddafis sida var verksamt. Vi har högre ambitioner än så till stöd för det libyska folket.

Frågan för Juholt är om detta räcker.

Kanonaden i media mot Socialdemokraterna för att ha övergett Sveriges traditionellt positiva inställning till internationella uppdrag kan ha allvarligt skadat partiets profil.

Det är uppenbart att Juholt och partiet drabbades av panik när man insåg vad man ställt till med när man sade nej till fortsatta insatser.

Nu håller man säkert tummarna för att media skall rapportera ”rätt” vinkling av partiets utspel.

Övrigt:Läs om Håhan Juholt och Socialdemokraternas Libyenpolitik i ”Därför svängde Juholt i Fokus.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »